La Musik

Tänkte göra lite skamlösa reklam för mig själv, på la musik hemsida kan du läsa en intervju med Marcus Guetner gjord av mig http://www.livetsgoda.se/musik/index1.asp?huvud=musik&under=artiklar&id=376. Texten följer även nedan:

Marcus Guetner har inte dansat till musik sedan han var 13 år gammal och om han får välja en favoritlåt blir det Björks allt annat än dansanta ”All is full love”. Han började lyssna på musik osedvanligt tidigt och ägde sina första turntables vid fjorton års ålder. Troligtvis är det jag som i min begränsade värld konstruerat en syn på Guetner som en musiker med en slags intellektuell hållning till sitt musikskapande. Hans nya skiva Lovely Society skiljer sig från förra årets magnifika ambientäventyr på 1981, men stärker likväl min känsla av Marcus Guetner som en kreatör i technolandskapets absoluta utmarker. Mitt intresse för Guetner kombinerat med min önskan att få dansa till ”back in the days” ledde till att jag via Jeannine på Kompakt etablerade en mejlkontakt med Guetner. Med en förhoppning om att kanske få svar på några av mina frågor.
MC: När började du göra musik?

MG: Efter att ha varit dj I två år upptäckte jag programvaror för att göra egen elektronisk musik. När jag slutade skolan sexton år gammal, så hade jag mer tid till att göra musik. Mängden utrustning nådde snart groteska mängder, vilket gav mig insikten att det inte var så jag ville producera musik. Så jag sålde all utrustning och skaffade mig istället en massa mjukvara. Efter det började saker och ting falla på plats. När jag var 19 år släppte jag min första platta på festplatten, sen dess är musik mitt yrke.

MC: Är det någon artist som varit en inspirationskälla för dig?

MG: Det faktum att jag började lyssna och köpa musik väldigt tidigt har inneburit har jag inspirerats av många olika musikstilar samtidigt. När det gäller ambient-soundet så har artister som klf och gas format min inställning till musik.

MC: Jag finner din nya skiva Lovely Society väldigt intressant, det är svårt att avgöra om det är techno, tech-house eller något helt annat. Jag får en känsla av att du inte gillar genrer, stämmer det?

MG: När jag producerar har jag friheten att inte vara låst till en genre. Med alla de resurser jag har till förfogande så är jag inte begränsad och jag försöker alltid kombinera ljud och olika stilar i mina produktioner. Kanske är det därför Lovely society inte går att lyssna på vare sig hemma eller i en klubbmiljö.

MC: Vad betyder techno för dig?

MG: Varje stil har sitt typiska sound, t.ex. gitarrer I rockmusik och stråkar I klassisk musik. Men det är annorlunda när det gäller techno. Det finns inget speciellt ljud eller instrument som är karakteriserar technon. Det är en typ av musik som tillåter producenten att använda i stort sett vilket ljud som helst i sitt arbete. Oavsett om det är ljudet av ett instrument eller ett ljud som du får av att slå på en kastrull med en träsked. En annan aspekt av techno som jag gillar är det konstanta flödet som guidar dig genom hela kvällen oavsett om du är på en fest eller en klubb. Antingen älskar du det eller så går du hem. När jag lyssnar på annan musik under en längre period så får jag känslan av att det är enskilda spår eller låtar. Medan techno kan var en enda komposition genom hela lyssningen (exempel mix-cd: s).

MC: Jag får intrycket av att Regensburg är viktigt för dig. Berätta lite om Regensburg och vad det är som gör staden speciell för dig?

MG: Regensburg har egentlig mening ingen elektronisk musikscen. Det är enklare för mig att leva i Regensburg och producera musik och slippa att bli medvetet eller omedvetet influerad av andra producenter. I en större stad som Berlin eller Köln skulle det vara en omöjlighet. Regensburg är en stad där du kan fly från det hektiska tempot, men trots att det är en relativt liten stad så har du allt du behöver.

Marcus Guetner är aktuell med albumet Lovely Society (Ware) som släpptes 6 mars. Du kan läsa mer om honom på http://www.m-guentner.de


Martin Cöster

Idrott och sex

Ett av dagens mest diskuterade utspel torde vara Clas Borgströms (jämo) önskan om att Sverige skall bojkotta fotbolls-vm i Tyskland http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=575&a=534087&previousRenderType=6. Detta på grund av den förväntade invasionen av prostituerade, något som fått flertalet krönikörer att attackera tangenterna http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1077&a=534163&previousRenderType=3
En från januari med liten annan synvinkel http://www.expressen.se/index.jsp?a=506340
I sedavanlig ordning lär sportfansen argumentera för sin sak på grottisnivå, sen vem som har rätt och fel är en annan sak jag talar om disskusion som kommer att följa. Den kan vi med fog förvänta oss väldigt lite av. Vill därför dra mitt strå till stacken.
En arbetskamrat berättade en gång för mig om sin gamle vän som tidigare med framgång representerat curlinglandslaget. Ett härligt gäng som brukade ro sig med att just det, köpa sex. Inga värderingar i det vill bara med i dagens hetaste ämne.

Avundsjuk

Jag har aldrig läst en bok av Bodil Malmsten (http://www.finistere.se/) kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Trots det är jag avundsjuk på henne, i bland bara slentrianmässigt men ofta tenderar avunsjukan till att vara både äkta och smärtsam att bära. Det inte hennes röda hår eller det faktum att hon bor i finistere (vill absolut inte bo i finistere)utan det är snarare hennes kändisskap och vad hon åstadkommit som inger en känsla av uppgivenhet hos mig.

Det kommer aldrig någonsin stå om mig i historieböckerna, varför skulle jag ta upp plats där? Måste vara ärlig emot mig själv och min omgivning i kolumnen för vad jag presterat under mina 29 år står det med stora bokstäver noll. Enligt all tillgänglig fakta och statistik är jag en vanlig, grå och fruktansvärt trist mäninska. Jag avskyr ordet vanlig, mitt liv har varit en enda lång strävan efter att inte bli en av de vanliga. Ändock befinner jag mig här idag, vanligare än någonsin, vad vill jag då? Svaret är att jag inte vet men förmodligen är rädslan för att misslyckas och att vara vanlig större än viljan att lyckas och vara ovanlig.

Min skuld till min döda mor tycks förbli obetald, skulden består i att göra avtryck att driva samhällskroppen framåt. Men alla bidrar till det säger ni, skitsnack säger jag, endast ett fåtal utvalda får det priviligiet. All tid som tillbringas utanför denna celebra skara är bortkastad sådan. Min jakt efter min rättmätiga plats i fältet pågår oförtrutet, men orken, viljan och intellektet håller sakta på att förtvina. Mitt självförtroende är dränerat på näring och dess blomstringstid tycks vara långt borta. Med en total oförmåga att sälja mig själv som mest utmärkande personlighetsdrag känns framgångssagan omöjlig att författa. Min ålder, mitt kön, mina intressen inget tycks vara i samklang med samtiden.

En dag är allt jag begär, en dag i rampljuset där min ord betyder något där uppmärksamheten är odelad och koncentrerade enbart på mig. En vacker och solig dag då mitt ego får löpa amok. En dag då kändiskap är något vacker som även jag kan koketera med. Så Bodil ska vi byta plats? Bara för en dag det är allt jag begär.

Ett litet lästips

I all välmening, om ni inte redan läst Martin Luuks utmärkta Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen) tycker jag verkligen att ni ska tar er tid att göra så. Går till exempel att köpa på www.badlands.se skaffa då även "Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikeer". Även den av Martin Luuk båda ingår i Loyal press serie med korta texter och har skänkt mig mycket nöje.

Tack Erik Möller.

För skivan A love Moderne som förvandlat min enkla lilla etta till en stilren barlokal fylld med kärlek. Mina dansteg är försiktiga men äkta när du guidar mig igenom ditt unika ljudlandskap. Välbekanta älsklingar som Oh you and I och I like your style öppnar mitt sinne för framtida favoriter som blissful garden och moderne love. Föredrar i vanliga fall mixskivor när vi pratar albumformatet, men din smakfulla ljudbild gör övergångarna smidiga och nästintill omärkbara. Medan jag väntar på att flera skall fylla sina hem med ditt kärelekselixir, hjärntvättar jag mina grannar med ditt stundande album.

Sämsta skivan.

Independent presenterar en tio topp lista på de sämsta skivorna http://enjoyment.independent.co.uk/music/news/article353672.ece. Vissa ger mig riktiga rysningarna som skivan med hiphop artister som framför Phil Collins låtar, inget överraskande projekt med tanke på Collins höga status i hiphop kretsar, men likväl får själva tanke mig att må dåligt. Vore intressant med en lista där även svenska artister kan delta. Om någon läser denna psotning så får ni gärna höra av er till mig med förslag på de sämsta skivorna någonsin. Så kanske jag återkommer med egen dryg lista.

Konform kultur

Följande postning är mer eller mindre ett trendmässigt självmord, med tanke på att den rådande trenden inom kultur och nöje är ytlighet, 20-tal och tanken om att dumhet är något fint jag rentav något som driver samhället framåt. På sätt och vis gör det väl dumhet det, åtminstone ekonomiskt, vill på intet vis hävda att jag tillhör de mer bemedlade när det gäller intilligens, tvärtom jag tillhör i likhet med de flesta den korkade falangen av jordens befolkning. Något som bidrar till att jag i hemlighet drömmer om att tillhöra minoritetsgruppen av de utvalda med stor begåvning (tänker inte här på hög IQ, en faktor jag finner tämligen ointressant).

Dessa drömmar är förmodligen grunden till min längtan efter debbatörer/kulturpersonligheter/nöjesprofiler i Sverige som har relevanta och skarpsinninga synpunkter. Personer som vågar vara förbannade och skaffa sig ovänner, allt gullande och kramande står mig för tillfället upp i halsen (får mig att tänka på gratistidningen City). Jag längtar efter någon som vågar be en av landets ledande politiker att hålla tyst i direktsänd tv som Vilhelm Moberg en gång bad Olof Palme att göra. Vill nu inte höra någon komma med det jättetrista och i högsta grad konforma alternativet Alexander Bard, en person som verkligen framstår som trist i dessa sammanhang och som tycks vara essens av 20-tals trenden. En roll han förvisso spelar väldigt bra det måste erkännas.
Kalla mig gärna konservativ eller elitistisk.

Mänsklig kontakt

Är troligen nödvändig för både vår fortlevnade och överlevnad, men samtidgt är det ytterst motbjudande. Avser då inte på något vis det sexuella umgänget två mäninskor emellan utan det sociala umgänget eller snarare spelet. Det ytliga konverserandet i det offentliga rummet, sällan givande men ofta lärorikt även om lärdomen alltför ofta är avskyvärd. Egentligen handlar det om att jag kanske med hjälp av de tre glasen Penfolds som förtärts under kvällen medan jag konsumerat littertur, film och musik insett att jag aldrig kommer att bli populär.

Jag kommer aldrig var killen folk ringer eller hejar på en lördagsförmiddag på stan. En insikt som skänkt mig glädje och fyllt mig med ro under kvällens gång, då känslan av att jag skyr den mänskliga kontakten och strävar efter att minimera den så långt som möjligt blir allt starkare. Att umgås känns omodernt och sker mestadels slentrianmässigt. En bok väljer du däremot med omsorg och kärlek och han eller hon kommunicerar på ett språk du kan förlika dig med. I en annan värld kanske även jag kunde varit den glade och klämige, men under rådande omständigheter väljer jag minimalismen som min profil även i umgänget med mitt eget släkte

Lyssna på

Om ni inte redan gjort det lyssna på Jochen Trappe Organic och Pier Bucci: Tita Remixes. Jochen kan ni till exempel köpa här: http://www.phonicarecords.co.uk/detail.aspx?ID=11341

Mångkultur

Är inte bara ett tveksamt begrepp utan även föremål för en specialsatsning som fått lite pengar att röra sig med, tänker naturligtvis på mångkultursåret 2006. Intressant artikel idagens svd som berör ämnet http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12178225.asp
Anser nog att filosofen Alain Finkielkraut är rätt ute i följande stycke:

" Tvärtemot vad man skulle kunna tro har integrationskonferensen på Moderna museet absolut ingenting att göra med regeringens mångkulturår. När Finkielkraut får höra om satsningen stönar han högt och tar sig demonstrativt för pannan.

