meningslöst inlägg

försöker få klart en artikel till tidningen Stick, går som väntat inget vidare (borde ha semster eller något i den stilen). Ger mig ångest eftersom jag lovade den där trevlige konstnären i Berlin att jag skulle skriva om honom, men då jag är en usel mäninska rann det hela ut i sanden. Skitsamma borde inte skriva idag, längtar trots all ångest tillbaks till Berlin, men jag blir åtminstone gladare av Aloyas sommarhouse i It's been to long. Om du har någon känsla för sommar och musik köp den eller snå den, jag bryr mig ärligt talat inte. Sen kan du avsluta kvällen med rosevin och somamrklassikern long hot summer med Style Council. Alternativt så skiter du i vad jag tycker och köper en biljett till tältprojektet på www.ticnet.se istället och ger mig skäl att förakta dig.

Överskrift till föregående inlägg

Överskriften försvann på tyvärr på vägen det skall vara indie.

relationer.

De flesta av oss har en eller flera gånger varit engagerade i någon form av relation, vissa bra vissa riktigt dåliga. Framför allt kan våra olika mänskliga relationer utgöra grunden till vår egen självkänsla vare sig den är bra eller dålig. Eftersom jag i grunden är realist så utgår jag ifrån att realtioenr är ett avslutat kapitel för min del, syftar då på den mest klassiska av realtioner pojke-flicka, man-kvinna. Enligt mitt något cyniska sätt att betrakta denna typ av realtion finns det vissa faktorer som ligger till grund för hur det hela funkar. 1. Trygghet: Inkluderar en rad saker ekonomi, trohet (åtminstone utåt sett), status (förakta aldrig vikten av att vänner och släkt är nöjda) ett bra hem som du inte ska behöva flytta ifrån (varför söka nya intryck i livet, det ger ju bara huvudvärk) 2) Fortplantningen: Har personligen aldrig upplevt något kall att vidarereproducera min gene person, men många gör tydligen det. 3. Kärlek är i dess romantiska skepnad (den som ofta visas på film och framställs i litteratur) inte överhuvudtaget relevant. Vägar att minmera konflikter och olikheter är snarare det som är den reela kärleken. Viktigast av allt är dock att du inte intellektualiserar vare sig realtionen mellan man och kvinna eller kärleken som upplevelse. Väljer du att trots allt göra det eftersom det du finner det både intressant och stimulerande kan du inte räkna med att någonsin uppleva kärleken igen. Ty kärleken är helt och hållet irrationell till sin karaktär och kommer såldes att brytas ner i små patetiska beståndsdelar om du utsätter den för en rationell granskning. Dessutom är det väldigt onödigt eftersom kärleken inte alls ingår i framgångsreceptet för en fungerande realtion. Att ha överseende med din partners bristande smak kommer i det längre perspektivet ge dig oändligt mer trygghet än någon illa formulerad kärleksförklaring. Känns meneningslöst att fortsätta detta pseudoresonemang, men om ni orkar läsa skiten så förstår ni säkert varför jag är en ensam idiot.

Minoritetsdeppressiv.

Har denna vecka som sägs vara den varmaste hittils i år, i sedavanlig ordning pendlat från glädje (måndag och större delen av tisdagen) till avgrundsdjup ångest. Dock utan de smått komiska maner som annars brukar prägla mina dalar, ett tungsinne värdigt Lars Noren har förmörkat den blå himlen för min del idag. I mitt inre har jag för första gången utforksat de reela möjligheterna till att ta mitt liv. Inte för att jag tänker försöka käka upp alla alvedon jag har liggandes i mitt skafferi redan i natt. Det vore alltför ovärdigt, utan snarare en insikt om att blir det inte bättre än så här, kan självmord vara en både intellektuellt och fysiskt tillfredställande lösning. Mitt liv är tömt på glädjeämnen, dagarna tillbringas med att dansa efter totala idioter som borde fått diagnos "svenne-psykopat" för länge sedan, illa spelande pipa. Passion och glädje är två ord vi inte ens skall försöka applicera på mitt embarliga liv, kärleken är för länge sedan död och intellektualliserade och därmed omöjlig att uppnå. Strävan att göra gott här i livet blir tyvärr aldrig mer än ett par hyfsade rader i en högstadieuppsats. Mental och fysisk trötthet tycks vara mitt starkaste personlighetdrag för tillfället så en evig vila kanske vore på sin plats? Efter min tid i lärdomsstaden vet jag att konsultera en psykolog inte är ett alternativ. Förkastligt ur såväl intellektuell som estetisk synvinkel. Därför bör självmordet vara en lösning som skall tas på allvar och begrundas under de närmaste åren. Dock finns det ett glädjeämne jag har under dagen lyckats diagnostisera mig själv ( många psykologer runkar fortfarande till Freud så det är bäst att ta det i egna händer). En av mina närmaste vänner som är och förblir den mest intelligenta person jag mött gav mig ordet som jag nu utan skam applicerar på mig själv: minoritetsdepression. Ett fantstiskt vackert ord som jag i tysthet låtit glida över min tunga hela dagen utan att för en sekund tröttna på dess kraft och renhet. Min förhoppning är att under de närmaste dagarna kunna ge en betydligt mer målande beskrivning av detta underbara ord här på year of madness. I dag är mitt sinne tyvärr förmörkat av tungsinne, mcdonaldsmat (inte min) historier om utvecklingsstörda barn och vuxna, redbull och vodka samt en allt för långvarig blick i sanningens vitöga.

