Kultur skall ej mätas

I senaste numret av BON (nr 41) finns det en artikel om neonarcissmen förutom att prefixet neo är otroligt uttjattat delar Andres Lokko med sig en del visdom. Han tar upp den hets kring siffror, d.v.s hur många läsare din blogg till exempel har, som präglar dagens svenska kulturklimat. Det är ganska nära anledningen till denna bloggs existens. Jag är generellt sett en varm förespråkare för statistik men när det gäller kultur är synen den motsatta. Kultur skall ej mätas i antalet siffror utan utifrån vad en initierad och intresserad liten massa anser. Det existerar ingen korrelation mellan många läsare och kvalitet. Att sedan många av dagens filter/producenter övergett denna tanke därför att deras bostadsrätt kostar väldigt mycket är något jag har full förståelse för.

drivkraft

I bland är jag glad över det faktum att den här snart tre år gamla bloggen helt saknar läsare. Något som borde innebär att forumet där jag i skrivande stund praktiserar min uppdaterade pekfingervals, skulle lämpa sig utmärkt för dagboksskrivande då texterna i stort sett bara läses av mig själv. Trots det består den största mängden texter av gnäll på TV 4, lantisar, hipsters, media, människor, djur etc. Åtminstone tycks texterna handla om detta, men som så mycket annat här i livet är det en missuppfattning. Texterna handlar nästan uteslutande om mitt eget självförakt, sprunget ur en rad missförstånd om vem jag är och ständigt vegeterande på min lantliga avundsjuka. Samtidigt som mitt mest utmärkande personlighetsdrag, framstår som min enda begåvning är det min drivkraft. Naturligtvis inser jag vilken enorm belastning detta självförakt är, hur den ständigt står i vägen för mig i jakten på den imaginära briljansen. Men det är jag, och i brist på det där lilla extra och den nödvändiga stringensen kompenserar jag med mitt energikrävande självförakt. Något som resulterar i ett menlöst skuggboxande i hemmets tysta vrå, en krävande och ångestframkallande procedur som resulterar i en obehagligt obegåvad blogg som jag inte har några planer på att sluta med.

Om gårdagens inlägg

När jag i morse såg gårdagens inlägg på denna blogg kom jag att tänka på ett citat från Witold Gombrowicz Dagboken 1953-1969 som beskriver stockholmarnas (och förmodligen svenskarnas)på ett ganska bra sätt. Ni finner det på sidan 632 och jag nöjer mig med att citera inledningen då resterande del av sidans innehåll har ett mer förklarande syfte.

"Jag klandras för att mystifiera. Nyligen var det en kvinna som hoppade på mig på "Polska huset": Ni mystifierar! man kan aldrig veta om det är allvar eller paradox eller bara på skoj!
- Narren svarade jag, är aldrig rädd för någonting som för att man ska göra narr av honom. Denna opåkallade rädsla släpper honom inte: nu driver de med mig! Men din narr, vad gör det dig om jag gör det "på allvar" eller "på skoj?" Vad har det att göra med om de tankar jag uttalar är riktiga eller inte? Jag kan uttala den heligaste sanning "på skoj" och säga de värsta dumheter "på allvar". Lär dig värdera tankarna oavsett vem som säger dem och hur han gör det."

Okej kanske inte så passande som jag visualiserade det, men jag har aldrig hävdat perfektionismen. Nu ska sluta i ifrågasätta min egen generation och i stället delta, jag ska med andra ord handla.
trevlig helg.

Stockholms Wes

Såg i går The Darjeeling Limited på filmfestivalen, en charmig och rolig film som i vanlig ordning när det gäller Wes Anderson var estetisk tilltalande. I samband med festivalens öppnande besökte som bekant Stockholms favoriten Wes vår stad vilket skapade jubel bland innerstadens mer signifikanta invånare, låt oss kalla dem kreatörer. De utgör konsensus inom populärkulturen i Stockholm och Wes passar dem som handen i handsken. Han finns där i bland Hemmingway, mode, disco, amerikansk litteratur m.m. Han är inte abstrakt, hans filmer är grabbiga men på det där mjuka sättet så att det känns okej. det blir aldrig svårförståeligt men inte heller mainstream för Marc Jacobs har ju designat. det är lagom kul utan att bli gabbflabbigt, dessutom stimulerar den superba estetiken våra drömmar om den gamla världen. Han är såldes perfekt för staden som på allvar anser i att Hemmingway (som skrev väldigt läsvärda böcker) kan vara en intellektuell postionering. Fast vi alla vet att det kan det endast vara på Lunarstorm. Dessutom förkroppsligar Wes Anderson på många sätt 90-talet ett decennium som alla vill positionera sig emot men samtidigt är så löjligt beroende av.

Jag gillar verkligen Wes Anderson filmer även om jag tror att den kreativa toppen nåddes med The Royal Tenenbaums. Vad som fascinerar mig är hur väl han passar med lagom staden Stockholms kommunikativa plattform, en stad där kreatörerna smygläser Camilla Läckberg när de kollar på idol. jag förnekar inte en sekund att jag är en del av det hela, bortsett ifrån att jag inte är en kreatör och jag läser vare sig deckare eller kollar på idol. Vår huvudstad har flera drag som skiljer den från övriga Sverige, vilket såklart känns väldigt modernt i tiden då regionen tagit nationens plats.

I en annan del av Sverige

gör de sånt här i stället då har du inte tid att kolla in underbara Marc Jacobs kostymer på vita duken.

Snart dags för ett paradigmskifte

Magnus Uggla

flyttar sin välbesökta blogg till

Aftonbladet

. Jag tror att det innebär att vi skönjer slutet på en era och att en ny väntar runt hörnet. Såldes är det snart slut på en period som vecklat in sig i sina egna missförstånd, en period som utmärkts av två saker. Det kommersiella och lättillgängliga har i vågorna av all teknikhype utan att någon nästan noterat det återtagit förlorade mark. Man har positionerat sig gentemot de föregående decenniet genom att vara ännu mer 90-tal, ironiskt som de skulle sagt för femton år sedan.

Behovet av en god kulturell diet

Har vid flertalet tillfällen bedrivit ett smått förvirrat enmans korståg emot nostalgi och det som många av oss trots allt kategoriserar som den dåliga smaken. Jag har vid tillfällen benämnt denna kamp som vikten av en god kulturell diet, min avsikt med detta är inte dela upp världen i motpolerna god och dålig smak, tvärtom. Med god kulturell diet avser jag ett intag av kultur som ställer vissa krav på sina konsumenter. Det innebär att kultur baserat på rubriker, fördomar, nostalgi, sexism och andra tankegods (t.ex. TV4) inte kvalificerar sig. Varför är detta så viktigt för mig, eller snarare varför positionera jag mig så i en imaginär värld som om detta vore av yttersta vikt för min egen överlevande. Anledningen är enkel en kultur som ställer krav på abstraktionsförmåga, kräver att vi skall blicka framåt och söka det nya stimulerar vår öppenhet och kosmopolitism. Det är en kulturkonsumtion som göder vår önskan att vara deltagare i ett öppet och tolerant samhälle byggt på eftertanke och rationella tankar. Det motsatta kultur som avser att passivera våra hjärnor i avsikt att generar pengar till ägare, annonsörer och obegåvad programledare kan om det vill sig illa stimulera tankegods som utgör det motsatta till ovan nämnda egenskaper. Det vill säga det bidrar till en värld i förenkling där människor strukturerar sin egen verklighet utifrån ett primitivt vi och dom tänkande. Ett samhälle fördomar, skvaller och andra irrationella irrläror utgör grunden för de konstruerande normerna, ett samhälle där längtan efter ett gammalt folkhem prioriteras framför framtiden. Därför är kampen för vad jag benämner som god kulturell diet ständigt aktuell. Jag inser nu att överskriften för mina tankar till de gamla samhällsingenjörerna, det bekymrar mig en aning.

sjuk

Är sjuk så jag orkar inte skriva något men måste göra en minnesanteckning för kommande vecka
vikten av den kulturella dieten

Om ni gett upp hoppet om dn

Kanske ni får tillbaka lite av det om ni läser det

här

Intressant

Vilken uppslutning det varit i det populärkulturella Stockholm den här veckan både inom de mer folkliga och de mer elitistiska förgreningarna så har det fokuserats kring 90-tals nostalgi. Veckans kanon månne?

