en remix av dagen

En blandad kompott skulle vi kunna säga

Lauras theme

"Det finns inte någonstans i världen där mångkultur har fungerat där människor kunnat
leva sida vid sida. Vi har exempel här i L där olika etniska tex jugoslaver har fortsatt sina dispyter här, visserligen har det minskat men det var ett tag. Tyvärr fungerar det inte. Ta skolorna tex vill fru Karlsson flytta sina barn från en skola där det är 80 % invandrare då hon rasist. När direktör Svensson flyttar sina barn till privat skola då är det valfrihet! Det är mycket sånt"

bloggar med new york som gemensam nämnare
Calle Dernulf
Gilles Peterson
Dinky
Copyriot
bloggkärring
osorterat botaniserade bland mp3-bloggar
ansökningar
ideer

–När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut... det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige.

Guardian
NY Times
Vassa Eggen
Wired
Resident Advisor
Our Legacy
bra Tom Cruise imitation
samt mycket som av olika anledningar är bortglömt.
Så kan också en arbetsdag se ut...

fredasggnäll

OBS, OBS Det här inlägget kan missuppfattas som ännu ett inlägg där mental 150-åring hyllar fysisk dito, men så är icke fallet

Nils Petter Sundgren

sågar i likhet med alla andra filmen Angel. Lite gjort och trist kan tyckas men jag gillar sättet han gör det på. Han ifrågasätter svensk films makthavare med orden " ifrågasätter jag på allvar deras kritiska förmåga och läskunnighet". Inget speciellt kan tyckas men i jämförelse med långt mycket yngre kollegor (fysiskt) i det massmediala flödet vågar Nils Petter vara lite onyaserat elak. Beskådade morgon-tv i morse och det var nästan men bara nästan lika dåligt som det så kallade humorprogramet Morgonsoffan. Deltagarna i diverse paneler var menlösa och fruktansvärt ointressanta. i hemlighet hoppades jag på att någon 150-åring skulle dyka upp och i frågasätta i fall den gamle radioprofilen Kjell Eriksson kunde klassificeras som normalbegåvad. Men framför allt ville jag att någon skulle vända sig till mig i soffan och ge mig en ordentlig utskällning för att jag tittade. Men den ende som kan det han skriver tydligen kulturartiklar i Expressen och hans hundra år yngre kollegor tycker att allt är bra. Men så är det också samtidens paradox när vi suddade ut gränsen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt och släppte produktionsmedlen fria då blev det mesta slätstruket och intetsägande i stället. Är rädd för att det beror på att alla filter låstes in på pensionärshemmet.

Martin snart 145 år.

inte så genomtänkt....

Stig Malm på morgon-tv om arbetskraftsinvandring, han betonar att det skall vara expert för om det handlar om städning så har vi redan hundratusentals invandrare som kan göra det. Hävdar på intet vis att han menar vad han sa men om vi beaktar tolkningsmöjligheterna av detta uttalande så kan vi snabbt konstatera att det inte var en bra start på morgonen för herr Malm.

vikten av en sträng diet

Annars kan det gå

så här

Folkföraktet.

Det var ett tag sedan jag angrep TV 4 och liknande institutioner som avser att tillfredsställa den vanlige svensken. Med andra ord är det hög tid, för det är precis som

Jonas Thente

uttrycker det, de som gömmer sig bakom att de ska ta tillvara på den vanlige svensken intressen föraktar i själva verket honom. Kvällstidningar och TV 4 förutsätter att den vanlige svensken ej lämnat grottan och därför inte är förmögen att formulera sina egna tankar. Så i stället för att ge denna konstruktion som den vanlige svensken faktiskt är en progressiv kulturell diet, går de i folklighetens konservativa spår. Personer eller institutioner som säger sig företräda folkliga intressen använder ofta ordet elitism som en benämning för något negativt. Men i avseendet kulturell diet är elitism den framåtskridande och positiva kraften som tror på människan och dennes utveckling. Folkligheten är konservativa och icke-demokratisk till sina natur och sänder endast ut signaler om ond och bråd död.

