Bilder av män

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den embarliga mix jag la upp på bloggen i måndags. Visserligen är undermålig kvalité och att vara ogenomtänkt två av bloggosfärens signum, men det är inte ens en förklaring i det här fallet. Kanske återkommer jag med något som låter lite bättre i framtiden.

Två till ytan diametrala arketyper av mansbilden beskrivs ypperligt dels i

Natalia Kazmierskas

text om machojournalistik, en genre jag aldrig riktigt förstått mig på. Den utmärks mest av en ovilja till utveckling och är sin struktur väldigt likt idrottens öh,öh kultur.

I den här

Recesionen

av Lissa Nordin recenseras boken "Man ska ju vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd" som jag inte läst men Nordins text gör mig väldigt intresserad. Liksom machojournalsiten är glesbygdsmannen bakåtsträvande, men frågan jag funderat över är om de är på utdöende eller inte. Med tanke på avfolkningen så borde glesbygdsmannen vara det men om vi fokuserar på det bakåtsträvande draget kan bilden bli en annan. Just det bakåtsträvande draget fascinerar mig samtidigt som det oroar mig. Min tanke är att under veckan återkomma med två texter i ämnet då min hälsa just idag inte tillåter några större utsvävningar.

Ursprungstanke

För tre år sedan funderade jag allvarligt på att starta en mp3- blogg, det hela stupade dock på att jag tyckte att det kändes för väntat och att det fanns väldigt många som gjorde det bättre. I dag ska jag mest som en kul grej återvända till denna tanke från 2004. Mixen är oseriös och det skyller jag helt sonika på min tilltagande förkylning.

Tångvägen Mix Session

Alla

Att en stor del av nöjesjournalistiken bygger på att läsare vill veta vad den häftiga frilansjournalisten och tillika utelivsprofilen gör är en gammal sanning. Såldes behöver skribenten bara berätta vad hon/han och deras vänner gillar just nu, gör just nu etc. Vi får då en personlig journalistik, gott så men frågan är varför ingen verkar våga ta steget fullt ut? Fortfarande envisas de flesta med att använda ordet alla. Meningar som "alla lyssnare på" "alla gillar", det som för att ge bäring och trovärdighet åt sina artiklar, tyvärr resulterar detta endast i ett hån gentemot läsarens intelligens. Av någon underlig anledning existerar även detta fenomen i bloggosfären, vilket blir ytterst märkligt då bloggar bygger på att de ska vara just personliga. Till bloggarnas försvar skall det sägas att en majoritet upfyller personlighetskravet, även om blöjor är ett vanligare tema än Riche. Min personliga förhoppning är att skribenter under 2007 tar steget fullt ut och skriver alla sina artiklar som dagböcker. Vi får då en ärligare och förmodligen även en bättre journalistik.

En artikel (snarare ett reportage) där jag inte kunde finna ordet alla vara Björn af Kleens utmärkta text "Reformatörerna i blått" i senaste numret av Arena. Texten tittar lite närmare på omvärldsanalytikern mer än så tänker jag inte återge utan tycker i stället att alla ska läsa texten själva.

Varför jag ogillar ordet renässansman.

Först vill jag dock korrigera lite av gårdagens innehåll på denna blogg, fick i kommentarerna ett ovanligt relevant inlägg av

Ola Larsmo

. Hans text om informationsrevolutioner nu och då har jag inga invändingar emot, tvärtom historien är repetiv till sin karaktär. Det är användandet av ordet renässansmänninska (har inget med upplysningen att göra) jag ogillar, något Ola Larsmo är helt oskyldig till (förlåt Ola). Förneka inte att det skulle kunna finnas vissa värden och kulturella vinster i en renässanspersons agerande om vi utgår i från ordets ursprungliga innebörd (även om det till stora delar är en repition av antiken med en naturlig uppdatering). Idag är som bekant möjligheterna att leka da vinci större än någonsin, att vem som helst kan ställa ut tavlor visade Markus Andersson utställning på konstnärshuset med en meningslösa tavla av Karolina Lassbo som främsta dragplåster. Att kulturen är öppen för glada amtörer är såldes inget nytt, för amatörer är egentligen vad en renässanperson blir idag. En diametral motsats till de experter som idag lever en allt mer tynande tillvaro i etablerade medier, avser då inte självutnämnda experter.

Det grundläggande för en renässansperson är att denne utövar mer än en proffession åt gången. Till exempel en person som kan skriva musiker, författare, journalist och konstnär på sitt visitkort. Kravet på prestationernas kvalite är sekundärt, något som ändock inte hindrar att denne flyttar konstartens postioner framåt, med lika mycket tur som skicklighet. Det fantastiska är att denne person kan göra mer än en sak, emd andra ord är vi egentligen alla renässansmänninskor. När det gäller vem som utnämns till renässansperson, rör det sig inte om att någon helt okänd upptäcks på nätet, några sådan fall existerar knappast i Sverige om ni nu trodde det. Det är fortfarande de sociala kapitalen som avgör personens karaktär, vädligt förenklat var bekant med rätt person och gärna då någon som kan belägga dig med ett epitet i stil med renässansperson. Ett tillvägagångsätt som kändes helt logiskt på 1400- talet, men år 2007 känns ointressant och ålderdomligt. Vi har ju som Larsmo påpekar i sin artikel teknik som borde ge oss okända kreatörer utan de rätta kontakterna. Men åtminstone jag ser gärna att de lägger sin kreativa energi på en konstart och producerar nyskapande kvalitativa produkter och låter oss fokusera på verket i stället för personen. DIY- trenden (härkomst för många av de som aspirerar på att vara renässanspersoner idag) är i behov av en uppdatering. I vanlig ordning är det männinskan som släpar efter i sn utveckling.

Renässanspersoner

Läsningen av dagens morgontidning (i vårt hem) skedde idag på kvällen Svenska Dagbladets K del inleddes idag med en artikel om att konsumenter ska börja delta som mer som producenter inom det litterära fältet, artikel finner ni här

här

Författaren Ola Larsmo kan inte låta bli att refera till renässanidealet:

"Författaren Ola Larsmo tycker att det är ett ”hälsotecken att folk experimenterar”. Hur kvaliteten blir är en annan sak. En författare som serverar flera slut har större chans till framgång än flera författare som skriver samma historia, menar Larsmo. Han jämför dagens situation med boktryckar­konstens genombrott. Plötsligt kan nästan alla utrycka vad de vill i skrift.

Och kanske är det så att vi nu, genom internet, ska bli något så ålderdomligt som renässansmänniskor som gör allt."