insikt

Är en av de få ting jag berhärskar till fullo, utan att överdriva det minsta kommer jag fram till någon form av livsavgörande insikt en gång per vecka. Att den idag skedde strax efter det att jag insett att det vilar en konserverande men behaglig skönhet över Grand Hotel, gjorde inte min insikt mindre viktigt snarare tvärtom. Den visade snarare på min ypperliga förmåga att växla mellan totalt uppslukande och samtidigt naiv livsglädje och depraverande apati. Där ifrågasättandet av min exsistens formar min världsbild. den egenkomponerande shufflen i min i-pod bjud på Anthony and the Johnsons och Arthur Russell, två personer vars geni är vedertaget, och de är såldes de självklara ingejörerna när jag gräver i min själ. Kanske var det min ihopkrupna ställning som fick mig att genomskåda alla linnebeklädda par som passerade, samtalandes på yterst forcerat vis. Ett faktum som förutom att skapa ett latent tillstånd av illamående hos mig fick mina ögon att öppnas inför min sanna natur. Mäninskor av idag söker inte kärlek (det har aldrig mäninskan gjort) eller ett bra sexliv, de söke rvvanlig hederlig trygghet. Just sökandet efter tryggehet är den viktigaste egenskapen när du skall definera mäninskan som ras. Ett faktum som förbryllar mig eftersom jag fysiologisk är en identisk kopia av det vi brukar benämna som mäninskan så har jag alltid trott mig vara en av dem. Men det är en aspekt som inte stämmer min rygghet är medfödd, och kan alltså inte vinnas igenom ett livslångt parasiterande av en annan mäninskoform. Hur skrämmande denna sensationella upptäckte en må vara så skrämemr den mig, tänk om jag likt clark kent är denna ende av min art? De närmaste dagarna kommer ni kunna följa jakten på mitt ursprung här på Year of Madness. men för tydlighetens skull vill jag säga: Att jag tillhör inte den mänskliga arten utan en annnan tidigare helt okänd art som tydligen fungerar att leva i samma värld som den mänskliga arten. Men mitt största bekymemr är, var är resterande överlevande som tillhör min art?

Hälsning från deadendcruizer

Fick följande text från min käre vän i Malmö idag, tag del och begrunda:

Bögar

För ett tag sen såg jag en riktig skitfilm, den hette Be Cool. Det som irriterade mig mest var inte räkneverket uppe i hörnet på min fulltankade kopia inte heller att det finns en mycket bättre kriminalkomedi som utspelar sig musikbranschen som heter Ford Fairline, nej utan det var bögen i filmen. Jag erinrar mig om att de flesta recensenter var eniga om att filmen inte var något vidare men just att Gregory Alan Williams tolkning av den homosexuella torpeden var ypperlig, och att hans karaktär bidrog till att filmen inte var en fulländad kalkon. Ifall en nidbild av en bög är det enda som krävs för att rädda en film så är det sorgligt. I framtiden hoppas jag att diskussionen om filmen kommer handla hur bögar framställs i hollywoodfilmer, liknande den som har förts om folk med afrikanskt påbrå. Och att Be Cool då kommer att utgöra skolexempel på hur Hollywood cementerade bilden av den homosexuella mannen som vätvilligt kåt, fåfäng, feminin men för all del som en verkligen festlig prick. Att Hollywood av tradition sägs utgöra en liberal kraft i den kvasidemokrati som USA är, är inte så konstigt, klart man ville visa pattar och glorifiera droger i sina filmer allt för att tilltala mig och alla andra som tycker sånt är kul. Men ärligt talat så vet jag inte ifall verkligen ligger till så här, för bögen i The Mexican spelad av Tony Soprano (aka nått annat) var betydligt mer nyanserad. Han var så där häftigt sluskig, tjock och tyckte det var jobbigt att erkänna att han var bög. Det känns som en betydligt mer representativ bild, och framförallt Julia Roberts karaktär känns väldigt övertygande om den där bruden som tycker hon grymt smart när hon kommer fram till slutsatsen om sin nyvunna väns läggning och tycker att det är apballt. Nåväl… vad vet jag om bögar, jag som ingår i det inofficiella men världsomspännande brödraskapet som går under parollen ”det är synd om vita heterosexuella män”. Vad jag däremot är tämligen övertygad om är att så länge som det tillåts göras skitfilmer som Be Cool som berikas med nidbilder av bögar, så länge kommer även ordet bög vara ett skällsord. Visst vi som läser detta tar inte illa upp av att bli tagen eller kallad för bög eftersom vi kan sålla oss till den mer upplysta skaran av svenska folket. Men tänk på alla de som säger att bögar är okej så länge de inte stötar på just dem, det finns ett stort antal homofober där ute. Näe nu ska jag titta på Justine av Marquis de Sade, en garanterad bögfri film med mycket naken kvinnohud. Den ska inte sätta några griller i huvudet på en, för den kommer oavsett vad den innehåller ändå vara ett kulturhistoriskt dokument.