Påskgodis eller nåt...

Då jag är hopplöst otrendig som inte mikrobloggar så kommer jag säkert ta lov från bloggvärlden ett par dagar. Men det var länge sedan jag skrev om musik så nedan följer en lista som inte är det senast utan snarare vad jag lyssnat på den dag då jag försökt fixa till en artikel och varit väldigt oproduktiv i allmänhet. Då jag inte äter godis längre (förutom mörkt choklad)blev nedanstående mitt påskgodis:

Juan Mclean- Happy House
Marit Bergman- Out on the piers (justus köhncke remix)
Robert Owens- Love Someone (Atjazz Deeper Mix)
Turner- She Was Sent (Vince Watson remix)
Matthias Tanzman- Keep On
Richard Gateaux – Dune
Del Shannon – Gemini (Pilooski Edit)
Roland Appel- New Love
Elmore Judd- Pirate Song
Johan Agerbjörn/Sally Shapiro- Rude 66 Deeper Space Woman
Jichal Mackson- Flatscreen
Boogy Bites vol 4 mixed by Ellen Allien
Björn Torske and Crystal Bois. As besto
Turner- She Was Sent (Sten remix)

note: mer instumentellt och mer svårtuggat efter påsk.

Kollade tidigare ikväll in den här

debatten

frågor av den karaktären ligger som bekant mig varmt om hjärtat. Men det var en annan tanke som slog mig när det nämndes (av Göran Rosenberg) att ingen bryr sig. Ett resonemang vi skulle kunna utveckla i oändlighet med urban identitet etc. Men vad jag åsyftar är att det nog är sant med tanke på vart alla alla skarpa hjärnor tagit vägen. Göran Rosenberg var som vanligt kompetent, men Lawen Mohtadi och Karl-Olov Arnstberg visade dels upp en oförmåga att titta ut ur sin egen kontext, dels var de inga debattörer överhuvudtaget. Det saknades verkligen någon som hade vägt in summorna av det moderna samhället.

Men jag hoppas och tror att det blir bättre

nästa gång

. Om det är någon som läser (som kanske även kombinerar det med att känna mig) häng på, jag bjuder på kaffe.

P.S Att känna mig är naturligtvis inget krav.

Mer tearpi

Då mitt lilla smakprov från en av mina sessioner hos mi psykolog var en så otrolig succé så släpper jag nu hämningar fullständigt och bjuder på ännu mer tjuvlyssning.

Jag: det paradoxala är att idag när alla har samma förutsättningar att bli en kreatör har kulturen genomkommersialiserats. Gränsen har inte suddats det icke-kommersiella har utplånats, och handels-eleven med backslick har blivit kulturentreprenör, trots att han inte vet vad dj:n heter! Till med samtidens filter får betalt om det är jeans eller pengar kvittar!

Han: Jag tänker att det är viktigt att vara snäll emot sig själv och bejaka den man, är du vet vill, barn och vovve. (Han får något drömskt i blicken)

Jag: men jag har så mycket inom (ber per omgående om ursäkt för att jag här är på god väg att travestera Ricky Gervais genombrottskaraktär David Brent). Men jag lever mitt liv i en felaktig ordning. Jag har vänt på åldersparameterarna!

Han: Längtar du efter barn

Jag: Barn känns ointressant och konstlade tvärtemot myten att de skulle vara äkta, tror inte att det finns äkta barn längre i så fall bara i den virtuella världen. Jag föredrar youtube.

Tystnad, det är uppenbart han är ointresserad och ett visst förakt lyser igenom hans intensivt blå ögon.

Han: Jag tycker att du ska gör en lista nästa gång där du staplar upp dina drömmar, du vet barn, villa, vovve, sen gör du en lista på hur du ska jobba för att få det. Ok?

Jag: OK

terapitrenden

Då jag i likhet med så många andra har börjat följa

In Treatment

tänkte jag denna gång inte missa tåget så jag hänger glatt på terapitrenden och återger därför exklusivt ett utdrag ur ett samtal mellan mig och min psykolog. Det är han och inte jag som har tystnadsplikt.