– Jag förstår inte vad som menas med termen mångkultur. Konceptet med multikulturalism har att göra med europeiskt dåligt samvete och skuld."
Även historikern Diana Pinto kommenterar:

" Det är ett väldigt dåligt koncept, även om tanken att visa att alla inte är blåögda och blonda i Sverige är god. Inget land är multikulturellt. Du kan inte klara dig i Sverige om du inte pratar svenska och förstår det svenska samhället. Att låtsas att vi är ett multikulturellt samhälle gör bara skada mot invandrarna, för de kan inte ta med sig allt från sina kulturer, de måste lära sig att anpassa sig, säger Pinto."
Även DN tar upp ämnet men i form av en kröninka om rasism: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=531056&previousRenderType=3

Känner därför att det är värt att beröra det på senare åren så populära begreppet svenne och dess betydelse. Ett ämne som tidgare behandlats här på year of madness. Denna postning har präglats av citat, anser det därför vara lämpligt att fortsätta på den inslagna vägen, men den här gången väljer jag ödmjukt att citera mig själv:

"Att göra en sökning på ordet svenne ger av naturliga skäl en mängd träffar, oftast ges följande förklaring av ordet: ”för vissa människor ett nedsättande slanguttryck för en svensk utan invandrar-eller utländsk bakgrund” . I denna form används ordet slentrianmässigt och är som sådant innehållslöst och moderat. En betydligt bättre översättning av ordet är: Även benämning för person brukande mainstreamkultur eller -stil. En översättning eller snarare en tolkning av ordet som ger det en helt ny innebörd, som berättar att epitet svenne är oberoende av kulturell bakgrund. Om vi väljer att beakta smak, åsikter, referenser etc. närmare vi oss paradoxalt nog varandra. Med ett sådant förhållningssätt till ordet svenne kan vi kanske uppnå det teoretiskt enkla men praktiskt ack så svåra. En rikare värld där vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra konstruerade olikheter."

Tror fortfarande att ovanstående förhållningsätt till ordet svenne skulle kunna ha ett reelt och positivt inflytande över integrationen. Hoppas att jag en dag kommer att ges en möjlighet att utveckla dessa tankar.

På lördag

Gästar som bekant ingen mindre än Justus Köhncke Paradise, känner därför att min intervju publicerad på www.digfi.com 7 februari förra året med Justus är lämplig att posta. Den följer nedan:

Förutom att Justus Köhnckes blandning av techno, pop och schlager har fascinerat mig med många en längre tid, så har han i de intervjuer jag läst med honom, givit intryck av att vara en person som faktiskt har något att säga. Något som jag tycker mig sakna hos de flesta av de musiker som vanligtvis uttalar sig i såväl mainstreampress, som mer ambitiös press.
Med hjälp av den alltid lika trevliga Jeannine på Kompakt lyckades jag etablera kontakt med Justus via e-mail (eftersom jag har en tendens att titta på mina egna skor samt mumla på obegriplig skånska när jag möter nya människor). Förutom att han besvarade mina frågor inom en väldigt kort tidsrymd, så visade han sig ha en viss faiblesse för smileys (jag har därmed frånsagt mig ansvaret för samtliga smileys i texten nedan).
Dessutom verkar denne sympatiske man som är aktuell med skivan Doppelleben på Kompakt, ha förmågan att blicka ut utanför sitt eget kvarter samt bjuda på en och en annan ansats till analys. Dessutom så svarade han vänligt när jag inte kunde motstå frestelsen att avsluta intervjun med hopplöst trista standardfrågor som när han tänkte besöka Sverige.
Enligt mig personifierar ditt album Doppelleben hela Kompakt, techno, pop och schlagerkitsch i ett paket.
- Varför skulle en person personifiera allting? Kompakt är allt det som alla dess artister skapar. Kompakt påminner mer om en flercellig organism, i likhet med alla kulturer. Allt detta tillsammans utgör stilen, en stil som ständigt utvecklas! När jag började på Kompakt 2001 (det behövs fortfarande inga kontrakt) verkade det inte alls som en lämplig plats för mig. De var kända för sin minimalistiska tech-cologne stil, och jag för min eklektiska disco-house (med Whirlpool) och mina känsliga Diseuse-covers (från mitt första soloalbum Spiralen der erinnerung). Vi hade då varit vänner länge men med tanke på min stil så var det vågat beslut av dem. Sedan smälte det samman till något annat, och fortsätter göra det än i dag.
Vilka artister och vilka musikstilar har inspirerat dig?
- Ooooops, alldeles för många för att kunna nämna här! Försöker sammanfatta kort och opreciserat: Det började med att jag som treåring blev förgiftad av mina föräldrars Beatles och Velvet Underground skivor för att sedan gå vidare med 70 talets topplistepop: ABBA, ELO, Wings, Queen Jag spelade in radioprogram som en galning när jag var 9-13 år gammal. Sedan gick jag vidare till punk och tysk new wave det sistnämnda var den första icke-kommersiella musik och modestil som jag själv valde att gilla. Sedan kom 80 talet, speciellt 1982, då jag var 16 år och avgudade Human League, Orange Juice, Mari Wilson, Scritti Politti etc.…
- Jag har alltid hatat rockmusik. 80- talet innebar även mycket retromusik för min del som jag delvis upptäckte genom årtiondets ”quatition pop”- Motown, Soul, Disco. Som ett resultat av avsaknad av dåtida popmusik som verkligen berörde mig. Det fanns dock undantag som Prefab Sprout, Bananarama och The Pet Shop Boys Ända fram till dess att house musiken verkligen slog i Europa med Acidhousens intåg 1988. I slutet av 80- talet så började jag även våga göra egen musik, vilket framför allt berodde på att det blev möjligt att mixa och sampla (second hand 128-Kbyte Akai sampler 1988). Givetvis så fortsatte jag at upptäcka musik på 90- talet, Strictly Rhythm, Nu Groove, DJ Pierre osv. Men fröna till mitt musikintresse var planterade långt innan.
I Sverige lyssnar tonåringarna på Linkin Park och trist mainstream r’n’b. De har fula huvudbonader och deras attityd till det motsatta könet är inte mycket bättre än synen var på medeltiden. Det är tendenser likt dessa som oroar mig. Tänker du någonsin på framtiden och hur populärkulturen kommer att se ut om sådär tjugo år?
- Oooops igen. Vad menar du? Eller jag tror jag förstår din poäng, jag separerar tyvärr inte Sverige från resten av världen. Kanske kommer popmusiken bli ointressant för de känsliga tonåringarna, och deras avståndstagande kommer att leda till att de återupptäcker gammal poesi och litteratur. Något som skulle ta oss tillbaka till 50 talet ouch! Däremot så kommer gaykulturen alltid att behöva det förutsägbara och sina divor, det är en lag.
- Det har aldrig funnits någon garanti för kvalitetsmusik, endast för vissa som drivs av intresse (gäller framförallt tonåringar). Men som du säger, jag minns mitt eget tonårsliv när alla förutom jag och mina få vänner i skolan inte lyssnade på något annat än (jag och mina lyssnade framförallt på det bästa av 82-popen som jag nämnde tidigare) den värsta skit som någonsin spelats in och det var artisterna som verkligen dominerade listorna 1982: SAGA; BAP (tyskt skitband) TOTO, REO SPEEDWAGON, CHRIS DE BURGH, YES, SPLIFF (ett annat tyskt skitband), MEN AT WORK, THE POLICE, GENESIS etc. uaarghuuh… Mönstret går igen.
I Sverige så spelades det för cirka tio år sedan ofta den bästa dansmusiken på gay klubbar. Idag spelar dessa klubbar ofta urtrista låtar från den svenska schlagerfestivalen. Gaykulturen verkar nästan var mer konservativ och gammeldags än den heterosexuella. Det är väldigt lite Bruce La Bruce i Sverige således, hur ser det ut i Tyskland?
- Likadant, men the Queens har alltid varit konservativa och avantgarde på samma gång när det gäller musik. Något som varit en intressant fråga för mig en längre tid: Vad för slags musiksmak har homosexuella? Har fortfarande bara vaga idéer till svar…
- Att vara gay behöver inte betyda att du är en person med smak och gör motstånd emot normerna. Ännu värre jag tror att gay-publiken inte är en speciellt öppen publik. De använder sig av trendiga magasin för att vara en del av samhället. Vilket är jämlikt och jämlikhet är ju vad vi alla vill ha ;-)
Vilken är den bästa bok du någonsin läst?
- Finns inte någon som är den bästa (lika omöjligt att avgöra som när det gäller skivor). Men en bok som jag läst flera gånger och som berört mig är Keep On Dancing- My Life and the Paradise Garage en biografi av Mel Cheren, grundaren av West End Records.
Vilken låt är den bästa att avsluta ett dj-set med?
- ’Close Watch’ av John Cale och ’The Answer is Yes’ i the sci-fi ambient-versionen från DOPPELLEBEN ;-)
När kommer du till Sverige och spelar skivor samt sjunger för oss?
- Inga bokningar än så länge, men jag känner att Stockholm behöver mig.

Carola

Några dagar för sent förvisso, men insåg under helgen slutligen att Carola förkroppsligar alla mina mest cyniska tankar och teorier. Hon är det levande beviset på att mäninskan är den del av vår samtid som utvecklas minst. Vidare förkroppsligar hon alal dåliga magsin, all dålig litteratur, och javisst musik också. Det tokkristna insalgen är så uppenbar och konstalde att jag inte orkar bedöma mig med att kommentera. Så nu fick jag det sagt, på det hela taget alldels för sent och totalt ovidkommande för min samtid.

Fredag

Om jag skall döma utifrån radio,tv och tidningar så är V for Vendetta dagens filpremiär den fick bland annat högsta betyg i filmkrönikan, ett tv-program som konstigt nog finns kvar i tablån. Filmen bygger som bekant på en serie av den brittiske mästaren Alan Moore som om ni vill läsa något om filmen skippa svenska medier jag rekommnderar denna artikel http://www.nytimes.com/2006/03/12/movies/12itzk.html?pagewanted=1&_r=1&8mu&emc=mu
Sedan får vi hoppas att Watchmen kommer som film även den, en fantastisk skildring av kalla kriget.
Då SVD är den tidning jag prenumerar på för tillfället blir det naturligt en hel del referenser till den. Deras nöjeschef Erika Hallhagen upphör aldrig att förvåna idag hyllar hon i en liten notis glocalnets reklamfilmer, varför? Lookos krönikor har blivit bättre och bättre på sistone, idag berättar han om de mail han fått som en reaktion på hans flytt till London. Där vissa tydligen överraskas eftersom Stockholm är hippare än London. Visst är Stockholm hippt på ytan, men det saknar den bredd som bör utmärka en riktigt storstad och alla de dj-bokningar som hyllats det senste halvåret har varit en realitet i flera år i Köpenhamn. Hade Stockholm verkligen varit hippt hade någon bokat Putsch 79 för tre år sedan och inte i kväll. Men jag beklagar ändå att jag missar dem.

Något som verkligen skulle ge näring åt stockholms populärkulturella klimat är kunskap, ambition och mod, tror tyvärr att dessa ingredienser är längre borta än någonsin då vi befinner hos i glättighetens tidevarv. Men å andra sidan lever vi i värld där du själv kan göra din val, vilket innebär att ingen kan hindra mig i från att välja Alan Moore framför Ebba von Sydow alla dagar i veckan.

Sjuk

Förkylning har varit min lott de senaste dagarna, en sysselsättning som sedan gammalt passar mitt kynne illa. Har inte blivit bättre av jag inte kunnat arbeta med några av de skrivprojekt jag själv uppfunnit, då de kräver en frisk författare. men nedan följer några av de beståndsdelar som hjälpt mig att sakta återfå min krafter.
-Ricky Gervais frossa (podcast,office, Extras etc.)
- Lika delar tysk, japansk och kandensisk elektronisk musik.
- Truman Capote
- The Complete New Yorker.
- Fransk film
- HBO
- The Concretes
- Outlook Express
- Te
- Låtar jag inte vill dela med mig av.
Ungefär där känner jag att det räcker med att kokettera med en medleklasstillhörighet som alltid var predistinerade, men för alltid osynlig i mitt CV. Vill i stället önska eventuella läsare ett underbart veckoslut och en förhoppning om att ni slipper förkylningar.

