Att komma hem

Många är vi som flytt småstaden och nu återfinns om inte utomlands så väl i någon av Sveriges tre så kallade stostadsregioner, men de flesta har en form av hatkärlek när det kommer till det är att komma hem. Men för att kunna komma krävs en regelbunden dialog med din hembygd, framför allt under den period när du är 20-30 år gammal. Uteblir denna dialog som mest består i att vid de traditionella högtiderna avlägga besök och konstatera att fotbolsskillarna blivit lite småfeta och inte har några kompisar kvar samt att hon som var så snygg i nian nu ser väldigt gammal och trött ut. Nu finns visserligen facebook så ingen behöver egentligen åka hem längre, men många gör det ändå. Min egen dialog med med den stad som jag föddes i Kristianstad har varit mer eller mindre icke existerande, mest beroende på att mina föräldrar gjorde som jag, nämligen flyttade därifrån. Med 10 års perspektiv på denna händelse inser jag att känslan av att komma hem inte kan infinna sig längre för min del. Delvis har jag löst detta genom att låta Malmö agera som min andra hemstad, två saker kvalificerar Turning Torso staden dels var jag där mycket som barn (all släkt bodde där) när jag besöker Skåne (1-2 gg per år) är det min bas. I kväll tar jag planet från Bromma för att gräva lite i den skånska själen och min horisont utgår som vanligt från Malmö som i min egen revisionism förvandlats till min födelseort.

Soundtrack på resan blir
Cobblestone Jazz 23 seconds (lyssna på deras liveset på Samurai fm)
Ricardo Villalobos- Violetta
Yellow Sox- Zig Zag (Ronald Appel remix)
The Orb- Little Fluffy Clouds
Martin Buttrich- Hunter
A Mountain of One- Freefall
Pier Bucci- Glasgow
headphonesex (processparts 048)- mix från bloggen modifyer
David Bowie- This is not a america
Matthew Dear- Elemtary Lover (DJ Koze remix)
när jag närmare mig Malmö klämmer jag in något med Minilouge också för säkerhets skull.

Indiedans

Sverige är som bekant ett indieland, ett påstående som i det närmaste varit ett mantra på den här bloggen i snart tre år. Lika ofta har jag hyllat dansmusiken, anledningen är förutom att jag helt enkelt gillar elektronisk musik bättre den öppenhet som finns/funnits inom dansmusiken att jämföra med den konservatism och musikaliska främlingsfientlighet som präglar indiemusiken och den omgivande kulturen (även känt som mainstream). Personligen förknippar jag två ord väldigt intimt med indiekulturen avsändare och igenkänning. Avsändaren är ofta den som avgör kvalitén på låten eller albumet (tidningen De Bug visade förra året att denna brist även existerade inom dansmusiken). Huruvida avsändaren är kvalitativ eller ej avgörs oftast av andra parametrar än den musikaliska kvalitén. Ofta är ordet hajp en nödvändig ingrediens i ett skralt teoribygge som är en sammansättning av ologiskt valda bitar ur diverse a-kurser. Indieklubb besökaren (primärt den äldre gruppen) finner sin njutning i igenkänning på dansgolvet det vill säga han vill veta vilken låt det är som spelas för att släppa loss, ungefär som på vilket stadshotell som helst.

Tidigare har dansmusiken utgjort en motsats med övertejpade vinylskivor och white labels som grundpelare, en kultur som konservativa puritaner till trots har präglats av en öppenhet som välkomnat främlingen. Åtminstone är upplevelsen sådan när du blickar bakåt i kristallkulan.
Den klubbbom i huvudstaden som borde ha nått sin slutfas vid det här laget tillkom ju som bekant genom en korsbefruktning mellan dans och indie något som de båda kulturerna enligt myten skall ha tjänat på. Exakt vad vinsten är känns i dagsläget oklart att indiemusik idag är elektronisk är nog något vi snarare kan tillskriva den tekniska utvecklingen. Medan dansmusiken (talar här om min hemstad) allt mer liknar det jag beskriver ovan, igenkänning och avsändare blir allt viktigare. Något som delvis kan förklaras av det alltför stora utbudet av musik. Två ingredienser som visserligen fungerar ypperligt med Wallpapper estetiken men den känns mer som ett steg bakåt än framåt. Allt är Internets fel tänker ni, det finns inga låtar som publiken inte känner till, en gissning som faller på sin orimlighet när vi beaktar det enorma utbudet. Filterfunktionen tillfaller i dansmusiken dj:n det är hans eller hennes ansvar att introducera publiken för det nya. Annars återstår bara igenkänning och ryggdunkande.