Själen och hjärtat som försvann

Någon gång vid nyåret 1979/80 så slutade mäninskor i Sverige ha tradionellt samlag ur reproduktionssyfte med varandra. En sexualitet som återfanns på 2000-talet med då enbart den anala varianten. I stället började det startas högskolor och framför allt rekalmskolor fiansierade av slentrianrunkande och själlösa gubbar i blanka kostymer. Dessa skolor fick i uppgift att formge framtidens mäninskor, vilket resulterade i postiva och glada mäninskor ständigt redo att förnedra sig själva och sin omgivning. Tanken var att de skulle utgöra grundbulten i ett nytt uppgraderat folkhem som var både trendkänsligt och designvänligt. Det gick lite sådär till att börja med eftersom de gammeldags mäninskorna (de som avlats fram i missionärställning) kämpade emot och tog upp en massa plats, det är till exempel anledning till att 90- talet präglades av cynism och ironi. Men vid millenieskiftet så var copywriterna så pass skickliga att de inte ens den mest ironiska 70-talist kunde stå emot. De själösa och botoxstinna muntergökarna förintade till slut de goda mäninskorna och det var fritt fram att fira alla hjärtans dag utan att skämmas (ännu en uppfinning av copywritern). Vilket resulterade i lyckligt och visuellt vackert land som totalt saknade förmåga att analyserar och tänka med någon annan kroppsdel än könet. Landet lagom förvandlades till landet gladom, med en kvinna som har uppenbara drag av en mongolid (född i Göteborg där mäninskor i alla tider avlats fram på detta sätt) som översteprästinna. De kvarblivna goda mäninskorna deporterades i jättelika silja line båtar till Polen.
Om ni läser detta så berätta det absolut inte för någon, informationen kommer från en gammal vän född 1978, som var den först prototypen till den moderna mäninskan. Han designades av sin jättebegåvade syster som behärskade alla copywriterns knep redan vid två års ålder (det är ju inte svårt egentligen). De är numera ett lyckligt par och han är alltd lika glad och obekymmrad.

del 1

Hultsfred 2005 del 1


Får göra som proffsblooggarna, som förgyllde Hultsfreds backstage område med sin ytterst gråa närvaro och gör en sammanfattande blogg om min egen Hultsfredsupplevelse. Eftersom jag inte var någon vansinnigt cool mediesnubbe utan bara en fejk funktionär, så måste jag blogga i efterhand. Historien kommer att vara sann i de stora dragen, men vissa försköningar kan inte uteslutas. Den kommer att fokusera inte bara på musiken utan på alla de vissna och utblommade vallmoväxter jag mötte. Men även glädja med små anekdoter om små underbara vackra rosor som stod i full blom. Men framför allt är det en berättelse om hur ett enkelt beslut kan förändra en depraverande vardag. Min vän som jag vägrar att nämna vid namn gav mig en lika bekväm som angenäm resa ner till Hultsfred, som innehöll ett strategiskt stopp i Linköping. Med alkoholinköp och skräpmat som enda aktiviteter var Skäggetorps köpcentrum i Linköpings utkanter tämligen intetsägande. Resterande delen av färden bjud på förväntansfull stämning men samtidigt påminde mig tröttheten på ett smärtsamt vis om min ålder, då jag i vanlig ordning sov bort de vackraste delarna av det småländska landskapet.

