coldplayhypen

Hypen kring

Coldplays

album har inletts i Stockholm och förmodligen i dess vänort London. De baleriska klockorna har börjat ringa lite varstans, en teroetisk postionering som accentueras av att Brian Eno anlitats som producent. Personligen tycker jag att allting stannar på just ett teoretiskt plan, visst finns det en hel del Mountain of One intron men för mig blir det ändå mest myspysig indiskanrock för en regnig höstdag i slutändan. Men hypen är ur en popteoretisk synvinkel både nödvändig och väntad även om ordet baleric allt mer framstår det mest missbrukade de senaste fyra åren. En grund i vad som kallas balerica var väl från början att de lokala dj pojkarna tvingades spela vad de hade, därav en del okoventionella låtval. Vilket ger det en naturlig koppling till quilty pleasure, som var en mikrotrend för ett par år sedan. Men rötterna från denna trend möter proggdisco trenden som allt mer glider över i att hi fi musik börjar bli coolt. Där tycker jag Coldplay passar in alldels utmärkt och jag har full förståelse för att innovatörerna måste inta denna position i popuniversumet. Men jag är lite orolig över vad det gamla hederliga hobbyskrået högtalarekonstruktörerna ska känna inför denna i deras ögon oväntade klasssresa.

Lite musik att möta fredagseftermiddagen med:

Beyond the Wizards Sleeve- Words
Bruce Springsteen - Im on Fire (Cousin coles bad desire mix) femte veckan nu, på min mentala lista.
Santigao Salzar- Sci Fi Xicano
Sety- Mogane- (Guillaume and the coctu dumonts remix)
Woolfy v.s Projections- Absynth
Soulphiction- changes (like rmx)
Phantom Slasher- Woman
Mathias Kaden- Swahili

Lön

I kölvattnet av strejk med tak för lägsta lön kan jag inte låta bli att undra över relevansen med att titta på lönen per månad? Är inte lönen på arbetade timme mer intressant? Då skulle det förmodligen visa sig att de så kallade prestigeyrken är löjligt underbetalda och att tex statligt anställda är den nya ekonomiska överklassen. Men jag inser att det är att svära i den pragmatiska kyrkan så för att göra det hela ännu värre viskar jag rörlig lön...

Progressivt

När jag lyssnade på

den här

podcasten med Quiet Village förvånades jag inte över att finna Led Zeppelin i deras playlist. Ett val som är i en närmast perfekt samklang med en en viss del av samtiden. Inslag av progressiv hårdrock är postionering för en förmedlare av populärkultur 2008. Det i kombination med att förmedlaren börjat uppnå en i sammanhanget anmärkningsvärt hög ålder gör att gittaren känns hetare laptopen i år. Det är förvisso mer folkrock än progressiv hårdrock men jag finner ljudbilden nära besläktade dessutom är det väldigt bra. Jag talar om

The amazingswedes

som ni bör ge några minuter av ert surfande, vackert så det förslår.

det gamla vanliga tjatet

Känslan av att vi har två (minst) parallelt existerande kulturvärldar är knappast revoultionerande. Där den yngre som är verskam i de nya medieformerna är den som driver utvecklingen framåt. Sen har vi en gammal förstockad som klamrar sig fast vid minnet av 1968. Men som

Anders Mildner

påpekade i sitt snart två månader gamla blogginlägg pratar de unga siffror och pengar (och det gjorde de väl förr med för den delen). Visst är det till en början en frisk och behövlig postionering gentemot de gamla tankesätten, men med en lågkonjuktur i antågande känns vasastanskulturen lite tunn och behovet av andra lite mer obekväma röster gör sig återigen påmind. Någon som inte vet hur du använder Excel osv. Tjatet blir mest luddigt och trist och jag tangera vid närmare eftertanke de gamla 68:orna. Läs Mildners gamla inlägg i stället.

Jag älskar verkligen att

Lokko

aldrig ger sig i sin kamp emot melodifestivalen/eurovision song contest. Fler borde visa den viljan, för om Sverige vore ett helt friskt land borde vi ha samam inställning till skiten som de har i England. Att fallet inte är sådant behöver jag liksom inte kommentera.

p.s Roberto Bolano kombinerade förmodligen kvalite med excel så han är inte helt optimal som bidlval, men han var en underbar författare och det var länge sedan jag hade med en bild här på bloggen.

Ursprung

Alla som varit snälla (emot mig då) nog att läsa den här bloggen mer än en gång vet om att jag i likhet med flesta i Sverige har mina så kallade rötter en svensk småstad med alla dess pikanta tillbehör. Då jag tillhörde dem som aldrig riktigt förstod storheten i det lokala utan på ett tidigt stadium föredrog det globala, därför var det naturligt att dra när gymnasiet var avklarat. Eftersom jag tillhörde grupp tre av utflyttarna var det naturligt för mig att hata min hemstad. Varför ska jag alldels strax förklara men först är det på sin plats att jag redogör för de tidigare nämnda grupperna.