Raderna ovan beskriver en tendens, naturligtvis är den fysiska verkligheten inte sådan men tendenserna pekar ditåt. Problemets kärna går att diskutera men som så ofta så pekar det emot att felet som vanligt är den patriarkala omklädningsrumsstrukturen som är boven i dramat.

Ordet slapp är ett underskattat ord som under min uppväxt vara att likna vid ett universal verktyg, ett ord som fungerade i all sammanhang. Justus Köhnckes video till covern på gamla krautrock låten feuerland ger mig anledning att återigen få använda detta gamla favorit ord som prefix. Videons amatörmässiga utstrålning synkroniserar ypperligt med samtidens youtube beroende.

Ni hittar den

här

Förtydligande

Med medelklassen roll menar jag den som förändringsbenägen grupp som hela tiden strävar efter att utvecklas med hjälp av sitt kritiska tänkande.

En kort tanke bara

De så kallade nya moderaterna vann som vi alla vet 2006 års val på att det insåg att medelklassen var den nya arbetarklassen. På så vis lyckades de fånga alla de som önskar plasmaskärm och galleriashopping. Att socialdemokraterna fortfarande tycks ha svårt att greppa detta faktum, får mig mest att undra om vad deras analytiker har för bakgrund och framför allt kunskap. Det intressanta är vem som tar över den gamla medelklassens roll? Innovatörerna som vi finner i de urbana enklaverna är för få till antalet och saknar nog tyvärr den rätta ansvarskänslan för att fylla tomrummet. De som har kallats den kreativa klassen då? Nja upplever dem mer som en urban version av den nya arbetarklassen. Personligen saknar jag intelligenta gissningar på frågan men jag upplever den som väldigt intressant ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Om det är någon som upplever att de har intressanta spekulationer, var vänliga att klottra ner dem i kommentatorsfältet.

Tv-diet

Tv- serier betydde redan som liten mycket för mig, detta trots att det bara existerade två kanaler och utbudet såldes var enormt begränsat. Tidigt upptäckte jag att vi i Sverige var extrem obegåvad när det gällde tv-produktion och blickade likt de flesta emot England eller USA. Det är förmodligen den enda åsikt som förenar 10 års varianten och 30 års varianten av mig själv. Efter ytterligare ett par år med en tv-diet bestående av serier som Wonder Years, Cheers och Degrassi High upptäckte genom Twin Peaks att de i min egen (då fiktiva) tablå existerade två typer av serier. Den första var sådan jag sett under det sena 80-talet, skickliga hantverk som innehöll alla nödvändiga ingredienser för att jag skulle välja att bygga min elevkalender och min fritid kring dessa. Men hösten 1990 insåg jag för första gången att en tv-serie kunde föra både mig och kulturen framåt, upplevelsen var naturligtvis omskakande och jag blev sugen på mer. Tyvärr innehöll 90-talet mest det förstnämnda och humorn stod i centrum (Killinggänget, Seinfeld etc.) fortfarande så var jag beroende av tv-tablån och alla verkade tycka att den ytterst mediokra tv-serien Vänner var briljant. Nästa framåtrörelse för egen del skulle dröja till 2002/2003 och det skedde i tv-landskap som förändrats radikalt min egen tablå var inte längre en fantasi utan en realitet. Gelikar som även de insåg att kulturen befinner sig i en ständig rörelse framåt delade med glädje med sig av sina senaste fynd. Vilket för innebar att jag aldrig behövde rätta mig efter SVT: s tempo när det gällde The Office. Som precis Twin Peaks uppfyllde kriterierna för att föra både mig och kulturen framåt. Hungern efter mer infann sig naturligtvis omedelbart, vilket mest resulterade i en nördrealtion till den nyss nämnda tv-serien.

Idag är det nästintill att betrakta som ett hån gentemot utvecklingen om du läser igenom tv-tablån i dagstidningen. Konsumenten har idag tagit makten över tv-tittandet (åtminstone på ett teoretiskt plan). Utbudet är det närmaste att betrakta som hemlöst och alla kan idag redigera sin tv-tablå. Min egen består idag av gammalt och nytt, det nya utgörs denna höst mest av Californication och MadMen, två serier som uppfyller kraven typ ett välgjorda och jag har konstruerat ett behov som jag i det närmaste upplever som om det vore fysiskt betingat att se dessa flera gånger i veckan om möjlighet finns. I går kom jag faktiskt på mig själv med att en form av verklig vilja kommentera det senaste avsnittet av Californication på Showtimes hemsida. Men varken MadMen eller Californication kommer att för kulturen eller mig framåt, möjligen kommer de få mig att bli heltidsrökare. Därför är min tv-dröm för tillfället något som skakar om så tränger sig ut ur min laptop och verkligen går in under huden. En serie som tar mig härifrån det kyliga Stockholm och öppnar dörren till en ny värld. En serie som ger mig det där lilla extra och kanske, kanske kryddar min personlighet med vad den saknar för att ta det där berömda steget.

Noterar att det i nya numret av BON (som precis landade på vår hallmatta) finns en artikel om det nya supersmala idealet bland män, 185 cm och 70-75 kg. Vilket innebär att jag med min genuppsättning är helt körd som idealman. Men kul att vi numera delar anorexi jämlikt mellan könen, känns som ett framsteg… Men egentligen så blir vi bara fetare och fetare något som helt korrekt noteras i artikeln. Intressant nog ett fenomen som är helt frånvarande i huvudstaden. Men egentligen så är var väl artikeln tänkt att publiceras 2005?

Housen har smugit sig in i mitt liv under året och det blir bara mer och mer lättlyssnat

Sambada EP

Jag hade rätt

Har sedan den här bloggen startade hävdat att nostalgin kommer att utplåna all kreativitet i min egen generation. I år kom så äntligen det slutgiltiga beviset när alla sitter och frossar i högstadienostalgi på facebook. Förutom att konstatera att alltför många i vårat land är förändringsfientliga så hoppas jag att denna process leder till något gott, kanske sållar den agnarna från vetet.

Vad vill dom?

Min mobiloperatör brukar titt som tät höra av sig, lite ironiskt sker detta alltid med hjälp av papper, i bland sms men nästan alltid sker kommunikation med hjälp av det gamla hederliga papperssamhället. Väldigt ofta verkar de tagit hjälp av någon reklamare vars enda kreativa förmåga här att kommenterar alla artiklar på Resumes hemsida samt lusläsa Viggo Cavlings blogg. Fördomar, sexism och allmän uselhet är genomgående tema för den reklam som min mobiloperatör skräpa ner vårat hallgolv med. Men dagens vidriga reklamblad där de indirekt uppmanar mig att byta namn tar ändå priset i uselhet. Vi lever i en tid då det privata inte längre existerar, tekniska landvinningar har gjort det möjligt för en normalbegåvad apa att kartlägga individer. Trots detta matas vi med reklam som behandlar som om vi vår kollektiva idioter med enhetlig smak. Dessutom innebär detta att jag av ren princip måste bojkotta TV i mobilen.

Förtydligande

Med anledningen av mitt förra inlägg samt

det här

viktiga inlägegt av Tom Malmqvist vill jag förtydliga en sak. Jag är allvarlig med mn förhoppning om mer utrymme för Nisse Holm eftersom jag i likhet med Tom Malmqvist anser att Holm är typisk för idrotten. Eller som Malmqvist skriver:
"Men hur utbredd är egentligen denna uppfattning inom världens största folkrörelse? Tyvärr tror jag att Holm är typisk för ett slags smygfascism som alltid har hasat runt och skrämts i idrottsrörelsens källargångar. "

Det är dock bättre om denna facism ges tillåtelse att visa sitt rätta ansikte i stälelt för att vi låsats att idrottsaktiviteter (primärt i grupp) är bra för barns värderingar (aktiviter i grupp är sällan utvecklande). Jag tror Nisse Holm kan ge detta ett ansikte,d et är alltså inte primärt skrattet jag är ute efter utan sanningens allt annat än fagra ansikte.