Intressant att notera att Larsmo i likhet med de flesta missar att sätta in renässansidealet i dagens kontext och de eventuella komplikationer det kan innebära för kvalitetsbegreppet. Återkommer till det under morgondagen ville dock anknyta till artiklen medan den var någorlunda färsk.

En enda mening

I bland lyckas vi alla få till den gyllene meningen, i helgen är det i mitt tycke en person som lyckats med denna bedrift, den i bland knivskarpe P C Jersild som med sin kolumn i

Gårdagens DN

i en enda mening vackert beskriver majoriteten av den svenska populationen när det gäller dess syn på att välja:

"Men en modest kritik av väljarkåren behöver kanske inte omedelbart klassas som ett grundskott mot demokratin."

Önskar innerligt att det vore jag som formulerade denna fantastiska mening, då fallet inte är sådant skall dagen ägnas åt att efterlikna P C Jersild i största möjliga mån. Hela artiklen är för övrigt än av de bättre jag läst på en svensk ledareplats på väldigt länge.

Omoderna ord

Nedanstående ord är inte bara otidsenliga utan även fula och bör avskaffas ur det svenska sråket snarast.

-Indie
-Indiekids
-Indietronica
-Indiefarbror
-Indiemaffian
-Indieeliten
-Indiemusik
-indietechno
-poptjejer
-popkillar

Att bli trettio

Utan ytterligare synbar defekter lyckades jag under förra vecka uppnå den i många kretsar märkligt haussade åldern trettio. Skulle ljuga om jag hävdade att det inte förekommit funderingar kring detta årtal, tankar som bevisar att de diktatoriska och normaliserande tankeströmmningar i vårt samhälle haft sin effekt på mig. Några saker har jag dock noterat hos mig själv, egenskaper jag vill tro har infunnit sig i och med detta så speciella tal:

- Jag skäms inte i offentligheten längre när jag gör bort mig, exempel åkte i förra veckan skridskor för första gången i mitt liv (min själ har alltid var kontinental) upplevde inget pinsamt i att alla kids var omkring mig var hockeyspelare och isprinsessor.
- Förstår att tv-innehav är ålderdomligt och konservativt, känns märkligt när du själv kan definera din tv-tablå med hjäp av en dator (ok ingen ny punkt det har jag förstått länge).
- Min syn på ålder är sociologisk inte biologisk.
- Barn är ett konstlat behov som moderna männinskor frigjort sig ifrån.
- Myten om att moderater har dålig smak gällande kulturkonsumtion är sann.
- Det exsisterar skillnader mellan en tjugoåring och en trettioåring även om du applicerar det sociologiska åldersbegreppet, en trettioåring kan om det handlar om en gynsam utveckling ofta var mer eklektisk i sin smak på gott och ont.
- Kritikerna har rätt Helen Mirren är magnifik i "The Queen" (har inget med det här att göra men var tvungen att skriva det)
- Det måste existera åtminstone en litet uns av korrelation mellan jobb och fritid om du inte önskar att bli galen innan fyrtio.
- Bildning, smak och erfarenhet tillhör de egenskaper som utvecklas under åren mellan femton och trettio. Den emotionella intelligensen gör det inte, bevis fann jag i min moleskine när jag stötte på några anteckningar gjorda kort innan min trettioårsdag. Nedskrivna under hög stress på tunnelbanan:

" 30 år, oförmögen att skapa ett livsrum åt min egenkomponerade kontext är den enda godtagbara sanningen.
30 år, den enligt biologin statistiskt säkerhetställda döden inträffar om 27 år.
En pojke i för stora stövlar som bakom sig lagt mer än halva sitt liv. En myt vars avsaknad av härkomst tar sig patetiska uttryck.
30 år, har givit mig en verklighetsfrånvänd självbild med en avgrundsdjup själslig tomhet som logisk konsekvens.
Ännu en obetydlig själ med en tickande dödsångest. Ljudsiolerad och ensam på tunnelbannan blir konsekvensen för mycket. Inte ens den postironiska mustaschen kan värja sig emot allvaret. Jag är en produkt av onödiga erfarenheter.

Efter den utfläckning känner jag mig smutsig och bör snarast tvaga mig själv, trevlig helg om du läser det här.

Kulturteorier

Jag tror det var artiklen i Svd om kulturtanter, den 21/1 (blogger vill inte länka idag tyvärr) som fick mig att (återigen) reagera. Det faktum att kvinnor skulle vara smartare än män har jag ingen problem, sett till personlig erfarenhet så tyder mycket på att det kan finnas sanning i det speciellt på landsbygden. Det är nedanstående stycke som irriterar mig:

"Tjänar kvinnorna på att de dominerar som kulturkonsumenter? Det tror Hillevi Ganetz.
- Konsumtion av elitkultur ger en statushöjning och kulturellt kapital som är värdefullt, om man ska tro Pierre Bourdieu och liknande teoretiker. Så det kan väl bli en konkurrensfördel för kvinnorna."

Det slentrianmässiga användandet av Bourdieus gamla teorier känns lika genuint svenskt som midsommarstången. Helt utan tanke på att kulturkonsumtion förändras applicerar tyckare, akademiker etc. 30-40 år gamla teorier med karbonpapper. Den statushöjning som uttrycks i citatet ovan får du idag inte genom att besöka stadsteatern eller samma gallerier som alla andra. Statusen får du genom att söka dig vidare när de med ett lägre kapital gör intrång i det egna fältet, det förstod en genomsnittslig fransk tjänsteman redan på 70-talet. Att besöka kalendarieutställningar innebär snarare ett status quo. Om det är bra eller dåligt avser inte jag att bedöma, men undertecknad är innerligt trött på teorier citeras till höger och vänster utan att de sätts in i sin kontext. För då blir de innehållslösa och lika lättsamma som ett inredningsmagasin.

Uppehåll

På grund av en realtivt stor arbetsbörd, ostrukturerad ledighet samt idetorka kommer year of madness inte uppdateras förrän tidigast i månadskiftet januari/februari.

Anja

I morgon spelar Anja Schneider på Grodan, för snart två år sedan gjorde jag en intervju med henne publicerade på den här bloggen. Detta var alltså innan minimal blev ute, innan det började ryktas om spökproducenter och innan bejublade dj-sets på stranden i Barcelona. Intervjun följer nedan, ses i morgon trevlig helg.