Grupp 1 innehåller alla de som lämnar småstaden inte för att de ogillar dess konservatism och småsinthet snarare tvärtom. Men universitetsstäderna eller huvudstaden lockar med prestigeutbildningar och goda löner. Framgångar som i gengäld kan krydda tillvaron för grannskapet är den stolte fadern eller modern koketterar med sin dotter eller sons makalösa framgångar. Dessa utflyttare har sällan eller aldrig upplevt några motgångar och är ofta sportiga till sin natur. De skulle kunna tänka sig att flytta hem igen men då de ofta träffar en likasinnade från en tvillingstad någonstans i Sverige slutar de ofta med en kompromiss (läs sommarstuga).

Grupp 2 är de som flyttar emot sin vilja, i Sverige innebär det rent historiskt att det rör sin om bruksorter. Men denna typ har än så länge varit ovanlig i jämlika lagomlandet Sverige, men det finns indikationer på att en ändring kan komma till stånd även här. Denna typ av utflyttare är ytterst ovanlig i matriket där jag kommer ifrån så jag väljer att lämna den okommenterad.

Grupp 3 den grupp jag själv tillhör innehåller en blandad kompott personer som någon gång under uppväxten insett att hemstaden är otillräcklig på ett mentalt, estetisk, politisk, etc. vis. Kort sagt småstaden suger. För invånarna i denna grupp blir det naturligt att postionera sig gentemot hemstaden. Under tonåren använder du de strategier som anses vara i bäst samklang med den samtid du inbillar dig utspelar sig någon annanstans. På min tid var det ironin, idag har jag inte en aning om vilka grepp kidsen använder sig av. När kliver in i 20 års ålder känner du att det som en ideologiskt utflyttad är nödvändigt att markera ditt avståndstagande så pass kraftfullt att du börjar hata din hemstad. En fas som brukar var fram till att säga 25 årsåldern då de allt fler börjar ge vika. Eftersom deras föräldrar nästan alltid bor kvar tvingas de om inte annat för familjefridens skull att kliva in i försoningsfasen. Det är då du kan börja uppskatta din barndoms skogar och återigen beställa capricciosa på den lokala pizzerian utan att vara ironisk. Många skulle kalla det att bli vuxen, men egentligen är det en produkt av den ständiga dialog med hembygden som oförtruttet pågått under åren som förflutit sedan de vitala tonåren. En försoningsfas fylld av revsionism. Mina föräldrar hade den goda eller dåliga (jag vacklar en aning här) att flytta från den attraktiva Skåneregionen medan jag befann mig i hatfasen. Något som för mig innebar att den ovan nämnda dialogen fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat. Något som innebär att jag för evigt är dömd till en tillvaro i den pubertalt inspirerade hatfasen. Ett faktum som allt mer bekymrar mig även om jag ofta upplever en lättnad över att aldrig riktigt passa in det stora 30 plus medelklass segmentet som barrikaderat ytan innanför tullarna i Stockholm. Men mest av allt saknar jag nog min barndoms capricciosa.

Viktig läsning

Den här

artikeln i Expressen är nyttig läsning för alla (däribland jag) som fortfarande glorifierar bananrepubliken Italien.

marknadsföring, typ

I början av året när det fortfarande var kallt och mörkt testade jag att ge ut en gammal text på print on demand förlaget Vulkan. Min tanke var till en början att inte idka någon form av marknadsföring, men det känns så otroligt omodernt så här kommer en uppmaning några månader för sent

Köp

Angående lite mer seriösa böcker:
Vissa vill gärna göra gällande att modet intellektualiserats i Sverige de senaste åren, trots det skrivs det inte mycket teori inom mode. Ett undantag utgörs av

Lars Holmberg

. Om ni intresserad av introduktion till hur du med sociologin som hjälp kan analysera mode rekommenderas boken varmt.