Alex Schulman

pratade om självförakt (sitt eget) i svd:s söndagsintervju, min förhoppning är att skriav lite om just självförakt i veckan, men mer om det senare. Söndagsdelen i DN bjöd på det sämsta och fulaste modereportaget jag skådat sedan jag bläddrade i mammas Elloskatalog på stranden i mitten av 1980-talet. Min undran är vem vänder sig tidningen till? Har +40 männiksor verkligen samma intressen idag som för 25 år sedan. jag tvivlar på det.

idetorka

Den här bloggen som mest av allt är en välbevarad hemlighet lider för närvarande av min idetorka. Ideerna finns där jag tuggar dem både en och två gånger men när det är dags att spotta tar det stopp. Efter att ha läst föregående rader förstår ni säkert att jag för tillfället är oförmögen att formulera mig oavsett vad för tankar som strömmar runt i mitt huvud. Tyvärr kan vi inte alla vara Alex Schulman, vars avsked till bloggandet blev en nyhet som antog groteska proportioner. I de märkliga och påfallande usla analyser som följde på avhoppet nämndes inget om att Schulman gjorde ironin stor igen (även om den alltid varit stor i bland folket=läsarna av hans blogg. Men när detta 90-tals grepp återigen visar sig vara gångbart vill jag slå ett slag för

Nisse Holm

Som rönte en viss uppmärksamhet med sitt debatt inlägg om att idrotten räddade honom från litteraturen förra veckan. Jag är 100 % icke-ironisk när jag vädjar till landets tidningsredaktioner att anställa denna man antingen som krönikör eller som bloggare. Det kan bara finnas vinnare bland läsare av hans stundande alster, jag hoppas på en bok inom ett år.

I det nya numret av Rodeo skriver Jan Gradvall om tunnelbanan läs den artikeln, hans känsla för tunnelbanan ligger väldigt nära min egen (och förmodligen alla andra lantisars)

Robotar

I dagens Volt (huvudstadbladets helgmagasin) hittar ni en lite artikel om framtidens vardagsrobotar, skriven av undertecknad ni hittar den

här

Överskattad

När jag läser sånt

här

påminns om jag om att vi ofta tenderar till att överskatta människan och hur mycket jag längtar efter evolutionens nästa steg. Nivån på det hela och det vis hjärnan felaktigt används i detta sammanhang gör mig bara ledsen och uppgiven. Genom att hota med att avslöja någons namn. Exakt vad får du ut av det? Vari ligger vinsten? Naturligtvis existerar ingen vinst bara en förhoppningen om att evolutionen har mer bråttom med vissa personer .

Avsaknad av underground

den här artiklen

som jag fann via Martin Gelins fina svd blogg var resejournalistik modell bättre. Om jag inte missminner mig var det Hornstull som stod i fokus i fjol och år är det Göteborg som gäller för New York Times. Inte visste jag att svenska hipster journalisters lobbyförmågor var så väl utvecklad? Något jag fastnar vid i artiklen är följande stycke:

"Later Johan and I made our way to the outskirts of the city. “I lived in Stockholm for 10 years,” he said in the cab, “and I never found an underground club. That's all I went to in Goteborg.” The best parties, he said, were thrown at an old porn club called Nakna Sanningen — the Naked Truth — by “a guy who went under the name Gandalf.” There were whitewashed walls and beds everywhere, and, as Johan remembers fondly, tobacco being mixed with hash on the bar using a blowtorch. “Stuff like that you would never see anywhere in Sweden at that time.” "

Gandalf ordnar väl undergroundfester i Sockholm numera, Sveriges tredje stad Malmö brukar positionera sig gentemot huvudstaden med hjälp av sina svartfester liknande postionering kan skådas från västkusten. Något orättvist kan jag tycka avsaknaden av uderground i Stockholm är inte fullt så stor som myten gör gällande. Men de höga levnadskostnader dränerar sakta men säkert staden på dess kreativa krafter. Som jag sagt här tidigare en lågkonjuktur är vädligt välkommen.

Sist bara en grej kvällstidningarna pratar om en mild höst trodde att vi hade lärt oss det är inte en positiv nyhet då det innebär ännu en skräpsommar.

fredag

Inser så här på sen eftermiddag att det faktum att jag uppskattar senaste numret av Fantastic Man förmodligen stärker bilden av mig som en 1900-tals produkt, inget ont med det bara att hoppas att jag aldrig börjar gilla Tarantino. Försöker vara 2000-tal och lyssna på Random Factors fina live-set på Samuari fm liksom ovanstående något som rekommenderas.

Kultur och statistik.

Att yngre generationer måste positionera sig gentemot de äldre är sociologiska baskunskaper. Därför är säkert en hel drös unga bloggare just nu i full färd med att attackera Andres Lokkos (ej på nätet än) slutsatser i dagens nöjeskrönika i Svenska Dagbladet. De är tvingad att göra det, protesten är en del av vår natur. Men den kamp som är inte bara till sin struktur är basal dess innehåll blir längden detsamma för bakom de tvångsmässiga positionerna gömmer sig goda tankar och ideer som riskerar att drunkna i en flod av meningslösa Youtubevideor och töntiga facebooks meddelande. Självklart kommer fler att skriva om

Naomi Kleins nya bok

. För det är troligen viktigare att vi tar oss tid att diskutera den fixering vid siffror som råder inom kulturvärlden, för annars finns det snart inga positioner kvar att eftersträva. Då är allt bara siffror och något kvalitetsbegrepp existerar inte längre, vi riskerar då att gå en

Tragisk

framtid till mötes.

För er som inte bryr som om siffror rekommenderar jag att införskaffa Karl Larssons fina diktsamling Form/Force

P.S. Ovanstående postning är inte en produkt av det faktum att jag under 2,5 år haft en blogg vars enda kännetecken har varit dess avsaknad av besökare.

TV

I likhet med flera andra (referar här till bloggosfären) har jag fastnat för tv-serien

Californication

, där David Duchovny är briljant som författaren som egentligen bara vill ha sin familj tillbaka. Att hans frus mer eller mindre gått vidare i livet hanterar han genom en massvis dos sex, alkohol samt ett beteende som vår statsminister inte skulle uppskatta. Har funderat en del på varför jag fattat tycke för den serie (förutom den omedvetna positioneringen), i likhet med många amerikanska serier med liknande innehåll så är den välgjord men att den endast är gott hantverk upplever jag inte som en tillfredsställande svar på frågan till mig själv. Det faktum att en gammal The Officenörd som jag ges möjlighet att återse Lucy Davis känns även det en aning tunt. Får därför kapitulera inför verkligheten och dekonstruera mitt imaginära jag och erkänna att det är myten om den dekadenta författaren och dennes leverne ställt i kontrast i den eviga längtan efter stabilitet som attraherar. Sedan känns det väl säkert befriande att se en person över 30 spy ner en tavla när du bor i ett präktighetsmecka som Stockholm.

Det finns tydligen ett ”tjänstemanna” förslag om att tunnelbanan skall gå till midnatt på vardagar och dygnet om på helger, känns väldigt gammeldags och doftar 1900-tal. Om nu lilla Stockholm vill vara den storstad den ständigt referar till är såklart dygnet om sju dagar i veckan det enda acceptabla alternativet.

Idealism 2.0

- Rösta slentrianmässigt på socialdemokraterna
- Läs lagom amerikansk litteratur med mycket cred men som inte är för svårbegripliga.
- Haka på lifestyleracet med mat och inredning, krydda det hela med lite miljötänk.
- Kokettera med din skepsis gentemot webb 2.0 samtidigt som du frottera i ditt facebook intresse. För där kan du träffa gamla vänner du tidigare dissat men det är ju så roligt att hålla kontakten!
- Framhåll hela tiden vikten av socialt arbete, fast du aldrig någonsin själv skulle vilja arbeta med något liknande.
- Nostalgi genomsyrar allt och är ständigt i vägen för dina möjligheter att någonsin utvecklas som människa.
- Du säger att du inte tror på någon religon men antar allt mer formen av en fanatiker.


Idealism 2.0 en produkt av en lång rad missförstånd samt en imponerande närvaro av den mänskliga naturen.

porr

För vissa personer inom media måste det här vara lika med porr

Bokfestival

Jag talar inte om innovatörerna utan snarare de som försöker imitera dem, men egentligen borde beakta sökandet efter en mer klädsam image.

Omodernt

Under en ytterst slentrianmässig genomläsning av gratistidningarna i morse slog det mig hur märkligt det är att nöjespaneler (panel på en fredag som kommentera meningslösa saker) fortfarande existerar. I dag kan du vara din egen gudie, med lite hjälp av bra filter något svenska nöjespaneler knappast kan anklagas för att vara. Deras val är trötta och deras kunskaper ringa och dessutom är de frapeprande ofta inte uppdaterade. Min förhoppning är det läggs till en populärkulturbalk i den svenska lagboken och i den förbjuds alla nöjespaneler.

Förklaring

Tog precis bort gårdagens inlägg inte för att det var provocerande eller något i den stilen. Upplevde nu på morgonen att inlägget saknade stringens, intelligens och en rad andra egenskaper som kan göra ett blogginlägg värt att slösa bort sin tid på. Min förhoppning är att även ovanstående egenskaper knappast är något du vanligtvis förknippar med mig hitta en nivå som gör det värt att blogga igen.

P.S. Jag anser dock fortfarande att 70-talet är det mest överskattad deceniumet.