Ett försök att vara elak.

Den gångna veckan tillbringades för egen del i London, det innebar inte bara ett försenat försök till anglofil utan även premiär för kombinationen ego+ryanair (även det väldigt sent). Gjorde mitt yttersta för att hålla fördomarna på stången och ditresan gick väldigt bra med 50 % sömn och 50 % läsning. Hemresan däremot liknande mer vad mina värsta fördomar möjligen hade kunnat föreställa sig i en ondskefull dröm. Redan i kön till incheckningen som för övrigt framryckte ytterst långsamt överraskade naturhistoriska museet både mig och min fru med att presentera en sydsvensk Neanderthalras, vars verbala kommunikation bestod av läten som dittills varit helt okända för oss. Knappt hade vi hämtat oss från chocken att homo sapiens hade fått allvarlig konkurrens innan vi upptäckte att det rymt ett flertal hundar från den stora hundutställningen i London som Channel 4 envisades med att rapportera ifrån. Passen sade att de var ägare till hundar men fettvalkarna som vackert kontrasterade gentemot det billiga skära tyget på deras kläder sade något annat. Med dessa upplevelser i bakhuvudet tedde sig själva resan relativt human åtminstone till dess att vi nådde Skavsta (vars blotta existens måste vara en produkt av någon gamla avdankad 90-tals ironiker). Då planets invånare som i nästan två timmar faktiskt liknat människor antog formen av elefantflock, dessvärre en skrämd sådan. Återigen blev vi överraskade då det inte någonstans i den information vi tillhandahållit gick att finna något om att avstigningen var tidsbegränsad till 30 sekunder. Mitt i detta domedagskaos satte en tragisk 31-åring och höll hårt om sina vinylskivor inköpta femton år för sent, det trista var att den karaktären spelades av mig.

London då, fint såklart även om det förmodligen är den staden utanför Sverige som påminner mest om Stockholm, vilket förklarar det stora antalet svenskar i staden. Min artikel om kritikerkonsensus (23 februari i HBL:s Volt) som jag ej fann på nätet bekräftades, samma filmer samma musik bara i att det är i en mer urban kontext (det urbana saknas som bekant i Sverige). När jag ändå berör kritiker den tokhajpade Sebastian Tellier intervjuade i senaste numret av AnOther Man som jag läste på planet (det var medan elefanthorden sov). Han verkade mest var intresserad av vara/framstå som ”the ultimate french lover” och framstå mest som en kliché men det kanske är det nya svarta? Eller så sätter det bara ett helt annat ljus på hans deltagande i Eurovisionsschlagern, eller så tillhör han generationen ironiker, ni vet de som lurat sin samtid att de slutat med ironi.

P.S. 1 Vädret är faktisk mer engelskt i Sverige vilket dagen till ära ackompanjerar min begynnande depression.
P.S. 2 Bilden har absolut inget med texten att göra.
P.S. 3 Jag är inte speciellt imponerad av Sebastian Telliers senaste skiva.