Sommarens disco

Åtminstone sett ur svenska ögon är förmodligen

Century

, alltså för er som gillade A Mountain of One förra året och i år gillar ni kanske Quiet Village alternativt asiatisk folkmusik. Tack Kristofer för tipset

kvällstechno

Plankar tipset från Resident Advisor men det är techno som funkar så är när det bara är sekunder kvar av veckans första dag och det lär funka på dansgolvet

Santiago Salazar

Konsensus

Instämmer i alla hyllningskörer vad det gäller två saker: Konsten att att gråta i kör är en mästerlig film, och återigen funderar jag över hur svensk film kan vara mer eller mindre sämst i världen medan danskarna är så bra? Henrik Tideman är brilijant konsensus sedan länge men har ju i veckan som bekant fått en renässans med dokumentären Tidemans straffsparkar på Sveriges bästa tv-kanal tv 8
trevlig helg

lite skryt

Har visserligen inte läst Bengt Liljegrens bok om Adolf Hitler men om jag ska tro

den här

recensionen i gårdagens DN är det old news vad det gäller slutsatserna. Faktiskt så gamla att de är identiska med de jag själv drog som gymnasist i mitt specialarbete 8en analys av Mein Kampf). Antingen var mitt arbete vädligt bra (föga troligt då det knappast förekommer bra specialarbeten) eller så är gemen mans kunskaper om Hitler så bedrövliga att de faktiskt tror på gamla myter som dålig barndom etc. Hur som helst kände jag mig i en halv sekund som intellektuell när jag läste recensionen så jag kände att det var läge att framhäva Martin 1.0 lite för ovanlighetens skull.

tidigare inlägg

Angående dagens tidigare inlägg, jag avser främst ambitionen att skriva kritik inom modejournalistiken. Tankespåret dior homme looken=feminin och gentleman= förlegad är problematisk och känns vädligt tunn. Men som sagt initiativet gläder mig!

modekritik

Jag brukar ofta muttra (mest för mig själv) om att svensk modejournalistik helt saknar kritiska inslag utan bara en form av tipsjournalistik noterar att

Dennis Dahlqvist

i Expressen faktiskt ger just relevant modekritik. Ett trendbrott månne?

Namn

Du måste bara älska den dj som delar namn med en karaktär i Twin Peaks

Jacques Renault

för er som gillar the average new york groove är han set dessutom värda en

lyssning

Pengar

I det senaste numret av

BON

(som är bra) diskuterats pengar i det numera obligatoriska samtalet mediepersoner i mellan. Intressant ämne eftersom det faktiskt berör oss alla mer eller mindre, att sen deltagarna inte säger de mest intressanta sakerna i världen är en annan sak. Ett undantag utgör dock Cecilia von Krusenstjerna som skrivit romanen En spricka i kristallen som blev en dålig tv-serie (gör inte så mycket alla svenska serier är dåliga per definition). Hon är förmodligen den enda som avviker (Ken gör det såklart men då hans uppgift i mediasverige är att avvika känns det som en del av fiktionen) bland annat berättar Cecilia att hon blivit sol och vårad. Utan att ha tillgång till statistiken vågar jag hävda att det oftast är män som sol och vårar kvinnor på pengar. Tänkte därför ovanlighetens skull vara privat på bloggen. För cirka tio år seda blev nämligen jag sol och vårad på mitt fadersarv av en kvinna (som snarare var en flicka). En händelse som påverkat långt mycket mer än vad som tycks vara fallet med Cecilia von Krusenstjerna. De rent praktiska detaljerna är uppenbara inget sparkapital innebär att du aldrig kan investera i något ( gäller allt från mp-3 spelare och uppåt). Utan du är evigt dömd till att vara beroende av familjen så länge du har en sådan. En praktisk parentes i sammanhanget är att du får dras med restskatt i ett par år också vilket innebar att jag tvingades till intetsägande sommarjobb som sedan blev till intetsägande låglöneyrke på helttid och en utveckling som fortfarande går i baktakt. Så långt de praktiska aspekterna av att ha en såväl emotionell som ideologisk kvinnorroll. Värre är att de känslor som skapats gentemot pengar för min egen del, eller snarare det trauma ekonomi faktiskt innebär för min del. I begynnelsen fanns det ett sunt förhållande till pengar som medel till frihet, kunskap, trygghet och glädje, det fanns också en tro på att det gick att tjäna pengar trots ett begränsat intellekt och avsaknad av talang. Med denna inställning var en sund ekonomi och en välmående mage en logisk följd. Efter att fått erfara att djävulen bär Axsara, är jag numera livrädd för allt vad pengar heter och blotta synen av tiokrona gör mig nervös känslan av en femhundring i min ficka får svetten att forsa. Men det värsta är att jag givit upp hoppet om att kunna tjäna pengar, den enda egenskap som krävs för att bli rik.

Men det finns som bekant inget ont som inte har något gott med sig som det heter i sagan, förlusten av min ekonomiska trygghet formade mitt nya jag Martin 2.0 som bär få likheter med Martin 1.0. Ur askan reste sig en slyngel med tendenser till att hänfalla åt militanta populärkulturell elitism. Ett personlighetsdrag som inte bara kommunicerar med mitt väsens vagga på ett ypperligt vis det har givit mig en lyckligare tillvaro, ett rikare socialt liv och en kunskap om vem jag egentligen är. Så på ett plan är jag tacksam för att jag blev sol och vårad, men förhoppningen om att en dag återigen kunna göra en budget utan att spy finns där ständigt.