Min påskhelg tillbringades i år i Berlin, där jag fjärran från hemlandets måsten kunde hänge mig åt att gräva i dignade vinylbackar. Min entusiasm var påtaglig inför att återigen hitta nyheter i en skivback och inte som här hemma längst ner i något av de femtio nyhetsbrev som jag fyller min inkorg med varje vecka. I en liten men smakfull skivbutik av det slag som finns i varje hörn i Prenzlauerberg, råkade jag efter ha dreglat över skivbutikens utbud av gamla Kompakt tolvor av en slump lägga händerna på ett rosa skivomslag. Då min inställning till färgen rosa alltid varit ambivalent, så kunde jag av naturliga skäl inte motstå frestelsen att placera dess innehåll på skivtallriken. Att jag dessutom aldrig hade hörts talats om artisten Anja Schneider gjorde bara det hela än mer spännande. Ofta behöver jag två-tre genomlyssningar redan i butiken för att bestämma mig, spontaninköp har aldrig riktigt varit något som kommit för mig. Men med Creaky Thoughts var det annorlunda, den för Tyskland typiska minimalistiska ljudbilden fanns som vanligt där. Samtidigt fanns den dansgolvsvänliga rytmen, som gör elektronisk musik så svår att motstå. Tillsammans med Anjas sätt att stötta fram refrängen långt ifrån den gamla svenska nidbilden av tyska damer som avlande ardennerhästar du kan komma, gjorde det skivan oemotståndlig.

Väl tillbaka i fortfarande vinterkalla Stockholm påbörjade jag sökandet efter vem Anja Schneider egentligen är, hela tiden med Creaky Thoughts som soundtrack. Det visade sig att Anja Schneider är en ytterst respekterade radio-dj i Tyskland, hon har sedan 2000 sänt programmet ”Dance Under The Blue Moon" som går på tyska radiokanalen Fritz Radio. Bland hennes återkommande gäster i denna radioshow förekommer bland annat Tiefschwarz, Jay Haze och Jesper Dahlbäck. Anja har även tidigare jobbat på KISS FM där hon varit med om att startat upp Fritz Loveradio. Enligt hennes egen biografi har hon varit verksam som dj i Berlin, under de tre senaste åren. Hennes vänskap med producenten Sebo K ledde fram till tolvan Tonite förra sommaren, en låt som rönte en viss uppmärksamhet och hamnade på både Phonique och Ewan Mcpearsons dj-listor. Tonite är precis som Creaky Thoughts utgiven på respekterade bolaget PIAS. Men sedan maj i år har Anja sitt eget skivbolag Mobilee Records, ett bolag vars nyheter åtminstone jag kommer att hålla koll på. Eftersom Anja kändes som min gen lilla upptäckt så var en intervju via e-post oundviklig.


M: Tja, hur är läget

A: Väldigt bra, tack så mycket )

M: Hur länge har du gjort egen musik?

A: Oh, jag har varit intresserad av den elektroniska musikscenen i mer än femton år. Jag har arbetat i mer än tio år på olika radiostationer och jag har bevakat den elektroniska musikscenen under hela min tid vid radion. Jag startade min egen dj-karriär för tre år sedan. Det var en ren tillfällighet, men det visade sig vara det bästa som kunde hända mig. Att börja producera egen musik var en logisk följd av hela dj grejen. Idéer och inspiration till egna låtar har funnits i mitt huvud under en lång tid. Jag släppte min första tolva Tonite i juni 2004 på PIAS, den blev remixad av Dirt Crew och The Youngsters. Jag producerade den tillsammans med Sebo K.


M: Vilka artister och vilken musik har inspirerat dig?

A: Första gången jag kom i kontakt med dj-musik var på en klubb i Cologne. Hans Nieswandt spelade den kvällen. När jag flyttade till Berlin i början av nittiotalet inspirerades jag mycket av det så kallade Detroit soundet och jag älskade Maurizio’s Basic Channel Records som var en stor inspirationskälla för mig. Jag spelar fortfarande dem.

M: Personligen tycker jag att din Creaky Thoughts är en riktigt bra låt, enligt mig är orginalmixen bäst på ep: n. Att orginalmixen är bäst tycker jag blir allt ovanligare idag. Vad tror du det beror på?

A: Jag har många skivor där orginalmixen är min favorit, remixen brukar visa på andra infallsvinklar av originalet. Jag är väldigt glad att Sascha Funke och Hemman och Kaden gav en väldigt personlig touch till låten och jag är verkligen stolt över remixerna! Det är en bra möjlighet att nå ut till fler, framför allt när du som jag är okänd eller inte i fokus på någon speciell scen. Jag tror att Sascha Funke hjälper låten väldigt mycket och givetvis även artisten Anja Schneider.

M: Kommer vi att höra mer från dig under 2005?

A: I maj startade jag mitt eget bolag Mobilee. Första släppet är Sebo K – “Too Hot” med remixar av Shyza Minelli och UND. Den andra 12” släpps i juni, Pan Pot en ep jag personligen ser fram emot väldigt mycket eftersom dessa unga killar från Berlin kommer att knäcka dig  I juli kommer min egen skiva Side leaps på Mobilee som jag producerat tillsammans med Sebo K igen. Sen finns (sen förra veckan) en remix av mig på Mambotour’s El Captain på Multicoulor.

M: I Sverige finns det en tendens att alla som är intresserade av musik bara söker det senaste. All vill lyssna till vad som är coolt just den här veckan. Alternativa scener har på vis svårt att rekrytera ny publik, hur är det i Tyskland?

A: Personligen tycker jag att musikscenen i Tyskland är väldigt öppen. Självklart så vill alla spela den hetaste låten, och du är väldigt hipp när du är den förste som spelar den. Men jag tror på den goda smaken och det finns väldigt mycket bra musik i världen. I Tyskland så är den minimalistiska ljudbilden den främsta inom den elektroniska musiken, musik med influenser från funk och house. Det pågår en ständig utveckling inom samtliga scener hela tiden. Men denna utveckling är bra för musiken som helhet.

M: En något märklig fråga om vi beaktar frågan ovan, men jag skulle vilja veta vilken musik du lyssnar till just nu?

A: Du kan se mina listor på www.mobilee-records.de Jag gillar verkligen musiken från bolagen Vakant, Pokerflat, Sub Static, Palette, Freude Am Tanzen etc. För tillfället finns det väldigt många bra producenter från olika scener som har tagit med sina egna rötter in i musiken som James Holden, Jay Haze eller Trentemöller och det tycker jag är riktigt intressant.

M: Vilken är enligt dig den bästa staden I Europa när det gäller klubbutbud?

A: Det är en väldigt svår fråga att besvara eftersom klubbliv och klubbscener är något som ständigt förändras. Berlin är absolut hett, däribland många av de klubbar men jag brukade gå ut varje helg i Berlin så för mig är det inget speciellt. Jag tycker att det finns en väldigt intressant scen i de östra delarna av Europa som Polen, Ryssland etc. Där är människor färska och väldigt nyfikna och de påbörjar nya grejer vilket alltid är bra. Nästan alla länder och varje stad har en speciell musik scen och människor med ett speciellt sound. Men om jag ska vara ärlig så kan jag inte säga så där väldigt mycket om det, har inte rest till så väldigt många länder i Europa, ännu…

Martin Cöster
Länkar: www.mobilee-records.de
http://www.fritz.de/

musik på det gamla hederliga sättet

Fick ett infall idag och beslutade mig för att köpa två vinyltolvor jag inte hört tidigare i digital form. Micke på Fade tipsade om Len Faki Rainbow Delta när jag var där. Utöver den fastnade jag för splittolvan Was Erwartet/wasser wartet av Gabriel Ananda och Tobias Becker om inte annat så för den lila färgen. För er som uppskattar maximal techno kan jag varmt rekommnderar dessa två köp (finns förmodligen hos er lokala mp3 blogg). Båda tolvorna är gjorda för det mörka dansgolvet och utgör en skön kontrast till förra årets mer minimala tongångar. Men om ni gillar färgen lila och snygga vinylomslag (len fakis) rekommmenderar jag er varmt att offra några slantar på ovan nämnda tolvor.

Nyårslöftet

I enlighet med mitt nyårslöfte skall jag fortsätta med att göra skoningslös reklam för mig själv. Nedan finner ni en text publicerad finska huvudstadsbladets helgmagasin Volt i lördags, fann ingen bra länk till den så det får bli trist copy and paste. Vill bara passa på att varna alla för filmen the departed, ska bli intressant att se vad detta pekoral till film får för betyg i morgondagens tidningar. I enligheten med rockismens lagar bör det bli idel goda vitsord, då det är en typisk "gubbfilm". Låt er dock inte luras den enda behållningen med filmen är en lätt överviktigt Alec Baldwin.

Under 2005 stod det skrivna ordet på bloggarna i fokus, förra året brydde sig de flesta bara om bilder på modeintresserande människor i världens huvudstäder. Streetfashionblogg var ordet på mångas läppar och personer som Ivan Rodic som driver bloggen Facehunter och Scott Schuman som driver the Sartorialist var modejournalisternas gunstlingar. När jag gavs tillfälle att intervjua Ivan visade det sig att dennes blogg succé inleddes med något så trivialt som en julklapp.

– Jag fick en kamera i julklapp och började helt spontant gå ut och fota människor. Snart insåg jag att det var kul att dela med sig av dessa för att de kunde ha ett värde för fler än jag. Jag började söka personer som stod för ett individuellt mode. De kunde vara eleganta eller innovativa eller både och. Det är en blogg om stil inte om kläder.

Denna något slumpartade inledning till en streetfashionblogg är något Ivan tycks dela med två bloggare som tagit stort intryck av hans Facehunter, Manila Style och Stockholm Streetstyle. Som även de betonar det lustfyllda i deras allt mer uppmärksammade hobby. Ivan ser de senaste årens dokumentära trend som en anledning till bloggarnas popularitet. Att bloggarna ligger närmare konsumentens vardag är något framtidens modefotografer är överens om. De fotograferade är inte trådsmala modeller och bär påfallande ofta vintagekläder, såldes kan även personer med tunna plånböcker skaffa en trendriktig stil. I Manilla ser Cecile von Straten som driver bloggen manillastyle även 90-talets idéer om internetdemokrati förverkligas genom streetfashionbloggar.

- En personlig stil är mycket mer intressant än det som händer på catwalken. Speciellt i Manilla där det inte finns så många bra designers. Jag har noterat att de människor som besöker modevisningarna har en mycket mer intressant stil än den som designer visar upp. Internet har även gjort världen ”lite mindre” i den bemärkelsen att vi faktiskt kan se vad människor har på sig i Tokyo, New York eller Helsingfors utan att vi behöver resa dit. För oss i den tredje världen är det nu lättare att hänga med i trender, förut tog det oss två år innan vi hade förstått och lärt oss en trend.

Det faktum att bloggarna är gratis och tillgängliga för alla gör det enklare för en större publik att i klä sig rollen som fashionista, men i enlighet med popkulturens grundlagar så har de mer etablerade bloggarna börjat interagera med etablerade aktörer inom modefältet. Både Facehunter och The Sartorialist har under året fotograferat för amerikanska herrmagasinet GQ. När jag frågar Johan Wirfält, chefredaktör på tidningen Rodeo i Stockholm om betydelsen av detta interagerande ger han ett svar som belyser att det fortfarande existerar en skillnad mellan de mer etablerade och bloggarna
- Det ger dem den kvalitetsstämpel hos äldre läsare och konsumenter (över
25) som internet fortfarande inte kan ge.

Bloggskribenterna jag talat med verkar dock inte se några tendenser till att de blir en del av de mer etablerade medierna. Snarare betraktar de sig som ett komplement till modetidningar, med sin inriktning på vanliga personer och möjligheten att på daglig basis uppdatera med nya kreationer. Trots imagen som glada amatörer är det svårt att förneka streetfashionbloggens inflytande på modefältet 2006. Något som inte förnekas av de intervjuade men även här belyses bloggens särart som dess främsta kapital, framför allt då enkelheten och möjligheten till daglig uppdatering. Ett argument som stärks av allt fler etablerade modemagasin har starta egna bloggar liknande de ovan nämnda. Caroline som driver Stockholm streetstyle ser inte bara bloggen som ett komplement till de etablerade medierna, utan även som en inspirationskälla:

– Streetfashion är mode i en rå form. Utanför studioljuset, bortom alla catwalks och reportage i modemagasin. Det är viktigt för både branschen och individen att få ta del av detta. Det är också på gatan många trender föds, i olika subkulturer, här kan designers och andra modeintresserade finna inspiration. Det kan fungera som en inspirationskälla för alla.

Medan vi sörplade i oss en besk espresso på ett av Stockholms många lattehak, berättade Ivan om att han ryktesvägen hört talas om stora planer på företagssponsrade streetfashionbloggar. Enligt Ivan är bloggarna en av de få nyheterna inom modefältet de senaste åren vilket indikerar på en lång framtid. Caroline från Stockholm ser bloggen som en naturlig del av det föränderliga modet med nya kollektioner varje år, vilket innebär nya kläder för amatörfotografen. Överhuvudtaget tycks streetfashion bloggarna präglas av den rådande optimistiska konsumtionen och den lättsamhet som ofta präglar modet. Johan Wirfält ser precis som bloggarna själva vardagligheten som en av de stora anledningarna bakom streetfashionbloggarnas framgång. Men hans framtidsprofetior präglas av en större insikt om marknaden än den jag stöter på oss Ivan, Cecile och Caroline.

– De snabbar antagligen på en utveckling som varit tydlig de senaste åren,
att intresset för kläder kryper ner i åldrarna. Idag har tioåringar en
uppfattning om "mode" som begrepp. Hittills har den kanske mest manifesterat
sig i viljan att äga en viss väska eller ett särskilt par jeans. Men
streetstylebloggarna plåtar ju ofta de som sticker ut snarare än de som
smälter in, vilket i längden säkert kan leda till ett ökat intresse för mer
originella kläder och stilar.

Dock delar Wirfält de andras framtidstro även om han förutspår mer nischer bland streetfashionbloggarna, med inriktning på specifika stilar. Vad framtiden har i vardande för de tusentals modeintresserade bloggare världen över återstår att se. Men kanske mode inte är svårare än att vi vill se vackra ut men vår osäkerhet och tidens snabba tempo kräver ständigt nya inspirationskällor. Vad kan då vara mer tidsenligt än bilder på modeintresserade individer som dagligen ger nya exempel på hur vi skall dominera gatans egen catwalk? Eller med Cecile von Stratens egna ord.
- Så länge det finns snygga människor att fotografera och bloggarna inte tröttnar.

För mer läsning och inspiration för hur du skall möta vintern med en vacker och individuell stil, se:
http://mnlstyl.blogspot.com/
http://facehunter.blogspot.com/
http://stockholmstreetstyle.blogg.se/
Eller om ni föredrar mer analytiska texter http://waywewear.blogspot.com/, http://www.rodeomagazine.se/rodeobloggen.php

Martin Cöster

Bricolage gästar Teatron

BRICOLAGE # 10 ONSDAG 24/1, 22-03, @ TEATRON (Regeringsgatan, Stockholm), 23 år.Bricolage tackar för trevlig säsong på Olssons och går nu vidare i kampen för att definiera din samtid. Vi gör nu ett tillfälligt gästspel på fantastiska Teatron och flyger in den nya generationen från Köln. För det visuella står Danmarks främsta VJ och våra vänner i konstkollektivet Förlängda huvuden står för olika konstinslag. Alla vänner, bekanta och övriga måste komma! Och, om ni är under 23 så kan ni kontakta oss på vår myspace så fixar vi lista. Geiger aka Nass, LIVE (Firm Records, Köln)André Kraml (Firm Records, Köln)VJ Samesame (Köpenhamn)Konst: Förlängda huvuden

Live: Geiger aka NASS (Firm Records, Köln)I Tyskland benämns den unge Kölnbon av en mängd dj´s och skivbolagsbossar som "the new big thing". De senaste årens produktioner signerad Alexander Geiger har varit fåtaliga men minst sagt uppseendeväckande. Han slingrar sig graciöst och till synes fullkomligt logiskt mellan techno, folk, funk, disco, r&b, psychadelica och punk för att sedan smälta samman allt i harmoniska ljudbilder fullmatade med mjuka basgångar. Inte sällan kryddat med sång. Under pseudonymen NASS gör han redigare techno som går varm på Tysklands just nu finaste ravefester. Den 24 januari kommer han att varva sitt liveset med produktioner under båda sina namn.

Andre Kraml: Med sina utflykter i Rheinlands djungler lyckades André Kraml skapa en av de senare årens största technoelefanter med tolvan "Safari". Hans organiska ljud och sugande basgångar förenat med snygga sånger har resulterat i ett litet pärlband av omotståndliga technofyrverkerier. Låtarna har gått lika varma som The Knife på Stockholms indieklubbar och remixats av artister som James Holden, Alex Smoke och Pier Bucci.

VJ: Samesame (Köpenhamn) Lasse Andersen aka VJ Samesame, är grafisk designer i Köpenhamn och ägnar kvällarna åt att VJ:a. Han är definitivt den mest upptagna VJ:n i Danmark och inte en klubb eller festival värd namnet har fått se Samesames skapelser. Minimala grafiska uttryck med en humoristisk tvist är hans egen beskrivning av hans stil. Han har tidigare varit VJ för namn som: Patrick Chardronnet, Trentemöller, DMX Krew, Fairmont / Jake Fairley, Isoleé, Rob Acid, Moderat, Jason Forrest och Erobique.

Konst: Förlängda huvuden Det blir video och kollage bestående av teckning, foto, installationer, måleri, text - typ allt. Detroit Stockholm håller till i en fabrikslokal söder om Stockholm, och förutom att de körde höstens bästa svartfest, vill man här skapa ett fritt rum för samtida och fri konst.
Och: Bricolage dj-team!

Det nya året

Funderar en del på om 2007 blir året då vi (läses alltid jag) får beskåda det defintiva slutet för vi resonemanget. Då press och livstilsanalytiker kan skriva och tala om disparta verkligheter och parallela världar. Då avser jag inte virtuella sådan utan verkligheter befolkade av männinskor av kött och blod. Precis som spray date är även det här

Samtid

. Det talades under 2006 en del om de konservativa trenderna, den nya generationens föräldrar verkar hämta sin inspiration från farfarsfar istället för sina egna föräldrar. Kanske kommer vi under 2007 skönja de första tendenserna till en motreaktion? Åtminstone jag hoppas på detta, börjar bli trött på det tillrättalagda, beskedliga och politiskt korrekta. När en mysig folkpartist i manchesterbrallor framstår som en buse börja begreppet att urvattnas. Betydligt mer sannolikt är att 2007 blir ungefär som 2006, och att paradigmskiften blir aktuella först fram emot 2010. Men hoppet är som bekant det sista som sviker dig.

Att det numera står 2007 i min moleskine innebär att jag tvingats acceptera två saker, det ena att jag inom en vädligt snar framtid är 30 är inte mycket att orda om men det hänger förmodligen intimt i hop med upptäckt nummer två. Eller rättare sagt gammal kunskap som åter blivit aktuell och därmed tvingat mig till acceptans. Numera inser jag till fullo min plats som medelmåtta, hur deprimerande det än må vara så har jag äntligen i min självbild sällat mig till basen av befolkningen de som inte betyder något och som aldrig kommer att utträtta något av betydelse. Måhända klamrar jag mig fast vid små pikanta detaljer som jag hoppas kan ge mig en viss aura av egenhet.
Men då dess inskränker sig till absurditeter som att undertecknad inte vågar besöka toaletten på jobbet har jag nu lagt de sista förhoppningarna åt sidan. Återstår nu att börja göra reklam för mig själv en betydligt större utsträckning än vad som skett tidigare. Min internetdiet skall därför bestå av

Karin Ström

,

Sigrid

,

Kenneth

och liknande bloggar. Men vid närmare eftertanke känns det vädligt 2006.

När jag läser decembernumret av Arena utmärker sig naturligtvis Karolina Ramqvists utmärkta artikel om livspusslet men det funderingarna fokusera ändå på numrets tema staden. Utgångspunkten att socialdemokratin tappat intresset för staden är förvisso sant, men ändock finns det en bakomliggande känsla i texterna som jag inte är kapabel att uttrycka i skrift, åtminstone inte idag. En slags underliggande motvilja emot staden som mynnar ut i budskap att den måste tyvärr vinnas. Missförstå mig rätt jag uppskattar allt som oftast Arena när jag läser den. Men de delar definitions problematik med Göran Greider, jag vet inte vad de menar om de använder ordet arbetareklass. Är det ett gammalt foto av den gnetande arbetaren som läser Proust på abf kurser på kvällen de ser framför sig. Eller är det arbetande familjeförsörjare som kämpar för att få det att gå runt och tillber TV4, samt fnyser åt förändring (generaliserad bild) de avser. Vore intressant om 2007 innebar nya definitioner, nya frågeställningar kring detta, jag är åtminstone förvirrad.

Börjar allt mer förstå att jag inte kan motstå att läsa Martina Lowdens hypade debut

Allt

Även om jag redan innan läsningen ser fram emot hennes nästa bok mer. Hennes stundande framgångar känns logiska och rättvisa men vi (läses i Sverige som jag) väntar fortfarande på författaren/konstnären/musikerna som bryter de samhällsvetenskapliga lagarna och dyker upp från ingenstans.

Kanske är det Omygosh Gustafs profetior som spökar i mitt huvud men jag tänker mycket på house just nu och överraskar därför eventuella läsare denna torsdagskväll med det här

The Timewriter feat cookie man_ so much pain inside (terry lee brown jr remix)

Inte purfärsk men undertecknad har utvecklat en relation till låten

<

Det nya året

Inträdet av år 2007 innebär att den här bloggen går in på sin tredje säsong, känns en aning märkligt och om jag applicerar den rådande historiesynen vore det comme il faut att ta till nostalgin som verktyg. Lovar dock att undvika detta så kommersiellt användbara grepp. Har inte hunnit utveckla några större förhoppningar inför det nya året men nedan följer några få, om det nu kan intressera någon så här på årets första kväll.
- Att technon tar ett steg bakåt och två steg framåt.
- Vad än någon säger till dig så var det 2006 som tranceljuden var stora, 2007 blir det house. Trots detta hoppas jag verkligen att Aril Brikhas winter ep får den uppmärksamhet den förtjänar, underbar låt, underbar man.
- Att svensk poesi fortsätter sin angenäma utveckling.
- Att alla går till Bricolage, pratar om Bricolage och sover med Bricolage.
- Att jag nyttjar min favoritjulklapp medlemskap i stockholms filmfestival under hela året inte bara under festivalen.
- Att jag lyckas utjämmna de alltför trubbigga skarvarna i fälten som för närvarande präglar min tillvaro i allt för hög utsträckning.
- Att SVT slutar göra ankronistiska kostymdrama
- Att jag upptäcker bisarrt mycket ny musik, enormt mycket böcker och att jag hinner späka mig sjäv framför min vackra laptop.
- Att nyår 2007 tillbringas i ett sammanhang som klär min personlighet. Även om det kändes helt logiskt att avsluta året med Hemmingway och Max Richter...

Återkommer med de mer fantasifulla delarna av mina förväntningar på 2007 senare i veckan.

Årets modeikon

I bland finns det företeelser eller personer som berör dig och som du tar till ditt hjärta, som fyller din tillvaro med precis rätt mängd glädje, dessutom sker det hela med stil och känsla. Ni bör vi det här laget ha listat ut att årets modeikon inte heller i år blev Sofi Fahrman, i min agenda är Anders Bergmark tveklöst årets modeikon. Ni som rör i Stockholms framåtskridande miljöer vet vem jag pratar om. Från sommarens gröna byxor till new wave meets prison break outfit på landet två dagar före jul, har det funnits en konsekvens i Anders klädval. Den där osvikliga känslan för att välja de smakfulla elementen från de subkulturella miljöerna kombinerat med egna upptäckter. Något han kryddar med en nödvändig leklust och distans till sin egen kunskap. I enlighet med de popkulturens oskrivna lagar besitter han förmågan att avläsa inte bara sin samtid utan även det som väntar densamma. Innan casualvågen gjorde avtryck i svensk press för att sedan sippra ned på landets gator var Anders en stolt ägare av en Aquascutumkeps (vi pratar våren 2002). Därför kändes det naturligt att övriga Stockholm inte riktigt hängde med när Anders lanserade etnotrenden som bland annat gav oss höstens snyggaste jacka. När unga män nästa år börja mixa sin preppygaderob med etnoinslag, då Anders på väg någon annanstans, det enda jag vet är att det finns en person som kommer att punktmarkera honom.
Tack för 2006, Anders det var ett sant nöje.

2006 del 2

Insikten om att Svt bör säljas ut motiveras bra

här

Mjukistrance
Kenny Leaven
Min blivande fru
Tomas Tranströmer
Max Richter
Tidsnöd
Åldersnoja
Loafers
Tom Pooks
Regnskogstechno
Retrotrender på föregående år
Dåliga idéer
Mouth to Mouth
Hot Chip
Sleeparchive
Barem
Cobblestone Jazz
Carl Craig
Arvo Pärt
Jag såg för lite filmer
Trendångest

2006 del 1

Traditioner spelar oavsett om vi vill det eller ej en roll i våra liv, speciellt nu när vi har julen kring hörnet. Därför avser jag att hålla liv i en av de få tradtionerna på den här bloggen, årslistan se >förra årets lista.
En lista helt baserad på namn ryckta ur sitt sammanhang, namn som betytt något för mig under 2006. Namnen känner ni säkerligen igen från andra medleklass nästan 30 bloggares listor, men min avsikt är inte att vara speciell, jag vill bara hitta hem.

Rice Twins
Loco dice,
You and everyone we know
Studio 60
Extras 2
Hemmingway
Villalobos
The Squid and the Whale
Ralph Lauren
Donnacha,
Gabriel Ananda
Camino del Sol
Oxia
Markus Lange
Geiger
Kenny Leaven
Unai
Petter
Martin Luuk
begreppet popkultur spårade ur
begreppet högkultur spårade ur
Smy remixes
Oh My Goosh
Bricolage
Georg Oddner
JH Engström
Lars Lihme
Tranceformation
Minilouge
Springfield
Ida Börjel
Kristofer Flensmarck
Luciano
Stephan Bodzin
Thomas Brinkman
Electrorama
Truman Capote
Jonny Wagner

Fortsättning följer nästa vecka...

Säsongsavslutning

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Gårdagens inlägg

Gårdagens inlägg om klassisk musik skall inte tolka som någon dissning av Eric Schüldt ambition att bilda yngre personer när det gäller så kallad klassisk musik, tvärtom jag gillar den ambitionen. Mitt inlägg försökte belysa en bakomliggande faktor till ambition, samt en påminnelse om att de popkulturella debatterna tenderar till att vara överdrivna och ofta saknar ett relevant fokus. Läs gärna om Schuldts kommande program

Idagens SVD

. Gillar att han mixat i hop Ame med Arvo Pärt förmedlare och producent i samma roll en vädligt viktig ingrediens i Stockholms uteliv i synnerhet på Spy Bar.

Klassisk musik

För ett tag sedan gjorde jag ett tragiskt inlägg i pseudodebatten kring popkultur v.s finkultur. Som de flesta inlägg hade det hela sin grund i Eric Schuldts artikel i förra numret av Odd At Large. Inser i efterhand att det som vanligt var ett infall som blev en text, vädligt signifikativt för bloggosfären. Detsamma tror jag gäller Schuldts artikel, den handlar om att träda in i nästa medleklass stadium. För älskarna av klassisk musik, teater etc behöver inte oroas. Vi runt trettio kommer snart att precis som våra föräldrar börja konsumera kultur av det mer klassiska snittet. Med den skillanden att vi idag träder in i familjebildningen betydligt senare och därför kan kosta på oss att vara unga (nyttjar här normsahällets definitioner) längre. Men de oskrivna medelklasslagarna innebär att vi i likhet med våra föräldrar ,som inte började lyssna på Mozart som 20 åringar, kommer att vandrar samma väg. Nedsippringen av den klassiska kulturen kommer däremot vara fortsatt dålig, det kanske vi skulle ta oroa oss för i stället?

P3 Dans

För sista gången sänder imorgon Calle Dernulf P3 Dans, programmet skall leva vidare men utan Calle som programledare. Calle Dernulf har sedan 1995 garanterat dansmusiken en plats i etern och förmodligen betytt mer än alla andra musikjournalister tillsammans för dansmusikens utveckling i detta land. Det exklusiva må ha gott förlorat med internet, fildelning och mp3-bloggar men hans insats kan aldrig förringas och skall aldrig glömmas. Personligen hoppas jag att så många som möjligt mejlar in sina lyckönskningar och tack till herr dernulf under morgondagen.

I Rodeos artikel om trendhysterin i Sverige nämnde Anina Rabe att alla bloggare läser samma artiklar i exakt samma tidningar. En åsikt som stämmer om du har ett väldigt snävt urval då det gäller bloggar. Majoriteten bland svenska bloggar representeras på ett ypperligt vis av

Tankar

. En tradtionell blogg i dagsbokform av och om en otroligt vanlig svensk invånare (detsamma gäller troligtvis hela jordens befolkning). Jag finner den hemsk och otroligt mörk, detsamma skulle förmodligen Anki konstatera om hon hittade hit, något hon troligtvis inte gör. För så är det inte ämnat att vara ,hon på en sidan av lekparken och jag på den motsatta, vill inte, kan inte och ska inte mötas existerar abslout inget fruktbart i det.

Men trots men aversion emot att möta oliktänkande finner jag det märkligt att media i stor utsträckning igonrerar bloggar likt Ankis med tanke på det uttalade public service ansvar som vissa kanaler har. Trots detta känns det troligare att Anki skulle uppmärksammas i valfri reklamkanal, framför allt att dessa bättre skulle tillfredställa hennes eventuella behov. det bästa kanske vore om media följde

Martin Gelin

intressanta tanke om att göra kultursidor som bara skriver om andra kulturskribenter. Det är en tanke som faktiskt bör övervägas på riktigt inte bara i någon form av bloggteoretisk disskusion. Ett argument för att kulturdelarna ska sluta skriva om film, musik etc är att de intresserade i dag redan känner till allt innan tidningarna uppmärksammar det hela. I min bok skulle en intervju med Anki var mer intressant en intervju nummer 1000 José González. Ett möte skulle aldrig kom till stånd men väl en ömsesidig respekt.

Bricolage

BRICOLAGE # 8 TORSDAG
7/12, 21-03, @ OLSSONS VIDEO
(Odenplan, Stockholm)

DJ: Patrick Bateman (Tic Tac Toe, Köpenhamn)
Kenneth Broxgaard aka. DJ Patrick Bateman är definitivt en av de hetaste namnen på den danska klubbscenen. Efter att ha jobbat som DJ i cirka 10 år startade han 2004 labeln Tic Tac Toe, fokuserad på minimal tech/house. Labeln fick snabbt mycket respekt för sina helgjutna releaser och har bland andra gett ut Danmarks stora technoman Trentemöller och stjärnor som Gabriel Ananda har remixat.

Visuals: Lady Hood's Crew
Det var tidigare i höst fel på projektorn två gånger på raken så stackars Ladyhood har aldrig fått visa sina videos. Nu funkar den dock garanterat! Lady Hood's Crew är tre smaklösa brudar som blandar high-tech, low-tech, färger och charm, dans och mjukvara. Lady Hood's crew består av Maja / Maria / Katja.


Och: Bricolage dj-team!

Foto

Brukar sällan tipsa om saker och ting men mitt förslag är att ni vid tillfälle beger er till Milliken på Luntmakargatan 70 och beskådar

JH Engström

utställning CDG fantastiska arkitekturfoton från Charles De Gaulle flygplatsen. Svd:s eminente Clemens Poellinger tipsade om det redan i fredags, själv hade jag nöjet att besöka vernissagen i torsdags.

Vidare tycker jag att alla ska köa till Teatron nu på onsdag då Mathew Jonson som gjorde min favoritlåt förra året (Followed by Angels)och som medlem av Cobblestone Jazz har han varit med och gjort årets favorit India in Me.

Popkultur=finkultur

Har den veckan hänförts av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text poprasism i senaste numret av Bon. Håller inte med om allt, men hänförelsen grundar sig mest i någon form av avundsjuka, då jag. Författaren har en varit en av de viktigare aktörerna i debatten popkultur v.s finkultur, senast med en text på digfi i veckan. En debatt som både engagerat och upprört mig. Engagemanget hämtar jag från mitt eget intresse av kultur framför allt de yttringar som hör hemma i popkultur facket. Upprördheten har sitt ursprung i att det är väldigt begåvade männinskor som för en mikrodebbatt men de verkar inte vilja använda sin intelligens den här gången, något som smärtar.