Cavalli

I vanlig ordning innebär HM:S årliga samarbete med en stjärndesigner hysteri och stor massmedial uppmärksamhet. Men frapperande få har nämnt det faktum att Cavallis kläder är fula svennebanan plagg. För det är väl inte så att det finns kvar människor som anser att David Beckham är en stilikon?

Vill bara säga att

Witold Gombrowicz var en briljant författare.

Vuxendomen

I vissa delar av den mediala floran talas det om gubb och att nu är det inne att vara vuxen. Även om det trendmässigt peakade för 1,5 år sedan så är det ganska kul. Urbana människor som är över 25 positionerar genom att välja ut exklusiva delar av vuxendomen, delar som till viss mån tyder på att du inte vill bli vuxen. Sociologiskt är det naturligtvis ingen skillnad emot 90-talets leksakssamlande. Som så mycket annat är det stockholsmcentrerat så det föreslår och det har sitt ursprung

här

. Men det skulle vara intressant att ta ett större grepp på det hela. Men mer om det en annan gång, tiden rinner i från mig.

Skämt

I går kväll när jag befann mig i luften någonstans mellan Malmö och Stockholm slog det mig att the comedian som förutom att vara en vidrig manschavunist i Alan Moores Watchmen även uttryckte sig att livet är ett skämt. Denna cyniska inställningen använde han för att härda ut och ta sig igenom livet. I går slog det mig att detta uttalande i serieromanen som var en grundingredienserna i min barndoms kulturella diet obemärkt följt med mig emot min på min motsträviga resa emot vuxendomen. Tidgare har jag nog aldrig funderat så mycket över det denna lilla cynism, men uppe i luften började jag att omvärdera den och inse att det inrymmer mycket vackert och kanske snarare är att betrakta som en positivistisk profetia. Allt handlar om att bejaka den mångbottnade betydelsen.

P.S som vnligt tror jag att det ovan egentligen handlar om syn på tv4 och att jag endast gör en omskrivning.

Att komma hem

Många är vi som flytt småstaden och nu återfinns om inte utomlands så väl i någon av Sveriges tre så kallade stostadsregioner, men de flesta har en form av hatkärlek när det kommer till det är att komma hem. Men för att kunna komma krävs en regelbunden dialog med din hembygd, framför allt under den period när du är 20-30 år gammal. Uteblir denna dialog som mest består i att vid de traditionella högtiderna avlägga besök och konstatera att fotbolsskillarna blivit lite småfeta och inte har några kompisar kvar samt att hon som var så snygg i nian nu ser väldigt gammal och trött ut. Nu finns visserligen facebook så ingen behöver egentligen åka hem längre, men många gör det ändå. Min egen dialog med med den stad som jag föddes i Kristianstad har varit mer eller mindre icke existerande, mest beroende på att mina föräldrar gjorde som jag, nämligen flyttade därifrån. Med 10 års perspektiv på denna händelse inser jag att känslan av att komma hem inte kan infinna sig längre för min del. Delvis har jag löst detta genom att låta Malmö agera som min andra hemstad, två saker kvalificerar Turning Torso staden dels var jag där mycket som barn (all släkt bodde där) när jag besöker Skåne (1-2 gg per år) är det min bas. I kväll tar jag planet från Bromma för att gräva lite i den skånska själen och min horisont utgår som vanligt från Malmö som i min egen revisionism förvandlats till min födelseort.

Soundtrack på resan blir
Cobblestone Jazz 23 seconds (lyssna på deras liveset på Samurai fm)
Ricardo Villalobos- Violetta
Yellow Sox- Zig Zag (Ronald Appel remix)
The Orb- Little Fluffy Clouds
Martin Buttrich- Hunter
A Mountain of One- Freefall
Pier Bucci- Glasgow
headphonesex (processparts 048)- mix från bloggen modifyer
David Bowie- This is not a america
Matthew Dear- Elemtary Lover (DJ Koze remix)
när jag närmare mig Malmö klämmer jag in något med Minilouge också för säkerhets skull.