Jag: Jag passar inte in någonstans min förmåga att stimulera de gatekeepers som är en nödvändighet för att fiktion och verklighet skall flytta ihop är lika med noll, den är total obefintlig.

Han: Hm…

Jag: Det ironiska i det hela är att mitt självförtroende är icke existerande men mina overkligt hårda krav trycker mig allt längre bort från tryggheten. En medelmåtta på gränsen till uselhet håller på att ducka under för sina egna alltför högt ställda krav, ganska kul när du tänker efter (konstlat skratt)

Han: Har du provat att gå med i någon kurs eller förening?

Jag: Vill minnas att vi vid förra tillfället konstaterade att det sociala nätverket åtminstone i teorin inte vara problemet, dessutom existerar ingen fritid i mitt liv.

Han: Jag tänker att du måste sänka kraven, hitta tryggheten i tillvaron. Prata med din familj ta det lugnt kanske börja motionera.

Jag: Har provat det där, sprang maraton när jag var 21 år, kände mig rastlös efteråt alla andra utbytte klichéer. Är det inte så att jag borde prestera mer i stället som är problemet?

Han: Men då måste du definiera mer tydligt vad vill du prestera, varför? Jag tänker att du vill prestera vad du tror andra skulle tycka om.

Jag: Det känns som om jag kör alldeles för snabbt på en motorväg (ber kort om ursäkt för den patetiska liknelsen) men jag har ingen tror på mig själv som förare och vid vägens ände väntar mediciner och livslång sjukhusvistelse, kort tystnad. Det känns som om det skall ta slut innan det ens hunnit börja.

Han: Jag tycker att du göra en lista över dina för och nackdelar till nästa gång och sen skriver du ytterligare en lista på vad som gör dig glad och på vad som gör dig ledsen.

Jag : Ok

reflektioner

Vi tittade igår på Schyfferts föreställning på Rival, som faktiskt var så bra som hyllningarna antydde. Naturligtvis var det mycket prat om Schyfferts egen mediageneration och deras tendens att med ironis hjälp inte att något på allvar. Det trista är att allvaret inte alls tog över 1998, dagens underhållning vill även den slippa allvar och ansvar fast utan vare sig humor eller ironi. Vi är i år mer än någonsin tillbaka till vitsen och buskisen åtminstone i tv-rutan. Därför var det befriande att få skratta i går då jag väldigt sällan gör det nuförtiden

smått liberala tankar efter en näringsfattig lunch

Medan jag förtärde min näringsfattiga lunch införskaffad på Ica i Alviks centrum framför datorn konstruerades lite lösa tankar i mitt huvud:

- Svennevuxen världen vill ofta göra gällande att Internet är farligt (basuneras fortfarande år 2008 frekvent ut i etablerad media). Men är det inte egentligen så att internet har varit fantastiskt för de allra flesta och är en bidragande anledning till att barn/ungdomar är så mycket smartare och bättre idag än för 15 år sedan? Dock är dessa varningsrop en del av tradition i Sverige som handlar om att allt är farligt. I början av 80-talet skulle parabolen och Bamse förbjudas (han käkade honung farligt för tänderna, ni vet). De som var dumma, naiva och okritiska nog att omfamna denna propaganda har nu blivit rädda medborgare på betydelsefulla positioner (vissa i varje fall) och de arbetar hårt för att traditionen skall leva vidare.

- Gnället på den svenska skolan är i det närmaste konstant (kan med framgång kombineras med ovan nämnda utvecklingsrädsla). Själv minns jag en skola i början av 90-talet med ganska usla lärare och minimala krav. vill minnas att de den statistiska nedgången för skolan började då man beslutade att det krävdes godkänt i kärnämnen för att komma in på gymnasiet, men jag minnas fel. Hur som helst så kunde min grannes hund utan problem komma in på tekniskt gymnasium 1993 då snittpoäng var allt som räknades. Kanske är det så att det är så enkelt att de högre kraven är en stor bov i dramat? Barnen räcker inte till helt enkelt.