MP 3-hit

Var ett av förra årets modeord, dessvärre var det sällan underbyggt med någon form av fakta. Ordets flitigaste användare brukade ordet om band som Le Sport (enligt många essensen av mp3-hit) och svenska pojkduos med liknade profil. Om ni undrar vad en mp-3 hit egentligen är rekommnderar jag http://www.hitlistan.se/ då ser vi att det är exakt samma som en vanlig hit eller en radio rix hit. Dagens mp-3 hit är Marie Sernholts låt som jag själv inte hört och jag hoppas att det skall förbli så.

Lite oväsentliga värderingar.

Dagen har varit realtivt innehållslös och trist, något som givit utrymme för diverse funderingar.
Vädret är som bekant bisart viktigt för den genomsnittslige svensken, har alltid varit noggran att inte bli en del av denna skara. men årets mastodontvinter har omöjliggjort detta. Bara att kapitulera den viktigaste hemsidan för mig just nu är www.smhi.se och stora delar av mitt liv kretsar kring när våren skall komma och allt positivt som kommer att hända då. Tyvärr inger smhis hemsida inag som helst förhoppningar om att det någonsin kommer att bli vår igen.

Inget tyder på att det bli sommar i år, så förhoppningarna är ställda emot sommaren 2007. Funderade lite kring vad som kommer att kännas mest sommar 2007, förutsatt att utveckling fortsätter att var lika linjär och intetsägande som nu. Det optimala vore eurotechno låt med Sabrina där Ebba von Sydow står för sången. Hon visar sig sjunga gräsligt men låten bli ren stor hit lokalt i Stockholm och alla nöjesjorunalister hyllar den som årets mp3-hit, i vanlig ordning utan att ha lyssnat på den.

Dagens nyhet är att svenska folkets antesmitska tendser http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=528618&previousRenderType=6 Självklart oroväckande men i vanlig ordning bör vi alla ta oss tid och granska hur forum för levande historia har ställt frågorna. Då dessa kan förändra resultatet. Men en denna intellektuella uppgift får vänta tills våren infinner sig, precis som allt annat.

Lyssnar på Ricky Gervais Show och Gui Boratto- Sozinho

Årets reklamkampanj!

Årets mest bissara rekalmkampanj torde vara den gemensam reklamauktionen för Blocket, TV4 och rädda barnet. En blandning av samtidshumor och brutalrealism, där bilden ovan är en given vinnare, notera speciellt hur Peppe Eng pekar neråt på David Brent maner. Att sedan Anna Books kläning såldes för 7500 kronor, är helt ovidkommande i sammanhanget.

Personligt.

Min tanke har hela tiden varit att den blogg inte skall innehålla texter vars innehåll ligger allt för nära min egen vardag. Den senaste tidens sinnestämmning som idag nått en lycklig vändpunkt, har givit mig anledning att tänka om. Sedan får vi hoppas att det rör sig om en engångsföretelse.

Hat och ångest är känslostämmningar som är befläckade av klicheer och därför av många djupt underskattad. Hoppas därför att under våren återkomma med min relation till känslan och även ordet hat. Ångest och hat kan vara både utvecklande och i många fall enastående kreativt, personligen har jag dock på sistone avnjutit dessa känslors mer destruktiva sidor. Skall på intet vis hävda att jag varit på botten, men stundtals har jag nuddat vid själens undervegitation. Självförtroendet har varit så miserabelt att de viktiga delarna av mitt liv hotats och min verkliga identitet varit på väg att rämmna vid ett flertal tillfällen. Detta vakum av dålig självkänsla och intellektuell koma började allt mer likna mitt predestinerade öde, men ännu en gång räddades jag av ett brott emot konventionerna. Återigen har jag ignorerat de vanligas värld och dess fanbärares dogmer. Mitt hjärtat visade sig återigen var vida överlägset min tämligen begränsade hjärna. Lusten och passion har åter tagit sin rättmätiga plats som drivkraft i mitt liv.

Tillfredställsen över att säga upp sig från ett jobb utan att ha tillförskansat sig ett dugligt skyddsnät, är en underbar känsla. Något jag även unar de direkta anledningar till mitt beslut, det enda märkliga är varför jag inte gjorde det långt tidgare?

Sportnördar.

Förra året gjorde tv-serien FCZ stor succe framför allt i massmedia, där flertalet tyckare omhuldade akademikerna som drillades i fotbollens abc av den gamle fotbollspelaren och tv3 profilen Glenn Hysen. Nu är det dags för uppföljaren (eller vad vi ska kalla det)HCZ, samma upplägg men fotboll är bytt emot hockey och Glenn Hysen emot Kent Nilsson, eller om ni så vill göteborgsgamäng emot stockholmsgamäng. I dagens Svd (www.svd.se/kultur) går det att finna en artikel om där en deltagarna som även avr med i FCZ intervjuas. Han lyfter bland annat fram att stämmningen under Kent Nilssn är grabbigare (läs dummare). Något som förde mina tankar till en av de få intilligenta recensionerna av föregångaren FCZ gjord av martin agard i just SVD. Hans resenomang byggde kortfattat på att det vore mer intressant med det omvända scenariot nämligen fotbollspelare som går på universitet. Han spekulerade även i att de förmodligen inte skulle uppvisa samma engagemang som akademikerna visade för bollspelarnas gebit. Personligen är jag inne på samma linje, det vore mycket mer intressant att utsätta samhällets mest privilgerad grupp fotbollspelarna för den prövning som skolarbete sannolikt skulle innebära för dessa metrosexuella herrar (för de som inte vet ser nästan alla idrottare idag ut som kanal fem män).

Det är förvisso spekulativt men känns trots det inte långsökt att anta att det föreligger en negativ korrelation emellan idrottslig talang och intilligens. personligen har jag sällan elelr aldrig hört en idrottsman eller kvinna uttrycka en enda mening med substans. det är rör sig oftas om hemska klicher som tycks var hämtade från något unket reportage om manlighetsriter i Cafe eller Slitz. Dessutom skulle det vara märkligt om en normalbegåvad person accpterade idrottsrörelsen gammeldags hierakier och unkna mentalitet. Dessutom är det väl emot all form av logik att tillägna sitt liv till att jag en boll eller ännu värre än liten puck. idrott och framför allt de värderingar som idrottsrörelsen står för diskuteras sällan eller aldrig. Något jag åtminstone beklagar, skulel gärna utveckal mitt resenomang när tid finns och om det kommer några mothugg.

Varför

Slog aldrig Envoys optimala sommarlåt "Move On" den där kalla sommaren 2004? Det kan inte bara berott på det embarliga vädret eller?

Dålig ork

Då min energi har tillägnats helt andra saker än att posta blogginlägg på sistone orkar jag endast åstadkomma ett litet tips, för att hålla year of madness flytande. The Guardian är som bekant alltid läsvärd, intressant klubbtrend skrevs det om igår http://arts.guardian.co.uk/features/story/0,,1718543,00.html Även om det hela knappast känns som en ny trend, eller? Läs själva om ni har lust, för jag har inget att erbjuda för tillfället.

elit?

Dagens Nyheters artikel om mejllistan elit har de senaste dagarna genererat i ett antal tidningsartiklar, nyhetsvärdet och moralpaninken i DN:s artikel har med rätta ifrågasatts och personligen anser jag att vi lämmnar den diskusionen därhän. Det finns trots allt långt mycket viktigare ting att ägna sin brydda hjärna åt. Det som jag möjligtvis kan finna intressant att reflektera åt är själva namnet "elit". Om de som är medlemmar av denna mejllista (en hel del har jag namngivits i de senaste dagarnas artiklar) är eliten i Sverige hur ser då bottenskrapet ut? För om vi ska vara ärliga så är väl knappast Jan Söderqvist, Stefan Malmqvist, Eva Wisten, Jonna Bergh mfl utmärkt sig genom sin brilijans. Genomsnittsliga är snarare vad jag tänker på när dessa namn dyker upp.

Brilijans lär däremot Ivan Smagghe bjuda på under lördagen när han äntrar Pardises dj-bås på Marie Laveau under lördagen. för övrigt vankas det mycket dansmusik med anknytning till Frankrike under våren på Marie Laveau, redan torsdagen 2 mars kommer Justice till den nya klubben Bliss. Samma klubb får den 14 april besök av Digitalism åtminstone enligt Kitsunes veckomail. med andra ord fortsätter Marie Laveau var Stockholms främsta ställe när det gäller internationella bokningar.

facisthumor

När jag för ett år sedan beslutade mig för att starta upp year of madness fanns det en vag tanke om att den bland annat skulle behandla demokratiska problem i Sverige. Vad som skulle defineras som ett problem var helt subjektivt och jag skulle agera envädlig domare. I ärlighetens namn har det väl varit lite si och så med uppfyllandet av denna prententiösa målsättning. Har därför på sistone allt oftare jagats av tanken att det återigen vore tid att lyfta fram de dolda farorna i vårt allt skörare samhälle. En aspekt av samhället eller snarare nöjesvärlden som alltid skrämt mig är buskishumorn, ni vet Ewa rydberg, Nils Poppe, Stefan och Krister, staden Göteborg etc. Enligt www.ne.se är buskis ett slangord för lågkomisk underhållning. Men i likhet med många av de kulturyttringar som givits prefixet låg röner den en stor populäritet bland befolkning. Om du konfronterar en buskisanhängare, ger de ofta skäl som att buskisen tillhör vårt kulturarv etc. Men den tveklöst mest centrala anledning (central i bemärkelsen att det är ett demokratiskt problem) som jag hört, är att det ger avkoppling då det inte utmanar ditt intellekt. Gäller förvisso det mesta på tv, men buskisen är förmodligen den kulturyttringen där denna enligt mig ytterst farliga aspekt är tydligast.

Jag ogillar visserligen konspirationsteorier, men det ligger nära till hands att använda sig av en sådan när det gäller buskisens passivificerande roll i Sverige. För är det inte optimalt för den makthungrige proffspolitikern att befolkningen konsumerar buskis och den närliggande genre reality-tv på kvällarna i stället för att låt säga fundera och reflektera. Om medborgarnars hjärnor ständigt befinner sig i viloläge, vem ska då ifrågasätta samhällsbygget, med det avser jag samhället i ett mer visonärt och långsiktigt perspektiv. Är medveten om att underhållningsformer som tex idrott har en likande effekt och där är kopplingen till gladiatorspel och OS 1936 i Berlin så mycket tydligare. Men busksien är humorns variant av gladitorspelen, lyckliga och tjocka skånska familjer som åker till fredriksdalsteatern på sommaren, mellan skrattsalvorna tuggar de i sig en spettkaka var. På vägen bekymrar de sig över det växande antalet invandrare i hemkommunen. Deras definition av intellektuell är Björn Hellberg och deras samhällsbild skapad av TV4. En brutalrealistisk skräckvision som går att applicera på alla landskap och som kanske är närmare än vad vi tror.

90-tals fenomen

Under 90-talet var kröninkan cool och krönikör vad alla medieintresserad kids drömde om att bli. Kröninkan har väl numera passerat sitt zenit på hipphetsskalan och känns i tider då bloggandet tycks ha förankrat sig även i lilla Sverige, realtivt ointressant. Dock läses kröninkorna troligen av fler läsaren än de mest lästa bloggarna ( måhända inte med samma intresse) och andel kröninkörer tycks inte minska. Tyvärr finner jag ofta kvaliten som usel och underhållningsvärdet går mer att finna ur ett David Brent perspektiv än ur ett det överdrivet medvetna som ofta karakteriserade 90-talet. Hos två av dagens svensksrpåkiga krönikörer fann jag både beröringspunkter och olikheter samtidigt som de känns sinikafitiva för dagens krönikörer med sin nästintill plågsamma präktighet som löper som en röd trpd genom allt de skriver. Anna Larsson i Svd http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11858858.asp tillhör väl inte mina favoriter, men hennes kröninka idag behandlar ett intressant ämne och är värd en läsning. Den inspirerade mig med sitt innehåll till en mer seriös postning (kommer vid tillfälle) i hennes ämne för dagen så kallade böghatare. Citys krönikör Frida Bosien har fått kritik på denna blogg tidigare, men idag tycker jag att hon återigen stärkte sin position som Sveriges sämste och mest ointressante krönikör http://www.city.se/kronika.asp. Hon ger oss alla ständigt nya skäl till att fundera över om det egentligen inte är dags att begrava krönikören för gott.