Indiedans

Sverige är som bekant ett indieland, ett påstående som i det närmaste varit ett mantra på den här bloggen i snart tre år. Lika ofta har jag hyllat dansmusiken, anledningen är förutom att jag helt enkelt gillar elektronisk musik bättre den öppenhet som finns/funnits inom dansmusiken att jämföra med den konservatism och musikaliska främlingsfientlighet som präglar indiemusiken och den omgivande kulturen (även känt som mainstream). Personligen förknippar jag två ord väldigt intimt med indiekulturen avsändare och igenkänning. Avsändaren är ofta den som avgör kvalitén på låten eller albumet (tidningen De Bug visade förra året att denna brist även existerade inom dansmusiken). Huruvida avsändaren är kvalitativ eller ej avgörs oftast av andra parametrar än den musikaliska kvalitén. Ofta är ordet hajp en nödvändig ingrediens i ett skralt teoribygge som är en sammansättning av ologiskt valda bitar ur diverse a-kurser. Indieklubb besökaren (primärt den äldre gruppen) finner sin njutning i igenkänning på dansgolvet det vill säga han vill veta vilken låt det är som spelas för att släppa loss, ungefär som på vilket stadshotell som helst.

Tidigare har dansmusiken utgjort en motsats med övertejpade vinylskivor och white labels som grundpelare, en kultur som konservativa puritaner till trots har präglats av en öppenhet som välkomnat främlingen. Åtminstone är upplevelsen sådan när du blickar bakåt i kristallkulan.
Den klubbbom i huvudstaden som borde ha nått sin slutfas vid det här laget tillkom ju som bekant genom en korsbefruktning mellan dans och indie något som de båda kulturerna enligt myten skall ha tjänat på. Exakt vad vinsten är känns i dagsläget oklart att indiemusik idag är elektronisk är nog något vi snarare kan tillskriva den tekniska utvecklingen. Medan dansmusiken (talar här om min hemstad) allt mer liknar det jag beskriver ovan, igenkänning och avsändare blir allt viktigare. Något som delvis kan förklaras av det alltför stora utbudet av musik. Två ingredienser som visserligen fungerar ypperligt med Wallpapper estetiken men den känns mer som ett steg bakåt än framåt. Allt är Internets fel tänker ni, det finns inga låtar som publiken inte känner till, en gissning som faller på sin orimlighet när vi beaktar det enorma utbudet. Filterfunktionen tillfaller i dansmusiken dj:n det är hans eller hennes ansvar att introducera publiken för det nya. Annars återstår bara igenkänning och ryggdunkande.

Raderna ovan beskriver en tendens, naturligtvis är den fysiska verkligheten inte sådan men tendenserna pekar ditåt. Problemets kärna går att diskutera men som så ofta så pekar det emot att felet som vanligt är den patriarkala omklädningsrumsstrukturen som är boven i dramat.

Ordet slapp är ett underskattat ord som under min uppväxt vara att likna vid ett universal verktyg, ett ord som fungerade i all sammanhang. Justus Köhnckes video till covern på gamla krautrock låten feuerland ger mig anledning att återigen få använda detta gamla favorit ord som prefix. Videons amatörmässiga utstrålning synkroniserar ypperligt med samtidens youtube beroende.

Ni hittar den

här

Förtydligande

Med medelklassen roll menar jag den som förändringsbenägen grupp som hela tiden strävar efter att utvecklas med hjälp av sitt kritiska tänkande.

En kort tanke bara

De så kallade nya moderaterna vann som vi alla vet 2006 års val på att det insåg att medelklassen var den nya arbetarklassen. På så vis lyckades de fånga alla de som önskar plasmaskärm och galleriashopping. Att socialdemokraterna fortfarande tycks ha svårt att greppa detta faktum, får mig mest att undra om vad deras analytiker har för bakgrund och framför allt kunskap. Det intressanta är vem som tar över den gamla medelklassens roll? Innovatörerna som vi finner i de urbana enklaverna är för få till antalet och saknar nog tyvärr den rätta ansvarskänslan för att fylla tomrummet. De som har kallats den kreativa klassen då? Nja upplever dem mer som en urban version av den nya arbetarklassen. Personligen saknar jag intelligenta gissningar på frågan men jag upplever den som väldigt intressant ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Om det är någon som upplever att de har intressanta spekulationer, var vänliga att klottra ner dem i kommentatorsfältet.

