Stockholm är som bekant Sveriges största stad, med relativt god marginal dessutom. I likhet med många andra stora städer befolkas den av människor från mindre städer som med sin drivkraft och sina ambitioner sätter sin prägel på staden. Vissa blir till och med lite smått berömda inom sitt eget lilla begränsade fält, en hel del av dessa kommer från min egen födelsestad en anonym småstad i nordvästra Skåne. Tyvärr finns det ingen logik eller rättvisa i vem som intar de mest åtråvärda positionerna, det styrs helt och hållet av det sociala kapitalet. Det innebär att ekvilibrilister, genier, konstnärer etc. vars begåvning ofta överstiger de mer framgångsrika lämnas till sitt öde en anonym tillvaro på den skånska slätten. Jag önskar därför att vi så här i påsktider skänker de som förbisetts av den svenska offentligheten en extra tanke. Bilden ovan ger er förhoppningsvis de nödvändiga verktygen. Är jag ironisk, absolut inte, ironi är missklädsamt och något jag bestämt tar avstånd ifrån. Jag har förmodligen aldrig varit allvarligare än vad jag är idag.
Ben Watt visade sig vara precis sådär ödmjuk, smart och eftertänksam som jag trodde på Modernistas författaresamtal, tyvärr lyckades aldrig Bodil Malmsten matcha honom. Senare på kvällen bjöd han på fin house på Grodan, ironiskt dock med den stora mängden nostalgiker i publiken. Detta eftersom Ben Watt med stor tydlighet visar att åldern är sociologisk om du själv vill och väljer att blicka framåt i stället för bakåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar