Första i år.

Inleder 2008 med en iakttagelse så självklar att den allt för sällan görs och en vädjan som är lika trist som vädret utanför vårat köksfönster. Delar av helgen tillbringades i vanlig ordning på några av SL:s faciliteter där gavs jag möjlighet att tjuvlyssna på två killar som av snacket att döma gick sista året på gymnasiet. De verkade tillhöra kategorin "medelhäftiga" dvs ingen på deras skola skulle anklaga dem för att vara töntiga (just det nördtrenden nådde aldrig utanför innerstaden och gick aldrig ner i åldrarna)men samtidigt fanns det killar på skolan att se upp till. Blivande mansideologiska män som alltid är ouppnåeliga i sin "häftighet". Bortsett från att de hade mobiltelefon och mp 3 spelare var de exakt likadan som killar med samma status var för femton år sedan. Livet kretsade kring att vara häftig, ljuga om sitt eget trista liv, mäta sin kuk och skryta om sina grymma polare. Om du sedan kommer från söderförort år 2008 eller skånsk landsbygd i början av 90-talet spelar mindre roll. Tekniken öppnar städnigt nya underbara möjligheter för oss men frågan är om vi människor vars utvecklingskurva tycks stagnerat kan uttnyttja dess fulla potential.

Samma tanke återkom i går kväll när jag bläddrade i en Life tidningen från 1949, det handlade om val i Kalifornien (populism) och rättegångar emot kommunister. Likheter med dagens klimat var slående, dessutom var det först citerade läsarbrevet från Stockholm. Vad jag egentligen försöker säga är att min något naiva förhoppning inför 2008 är att vi börjar betrakta den simpla och ospännande människan för vad han och hon är. Detta så att han/hon inte glöms bort till förmån för alla underbara tekniska landvinningar.