- Barn har blivit våldsamare och mer respektlösa gentemot medmänniskor en tidigare. Tittade på några avsnitt av klass 9A imponerade över hur lugna barnen var och hur kassa lärarna var (utom matte och fysik läraren) på att hantera grupper på större än två personer. När jag gick skolan ven böckerna i luften de fräscha och sportiga medelklasspojkarna kallade slentrianmässigt allt av det motsatta könet för hora. Detta var knappast något nytt 1991 och är såldes det inte i dag heller. Skillnaden är att idag uppmärksammar vi det i en annan utsträckning (kanske internet) och det torde i det långa loppet vara bra.

- Stoppa våldet kampanjer, visst är det gulligt med tonårspojkar som startar kampanjer på facebook och en Victoria som stärker sin helgongloria genom sin blotta närvaro. Dessvärre tror jag det är helt meningslöst, då själva anledning till våldets existens lämnas helt därhän. Det hela beskrevs bra av eminente Per Wirten i en text som jag för tillfället inte hittar. Problemet är den manliga ideologin som ligger till grund för våld, en ideologi som genomsyrar de flesta delar av välfärdssamhället. I min mest radikala stunder anser jag att det inte bör födas fler män och att de hejaramsskrikande bastarderna som på lördagskvällarna försöker göra anspråk på att vara människor bör deporteras till Mars.

ok slutligen jag är djupt imponerad av dagens ungdomar och är inte det minsta orolig för deras framtid det enda de bör tänka på är att aldrig lyssna på sina föräldrar. Ni som besökt ett föräldramöte, håller säkert med mig. Själv slipper jag sånt, är ju wannabeungdom.

GubbMartin

Pyjamas

Personligen finner jag pyjmastrenden i årets mode väldigt sympatisk, med tanke på alla designers som pratat om att göra bekväma herrkläder de senaste åren är den väntad. men som pyjamasvän är jag bekymrad, funkar det i det nordiska klimatet. Bekväm klädsel gör sig inte bara estetiskt bäst i medelhavsklimat, italienska vårtemperaturer är ett måste för att klädsel skall upplevas som användbar. Detta tillsammans med att jag naturligtvis inte har råd att haka på trenden, gör mig ytterst bekymrad, inför den vår jag hoppas kommer någon gång.

Förtydligande

Om Sebastien Telliers skiva jag tycker absolut inte att den är dålig men den är inte magisk, detsamma gäller vinterns discogungstlingar Hercules and the love affair. Men det kan beror på att jag inte behöver postionera mig vare sig teoretisk eller praktiskt i popfältet.

Ett försök att vara elak.

Den gångna veckan tillbringades för egen del i London, det innebar inte bara ett försenat försök till anglofil utan även premiär för kombinationen ego+ryanair (även det väldigt sent). Gjorde mitt yttersta för att hålla fördomarna på stången och ditresan gick väldigt bra med 50 % sömn och 50 % läsning. Hemresan däremot liknande mer vad mina värsta fördomar möjligen hade kunnat föreställa sig i en ondskefull dröm. Redan i kön till incheckningen som för övrigt framryckte ytterst långsamt överraskade naturhistoriska museet både mig och min fru med att presentera en sydsvensk Neanderthalras, vars verbala kommunikation bestod av läten som dittills varit helt okända för oss. Knappt hade vi hämtat oss från chocken att homo sapiens hade fått allvarlig konkurrens innan vi upptäckte att det rymt ett flertal hundar från den stora hundutställningen i London som Channel 4 envisades med att rapportera ifrån. Passen sade att de var ägare till hundar men fettvalkarna som vackert kontrasterade gentemot det billiga skära tyget på deras kläder sade något annat. Med dessa upplevelser i bakhuvudet tedde sig själva resan relativt human åtminstone till dess att vi nådde Skavsta (vars blotta existens måste vara en produkt av någon gamla avdankad 90-tals ironiker). Då planets invånare som i nästan två timmar faktiskt liknat människor antog formen av elefantflock, dessvärre en skrämd sådan. Återigen blev vi överraskade då det inte någonstans i den information vi tillhandahållit gick att finna något om att avstigningen var tidsbegränsad till 30 sekunder. Mitt i detta domedagskaos satte en tragisk 31-åring och höll hårt om sina vinylskivor inköpta femton år för sent, det trista var att den karaktären spelades av mig.