Festivalvistelsen inleddes på ett närmast slentrianmässigt vis det vill säga öl i gräset med våra välgörare. När man som vi är för slöa alternativt för gamla för att engagera sig ideellt så krävs det en välgörare. De vill säga någon som kan fixa funktionärsbiljetter till dig, och det vore ett brott emot alla logiska lagar om du inte inledde festivalen med en öl tillsammans med dessa välgörare! Den avslappande vi får se ut precis som vi vill stämning avbröts abrupt av ett sms från min blott 19-åriga kusin. Budskapet var lika enkelt som klart hon hade fått hjärnskakning, en mycket skärrande inledning på festivalen för mig. Jag som var där för galenskapen och kanske om jag hade tur får mig ett ligg. För att förstå den stigande oro som infann sig när jag mötes av hennes mer drastiska än poetiska sms, måste jag berätta om briljanta kusin. I regel har jag svårt för människor som är nitton år gamla, vilket kan bero på att jag fullkomligen avskyr minnet av mig själv som en nittonårig dumbom. Dessa mörka minnen hindrar mig allt som oftast att se det vackra och goda i en nittonårings naiva kärlek till livet. Men med kusin är det annorlunda, hon ä redan nu långt mer briljant som person än vad jag någonsin kommer att kunna bli. Samtidigt som trots sin ungdom klarar den imponerande balansgången emellan caffe latte tapeter och kärlek med en balans som jag aldrig har eller kommer att besitta. Hennes snällhet är genuinare än min, och hon tenderar aldrig att falla över ren dumhet, något jag själv tagit för vana att göra. Prioritet ett blev följaktligen att finna min stackars kusin som uppenbarligen verkade befinna sig i nöd. Nåväl ett par öl och en halvbra spelning hann jag bevittna innan jag lyckades slita hennes uppmärksamhet ifrån något oinspirerat svenskt rockband. Till min stora glädje verkade hon ha adaptera mitt dokumenterat goda ölsinne. Eftersom hon verkat repat sig efter den onödiga och tragiska olyckan bestämde jag snabbt en ny mötestid, då jag radikalt hade missbedömt temperaturen och endast var iklädd min vintage fruit of loom t-shirt inhandlad av pappa i New York 1980. Väl tillbaka på festivalområdet försökte jag bota min kusin hjärnskakning med billig festivalöl (alltså inte den Stefan Malmqvist beklagade sig över i Svenska Dagbladet). Det visade sig vara ett lysande elixir, något som ytterligare förstärkt det faktumet att hennes briljans redan nu vida överstiger min. De små livsråd som jag trots allt hade förberett visade sig vara överflödiga, varje tendens till mentorskap från min sida avvärjde hon lika elegant som intelligent. Som tack för att givit mig hopp om landets framtid ville jag visa henne en riktigt bra konsert, låt oss vara ärliga metal är bara trista klichéer. M.I.A. äntrade scenen till min glädje var hon precis lika bra som alla recensioner dagen efter skvallrade om. Tyvärr så visade det sig att ljudteknikerna var en finnig snubbe från Älmhult som satt och runkade till ett gammalt nummer av Kerrang, istället för att slå på M.I.A mick. En fantastisk konsert men ljudet skulle ha varit bättre om jag hade laddat ner den från nätet. Tyvärr fick den ljuvliga konsert ett abrupt slut, när jag för tredje gången noterade att min kusin balans inte var den bästa övertalade jag henne att det var läggdags. Med tanke på de odjur och fantasyälskare som vanligtvis bosätter sig på leriga festivalområden på somrarna så valde jag att negligera hennes påstående om att hon klarade sig hem själv. Mycket riktigt visade färden bli precis så farofylld som jag hade fruktat, efter att jag gjort processen kort med några hailande veganer från Uppsala stod jag öga emot öga emot med några HB-stinna pedofiler från Södermalm. Den ene lönnfet och kritvit verkade kraftigt överskatta sin fysiska potential och tjur rusade utan tanke och mål rakt emot mig. Jag valde den enkla och kompromisslösa taktiken (min kusin var trött) och tog ett snabbt steg åt sidan, min spark var välriktad och jag kände tydligt hur hans revben krossades till småflis under mina Paul Smith skor. Tyvärr tycktes det inte skrämma hans betydligt smalare kollega, som på ett föga effektivt vis använde sin enorma räckvidd när han lät sina långa armar närma sig mitt huvud som en häcksax. Funderade för en kort stund om jag skulle dra ut på processen med den gamle modsaren, men min oro för min kusins hälsa var större än min blodtörst denna behagliga sommarnatt. En stenhård fotbollsspark i hans besudlade skrev följdes upp med en precis spark i ansiktet som var tillräcklig för att skicka hans löständer hela vägen till Hawaiiscenen. Efter denna nödvändiga men imponerande uppvisning vågade hårdrockarna från Blekinge av naturliga skäl inte ens titta på oss. Med min kusin i tryggt förvar kunde min kväll äntligen börja på allvar, jag kunde nu utan förbehåll släppa fram min mörka sida på allvar. Men mer om det senare…

sjukdom

Gör att Hultsfredsredogörelsen kommer först i morgon, men det går aldrig att vänta för länge på en riktigt dålig text. Min ungdomskärlek har återigen börjat hemsöka mina drömmar, jag borde kanske endast betraktat det som en liten kul grej. Ungefär som de flesta personer i en stabil kungsholmenrelation skulle gjort. Nu kommer jag aldrig att ha en stabil kungsholmenrelation (förmodligen ingen relation alls) så faktumet att denna brilijanta kvinna ifrån det förflutna återigen hemsöker mina drömmar bekymrar mig. Borde anstränga mig för att få till stånd en återförening, då menar jag inte en en förening av det romantiska slaget kanske snarare ett hastigt möte av en slump i ett nedgånget köpcentrum. Naturligtvis kommer aldrig ett sådant möte ske och min rädsla för att sluta som polisen i svt.s underbara dokumentär om några mäninskor i Ropsten eskalerar för varje dag som går.

I väntan på del 2

I väntan på mina anekdoter från hultsfredsfestivalen som skall bli både långa och oläsliga vill jag att vi glädjs åt Edgar Ray Killen blivit dömd http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=430953&previousRenderType=6. I bland är det skönt med rejält tilltagna presriberingstider, vill påminna om att det i Sverige är 25 år som gäller. Vilket ger Pamlmemördaren sex år till att gömma sig på. Men det är klart ingen i Sverige har väl en tillräckligt bra skolning i historia för att minnas det.

I väntan på bättre tider...

Tanken var att jag redan idag skulle publicera en redogörelse av min gen Hultsfredsupplevelse. Dock så har klantig tidsplanering och avsaknad av arbetsro omöjliggjort detta. Så i väntan på detta bjuder jag på en kul länk ifrån skitvärlden som förstör min arbetsro: http://expressen.se/index.jsp?a=302733

Missad låt
Alltid trevligt med låtar som du missar ett år för att sedan upptäcka året efter, min senaste postiva upplevelse i denna subgenre är Max Mohrs underbara Old Song. Som är med på Superpitchers lika underbara mix-cd Today. Om ni inte har den eller aldrig hört denna låt, ändra på det beteendet omgående.http://www.ongaku.de/

Missad låt

Alltdi trevligt med låtar som du missar ett år för att sedan upptäcka året efter, min senaste postiva upllevsle i denna subgenre är Max Mohrs underbara Old Song. Som är med på Superpitchers lika underbara mix-cd Today. Om ni inte har den elelr hört ändra på det beteendet omgående.
http://www.ongaku.de/

