terapitrenden

Då jag i likhet med så många andra har börjat följa

In Treatment

tänkte jag denna gång inte missa tåget så jag hänger glatt på terapitrenden och återger därför exklusivt ett utdrag ur ett samtal mellan mig och min psykolog. Det är han och inte jag som har tystnadsplikt.

Jag: Jag passar inte in någonstans min förmåga att stimulera de gatekeepers som är en nödvändighet för att fiktion och verklighet skall flytta ihop är lika med noll, den är total obefintlig.

Han: Hm…

Jag: Det ironiska i det hela är att mitt självförtroende är icke existerande men mina overkligt hårda krav trycker mig allt längre bort från tryggheten. En medelmåtta på gränsen till uselhet håller på att ducka under för sina egna alltför högt ställda krav, ganska kul när du tänker efter (konstlat skratt)

Han: Har du provat att gå med i någon kurs eller förening?

Jag: Vill minnas att vi vid förra tillfället konstaterade att det sociala nätverket åtminstone i teorin inte vara problemet, dessutom existerar ingen fritid i mitt liv.

Han: Jag tänker att du måste sänka kraven, hitta tryggheten i tillvaron. Prata med din familj ta det lugnt kanske börja motionera.

Jag: Har provat det där, sprang maraton när jag var 21 år, kände mig rastlös efteråt alla andra utbytte klichéer. Är det inte så att jag borde prestera mer i stället som är problemet?

Han: Men då måste du definiera mer tydligt vad vill du prestera, varför? Jag tänker att du vill prestera vad du tror andra skulle tycka om.

Jag: Det känns som om jag kör alldeles för snabbt på en motorväg (ber kort om ursäkt för den patetiska liknelsen) men jag har ingen tror på mig själv som förare och vid vägens ände väntar mediciner och livslång sjukhusvistelse, kort tystnad. Det känns som om det skall ta slut innan det ens hunnit börja.

Han: Jag tycker att du göra en lista över dina för och nackdelar till nästa gång och sen skriver du ytterligare en lista på vad som gör dig glad och på vad som gör dig ledsen.

Jag : Ok