Lydmar

Ska som bekant läggas ner http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11829252.asp, det ska tydligen bli kontor i stället, mer stureplan och småstad och mindre storstad och kvalite såldes. Det kommer inte bara bli en musikalisk förlust för stockholms nöjesliv, det kommer även minska bredden. För även om vi älskar electro och techno just nu ( ivarje fall enligt nöjeseliten) behövs sådana lydmar och go bang, reach out etc. Detta för att garantera en viss bred i utbudet. För annars går det lika bra att bo Eskilstuna eller annan valfri småstad. Lydmar bjöd på mycket bra, men min personliga favorit var nog när jag äntligen gavs möjlighet att se Gwen Mcrae live. Tack Lydmar och tack Ingmari Pagenkemper, ni har varit vansinnigt duktiga.

Spellista

Det är troligtvis inte nödvändigt men för mig personligen skulle det kännas mer korrekt om jag la upp en liten spellista till mixen jag copy and paste länkade till för några dagar sedan. Så oavsett om intresse finns elelr ej följer den nedan:

- Dominik Eulberg: Der totenkopstschwaermer im bienenstock
- Anja Schneider and Sebo K- Rancho Relaxo (jennifer cardini remix)
- Daso: T anders
- Markus Lange: Strange smile (kaos remix)
- Domink Eulberg and Gabriel Ananda- Harzer Roller
- Nathan Fake- Dinamo (Dominik Eulberg remix)
- Basteroid- The Schnitzelmachine
- Olivier Koletzki- Mueckenschwarm (David K remix)
- Remute and Riley Reinhold- Jah Wobble

Mainstream kontra alternativ.

Först och främst vill jag tacka daniel för hans kommentar på mitt inlägg om paradise från 29/1 ett inlägg som ligger till grund för denna postnings innehåll, läs gärna hans egen blogg http://pengarnaellerlivet.blogspot.com/ som inleder med attackera ingen mindre än Andres Looko. Jag kommer att följa pengarna eller livet med späning. Mitt inlägg från 29/1 handlade i korthet om att publiken på Marie Laveau hade förändrats på grund av ställets populäritet. Tendensen att mediamäninskor och popfolk i allt större utsträckning börjar omfamna technon har knappast undgått den intresserade. Det ligger såldes nära till hands att börja hävda att techno tenderar att bli mainstream. Det beror dock på vilken kontext vi använder ordet mainstream i. I en något större kontext kan varken Olivier Koletzki eller Jens Lekman bli mainstream. Eftersom den musiken först och främst representeras av det som ligger överst på allehanda försäljningslistor, garderar mig här med allehanda för jag vill inte att någon okunnig mediasnubbe som hänger för mycket på riche ska tjata om mp3 hit (fånigt ord för övrigt). Många tidningar publicerar numera nedladdningstoppen, en lista som uppvisar en väldigt stark korrelation med den för skivförsäljning. Såldes riskerar aldrig någon av de som gästar Marie Laveau att vara mainstream.

Om vi däremot betraktar motsatsparen mainstream och alternativ i mer popkulturell kontext får vi en annan disskusion, ett intressant inlägg i denna disskusion fann jag i dagens svenska dagbladet, en text jag tyvärr inte funnit på nätet. Det var den gode skribenten Dan Backman som kommenterade manifestgalans image som alternativ. I likhet med mig var han inte alltför imponerad över deras så kallade alternativa val. I en popkulturell kontext känns Timbuktu (mainstream i båda kontexterna), Embassy (sorry killar men ni är nog mer unken rock än vad ni tror) och Tough Alliance (nej fotbollsromantik har aldrig varit häftigt) speciellt alternativa. I en sådana kontext blir naturligtvis en diskussion om Marie Laveau som hemvist för de som önskar tillhöra vad den gamle franske sociolgen Pierre Bourdieu skulle kallat avantgardet mer intressant. Därför är frånvaron om en vital disskusion om nästa steg intressant, vet inte om nästa steg blir en hyllning till trashkulturen, känns faktiskt farligt nära jack ass kulturen. I fallet Marie Laveau tror jag dock inte att det handlar så mycket musiken och kläderna utan om platsen. De med kännedom om vilka skivor som ligger på tallriken är fortfarande en försvinnande majoritet. De flesta befinner sig i lokalen för att på hederligt svennemål festa. Oavsett om de är på Marie Laveau eller Grodan.

Det senaste månderna har jag haft två danskvällar som utmärkt sig dels i sin indvidualitet men även i det faktum att de varit diametralt olika. 28/12 spelade Dominik Eulberg och Tobias Becker på Marie Laveu, något mindre folk på dansgolvet dels på grund av att det hela skedde under mellandagarna men även för musiken (vill jag tro åtminstone). Dansgolvet var halvfullt och mest respons mötte de båda herrarna föga överraskande av när de satte på Tomas Anderssons Washing Up. Men det var på intet sätt en dålig kväll tvärtom den var fullkomligt strålande. Ett av skälen till detta var att dansgolvet hade en stor andel som ville dansa till musiken som spelades då menar jag att de ville i sina hjärtan och själar. Detta i motsats till de som lärt sig att du skall dansa till techno/electro/house eller dyl. En något annorlunda upplevlse bjuds jag på i torsdags när Felix The Housecat gästade Grodan, på ett personligt plan blev jag djupt tillfredställd i avseendet dans. Däremot var jag i ärlighetens namn inte alltför imponerade av Felix som dj, tror att Tequilan och polarna var viktigare än musiken. Publiken som bestod av lika delar brats och nöjesguidenmäninskor (trogna läsare avses här) även om skillnad är i det närmaste osynlig så är den inte desto mindre viktig för bärarna av dessa båda epitet. Till publikens fördel var att den verkligen gav allt, men det var intressant att se responsen inför musiken. När Felix drog på Ame "Rej" responderade de flesta enligt jag har lärt mig att det här cool musik men jag vet inte vad det här mallen. När han däremot drog på någon av de sunkiga hårdrockslåtar som följt med över atlanten. då var det "time to hit the roof". Här kom responsen från hjärtat och inte från hjärnan. Skillnad mellan vad Grodanbesökaren eller för den delen Marie Laveau beskökaren vill dansa till i hjärtat, är inte så stor emot vad garbo besökaren önskar i sitt hjärta som vi kanske tidgare velat tro.

Den som anser sig tillhöra "avantgardet" kan såldes andas ut och fortsätta planera nästa drag i den eviga kampen om att få ha sin grej i fred.

Tråkiga artister

Det var som bekant grammisgala igår och även om många av de artister som prisades igår stått för en hel del kvalitativ musik, kvarstår intryck av att det rör sig om trista, intetsägande personer. De är snälla och goda tex Laleh, men ack så intetsägande. Offentliga personer har tillskillnad från oss vanliga dödliga mäninskor en möjlighet att göra avtryck i historien och kanske även driva den framåt. Jag hoppas att de artister som prisades igår fortsätter att göra bra musik men jag hoppas inte att de gör några bestående avtryck i vår historia. Det skulle bli olidligt trist historia. http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,775060,00.html Titta även på aftonbaldets bildextra från grammisgalan ger en god bild av hur tråkiga artister i Sverige är.

Ljus i vintermörkret.

Försökte bota min underliggande vinterångest med hjälp av tysk techno och adobe audition. Som vanligt funkar inte länkarna, så ni får använda hederlig copy and paste: http://s49.yousendit.com/d.aspx?id=1S82DYJR5W4KZ3O0LJ3XP2UGZH

Tankar.

Besökte i helgen för första gången Helsingfors, en vacker stad och det stämmer faktiskt att det alltid är soligt i Helsingfors (åtminstone i jämförelse med Stockholm). Mindre soligt är det på båtarna med grannlandet i öster som destination, även om större delen av tiden för min del tillbringades i hytten, så fanns det tid för några reflektioner. Sverige beskrivs allt oftare som det coolast och mest modemedvetna landet i världen, på båtarna till Finland glider männen och kvinnor till synes obekymrad om detta påstådda faktum elegant längs med relingen ekiperade av valfri lågpriskedja. På intet vis något nytt de är del av vad som lite orättvis har kommit att kallas det vanliga folket (finns många benämningar, kärt barn ni vet). Vad som frapperar mig är dock den flata behandling denna gigantiska grupp (de utgör faktiskt majoriteten av folket) har fått utstå. De har av staten ständigt blivit behandlade som barn, utgångspunkten tycks vara att de på intet sätt kan klara sig själva. På ett liknande vis har de behandlats av medierna, i synnerhet de statliga vars förkärlek för att framställa majoriteten på ett okritiskt, tårmilt och nostalgiskt vis tycks sakna motstycke. Personligen skulle jag ta oehört illa vid mig om jag behandlades som om jag vore ett barn och aldrig utsattes för vad som skulle kunna liknas vid en objektiv och kritisk betraktelse. Det skulle kännas som att leva sitt liv instängd på ett gigantiskt SEKO-möte. Kanske är det feelgood trenden vi lever i nu, men jag längtar efter någon som vågar vältra sig i fördomar om den vanlige mäninskan, för verkligheten är så mycket värre.

För första gången på flera år köpte jag en regelrätt modetidningen med sina rötter utanför norden, senaste numret av Luomo Vouge bekräftade dock mina onda aningar om att dessa tidningar delvis spelat ut sin roll. Det fanns en tid när bläddrande i ID eller liknande magasin innebar att du stötte på något nytt och intressant, men det eskalerande internetanvändandet har inneburit att modetidningen delvis spelat ut sin roll. Dock stötte jag på några annonser som var fyllda med italienskt sportmode och starka färger. Något som osökt förde mina tankar till clownen Peter Siepen. Vars existens ter sig mer logisk och brilijant för varje dag, han är rimligtvis född på första delen av 60-talet en tid då det mer utflippade modet som vi kan finna spår av i hans egen klädstil, hade sin hemvist i Swinging London. Han var ung på 80-talet under era då extravagans stod högt i kurs. Då historien tenderar att vara cirkulär och dessutom med allt kortare cyklar har vurmen för extravagans åter trätt in i den svenska storstadskulturen. Såldes skördetid för herr Siepen. Själv tänker jag akta mig för att köpa tidningar som placerar bilder av Peter Siepen på min näthinna.

Har svårt att smälta hur otroligt trevligt det är att läsa utdrag av Trumans Capote In Cold Blood i New Yorker. Allt tack vare min fantastiska födelsedagspresent The Complete New Yorker. Återigen skänker jag en tacksamhetens tanke till min vän som förgyllde min 29-årsdag med denna guldklimp. Hjälper mig att balanserar mellan det verkliga och det påhittade i tillvaron på ett ytterst tillfredställande vis.

skivtips

Ett litet musiktips så här en tidig lördagkväll, marcus guetners skiva lovely society, är ett litet mästerverk så här i början av år 2006 åtminstone i sin genre. Dock får ni inga mp:3:or av mig, finns redan så många bloggar som gör det bättre.

Unga och politik

Morgonen började i sedvanlig ordning med P1, idag ett reportage från Rågsved om att unga och politik. Där det lyftes fram att unga tycks vara ointresserade av den oglamorösa inrikespolitiken, medan de däremot brinner för utrikespolitik. Egentliegn kan allt sammanfattas med vad en av kidese sa. Vi har redan det så bra,men de finns de som behöver hjälp att få det bättre (inget exakt citat men något i den stilen). tror han näsatan hittade kärnan där. dagens ungdomar brinner knappast för en starkare fackförening däremot kan rättvisemärkta kläder från american apparel vara desto intressanatare. Helt enkelt för det ligger närmare ens eget intresseområde. Det märkliga är vad senastionen i det hela ligger, det är samma utgångspunkt som alla mäninskor i i-världen röstar efter. Jag har stort hus i Danderyd alltså, röstar jag på de som lovar lägre fastighetskatt, mina polare är kommunister och ha sköna fester så jag röstar på väsntern även om jag kommer att rösta på moderaterna i framtiden när jag tjänar pengar. Finns flertalet varianter på temat, men essensen densamma, du röstar utifrån din privata intressen. Självklart finns det undantag men de tenderar att vara statistiska bortfall och är såldes ointressanta för samhällsanalysen såvida du inte vill forska om subkulturer. I så fall föreslår jag att du kontaktar din lokala sociologiska instution (finns ett universitet i varje stad numera) då svensk sociologisk forskning är i stort behov av förnyelse. Men det är en annan historia, en annan tid och plats.

En helt annan sak är Ellen Allien And Apparats skiva orchestra of bubbles, tveklöst den gågna veckans musikaliska elixir. Har ni inte upptäckte den själva så är det hög tid, ömsint elegant och samtidigt smutsig. Berlin när det är som bäst helt enkelt.

The New Yorker

Fick the complete New Yorker av en kompis i present, en helt fantastiskt pryl där samtliga artiklar och nummer är sökbara. Har precis läst en intervju med Groucho Marx från 1929, det var länge sedan jag var så hänförd av något som the complete New Yorker. Frågan vad som kommer att bli vårens sysselsättning är inte längre än en öppen fråga för min del. Utlovar redan nu löpande rapporter från 1900-tals historien sett ur the New Yorkers ögon.

Lyssnar på nu: live-set med Lindström från Paris.

Musiktips

Kan inte motstå frestelsen att tipsa om Love Society Marcus Guentners kommande album, som ser ut att bli en av vårens favoriter. Speciellt all the time (renato figoli mix) har blivit spelats flitigt den senaste veckan i mitt lilla hushåll. För övrigt har det varit mycket ny bra techno den senaste veckan. Konstaterar även att Anja Schneider börjar få lite uppmärksamhet i Sverige, var på tiden http://www.digfi.com/default.aspx?id=8489
Ni kan också läsa intervju med henne här http://yearofmadness.blogspot.com/2005/10/anja-schneider.html

SSU närmar sig sin målgrupp.

Ingen har väl missat turerna med SSU ordförandes blöta kväll på Crazy Horse i helgen, bryr mig därför inte om att länka. Personligen tycker jag att nyheten blir mer intressant om vi beaktar den lilla granskning som Sveriges Radio gjordes alldels nyligen (måste erkänna att jag hämtat faktan från en sekundär källa i det här fallet Svenska Dagbladet). I korthet gick den ut på att politiskt aktiva allt mer sällan var s.k vanligt folk utan politiska broliers och experter av diverse slag. För få metallarbetare och målare såldes. Tesen lär väl som vanligt bygga på att politkerna kommer allt längre ifrån väljarna. En tes som säkerligen kan stämma i många avseenden. Därför är det glädjande att Anna Sjödin går i bräschen för en politisk nydaning, där socialdemokraterna om de tar till vara på sin påläggskalv kan komma närmare sin väljarekår än på mycket länge. För är egentligen inte en rejäl fylla på sunkiga Crazy Horse samt misstankar om rasistiska uttalande så nära genomsittsväljaren du kan komma? Visar inte helgens händelser bara på att fröken Sjödin är som folk är mest? Tror att hon realtivt problemfritt kan rida ut den här stormen, det är värre för sådana som Jan O Karlsson vars problem är att de är för begåvade för väljarkåren. Anna Sjödin ger däremot intrycket av att vara lika dum som sina presumtiva väljare, en alldels utmärkt egenskap för den moderna folkliga politikern. Kan det vara så att Sveriges första kvinnliga statsminister gjort sitt första stora offentliga framträdande? Vi får hoppas att hon inte har en osund realtion till toblerone bara, det kan ju som bekant visa sig vara ödesdigert.

Mikkel

Försöker skriva ner en intervju jag gjort med Mikkel Metal, problemet är att det skall göras för en engelsk sida. Något som mest leder till att jag svär över det faktum att jag inte läste engelska till åtminstone c-nivå när jag ändå boddde fem år i Uppsala. För att fördriva tiden medan jag väntar på att magin skall infinna sig i fingrarna, bjuder jag på Mikkels tio i topp lista för tillfället, såklart ingen rangordning.

1. Blonde redhead: Messenger
2. Ricardo villalobos: Ich So
3. Murcof: Recuerdos
4. Fennesz: Rivers of sand
5. Michael Mayer/Matias Aguayo: Slow
6. Ester Brinkmann w/ich davidl: Now + real
7. Dntel: (this is) the dream of evan and chan (barbara morgenstern remix)
8. Mikkel Metal: Substance Reshape.
9. Dmx crew: Good Time Girl
10: Rhythm & Sound: Boss man (See mi yaa)

Pardise

Januari månad har varit allt annat än lysande då det gäller dj-bokningar i Stockholm, speciellt med december månad i åtanke. Det stundande månadskiftet innebär dock en ändring på detta, i går spelade DJ Clohe på Marie Laveau, en i raden av internationella dj:s som besöker Stockholm den närmaste månaden (Lindström, Felix, Brennan Green och Smagghe). Den senaste tiden har även klubblivet i Stockholm överanalyserats i diverse lokaltidningar http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=625&a=516350&previousRenderType=6. Dessutom har lovord och utmärkelser haglat över Marie Laveau och de klubbar som huserar i lokalen. Det var såldes en viss förväntning från egos sida när jag besökte stället efter en månads frånvaro från klubblivet. Clohe var bra utan uppnå magiska höjder, lokalen är densamma, men publiken delvis annorlunda, intresset för dans är inte vidare stort (som på Garbo ungefär) och fyllan har ökat i takt med att medelåldern har sjunkit. Den befriande galenskap som Poppius delvis målar upp i artiklen, lyste i går med sin frånvaro. Publiken var snarare genomsnittsliga svennar, med lite koll som läst i nöjesguiden att Marie Laveau is the place to be.

Egentligen inget märkligt med det, händer alla klubbar som får mycket uppmärksamhet och under 2006 kommer säkerligen en ny klubb ta över staffetpinnen som hippast i Stockholm. Det märkliga är att nöjesjournalisterna fortfarande diskuterar hur fantastiskt det är att indiekidsen numera gillar electro och techno. När de egentligen borde spana efter nästa steg i utvecklingen. För när den samlade nöjesmaffian onanerar till att Service tar storslam på grammisgalan och att Andreas Tilliander är med i melodifestivalen, letar de rättrogna sedan länge efter nya sätt att postionera sin plats i populärkulturens utmarker. Men oavsett vilken grupp jag må tillhöra, den 25 februari kommer jag vara på plats på Marie Laveau igen när Ivan Smagghe äntligen besöker Sverige.

Intellektuell i Sverige

Med tanke på den här postningens innehåll är överskriften en aning överdriven. I Sverige har det ofta rått ett slags förakt för den intellektuelle, något som till viss del kan förklaras av vår syn på vad som är allmänbildning. Egentligen kan allmänbildning i Sverige sammanfattas med en bok, naturligtvis en årsbok (känns så genuint svenskt på något vis)i det här sammahanget tänker jag på faktakalendern. En årsbok som var min egen personliga favorit på mellanstadiet när jag ansåg att invånarantalet i varje svensk kommun var en ytterst relevant kunskap och höjden av allmänbildning. Faktakalenderns edsvurna har en egen överstepräst, deckareförfattaren och tillika mångårige praktkvarnen i Svt:s På Spåret, Björn Hellberg. På Spåret hade premiär 1987 och har sedan starten varit ett av landets populäraste tv-program, med en toppnotering 1990 då de lockade hela 3,7 miljoner tittare till ett program. De inledde år 2006 med att återigen trona överst på en tv-topplista där idag tvingas konkurrera med betydligt fler kanaler.

De tävlande skall svara på frågor som tycks vara hämtade ur den senaste versionen av faktakalendern. Ofarlig och trivial fakta om statyer i Laholm och druvor i Toscana. Ingen behärskar dessa fakta bättre än Björn Hellberg. En kunskap han gärna accentuerar med ord som överstiger den genomsnittslige svenskens ordförråd. Den genomsnittslige svensken blir såldes nästintill löjligt imponerade av denne mediokra dekareförfattare och tennisnörd från Halland. Men ställ honom emot valfri proffessor och låt det svenska folket få fälla sitt avgörande om vem av dessa som besitter det högsta intellektuella kapitalet. I framtidens historieböcker kommer Björn Hellberg hyllas som en av det sena 1900-talet och det tidiga 200-talets intellektuella giganter. En tidlös virtuos som stod pall emot alla tänkbara tv-trender.

Något helt annat är Billy Rimgards eminenta blogg Benath a Steal Sky på Bomben där han i veckan tipsar om en kommande dvd http://www.c-o-pop.de/index.411.html som åtminstone jag tänker förhandsboka. Nedan en kort spellista för tisdagskvällen:

- The Knife: Like A Pen
- Matthew Johsnon. 7.19 fm
- Pan-Pot and Daniel Stefanik. Black Currant
- Fraktion- This Never Works
- DJ T: Stalker
och hela Trple R Selction 4 skivan.

Gringotext version 3.0

Bloggar skall tydligen vara privata så därför har jag tagit mig friheten att lägga ut en text som jag försökt kränga till tidningen Gringo för beskådan medan den kortats ner, förenklats och diverse andra kosmetiska ingrepp. Tredje versionen följer nedan:

Att göra en sökning på ordet svenne ger av naturliga skäl en mängd träffar, vanligast är följande förklaring av ordet: ”för vissa människor ett nedsättande slanguttryck för en svensk utan invandrar-eller utländsk bakgrund” I denna form används ordet slentrianmässigt och är som sådant innehållslöst och töntigt. En betydligt bättre översättning av ordet är: Även benämning för person brukande mainstreamkultur eller –stil. En översättning eller snarare en tolkning av ordet som ger det en ny innebörd, som berättar att vara svenne inte handlar om kulturell bakgrund. Om vi istället tittar på smak, åsikter, referenser etc. närmare vi oss varandra. Med ett sådant förhållningssätt till ordet svenne kan vi kanske uppnå det teoretiskt enkla men praktiskt väldigt svåra. En bättre värld där vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra konstruerade olikheter.
När vi öppnar ögonen kan vi se att Özz i Rissne är lika mycket svenne som Per Persson i Ystad. De inleder sin dag med att skratta åt Gert Fylkings sexskämt i Rix FM Morgon Zoo har benkoll på Paradise Hotel och de laddar mainstream musik på DC++. De rör sig såldes båda två, stilfullt i sina replayjeans i den välbefolkade mittfåran i det svenska konsumtionslandskapet. Likriktningen som beskrivs ovan utesluter naturligtvis inte ett utbyte av erfarenheter som kan vara både fruktbart för individen som samhället i stort. Ett utbyte som kräver att vi genomskådar de sanningar som 40-talisterna konstruerat. Ett raserande av ett samhälle där svendom betyder oskuld och svenne innebär att du föddes av linblond kvinna på Nyköpings BB. I ett samhälle där svenneklassen har stärkt sin ställning i samhällshierarkin såväl populärkulturellt som politiskt.
Ordet svenne är inget dåligt ord, tvärtom det är alldeles utmärkt om det används på ett mer intelligent sätt. De olikheter vi ser mellan Özz i Rissne och Per Persson I Ystad är ofta konstruerade och härstammar från 70-tals doftande fördomar, likt den att invandrare skulle ha grönsaksodlingar i vardagsrummet. Den nya generationen svennar (här i ordets gamla definition) bär ofta med sig sin föräldragenerations fördomar i sina haglöfsryggsäckar. Om de befrias ifrån denna tunga börda kan sakta deras definition av ordet svenne omvandlas till att vara en person som har normala åsikter och brukar mainstreamkultur. Då kan de se bortom Özz förortsslang och i stället upptäcka att hans skivsamling är densamma som deras och att de hyser samma drömmar om en Volvo V40. Naturligtvis kan dessa möten förekomma även om du inte är en brukare av mainstreamkultur, det går precis lika bra med goth-özz och techno-per. Men kärnan i själva mötet är densamma, genom att se varandra som människor inte som blatte eller svenne, tjej eller kille utan homo sapiens kan vi koncentrera oss på den mänskliga kontakten. Fundament som ofta går att finna i våra intressen och livsfilosofier. Först då kan vi nå något som liknar integration, men i sådan verklighet är en ny definition av ordet svenne nödvändig

Text: Martin Cöster som tycker att Shan Atci var årets svenne 2005.

länk

Glömde länk till Albert Brooks film: http://movies2.nytimes.com/2006/01/20/movies/20musl.html?8mu&emc=mu

fredag igen.

På ett relativt tidigt stadium i livet insåg jag att just fredagen var invävt i något magiskt, kanske inte skimrande men likväl ytterst tilltalande. Dagen då veckans frustration och tillkortakommande skall ventileras och samtidigt förträngas. den ytliga fernissan må vara annorlunda beronde på om du befinner dig i storstaden (läs Stockholm) eller landsbygden (läs övriga), men kärnan är likväl densamma. Förhoppningar, frustration och önskan om glamour i vardagen. Då jag numera ekonomiskt tillhör det lägre ståndet, får jag finna mig i en hemmahelg då ett evigt vändande på femtioöringarna står på agendan. Goda förutsättningar att bygga luftslott såldes, frigörandet av veckans frustration lär det dock bli svårare att genomföra.
Till sist lite ointressanta åsikter:

Karin Ström står för reportaget idagens "fredagspaket" i Svenska Dagbladet som jag tyvärr inte hittat på deras hemsida ännu. I kort handlar det om om 00-talets hippa yrken med fokus på hantverkaren, andra som nämns är bartender, fikägare, butiksbiträde, klubbfotograf. Känns lite som om de omöjligen kan vara hippa nu när Karin Ström skrivit om dem. Dock är artiklen intressant eftersom dess analys tyder på att min misstanke om att vi allt mer går emot ett kunskapsföraktande samhälle är korrekt. Ett samhälle där acnebiträdet Tim 22 år står för analysen känns inte så spännande. Fast egentligen bör jag inte gnälla utan läsa icke-svenska tidningar i stället.

Henrik schyffert program om humor, blev lite av ett antiklimax för min del, däremot så verkar denna filmpremiär intressant

Humorn i Europa och USA är väldokumenterade, har därför mer än en gång undrat över hur humorn betraktas och behandlas i den övriga delen av världen där de flesta bor. Kanske kan Albert Brooks film ge några inblickar i den större (åtminstone befolkningsmässigt) humorvärlden.

Gringotext version 2.0

Strax innan jul publicerade jag orginalet av denna text, dock ombads jag att göra ändringar, vill därför för mitt eget höga nöjes skull nedan publicera version 2.0. Gjorde utifrån tidningens önskningar, denna text skall dock kortas ytterligare, varnar därför för att en version 3.0 kan dyka upp i helgen:

Att göra en sökning på ordet svenne ger av naturliga skäl en mängd träffar, vanligast är följande förklaring av ordet: ”för vissa människor ett nedsättande slanguttryck för en svensk utan invandrar-eller utländsk bakgrund” I denna form används ordet slentrianmässigt och är som sådant innehållslöst och töntigt. En betydligt bättre översättning av ordet är: Även benämning för person brukande mainstreamkultur eller –stil. En översättning eller snarare en tolkning av ordet som ger det en ny innebörd, som berättar att vara svenne inte handlar om kulturell bakgrund. Om vi istället tittar på smak, åsikter, referenser etc. närmare vi oss varandra. Med ett sådant förhållningssätt till ordet svenne kan vi kanske uppnå det teoretiskt enkla men praktiskt väldigt svåra. En bättre värld där vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra konstruerade olikheter.
När vi öppnar ögonen kan vi se att Özz i Rissne är lika mycket svenne som Per Persson i Ystad. De inleder sin dag med att skratta åt Gert Fylkings sexskämt i Rix FM Morgon Zoo har benkoll på Paradise Hotel och de laddar mainstream musik på DC++. De rör sig såldes båda två, stilfullt i sina replayjeans i den välbefolkade mittfåran i det svenska konsumtionslandskapet. Likriktningen som beskrivs ovan utesluter naturligtvis inte ett utbyte av erfarenheter som kan vara både fruktbart för individen som samhället i stort. Ett utbyte som kräver att vi genomskådar de sanningar som 40-talisterna konstruerat. Ett raserande av ett samhälle där svendom betyder oskuld och svenne innebär att du föddes av linblond kvinna på Nyköpings BB. I ett samhälle där svenneklassen har stärkt sin ställning i samhällshierarkin såväl populärkulturellt som politiskt.
Ordet svenne är inget dåligt ord, tvärtom det är alldeles utmärkt om det används på ett mer intelligent sätt. De olikheter vi ser mellan Özz i Rissne och Per Persson I Ystad är ofta konstruerade och härstammar från 70-tals doftande fördomar, likt den att invandrare skulle ha grönsaksodlingar i vardagsrummet. Den nya generationen svennar (här i ordets gamla definition) bär ofta med sig sin föräldragenerations fördomar i sina haglöfsryggsäckar. Om de befrias ifrån denna tunga börda kan sakta deras definition av ordet svenne omvandlas till att vara en person som har normala åsikter och brukar mainstreamkultur. Då kan de se bortom Özz förortsslang och i stället upptäcka att hans skivsamling är densamma som deras och att de hyser samma drömmar om en Volvo V40. Naturligtvis kan dessa möten förekomma även om du inte är en brukare av mainstreamkultur, det går precis lika bra med goth-özz och techno-per. Men kärnan i själva mötet är densamma, genom att se varandra som människor inte som blatte eller svenne, tjej eller kille utan homo sapiens kan vi koncentrera oss på den mänskliga kontakten. Fundament som ofta går att finna i våra intressen och livsfilosofier.

Jag är väl medveten om motsägelsen i mitt resonemang, då vi med enbart en utgångspunkt i smak och referenser endast skulle skapa en ny typ av segregation. Med svennar på ena sidan och icke-svennar på andra sidan. Möten baserat endast på gemensamma referenser är praktiskt ogenomförbara, då vi arbetar en stor del av vår livstid, vi tillbringar minst 40 timmar i veckan med personer som någon annan valt ut åt oss. Oavsett om du är svenne eller inte. Min något naiva förhoppning är att vi skall börja betrakta varandra utifrån de personer vi faktiskt är inte utifrån de vi förväntas vara. I en sådan verklighet är en ny definition av ordet svenne nödvändig.

Text: Martin Cöster som tycker att Shan Atci var årets svenne 2005.

Mitt arbete

Lovade i mitt senaste inlägg att jag skulle ge omvärlden en möjlighet att ta del av mitt mejal som jag sände till några arbetskamrater. Upprinnelse var en dispyt baserad på inkorrekt uppträdande av mig. Nedan följer mejlet som på något vis tilltalar mig, jag finner det rent av lite vackert.

Hej ni har alla det gemensamt att ni var i tjänst kvällen 2006-01-09 något även jag var. Det anmärkningsvärda med just denna kväll var att jag avvek för att använda kriminalvårdsterminologi något tidigare än vad som är comme il faut. Jag fick tidigt i livet lära mig att ursäkter ej existerar, men väl förklaringar. Vädjar därför varken om er förlåtelse eller förståelse, då det inte ligger i min natur att kräva sådana ting av mänskligheten. Anser det dock vara på sin plats att för er som blev drabbade av mitt tilltag, presentera en slags förklaringsmodell.

Om vi tänker att vi har en linje som representerar mänskligt beteende, där längst till höger är vad vi betecknar som ett ytterst normaliserat beteende, vilket bland annat innebär att ens känslor till fullo styrs av det rationella tänkandet. De flesta anställda torde ligga långt till höger på denna linje. Längst till vänster finner vi det motsatta, där känslor styrs av det irrationella tänkandet, vi finner här en tendens till ett impulsstyrt beteende. Till vänster finner vi en stor del av våra intagna. Personligen befinner jag mig någonstans i mitten av denna linje, något som i vissa fall leder till en viss grad av komplexitet och gestaltar sig på en rad olika vis.

- Konflikträdsla och en viss socialfobi, vilket ibland resulterar till att jag har svårigheter med verbal kommunikation och mänsklig kontakt. Vid sådana tillfälle föredrar jag skriftlig kommunikation. Vilket enligt mig leder till en mer meningsfull kommunikation och tämligen ofta en vackrare sådan (tänk här på ordet vacker i dess mer vida bemärkelse).

- Problem med hierakisk struktur, har sedan barnsben haft relativt stora problem med hiearki och ordergivning. Eftersom dessa struktur tenderar till att byggas upp kring ordet "därför" ett förkastligt system enligt mig.

- Principen att ej beblanda privatliv och arbetsliv är helig för mig vilket leder till att jag inte kan yppa något av privat karaktär (som är av vikt). Detta är något som enbart grundar sig i principer och idelogi. Vill inte på något sätt hävda att mitt privatliv är extraordinärt.

- Konsekvent reflektion av alla de ting som uppenbara sig under en vanlig dag, vilket leder till att beslut tenderar till att utvecklas till process som innefattar en relativt stor grad av ångest.

Som nämnts ovan så kräver jag på intet vis er förlåtelse eller förståelse anser det endast vara på sin plats att jag ger en förklaring till mitt förkastliga beteende kvällen 2006-01-09.

Med vänliga hälsningar Martin

Förväntningar

Ambtionen att prestera mer än vad min högst mediokra begåvning tillåter fyller mig med den där olustiga känslan av osäkerhet inför vad jag ska och kan skriva. Ansatsen var till en början att skriva ner något om hurvida Pet Shop Boys nya är hybrid mellan kraftwerk och depeche mode eller inte. Men insåg snart det platta och nästinitll caffe latteytliga i denna iden som hör bättre hemma på expressens blogg. Försökte sedan desperat få tag på ett exemplar av det mail jag skickade till några arbetskamrater i veckan. Ett slags ursäktamail som kändes naturligt att skriva med tanke på den konflikt som utspelade sig tidigare i veckan, som jag var grunden till. Mailet förklarar på ett sätt som jag personligen kan ställa mig bakom, vår (mina kolleger) disparta syn på livet. Mailet förklarar varför våra livslinjer aldrig kommer att mötas. Hoppas kunna lägga ut det på bloggen i nästa vecka då jag hyser en viss kärlek till dess hemska innebörd.

En helt annan sak: Jag kan inte sluta att gilla Pan Pot - Randy Ho, meningslöst för övriga världen men ack så viktigt för mig.

Samtiden

Är som bekant galen men likväl intressant när jag efter en alltför blöt gårdagskväll på vägen till den lokala livsmedelsbutiken fic mitt sedvanliga morgonutbrott var det just samtiden som stod i fokus. Insåg plötsligt att det faktiskt existerar mäninskor i min egen ålder som inte är intresserade av samtiden. Obegripligt egentligen, än mer obegripligt blir det när vi beaktar det faktum att de faktiskt utgör en majoritet. Alla som är födda på 70-talets andra hälft och springer runt och gnäller att det var bättre förr borde skickas till ett reservat, så jag slipper höra deras onyanserade och vädligt ofta risiga analyser.

Dock kan en alltför intensiv relation med samtiden ställa till det för ditt intellekt, speciellt om ens relation är begränsad till en utvald exlusiv del av populationen. Något följande artikel påvisar http://sydsvenskan.se/samtidigt/article132182.ece Daniel från utmärkta netlabeln bevlar visar att ett umgänge med minoritetsbefolkning kan innebära felaktiga analyser av framtiden. Tänker inte förklara varför då det är mer uppenbart än någonsin i artiklen. Däremot så är den stackars kvinnan som tjänstgör som lärare troligtvis närmast saningen. Synd om henne är det för att hon tvingas till ett alltför nära umgänge med framtidens mänsklighet i sitt arbete. Något jag själv säkerligen kommer att tvingas till inom ett par år.

Ångest igen.

Varje nytt år är oftast en upprepning av gamla mönster i mitt liv, därför inleds varje nytt kalenderår med ytlig men för mig ytterst allvarlig ångest. Om jag vill vara elak emot mig själv (tenderar i bland att vara det) skulle jag förringa det hela till en form av trendhets. Men den krypande januariångest som jag upplever för tillfället känns alltför levande och äkta för att den skall avfärdas som ytterligare ett ytligt fenomen av vår tid. De första veckorna på året inleds med en fast övertygelse om att jag inte kommer att höra en enda ny låt, inte hitta en ny favoritbok eller ett nytt fantastiskt magasin. Vidare kommer jag inte se en enda film och året kommer vara helt befriat från medryckande klubbupplevelser. I skiftet mellan januari och februari brukar denna känsla tyna bort och ersättas av ett enda långt konsumtionsflöde.

En trevlig vinterskiva 2006 är Mikkel Metals Victimizer som dessutom har ett omslag som jag tycker ganska mycket om. Har med andra redan tjuvstartat konsumtionsflödet.

Rivstart

Trodde att det skulle ta åtminstone en månad innan någon satte agenda för galenskapen 2006. Då hade jag i vanlig ordning räknat bort Johan Stael von holstein som i sin fantastiska krönika i metro redan på årets andra dag satte nivån för 2006. Om Johan skämtar är han vår tids mest lysnande komiker och jag kommer då att kapitulera inför hans storhet. Troligtvis så gör han inte det och då är hans essens av den inneboende innebörden i uttrycket year of madness. Då jag under en längre tid haft problem med länkar följer hela krönikan längst ner i detta inlägg.

Namnet på denna blogg är taget från den amerikanske författaren Hunter S Thompson som tog sitt liv förra året. Han person aktualiseras dock i år: http://media.guardian.co.uk/site/story/0,14173,1677511,00.html


Holsteins krönika går att finna på http://www.metro.se/site/metro/discuss/?entry_type=kolumn&entry_id=18380

2006 ska jag slåss
mot allt och alla
2006-01-02

Kära Metro-läsare!
2006 blir mitt andra år som kolumnist i Metro och jag ser mycket fram emot det. Jag skriver i Metro för att det är Sveriges mest lästa tidning och för att jag kan skriva för folk som inte får höra sanningar annars. Min typ av artiklar hittar man i bästa fall i SvD eller DI, där man slår in öppna dörrar, men här i Metro kanske jag kan påverka, förändra och bidra.
2006 är nämligen mitt år. Det är året då jag ska bli tydligare, hårdare, sällare och positivare än någonsin. Jag ska ha mer rätt än någonsin och köra ner jante, lögner, korruption och orättvisa i halsen på dess skapare och förespråkare. Jag ska oförtrutet föra min kamp mot fega, okunniga och lögnaktiga journalister. Jag ska osjälviskt och djärvt ge mig i strid med våra korrumperade makthavare för att dra mitt strå till stacken i det regeringsskifte som ska, och som måste, till under året som kommer. För framtiden, för våra barn och för våra gamlas skull!

Jag ska slåss mot allt och alla som inte står för ett samhälle med individen i centrum: Jag ska kämpa för ett samhälle som förespråkar frihet, jämlikhet och broderskap med optimism och framtidstro och med tillväxt som första mål. Ett samhälle som ger medborgarna utrymme och frihet att bli entreprenörer och skapa sig ett liv som ligger i deras egna händer. Jag ska vara så högljudd att moderaterna tydligare ska föra en entreprenörspolitik för att verkligen visa att de är ett folkets parti.
Alla ska vara rädda för att inte ta mig på allvar, för jag ska skriva 17 kolumner i Metro under året (om jag får vara kvar), Jag ska göra podcasting radio, skriva bloggar på www.staelvonholstein.com, föreläsa för över 20 000 människor före valet (mitt mål) och jag ska få mer medieutrymme än någonsin tidigare. Varför? För att jag förtjänar det! Jag säger sanningar och saker som är rätt som ingen annan vågar säga och för att de som borde säga det är så in i bänken fega. Men under året ska jag väcka folk att hjälpa till. Arbetare, arbetslösa, invandrare och studenter ska sida vid sida med företagsledare och entreprenörer ut på barrikaderna och skrika att nu får det vara nog.

Fler ska våga skriva artiklar och föreläsa, så även ni läsare till Metro. Förra året fick jag cirka 40 mejl per kolumn. Jag borde få hundratals! Ni måste vakna! Ni måste engagera er! Håll med, säg emot, men aktivera er för vi får den regering vi förtjänar. Skriv till mig och jag ska svara er alla!
Varför är 2006 mitt år? Därför att det är tio år sedan vi startade Icon och för att tiden har visat att vi hade rätt! Den nya ekonomin är här och hade det inte varit för fega journalister och socialdemokratin hade Sverige kunnat vara ett centrum för denna nya ekonomi. Frågan är inte om Skype är övervärderat utan hur många fantastiska bolag vi gått miste om på grund av journalister och politiker. 2006 är året entreprenörerna gör comeback!
Jag ska se till att få igång flera entreprenörshus runt om i Sverige under året och jag ska hjälpa andra entreprenörer och jag ska lyckas med mitt eget bolag så att det märks!
Heja Sverige!

Nya förutsättningar

Nytt år innebär som bekant nya förutsättningar på en rad plan. Något som i högsta grad är relevant för Year of Madness, då min självbild är uppbyggd kring tron att jag är en person i konstant utveckling. Vilket innebär en kort preskribtionstid och att jag ständigt är kallad till min egen revidering, gällande såväl livsåskådning, smak samt aktiva och passiva ställningstagande. Förhoppningar är därför att jag under året som följer skall kunna förkasta, ångra och ompröva mycket av det jag skrivit under 2005.

Nyår

Efter de dagar vi kallar mellandagar inofficell semester för stora delar av Sverige stundar som bekant nyårsafton. Personligen har jag en lång historik med gedigan misslyckande bakom när det gäller denna högtid (exempel på det följer nedan). Alterbnativen är få och sparsmakade även i år, egentligen ser jag bara två värdiga alternativ en nyårsafton och alla andra kvällar för den delen. Antingen en i teorin fantstisk klubbkväll likt den grodan arrangerar på Nordic Light, eller en maskerad med 1700-tals tema med en lite touch av Eyes Wide Shut. Har under julen allt mer insett det sympatiska med just maskerader då det ger oss möjlighet att lämna våra gråa trista vardagsroller, för att istället träda in i ett sociologiskt intressant rollspel. Där avsaknaden av känd identitet ger oss möjlighet att förverkliga det vår moderna och perveterade hjärnor suktar efter under måndag-fredag 8-16. Detta i stället för den slentrian fyllda hemmafesten där du artigt frågar alla som passerar ditt hörn vad de kan tänkas arbeta med. Du slipper berätta om ditt eget i andras öron intetsägande liv, då masken berättigar dig att fritt dikta i hop historien om ditt liv. 2006 ser jag fram emot fantastiska dj:s kombinerat med maskeradfester med uttalat 1700-tals tema (Sofia Coppola kan inte ha fel). Om ni inte tror mig läs en historia från förr som utspelades sig för länge sedan i ett annat liv.

Milliniumet var något fanatstikst, början på något nytt, lika omskakande och historiskt som Berlinmurens fall 1989, det var vad de sa ivarje fall, de som hade kontroll och vetskap. Kontroll över sina liv, kontroll över varje sekund av dygnet, de som är lika medvetna som en missilsökande robot. De bekymmerslösa, deras liv är som en houselåt, varje ljud är i perfekt harmoni med varandra, den ger en härlig känsla av frihet eftersom den är så minutiöst kontrollerad.

Mitt liv nyårsafton 1999, liknade mest en av Phil Collins tracks hits i början av 90 talet, fjärran ifrån Prince 1999, som gjordes samma år mitt liv utanför dagis började 1984. Ett liv fullt av klichéer och skeende jag inte förstod, ett liv jag aldrig bett om. Omgiven av människor som levde i alienation, där amerikanska talkshows och dokusåpor framstod som en novell av Stig Dagerman i jämförelse. Mitt liv saknade en kontrollerad mix, det fanns inte en ide till ett enda beat att bygga upp det hela kring.

Vad gjorde jag där? Borde jag inte vara en av de målsökande robotarna? Som rusade fram på storstadens gator, som om de vore en snitslad bana gjorde av den sexistiske 80 tals gympaläraren. Borde jag inte röra mina väldisponerade 80 kg, till en perfekt house dänga på en nattklubb, istället för att torteras med Systrarna Graf och Victoria Silvstedts hits från den hemska sommaren 1999?
– Det var Christer Petersson som sköt Palme! Backen med CitronHooch, började göra sin verkan både på hans ben och på hans tal.
– Jag svär, han brukade hänga på min morbrors restaurang, han berättade det för mig, jag lovar mannen!

Det var sjunde eller åttonde gången han berättade för mig vad Palmespanarna missat, det var två timmar kvar av det gamla milleniumet, och jag hade en snubbe som druckit för mycket Hooch hängande kring min hals, för att i sista desperat försök förklara för mig att det inte var kurderna som sköt Olof Palme. Det lustiga är att jag aldrig någonsin trott att det skulle ha varit beskaffat på det viset. Vad fan gjorde jag här? Jo, det var hon, invandraretjejen med rådjursögonen, ”den perfekta integrationen”. Inte ett intresse gemensamt, med det i åtanke var de 13 månader vi varit tillsammans imponerande. Men nyårsafton 1999, ställde det hela på sin spets, hur länge skulle jag orka leka professor Higgins?

God Jul

finns egentligen inte så mycket att skriva en dag som denna då lugnet härskar i större delar av landet. Av någon anledning vill jag dock dela med mig av två stilmäsiga iaktagelser jag gjorde i Linköpings City där jag firar jul.

1. Mannen framför mig i kassan på Åhlens som valde att köpa en sista minuten klapp i form av röda spetsunderkläder till sin dam. Kan förvisso vara till hans mamma, men jagtvekar på det. Min fråga varför? Känns platt, trist och upfylelr klichebilden. Jag bor i mellanstor svensk stad, läser cafe och har en dam som tränar På Sats och passar därför i de här underkläderna som jag blir kåt av. Kom på något roligare snälla.

2. besökte kyrkogården för att visa min döda mor välförtjänt respekt. Till min fasa äntrade en man i min egen ålder platsen i samma ärende. Dock hade han valt att visa sin respekt i klädd en cowboyhatt. Förmodligen det fulaste plagg som finns och känslan av att det här endast kan ske utanför huvudstaden stärktes. En cowboyhatt i december i Linköping, jösses.

Hur som helst god jul, hoppas återkomma under morgondagen med lite mer relevanta betraktelser.

Kärnfullt

Är medveten om att det redan är uttjattat men jag har saknt tillgång till min dator de två senaste dagarna. Men skandalarena om och kring migrationsverket är i mångt och mycket precis vad Year of Madness från början var tänkt att handla om. Verkligheten blir nog inte mer grotesk, mörk komik än i Liz Sandgren (enhetschef Kristianstad) mail till sina kolleger. Om 2005 var året då fiktionen äntligen begravades formulerade Liz inskriptionen på dess gravsten:

"I går verkställde (namnen på tre handläggare) vår besvärliga kvinna i Östra Göinge. Vi firar med tårta och önskar samtidigt henne och hennes barn allt gott i hemlandet!"

Unai

Finns en text om den emintente Unai av ego, på http://www.brus.nu/ läs den där eller nedan:

Unai, eller Erik Möller som han egentligen heter, är aktuell med tolvan "Oh
You And I" på bolaget Disco Inc (före detta Force Tracks). En låt som har
fått en hel del beröm och uppmärksamhet, framförallt i en remix av
Köpenhamns Anders Trentemöller.

Personligen anser jag att Unais egen mix är överlägsen de andra två på
tolvan (tredje spåret är en mix av Reine Breitbarth). ”Oh You and I” är en
logisk fortsättning på hans ljuvliga ”I Like Your Style” från 2003. En
hybrid mellan tech-house och pop där kärlek bygger upp de dansanta rytmerna.

Samtidigt hålls de mest uppenbara explosionerna tillbaks på det där sättet
som är vanligt i bland tyska technoproducenter. Stroboskopen förblir släckta
och vi befinner oss någonstans mellan Superpitcher och Tiga. Det är en
fortsättning på en mer dansant produktion från herr Möller utan att för den
sakens skull ge avkall på det sound som var typiskt för honom redan på den
grammisnominerade skivan Rebel Swing från 2001. Men soundet har stöpts om en
aning och närmat sig den moderna dansmusiken, med en lagom dos av pop i sig.

Unai har en relativt diger produktion bakom sig med skivsläpp sedan 1995 med
ovan nämnda Grammisnominering som största framgång i Sverige. Själv var jag
övertygad om att hans uppdaterade sound på EPn I Like Your Style för två år
sedan var en inledning på ett triumftåg med okänd slutdestination.

En kombination av min förmåga att bli en aning för exalterad över skivor jag
älskar samt en liten marknad gjorde att mina förutsägelser förblev tomma ord
i den kalla Uppsalanatten. Men det är inget som hindrar mig från att
förutspå Unai som en av 2006 års givna succéer.

Unais fullängdare A love moderne (Disco Inc.) förväntas komma i februari
2006. Innan dess kommer I Like Your Style med nya remixer

text.

Försöker skriva en text för tdiningen gringo tanken är att den skall presentera min syn på hur vi skall använda ordet svenne. Mitt första utkast fick omdömet för "svårt" och skall därför göras om. Tänkte att eventuella läsare av min blogg skall få följa textens utveckling. Nedan följer det först utkastet som jag gjorde i dag, version 2.0 räknar jag med att färdigställa i mellandagarna. Givetvis kommer även det att finnas som läsning på bloggen:

Att göra en sökning på ordet svenne ger av naturliga skäl en mängd träffar, oftast ges följande förklaring av ordet: ”för vissa människor ett nedsättande slanguttryck för en svensk utan invandrar-eller utländsk bakgrund” . I denna form används ordet slentrianmässigt och är som sådant innehållslöst och moderat. En betydligt bättre översättning av ordet är: Även benämning för person brukande mainstreamkultur eller -stil . En översättning eller snarare en tolkning av ordet som ger det en helt ny innebörd, som berättar att epitet svenne är oberoende av kulturell bakgrund. Om vi väljer att beakta smak, åsikter, referenser etc. närmare vi oss paradoxalt nog varandra. Med ett sådant förhållningssätt till ordet svenne kan vi kanske uppnå det teoretiskt enkla men praktiskt ack så svåra. En rikare värld där vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra konstruerade olikheter.

När vi öppnar ögonen kan vi se att Özz i Rissne är lika mycket svenne som Per Persson i Ystad. De inleder sin dag med att skratta åt Gert Fylkings sexskämt i Rix FM Morgon Zoo har benkoll på Paradise Hotel, de laddar mainstream musik på DC++ och de gillar båda skinkan bäst på julbordet. De rör sig såldes båda två, stilfullt i sina replayjeans i den välbefolkade mittfåran i det svenska konsumtionslandskapet. För den sant objektive betraktaren är de lika självklara tillsammans som Henrik Schyffert och Andres Looko var i början av 90-talet. Som mittfårans dynamiska duo kan de upptäcka att Göran Hägg har fel när han hävdar att det är typiskt svenskt att slappna först när spriten kommit in i bilden. Att stämningen höjs i takt med den ökade promillehalten är snarare en global företeelse än ett unikum för vodkabältet. Likriktningen som beskrivs ovan utesluter naturligtvis inte ett utbyte av erfarenheter som kan vara både fruktbart för individen som samhället i stort. Ett utbyte som kräver en dekonstruktion av de sanningar som 40-talisterna konstruerat. Ett raserande av ett samhälle där svendom betyder oskuld och svenne innebär att du föddes av linblond kvinna på Nyköpings BB. I ett samhälle där svenneklassen har stärkt sin ställning i samhällshierarkin såväl populärkulturellt som politiskt.

Jag ogillar på intet vis själva ordet svenne men dess nuvarande användning cementerar endast fördomar och håller oss låsta i våra trista positioner. De olikheter vi ser mellan Özz i Rissne och Per Persson I Ystad är ofta konstruerade och härstammar från 70-tals doftande fördomar, likt den att invandrare skulle ha grönsaksodlingar i vardagsrummet. Den nya generationen svennar (här i ordets gamla definition) tenderar ofta att bära med sig sin föräldragenerations fördomar i sina haglöfsryggsäckar. Om de befrias ifrån denna tunga börda kan sakta deras definition av ordet svenne omvandlas till att vara en person som har normala åsikter och brukar mainstreamkultur. Då kan de se bortom Özz förortsslang och i stället upptäcka att hans skivsamling är densamma som deras och att de hyser samma drömmar om en Volvo V40. Naturligtvis kan dessa möten förekomma även om du inte är en brukare av mainstreamkultur, det går precis lika bra med goth-özz och techno-per. Men motorn i mötet är densamma, genom att se varandra som människor inte som blatte eller svenne, tjej eller kille utan homo sapiens kan vi beakta viktigare fundament för den mänskliga kontakten. Fundament som ofta går att finna i våra intressen och livsfilosofier.

Jag är väl medveten om den inneboende motsägelsen i mitt resonemang, då vi med en strikt utgångspunkt i smak och referenser endast skulle skapa en omstrukturering i segregationen. Men jag förespråkar intet vis, att du slaviskt skall följa denna nyordning. Möten baserat endast på gemensamma referenser är praktiskt ogenomförbara, då vi arbetar en stor del av vår livstid, vi tillbringar minst 40 timmar i veckan med personer som någon annan valt ut åt oss. Oavsett om du är svenne eller inte. Min något naiva förhoppning är att vi skall börja betrakta varandra utifrån de personer vi faktiskt är inte utifrån de vi förväntas vara. Att vi på allvar vågar kliva in i 2000-talet och lämnar våra vanföreställningar och konstruerade förväntningar kvar i det gamla millenniumet, där de sakta kan tyna bort. I en sådan verklighet är en ny och mer korrekt definition av ordet svenne nödvändig.

Text: Martin Cöster som tycker att Shan Atci är årets svenne 2005.

Slentrianhumanism

Har under större delen av mitt liv, borträknat de första menlösa åren som så kallat småbarn, räknat mig själv som humanist. Har dock kommit till en av mina mer genomtänkta slutsatser i livet när jag öppet deklarerar att jag väljer att lägga slentrianhumanismen bakom mig. Inte nog med att den känns otidsenlig den är dessutom koketterande och falsk ungefär som Oasis låt från mitten av 90-talet. Har du någon gång verkat utanför ditt eget sammanhang samt under en längre tid arbetat med mäninskor inser du att denna hållning enbart är ett koketerande av i grunden trista typer som aldrig utsatts för den största påfrestningen vår världshistoria lyckats uppbringa nämligen mäninskan. Framför allt då det påtvingade mänskliga umgänget, missförstå mig rätt selktivt umgänge uppskattar jag som aldrig tidigare i mitt liv (all selektivitet är bra). Att i vår bistra verklighet slänga sig med ordet humanist ( i bemärkelsen att du själv skulle besitta en human livssyn) är inte bara naivt utan även ett osmakligt koketterande som lämpar sig bäst på valfri nätverksfest i innerstan. Ett beteende jag med gläldje överlåter åt mediefolk (ofta sr och svt), jurister (statligt anställda) statsvetare, socionomer mfl. Personligen skäms jag inte längre för att högljutt basunera ut att jag vill minimera den icke selektiva mänskliga kontakten samt att jag aldrig någonsin vill arbeta med mäninskor. Att jag inte vill ha några arbetskamrater (om jag inte själv anställer) ter sig så självklart så det behöver jag inte ens att närmare gå in på. Utvecklar gärna mina tankegångar i denna fråga men då vill jag först ha mothugg, men det lär inte ske då alla är upptagna med att läsa någon "modeblogg" på bloggportalen som avhandlar replayjeans eller andra sunkutstyrslar. Eller så kanske de filar på ett ansökningsbrev, med de inlednade orden "jag gillar att arbeta med mäninskor". Vilket får mig att le inombords och fortsätta drömma om mitt framtida selektiva och icke humanistiska leverne.

Fredag kväll

Innebär för min del tredje hemmakvällen i rad, bör som en av punkterna för 2006 sätta upp bygga ut socialt nätverk. Min rastlösa och damplatenta själ är icke anpassad för 3 hemmakvällar i rad. I ett desperat försök att förtänga min looser stämpel försöker jag vara som alla coola bloggare och ge ett tips om vart ni kan hämta lite ny musik.
Tysk label för er som gillar techno: http://www.intoxik.de/
Återgår nu till min gin och late night tales by Belle and Sebastian, för att sedan ge mig på den överraskande och innovativa nya compostsamlingen.

förstår inte.

Kanske jag som är korkad men jag förstår fortfarande inte i DN:s tilltag i följande fall: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1181&a=480100&previousRenderType=3
Förstår inte Elin överhuvudtaget när jag tänker efter, sådär en meningslös fredagsbetraktelse.

Mer 2005.

har tyvärr en känsla av att min blockad kreativt som intellektuellt kommer att vara bestående, väljer därför den enkla vägen i fortsättningen. Ett bra exempel på det är kompletteringen nedan av den tidgare namedropping. Det som står i fokus är fortfarande saker som värmt min själ år 2005.

- Arrested Development
- Anders Trentemöller
- Specialten
- How We are hungry.
- Norsk nydisco.
- Badlands Andreas goda smak.
- Fabric
- Kompakt press download.
- Penguin 70th Anniversary Boxed Set
- Grizzly Man
- Bubble

Namn 2005 del 1.

I stälelt för en lång text där jag använder mig pseudoteorier om varför olika artister, författare, regissörer etc varit viktiga för mig år 2005. Följer en lång lista med namn, upp till var och en om de orkar läsa. Men det är namn som cirkulerat i min hjärna och runt om mitt hjärta under hela 2005.

Superpitcher:Today
Respect is Burnining (ete damour): respekt är ordet, märkligt förbisedd dock.
-Sci.Fi.Hi.Fi vol 1
Dominik Eulberg
Unai
Radio Dept.
Anthony and the Johnsons
Ben Watt feat. Estelle
Sideways
The Devil and Daniel Johnston
Extras
Hunter S Thompson
Monotoni
Erol Alkan
Tiga

Fog of War
Brus
Bpitch Control
Kompakt
Kitsune
Booka Shade
Matthew Johnson.
Anja Schneider.
Dibaba
SCSI-9
DJ Koze
Matias Aguayo
Brazilian Girls
Fat Freddys Drop.
Pier Bucci

Palindromes
Out Hud
Marie Laveus bokningar
Kungen (varje år)
Bengt Fritiofsson (varje år)
Kornel Kovacs
Unai.
Bröderna Marx
DJ T
Ellen Allien

DOMINIK EULBERG

Att Stockholm har ryckt upp sig ordentligt som klubbstad den senaste tiden råder det ingen tvivel om och december månader kryllar av bra bokningar. Frågan vilken som är bsät är vasnklig att besvara men när jag öppnade Kompakts nyhetsbrev idag stod följande att läsa i Dominik Eulbergs turne plan; WED 28.12.2005 STOCKHOLM, SE MARIE LAVEAU. Jag nöjer mig med att säga att jag kommer att köa länge den kvällen.

Vardagskändisar

Borde vara ett naturligt steg efter de överexploaterade dokusåporna, en unik källa finns i alla de bloggar som skrivs runtom i Sverige. Tänker inte på all de felaktigt uppmärksammade bloggarna av redan etablerade skribenter som Skugge, Virtanen och Nunstedt. Utan personerna som utgör majoriteten av båda bloggarna och befolkningen, ett strålande exempel är http://spaces.msn.com/members/fatoutouray/. Jag vill att tonårsmorsan från Uppsala ska exploateras så att hela sverige får frossa i hennes brilijans på bästa sändingstid. Detta är något som står högt på min önskelista inför 2006. Men jag är rädd för att nudiståret 2006 kommer vara en enda lång neonparad där Peter Siepen och Fredrik Reinfeldt kommer ut tillsammans. Men någonstans inom mig finns hoppet om en rättvisare bild av galenskapen.

Dagens soundtrack

med tanke på vinterkylan är det otvivelaktiligen Jonas Bering Behind this silence, släpps 9 januari 2006. Återigen tonsätter Bering fenomenalt den kallare årstiden. Flitig bloggaren Olle Lidbom presenterade för en tid sedan en utelista http://www.vassaeggen.se/2005_11_20_lidbom_archive.html Nu är jag ingen större vän av utelistor men en punkt på just denna lista är både intressant och relevant:

3. Mainstream-hyllningar
Breda kulturyttringar som TV3-serier, blockbuster-filmer och list-hits går att gilla utan att teoretisera och elitisera. Avancerade teorier om varför du gillar bred kultur signalerar bara att du är osäker på din egen smak och behöver ett skyddsnät. Osexigt. Osmart. Omodernt.
Just hyllningen av den breda kulturen av varit något av en trend i år bland bemedlade nöjesjournalister oavsett om de skriver för Rodeo, Bon eller DN. Då måste vi hela tiden påminna hos själva om att hela deras arbete bygger på socialt kapital och i viss mån kulturellt dito. Relevansen är såldes låg i de flesta fall. Att sedan jag och alla andra dras med i trendhetsen är en helt annan sak.