studenttider

Studenttiderna är som bekant över själv deltog jag som gäst både i fredags och den föregående fredagen. I fredag befann jag mig i en håla i Värmland vars namn jag vill hålla hemligt: Men den långa resan dit (Swebus) gav mig tid att fundera och planera mitt beteende, måhända hade de två välsmakande ölen jag satte i mig kvällen innan en viss betydelse för min smått nostalgiska hållning till till den stundande problematiken. Skulle jag låta den otillfredsställde oh evigt omogne pojken få ta över handen, eller skulle jag precis som föregående fredag för en gångs skull fylla min kritstrecksrandiga kostym med värdighet? Inta en plats vid gubbordet gå hem i tid och låta måttligheten vara kvällens röda tråd? Efter en lång diskussion med mig själv på den inte allt för tättbefolkade bussen bestämde jag mig för att den låga profil som utmärker den unga gubben återigen skulle få bli min ledstjärna. Vad jag då inte hade räknat med var att bjudningen började 14.30, jag hade även lyckats förtränga det känsliga faktumet att jag inte klara av måttlighet på släktbaserade sammankomster. Tio timmar efter denna diskussion, började jag ge ett allt mer positivt gensvar på mina betydligt yngre kusiners lockrop om att gå på Statt, ungefär samtidigt som jag hällde upp mitt femtonde glas vin svarade jag utan tänka på eventuella konsekvenser ja på lockropen om den fullständiga dekadensen. De sista timmarna på bjudningen är i ärlighetens namn grumliga, men resten av kvällen desto tydligare. Utan att veta varför står jag på ett dansgolv omgiven av fagra damer 9 år yngre än jag talandes en dialekt som jag knappast behärskar. Vägledda av en dj som inte bara verkade köpa sina kläder på Dressman, skivorna verkade han hittat på denna lågprisbutiks vinterrea. Mardrömslåtarna Cotton Eye Joe och Oaa Hela Natten följdes av ännu en E-Type dänga. Lägg därtill samtliga bidrag från årets melodifestival. Jag försökte desperat förklara för alla människor som jag mötte att jag var en gammal gubbe och att de måste tycka att jag var en äcklig pedofil. Samtliga tittade bara med sin mest oförstående blick på mig, för dom var jag bara som vilken efterbliven looser som helst. Den övervintrade tonåringen på besök i sin barndom. Insåg att det inte kunde få fortsätta så här, drack därför ännu mer och ställde mig sen på scenen (finns på alla landsortsdansgolv inget märkligt med det) och fortsatte att dans med de nyutexaminerade gymnasisterna. Förvissad om att jag nått botten på allvar beslutade jag mig för att nu måste jag återvända till hotellet. Kanske kunde jag lyssna lite Björk: Who is it (Vitalic remix) i min i-pod innan jag somnade, kände ett behov att tvätta bort de energiska schlagerlåtarna ur min hjärna och just den låten hade funka bra på morgonen. Återigen vädjade min nio år yngre kusin som för övrigt är en långt mer briljant människa än vad jag någonsin kommer att bli till min svaga karaktär. Klart att vi skulle återvända till brottsplatsen, för att äta mat, varför tycker jag nu 28 år gammal, fortfarande att det är en bra ide? Någonstans mellan orden tönt och gubbe svarade jag ja även på detta förslag. Väl tillbaka i köket där dekadensen hade inletts åt jag ivrigt potatissallad för femte gången under min korta vistelse i Värmland. Mellan tuggorna så terroriserade jag min stackars kusin med ogenomtänkta och som jag såg det då kloka råd. Om livet i allmänhet och vuxenlivet i synnerhet, ungefär som att jag skulle veta något om det. Efter att fatalt misslyckat med att signera hennes studentmössa, var det dags att gå hem som tur var fick jag sällskap till hotellet. Väl där lyckades jag faktiskt lägga min telefon på laddning, hade på känna att den skulle vara central i mitt liv dagen därpå och 3G drar horribelt mycket ström. Nästa gång blir det antabuskur innan släktkalaset och en åtråvärd plats vid gubbordet.

Bloggdebatten
Year of Madness favorit Johan Croneman står i centrum iden s.k. bloggdebatten (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1404&a=425317&previousRenderType=3) i vanlig ordning en debatt som berör personer innanför de tramsiga tullarna i Stockholm. Cronemans antagonister leds av Linna Johansson på Expressen (http://expressen.se/index.jsp?a=295348) uppbackad av denna tidnings skribenter och tillika proffsbloggare. De som följt debbatten inser säkert att den är bisarr och relativt obetydlig i ett större sammanhang. men det finns en aspekt som jag saknar och det är vad dessa mediepersoner kan göra för bloggen? Ta Linda Skugge som exempel (http://expressen.se/bloggen/linda/) hon har alla förutsättninagr att bli en historisk bloggare, denna trista otroligt genomsnittsliga skribent som är essensen av alla trista mammatidningar har alla förutsätningar att bli det Gudrun Schyman var för rajvkulturen på 90-talet. Nämligen den som gör det hela ointressant och helt meningslöst. Finns det verkligen behov av ännu en röst för den starkaste av alla grupper i samhället de moraliserande föräldrarna? De som i förtäckta ordalag försöker pracka på oss andra vanliga ohederliga medborgare, cyckelhjälm, mjukbrallor och köttbullar med lingon. Var inte tanken alternativt den naiva förhoppningen att bloggar skulle bli ett organ personer som inte stämde på nedanstående beskrivningar:
1. Föräldrar som bor Kungsholmen eller platser med liknade vanlijlatte tätthet.
2. Homosexuella medleklassmän som arbetar inom kultursfären.
3. Personer av valfritt kön som slaviskt följer alla trender, gör en häftig tidning som de skriver och trycker själv. De bor dessutom på rätt sida av Sofo alternativt Möllevången
4 Pol. Magare med manchesterkavaj.
Skulle inte bloggar kunna vara ett utmärkt forum för mäninskor som lever sitt liv i en deprimerande ensamhet, som är dränerande på allt självförtoende. De är så rädda för andra mäninskor att deras blick ständigt betraktar deras lite för stora sneakers. Något som för övrigt gör dem till utmärkta bloggare rent fysinomiskt då blicken konstant vilar emot tangentbordet. Mäninskor utan någon fast punkt i tillvaron, ensamma jävlar som saknar ett forum. Ja personer som jag helt enkelt. Så snälla Skugge, Nunstedt; Ebba och alla ni andra som ska sluta röka eller köpa jeans tillsammans, lägg av för fan! Ni redan ert på det torra, låt oss andra som ständigt vandrar runt i skuggornas rike få sola oss i glansen en stund. Även om jag inte har det så finns det dom som har något att berätta, för det är uppenbart för alla, vid det här laget att ni inte har något av värde att förtälja. Kan ni inte träffas på något vanlijlatteställe med era bärbara Mac och diskutera istället, ni uppehåller bara massa utrymme på nätet för oss andra vanliga dödliga.