Tv-diet

Tv- serier betydde redan som liten mycket för mig, detta trots att det bara existerade två kanaler och utbudet såldes var enormt begränsat. Tidigt upptäckte jag att vi i Sverige var extrem obegåvad när det gällde tv-produktion och blickade likt de flesta emot England eller USA. Det är förmodligen den enda åsikt som förenar 10 års varianten och 30 års varianten av mig själv. Efter ytterligare ett par år med en tv-diet bestående av serier som Wonder Years, Cheers och Degrassi High upptäckte genom Twin Peaks att de i min egen (då fiktiva) tablå existerade två typer av serier. Den första var sådan jag sett under det sena 80-talet, skickliga hantverk som innehöll alla nödvändiga ingredienser för att jag skulle välja att bygga min elevkalender och min fritid kring dessa. Men hösten 1990 insåg jag för första gången att en tv-serie kunde föra både mig och kulturen framåt, upplevelsen var naturligtvis omskakande och jag blev sugen på mer. Tyvärr innehöll 90-talet mest det förstnämnda och humorn stod i centrum (Killinggänget, Seinfeld etc.) fortfarande så var jag beroende av tv-tablån och alla verkade tycka att den ytterst mediokra tv-serien Vänner var briljant. Nästa framåtrörelse för egen del skulle dröja till 2002/2003 och det skedde i tv-landskap som förändrats radikalt min egen tablå var inte längre en fantasi utan en realitet. Gelikar som även de insåg att kulturen befinner sig i en ständig rörelse framåt delade med glädje med sig av sina senaste fynd. Vilket för innebar att jag aldrig behövde rätta mig efter SVT: s tempo när det gällde The Office. Som precis Twin Peaks uppfyllde kriterierna för att föra både mig och kulturen framåt. Hungern efter mer infann sig naturligtvis omedelbart, vilket mest resulterade i en nördrealtion till den nyss nämnda tv-serien.

Idag är det nästintill att betrakta som ett hån gentemot utvecklingen om du läser igenom tv-tablån i dagstidningen. Konsumenten har idag tagit makten över tv-tittandet (åtminstone på ett teoretiskt plan). Utbudet är det närmaste att betrakta som hemlöst och alla kan idag redigera sin tv-tablå. Min egen består idag av gammalt och nytt, det nya utgörs denna höst mest av Californication och MadMen, två serier som uppfyller kraven typ ett välgjorda och jag har konstruerat ett behov som jag i det närmaste upplever som om det vore fysiskt betingat att se dessa flera gånger i veckan om möjlighet finns. I går kom jag faktiskt på mig själv med att en form av verklig vilja kommentera det senaste avsnittet av Californication på Showtimes hemsida. Men varken MadMen eller Californication kommer att för kulturen eller mig framåt, möjligen kommer de få mig att bli heltidsrökare. Därför är min tv-dröm för tillfället något som skakar om så tränger sig ut ur min laptop och verkligen går in under huden. En serie som tar mig härifrån det kyliga Stockholm och öppnar dörren till en ny värld. En serie som ger mig det där lilla extra och kanske, kanske kryddar min personlighet med vad den saknar för att ta det där berömda steget.

Noterar att det i nya numret av BON (som precis landade på vår hallmatta) finns en artikel om det nya supersmala idealet bland män, 185 cm och 70-75 kg. Vilket innebär att jag med min genuppsättning är helt körd som idealman. Men kul att vi numera delar anorexi jämlikt mellan könen, känns som ett framsteg… Men egentligen så blir vi bara fetare och fetare något som helt korrekt noteras i artikeln. Intressant nog ett fenomen som är helt frånvarande i huvudstaden. Men egentligen så är var väl artikeln tänkt att publiceras 2005?

Housen har smugit sig in i mitt liv under året och det blir bara mer och mer lättlyssnat

Sambada EP

Jag hade rätt

Har sedan den här bloggen startade hävdat att nostalgin kommer att utplåna all kreativitet i min egen generation. I år kom så äntligen det slutgiltiga beviset när alla sitter och frossar i högstadienostalgi på facebook. Förutom att konstatera att alltför många i vårat land är förändringsfientliga så hoppas jag att denna process leder till något gott, kanske sållar den agnarna från vetet.