London då, fint såklart även om det förmodligen är den staden utanför Sverige som påminner mest om Stockholm, vilket förklarar det stora antalet svenskar i staden. Min artikel om kritikerkonsensus (23 februari i HBL:s Volt) som jag ej fann på nätet bekräftades, samma filmer samma musik bara i att det är i en mer urban kontext (det urbana saknas som bekant i Sverige). När jag ändå berör kritiker den tokhajpade Sebastian Tellier intervjuade i senaste numret av AnOther Man som jag läste på planet (det var medan elefanthorden sov). Han verkade mest var intresserad av vara/framstå som ”the ultimate french lover” och framstå mest som en kliché men det kanske är det nya svarta? Eller så sätter det bara ett helt annat ljus på hans deltagande i Eurovisionsschlagern, eller så tillhör han generationen ironiker, ni vet de som lurat sin samtid att de slutat med ironi.

P.S. 1 Vädret är faktisk mer engelskt i Sverige vilket dagen till ära ackompanjerar min begynnande depression.
P.S. 2 Bilden har absolut inget med texten att göra.
P.S. 3 Jag är inte speciellt imponerad av Sebastian Telliers senaste skiva.

noteringar inför framtiden

det här

är väldigt intressant och vore det inte för att jag är astrött så hade jag försökt mig på ett inlägg i debatten. Men jag avser att återkomma i ämnet efter en liten kort semester i London. Tror nämligen att det går att koppla i hop med det här

här

och andra märkliga ting som att damp har blivit en folksjukdom när det kanske är så att föräldrar i bland måste acceptera att deras barn bara är gamla hederliga rishögar och inget annat. Men mer om det i nästa vecka.

flyttpackning

Citerar min fåniga facebook sida martin is flyttpackar, då denna roliga sysselsättning strax går in en mer intesiv fas ämnar jag att avstå från bloggens lockelse ett par dagar.
Avslutar med musik att flyttpacka till:

Phil collins- I'm not moving (idjut boys re-edit)
Grace Jones- My Jamican Guy
Andomat 3000- Bnd 2 (orginal mix)
Dan Berkson and James feat Robert Owens- Reflections
Benga- 26 Basslines
Shackelton- A death is not final
Exercise One- Cermony
Ricardo Villalobos- Enfants (chants)
Lee Jones Aria (Tiger Stripes remix)
Williams- Love on a real train (Studio remix)/Williams love on a real train (williams odessy mix) om jag tröttnar på den förstnämnda.
och som vanligt lite annan skit som jag inte hinner skriva ner nu.

tonåren omöjliga att skildra?

Avstod under filmfestivalen likaså när den återigen unisont hyllades (förutom av utmärkte Jan Aghed i Sydis)vid sverigepremiären för en vecka sedan, men när har jag sent omisder fått det hela överstökat. Jag talar om filmen Juno (som hyllats internationellt oxå) en film vars hyllningar är en produkt av filmkritikerns oförmåga att analysera sin egen tonår alternativt totala avsaknad av uppväxt. Eller så beror det på att 2007 var 90-talet i rewind för Juno producerades i fall ni inte visste det 1996 men på grund av problem med rättigheter och bråkande men döda rockmusiker (enligt skaparna är internet en fluga) hade den premiär först i fjol till stor glädje för den åldrande svenska kritikerkåren (avser här sociologisk ålder ett instrument som uppmätt genomsnittsåldern till 70 år). Ok, alla har rätt till en åsikt men konsensus var inte slående denna gång utan dessutom oförtjänt, Juno är en högst medioker film som skildrar en tonår som aldrig funnits vare sig i fantasin eller det fysiska livet. Ok kameraarbete är bra, skådisarna habila men hur kul är det med en ironisk tonåring som är smartare än alla vuxna och är en fejknörd (det vill säga ytligt paketerade som en nörd men i själva verket cool). personligen längtar jag efter en ungdomsskildring där kidens är korkade, ondskefulla, naiva och äckliga undrar hur kritikerkåren skulle tackla en sådan uppgörelse med tonåren?

