Även om jag kan känna igen mig själv i relationen till fotboll i det Poppius beskriver gällande sin relation till IFK Norrköping så är det framför allt de avslutande orden som får mig att vekna ”längtan efter att få höra hemma någonstans”. En känsla eller snarare upplevelse av en känsla som jag delar med Poppius, en bedräglig instinkt som grundar sig i vår önskan att vara så normala som möjligt. Sedan jag blev 21 har jag saknat en plats att höra hemma på, vilket inneburit odlandet av en hälsosam revisionism. Men samtidigt har jag försökt kompensera den bristande kontakten med mina rötter genom ett lika sjukligt som meningslöst googlande på gamla skuggfigurer från det förflutna. Allt ursäktat med att människor är mer intressant i sin virtuella gestalt än vad de är i sin fysiska. Men på sistone har jag upplevt en stor frustration gällande sökresultaten på gamla klasskamrater, deras tillkortakommande på google blir en smärtsam påminnelse om det nödvändiga i min egen revisionism. Trots denna stundom intensiva avsky gentemot min främsta hobby vet jag att nästa vecka kommer jag återigen på arbetstid sitta där och desperat söka efter min egen imaginära hemort.
tisdag, april 24, 2007
Att känna sig hemma
En av årets stora förändringar för min del är att jag börjat uppskatta Kristoffer Poppius allt mer, anledningen till att jag vågar komma ut med det nu är förmodligen hans inlägg the secret life of kristoffer poppius på hans DN-blogg
Även om jag kan känna igen mig själv i relationen till fotboll i det Poppius beskriver gällande sin relation till IFK Norrköping så är det framför allt de avslutande orden som får mig att vekna ”längtan efter att få höra hemma någonstans”. En känsla eller snarare upplevelse av en känsla som jag delar med Poppius, en bedräglig instinkt som grundar sig i vår önskan att vara så normala som möjligt. Sedan jag blev 21 har jag saknat en plats att höra hemma på, vilket inneburit odlandet av en hälsosam revisionism. Men samtidigt har jag försökt kompensera den bristande kontakten med mina rötter genom ett lika sjukligt som meningslöst googlande på gamla skuggfigurer från det förflutna. Allt ursäktat med att människor är mer intressant i sin virtuella gestalt än vad de är i sin fysiska. Men på sistone har jag upplevt en stor frustration gällande sökresultaten på gamla klasskamrater, deras tillkortakommande på google blir en smärtsam påminnelse om det nödvändiga i min egen revisionism. Trots denna stundom intensiva avsky gentemot min främsta hobby vet jag att nästa vecka kommer jag återigen på arbetstid sitta där och desperat söka efter min egen imaginära hemort.
Även om jag kan känna igen mig själv i relationen till fotboll i det Poppius beskriver gällande sin relation till IFK Norrköping så är det framför allt de avslutande orden som får mig att vekna ”längtan efter att få höra hemma någonstans”. En känsla eller snarare upplevelse av en känsla som jag delar med Poppius, en bedräglig instinkt som grundar sig i vår önskan att vara så normala som möjligt. Sedan jag blev 21 har jag saknat en plats att höra hemma på, vilket inneburit odlandet av en hälsosam revisionism. Men samtidigt har jag försökt kompensera den bristande kontakten med mina rötter genom ett lika sjukligt som meningslöst googlande på gamla skuggfigurer från det förflutna. Allt ursäktat med att människor är mer intressant i sin virtuella gestalt än vad de är i sin fysiska. Men på sistone har jag upplevt en stor frustration gällande sökresultaten på gamla klasskamrater, deras tillkortakommande på google blir en smärtsam påminnelse om det nödvändiga i min egen revisionism. Trots denna stundom intensiva avsky gentemot min främsta hobby vet jag att nästa vecka kommer jag återigen på arbetstid sitta där och desperat söka efter min egen imaginära hemort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar