lite av varje

Föll för det här

TV-tipset

i förra veckan, något jag inte ångrat. The Riches är realtivt konventionell i sin dramaturgi, något som jag allt mer upplever som seriens styrka. Den hederliga cliffhangern som får dig att längta till nästa avsnitt, det bästa att du nuförtiden kan se nästa avsnitt direkt och inte behöver vänta tills nästa vecka. Personligen anser jag att Eddie Izzard och Minnie Driver briljerar i The Riches och att ni bör uppsöka närmaste torrent och där införskaffa åtminstone pilotavsnittet. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har även skrivit den bästa kommentaren på sextemat i senaste numret av BON
href="http://www.rodeomagazine.se/gastblogg.php?guestbloggID=192&Blogg=9&KOM=yes#read">CRFN

Min bästa fikastund någonsin var på Cafe Ovfandahls i Uppsala för fem år sedan, mitt sällskap var Björn Ranelid, tanken var att det skulle utmynna i en intervju istället blev det en personlig upplevelse som jag varmt kan rekommendera de flesta. Läser att han nya bok kan bli hans sista

Ranelid i Sydis

Jag hoppas innerligt att den irrationelle Ranelid inte menar allvar med att ”Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet” ska bli hans sista bok. Visserligen kommer han aldrig att vara med i mitt personliga litteraturkanon (jag är alldeles för osäker och tillgjort häftig för det) men precis som Anneli Jordahl påpekade i sin krönika i dn på stan, så var Ranelid den enda som moraliserade utan att vara ironisk på 90-talet. Något som bara det motiverar och förklarar behovet av Björn Ranelid i det svenska kulturklimatet. Att han sedan är trött på alla som slentrianmässigt ironiserar över honom förstår jag verkligen, speciellt med tanke på att dessa individer oftast är ovanligt obegåvade.

Den så utskällde Leijonborg ska tydligen avgå som folkpartiledare i höst, favorit att ta över de gamla liberalerna är skolminister Jan Björklund, en man som gillar hårda tag. Är ganska säker på att vi skulle avsky varandra om vi träffades, trots detta har jag en något bisarr filmscen i mitt huvud när det gäller just Jan Björklund. En scen jag behåller för mig själv fram tills den dagen att någon frågar efter den i kommentarerna på denna blogg.

Den stora Martin Buttrich hypen var visserligen förra året, men hans remix på rhythm accpuncture har varit dagens musikaliska behållning för min del. Tillsammans med Apparats kommande album Walls förstås som dessutom har ett fint omslag som jag gärna vill dela med mig av.