P.S Nya numret av BON är som sagt bra speciellt Martin Aagårds reportage om Basshunter.
P.S Min dröm är insåg jag nu att starta något som liknar Martin Bergmans popkollo. Men det är ett kollo som skall lära ut elitism inom populärkulturen anpassat för webbsamhället där allt blivit mainstream. Vem vill köpa iden (den kostar) av mig?

Deep

Personligen tycker jag att alla ska köpa i>Sven Weisemanns

Nya ep

underbart djup dubhouse. Om inte annat för att kunna nicka i takt till nu när helgen närmar sig.

På grund av slöhet från min sida och lite oerfarenhet från festfixarnas hann jag aldrig osa till den hajpade Novellfesten i morgon. Så det blir till att satsa på att se den sympatiske eklektikern

DJ Koze

på lördag istället. Även om veckans klubbhändelse i Sverige utspelar sig på Kalmar Nation i Uppsala i morgon då Cassy svänger förbi från Berlin.

cynism

"Besynnerlig? Du...När man väl fattat vilket skämt allting är, så är det enda vettiga att vara the comedian

Så säger karaktären The Comedian i Alan Mooores mästerverk

Watchmen

som blir film nästa år, dock är jag rädd för att filmen är vädligt dålig. Men serieboken från 1987 är mästerlig och the comedians cyniska skämt går lika bra att applicera på samtiden som de någonsin gjorde under det så kallade kalla kriget.

läsning

En vän rekommnderade i helgen

den här

intervjun i Observer med Ricky Gervais. Kankse var det för att jag av olika anledninagr slarvat med den globala läsningen på sistone, men läsning av den utmärkta intervjun med Mr. Gervais var välgörande och ingav lugn hos mig. els för den höga kvaliten skull men även för att Gervais återigen framstod som sympatisk och som en man med fler storverk i vardande. Hade nästan givit upp hoppet om denne lille runde man, tyckte han hade blivit lite för mycket myten om sig själv. Idel vettiga tankar om tv-skapande med nedanstående citat i färskt minne känns det so en omöjlighet att Gervais och Merchant nästa tv-serie kommer att bli dålig:

"'We wanted to show, for instance, that the sexual revolution was only really going on in Carnaby Street. Not Swindon. Not Reading. It is, essentially, about blue-collar people getting white-collar jobs.' And it is about people who would live and die in one town. 'Which was one of the big differences between then and now,' he says. 'So much, we forget, was door to door. Ten pence for a duster, the man from the pools, the insurance man; people saving a penny a time for their funeral. Tens of thousands of people knocking on doors. Also, you would get married at 18 and still live with your mum. And then, at that time, some would watch the telly, have their eyes opened to different countries. There's a line in it where we have a character being asked, "What do you want to go abroad for, there are parts of Reading you haven't seen?", so it's a bit like that."

Slog precis undrar vilken bild som skulle tona fram av Sveriges store man inom humorn David Batra om DN eller Svenskan gjorde en längre och välskriven intervju med honom.

Till vuxna som dricker mjölk.

jag minns min femtonårsdag av en anledning det var dagen då det inte längre var nödvändigt att dricka den avskyvärda drycken mjölk (du hade växt färdigt etc.) Dock finns det gott om människor i vårat land som är vuxna och dricker mjölk, det är inte bara ett onormalt beteende, det är något som djupt bekymmrar mig.

Mjölk är en symbol för fascisism, ett tvång i från ett förlegat samhälle. Att dricka mjölk efter det att du fyllt 15, är djupt stört och vädligt osmakligt. Därför måste vi stigmatisera mjölkdrickandet och göra det svårt för alla som dricker mjölk, lägre lön, sterilisering etc.

Ok, jag överdriver i vanlig ordning, men jag är till viss del ärlig ni som är vuxna och dricker mjölk sluta med det. Inte bara för att det är ett tecken på dålig smak, det är dessutom ett tecken på att du inte frigjort dig från folkhemmet, ett problem långt allvarligare än eventuella smakhierarkier.

kulturellt kapital

Amanda Svensson

är väl litteratur sveriges hetaste 20-åring sedan Karin Ström. Först gladde jag mig åt att en vanlig tonåring kunde komma från ingestans, men noterade i morgonens tidning att Expressens kulturchef Per Svensson är pappa till Amanda. Kulturellt kapital skriker Pierre Bourdieu från graven. Så frågan kvarstår är det möjligt att slå igenom utan någon kapitalform, förmodligen inte. Är jag bitter? Är jag avundsjuk? Ett rungande ja på båda påståendena.