Att se framåt.

Varje gång jag köper ett nummer av tidningen Wired slår det mig att det tekniken går framåt min inte människan jag vet att människan är den som utvecklar tekniken, men människan minus tekniken känn som ett hopplöst misslyckande. Därför är det är det besynnerligt att kultursidorna inte omfamnar tekniken mer. Det är ju den tekniska utvecklingen och framtiden som är intressant även ur ett kulturperspektiv ytterligare en författare, konstnär etc. som vill tolka något från 1900-talet känns inte tröttsamt det känns faktiskt obegåvat. Visst skriver kultursidorna om samtiden men i ofta känns samtiden mer innovativa instrument väldigt frånvarande, kampen för att bevara det gamla kan ha sina poänger men bör inte ske på bekostnad av samtiden.

Något helt annat om ni bor i södra delarna av Sverige (företrädesvis Malmö/Lund för det är väl en stad nu?) bör ni uppmärksamma

Pecha Kucha i Malmö

personers som bejakar samtidens fulla potential.

För er som kan dansa i kväll

Det är inlägget försökte jag lägga ut i går men blogger bråkade, kanske det sämsta jag skrivit i mitt liv därför kan jag inte undanhålla eventuella läsare det.

Okej det är illa att gotta sig i sin gen misär men jag är sjuk och kan såldes inte dansa i kväll (gör det sällan nuförtiden även om jag frisk). Men jag tror att som dansar i natt kommer att göra det lättsmälta saker som:

Booka Shade- City Tales (Neon Dub)
Jerome Syndenham- Boggalo
Shackelton- a death is not final
Reboot- Letters
Guy Chevas- Ebony Games
Turntable Orchestra- You are gonna miss me

och en massa annan bra skit.
ha det fint därute!

febersvammel

För första gången sen 1983 har jag en regelrätt influensa trätt in i mitt liv ytterst olämpligt men det har inneburit att jag äntligen fått tid till att lyssna på

Robert Owens

nya skiva Night Time Stories och jag instämmer i hyllningskören och inser att jag saknat kvalitets vocals i mitt liv på sistone. Men en massa läsning

av magasin

blir det inte för min del mina krafter kommer att vara slut efter den här insatsen. Min avsikt var att tidigare i veckan kommentera den här

DN-kröninkan

Att skriva något om att alla i Stockholm gör likadant känns ganska tröttsamt och säger väl mer om krönikörens umgängeskrets än Stockholm. Det fanns en tid när jag faktiskt trodde på det rådde extrem likformighet i Stockholm tills jag insåg att det berodde på min egen trångsynthet. Men läsarna av krönikan är troligen en väldigt homogen grupp så det kanske är mitt i prick? Men i mina öron låter det mest som om krönikören och hennes vänner borde bryta upp och flytta, det är den slutknorren jag tycker saknas i krönikan.

Lesley Douglas på BBC har skapat rubriker med sitt uttalande om att

Män har en ett intellektuellare förhållningssätt till musik

Min tanke var först en längre utläggning om detta är på bloggen, men feber gör att jag inte kan använda min hjärna på det sätt jag önskar. Men säg så här att män tenderar att använda musiken som en bastuförening, där de inte släpper in kvinnan odlar skägg och håller alla teorier hemliga för henne. Eftersom jag har skägg och också stundtals kan vara nördig när det gäller musik vill jag be om ursäkt för alla gånger detta utestängt kvinnor som varit både mer intresserad och kunniga än jag.