P.S De har hypats ett bra tag nu men jag kan inte låta bli att rekommendera Eurosport (http://www.eurosportmusic.tk/). Speciellt deras tell no one about tonight gör mig lycklig på det där viset som det bara går att vara på sommaren. De ska enligt hemsidan byta namn, ett namn som de annonserar på klubb Patsy på fredag, mitt tips är att gå dit. personligen missar jag det hela eftersom jag är bortrest. Vilket innebär att det blir loosertecknet för mig hela helgen för villken gång i ordning vet jag inte, tappade räkning för länge sedan.

Bloggdebatten

Year of Madness favorit Johan Croneman står i centrum iden s.k. bloggdebatten (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1404&a=425317&previousRenderType=3) i vanlig ordning en debatt som berör personer innanför de tramsiga tullarna i Stockholm. Cronemans antagonister leds av Linna Johansson på Expressen (http://expressen.se/index.jsp?a=295348) uppbackad av denna tidnings skribenter och tillika proffsbloggare. De som följt debbatten inser säkert att den är bisarr och relativt obetydlig i ett större sammanhang. men det finns en aspekt som jag saknar och det är vad dessa mediepersoner kan göra för bloggen? Ta Linda Skugge som exempel (http://expressen.se/bloggen/linda/) hon har alla förutsättninagr att bli en historisk bloggare, denna trista otroligt genomsnittsliga skribent som är essensen av alla trista mammatidningar har alla förutsätningar att bli det Gudrun Schyman var för rajvkulturen på 90-talet. Nämligen den som gör det hela ointressant och helt meningslöst. Finns det verkligen behov av ännu en röst för den starkaste av alla grupper i samhället de moraliserande föräldrarna? De som i förtäckta ordalag försöker pracka på oss andra vanliga ohederliga medborgare, cyckelhjälm, mjukbrallor och köttbullar med lingon. Var inte tanken alternativt den naiva förhoppningen att bloggar skulle bli ett organ personer som inte stämde på nedanstående beskrivningar:

1. Föräldrar som bor Kungsholmen eller platser med liknade vanlijlatte tätthet.
2. Homosexuella medleklassmän som arbetar inom kultursfären.
3. Personer av valfritt kön som slavisgt följer alla trender, gör en häftig tidning som de skriver och trycker själv. De bor dessutom på rätt sida av Sofo alternativt Möllevången
4 Pol. Magare med manchesterkavaj.

Skulle inte bloggar kunna vara ett utmärkt forum för mäninskor som lever sitt liv i en deprimerande ensamhet, som är dränerande på allt självförtoende. De är så rädda för andra mäninskor att deras blick ständigt betraktar deras lite för stora sneakers. Något som för övrigt gör dem till utmärkta bloggare rent fysinomiskt då blicken konstant vilar emot tangentbordet. Mäninskor utan någon fast punkt i tillvaron, ensamma jävlar som saknar ett forum. Ja personer som jag helt enkelt. Så snälla Skugge, Nunstedt; Ebba och alla ni andra som ska sluta röka eller köpa jeans tillsammans, lägg av för fan! Ni redan ert på det torra, låt oss andra som ständigt vandrar runt i skuggornas rike få sola oss i glansen en stund. Även om jag inte har det så finns det dom som har något att berätta, för det är uppenbart för alla vid det här laget att ni inte har något av värde att förtälja. Kan ni inte träffas på något vanlijlatteställe med era bärbara Mac och diskutera istället ni uppehåller bara massa utrymme på nätet för oss andra vanliga dödliga.

P.S De har hypats ett bra tag nu men jag kan inte låta bli att rekommendera Eurosport (http://www.eurosportmusic.tk/). Speciellt deras tell no one about tonight gör mig lycklig på det där viset som det bara går att vara på sommaren. De ska enligt hemsidan byta namn, ett namn som de annonserar på klubb Patsy på fredag, mitt tips är att gå dit. personligen missar jag det hela eftersom jag är bortrest. Vilket innebär att det blir loosertecknet för mig hela helgen för villken gång i ordning vet jag inte, tappade räkning för länge sedan.

Year of madness ligger nere

På grund av datorproblem så kommer aktiviteten på year of madness att vara obefintlig de närmaste dagarna.

Listan

Ja jag vet att listan först publicerades i Amelia.

länk alltid: http://www.guardian.co.uk/

Feministas

Det har knappast undgått någon att medlemmar av det feministiska nätverket feministas attackerade porrklubben Prive i helgen. Diskussion om Marita Ulvskogs ansvar lämmnar jag därhän då den är total ointressant. Vad som bekymmrar mig är att det allt mer verkar som att den feministiska rörelsen i Sverige lever parallet med det övriga samhället, de tycks vara fast i "innerstadsbubblan". Det vill säga mäninskor boende i storstdasområdena viger all sin tid åt denna rörelse och likhet med många andra rörelser med en bred popkulturell föärankring, tycks den inte längre byr sig om hur de skall kommunicera med allmänheten. De borde beakta dagens lista i Sveriges mest lästa (och sämsta, men det brukar gå hand i hand) tidning Aftonbladet över vilka män som Sveriges kvinnor vill knulla med http://www.aftonbladet.se/vss/karleksex/story/0,2789,642711,00.html.
samtliga män på listan är vad vi kan kategorisera som klassiska män ordentliga män av den gamla skolan, i olika tappningar. Den emotsedda backlashen som skulle komma under 2000-talets början, trycks innebära en tillbakagång till gamla värden. Två personer som illustreara denna nykonservatism väl är Expressen båda hovnarrar Linda Skugge och Ebba von Sydow. Läs gärna deras trista bloggar, säger mer än vad den blogg lyckas kommunicera. Hur som helst så borde feminista ha möte idag och prata om den ovan länkade listan vad säger den förutom att kända män är otråvärda?

Bäst just nu Mondo- Chance Ep

Idrottssverige

Idrott är med stor sannolikhet den populäraste sysselsättningen i Sverige, en sysselsättning som inte bara är bra för fysiska hälsa, den gör även underverk för vår personliga utveckling. Idrotten lockar fram det bästa ur mäninskan , både hos utövarna och de alltid lika stöttande föräldrarna. För att bevisa min ståndpunkt ger jag er en nyhet från förra året, som handalr om en liten händelse i den anrika tennisstaden Växjö:

VÄXJÖ. Med våld och hot ska pappan ha försökt göra sin son till en bättre tennisspelare.Efter en förlustmatch tog han, enligt hustrun, tag i sonens huvud och dunkade det i bilplåten.I går häktades han för grov fridskränkning - en i Sverige helt unik åtgärd mot en idrottsförälder.

I sonens tennisklubb har problemet varit känt en längre tid.- Grabben har själv berättat om sin svåra situation för sin tränare och vi har diskuterat problemet i klubben. Det har utmynnat i tillrättavisningar som tydligen inte haft någon effekt, säger ordföranden i Växjö Tennissällskap, Åke Magnusson.Han basar över 275 tennisungdomar i en av landets mest välskötta klubbar, som har en lång rad stjärnor som medlemmar: Mats Wilander, Stefan Edberg, Jonas Björkman, Magnus Larsson och Jan Gunnarsson för att nämna några.Mamman fick nogFör några dagar sedan fick mamman i familjen nog och gick till polisen och anmälde maken. Hon berättade om fyra år av våld och hot mot den tennisspelande sonen - och mot henne själv.- Hon säger sig ha råkat ut för misshandel och hot när hon försökt gå emellan när maken gett sig på sonen i samband med förlustmatcher, säger vice chefsåklagare Yvonne Rudinsson."Han är viljestark"Trots problemen har sonen, som är i tonåren, nått en del framgångar på tennisbanan.- Han är viljestark och träningsvillig och kämpar för att bli riktigt bra. Nu när pappan är häktad tror jag det innebär en lättnad. Jag hoppas verkligen att han fortsätter med sin tennissatsning, säger Åke Magnusson.Pappan förnekar brott och medger endast något enstaka slag mot huvudet på sonen och frun. Växjö tingsrätt beslutade om häktning. Mannen är på sannolika skäl misstänkt för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.