Jag skriver popkultur för att särskilja den delen av populärkultur som mer intierade konsumenter förbrukar och skribenter tenderar att fokusera kring, från den delen som den stora massan förbrukar (deckare, schlager, idol, radio rix etc). Den senare genren är fullt möjlig att ställa i polemik emot den så kallad finkulturen (i debatten främst företräd av Eric Schuldt och Horace Engdal). Till skillnad från den icke kommersiella populärkulturen kräver den kommersiella ingen kapitlansamling (avser här socialt, kulturellt etc). Medan den icke kommersiella och finkulturen fungerar efter gemensamma lagar och regler och vars konsumenter rent sociologiskt tillhör exakt samma grupp. Möjligtvis kan den så kallad finkulturen anklagas för att vara mer konservativ men det är en egenskap som utmärker även indiepop som har potential att utvecklas både till framtidens schalger och opera, vad återstår att se.

Såldes exsisterar det ingen konflikt, mer fruktbart vore att diskutera kommersiell populärkultur emot finkultur. Vad Eric Schuldt numera smått klassiska artikel egentligen handlar om är när vi ska bli som våra föräldrar, det berör alltså trenden med att vi är unga under en betydligt större del av livet idag än förut. Det förutsätts att du konsumerat icke kommersiell kultur för att sedan kunna gå vidare med finkultur. Klassresan är i dag vardagsmat på ett yrkesmässigt plan, när det gäller kulturkonsumtion är den fortfarande ytterst ovanlig. Därför önskar jag att skribenter som engagerat sig i denna disskussion (de tillhör mina absoluta favoriter) går vidare och använder sin ombevittnade kompetens där den behövs.

Några korta kommentarer
- Fredrik Virtaanens roll har varit intressant född i den icke kommersiell delen men bor den i kommersiella delens högborg. Något som föranledde den nervösa kommentaren på svd:s dåliga artikel förra fredagen.
- i nya numret av odd at large läser vi följande replik på Carina Bergs öppna fråga om hur mycket som är fejkdokumentärt i Borat filmen från Johanna Koljonen:
" Vi ska nog utgå ifrån att det är dokumentärt" En mycket märklig kommentar, personlig tror jag en stor del faktiskt är fejkdokumentärt. Det trista med det är att det genialiska förvandlas då till plumpt.
- Den kommersiella populärkulturen utesluter inte svart musik i samm utsträckning som den icke kommersiella. Något som delvis tvingar den icke kommersiella att göra det som så utmärkt beskrivs i artiklen om poprasism.

Ironi eller nostalgi?

Fick idag i brevlådan, eller snarare på hallmattan

Red Pages

ännu en gratistidning om kultur och nöje. Den utmärkte sig omedelbart genom att se ut som Kamratposten, ful med andra ord. Respekten återvanns dock med namnen på medarbetarna Agnes af Geijerstam, Martin Gelin, Axel Björklund, Björn af Kleen, Kornel Kovacs mfl. Det visade sig dock att mycket av det som fanns på tipssidorna hade vi redan läst i Rodeo, vilket förvisso är naturligt men ändock infinner sig en känsla av olust. Shoppingsidan vet jag inte riktigt vem den vänder sig till och Bodil Malmsten som krönikör är tveksamt redan i teorin då vi redan känner till hennes vanor alltför väl. Kompentens finns som det nämns ovan men resultatet är mest ett stort frågetecken och kanske en fingervisning om att högkonjunkturen håller på att ebba ut och att gratistidningsmarknaden är mättad. Kan dock inte släppa tanken på att redaktionen driver med läsaren med någon slags ursprungsform av ironi i så fall är produkten brilijant. Ett mindre kittlande alternativ är med utgångspunkt i från utseendet att det rör sig om kamratposten nostalgi, ett alternativ jag håller som föga troligt. Hur som helst är jag förbryllad och hoppas på svar.

P.S Bra läsning är däremot Caroline Ringskog Ferrada- Nolis artikel om Poprasism i nya BON.

Den mellanmänskliga kommunikationen

Det är de små detaljerna, de smått oväntad och allt som oftast oönskad upplevelserna jag återkommer till när livet antar formen av en anekdot. Småstädernas mörker överträffar de urbana myterna, med mig som passiv aktör och aktiv observartör. Ögonblicken när dialogen finner sin ursprungliga form och antar karaktären av monolog har vi nått dit den moderna mäninskan strävar. Inte han eller hon som bloggar, läser litteratur, laddar ner techno, ställer ut konst eller provar vin. Jag talar om en gestalt betydligt närmare ursprunget vars drivkraft är avsaknaden av densamma. Allt för länge har jag undanhållit orden som som förringar min exsistens även om dess egentliga tanke var att förgylla densamma. Allt för länge har jag sparat de utlösande orden som skvallrade om betraktarens tillkortakommande. Innan orden blir mig allt för kära, innan de blir mina och vi ingår en allt annat en fruktbar symbios tänker jag släppa fram dem ur den dunkla tallskogen någonstans mellan det urbana och det eferblivna.


- Fan vad tungt jobbar sex dagar den här veckan både lördag och söndag!
- Hm.
- Men sen är jag ledig måndag och tisdag, skönt ungar i skolan och kärringen är på jobbet. Jag kan rå om mig själv
- Hm
- Tystnad…
- Tror jag ska vara hem och tokrunka! Bara rå om mig själv
- Hm
- Det är skönt att bara ha tid för sig själv.

Tramsig postning

Observera att detta är en postning helt utan innehåll och mening, jag bloggar för första gången från min nya Sony Vaio, kunde inte låta bli och har dess värre inget av värde att rappotera, tycka eller skriva om idag.

Lite tid framför datorn

Tycks jag ha nu förtiden, därför känns en kommentar om att Kristoffer Poppius har börjat blogga väldigt sen. Har säkert gnällt om denne man är på bloggen någon gång (jag står utanför fältet men kan allt om det tvånget ni vet)och privat har jag säkert gnällt ännu mer framför allt för ett par år sedan när mäninskor fortfarande läste DN. Inlägget om andra bloggar är dock de bästa han någonsin skrivit, en perfekt beskrivning av samtliga de bloggar han tar upp, jag lyfter på hatten

Poppius om andra bloggare

Såg i går filmen

Avida

av Gustave de Kervern, referenser till surrealistisk filmtradtion och filmskapare så som David Lynch låg nära till hands. Tyvärr föll filmen på att regissören var allt för förtjust i sin produkt och kände sig manad att göra en långfilm när det bara fanns underlag för en kortfilm. Det finns en anledning till att många av David Lynchs största utsvävningar förekommer i det kortare filformatet. Kan dock rekommndera att välja bort de omskrivna filmerna på festivalen och beskåda de mindre hypade verken (ofta amerikansk indie). Att där efter avsluta kvällen med rak, melodiös och allt annat än surrealistisk techno på Grodan kändes dock välbehövligt. Ellen Allien spelade både India in Me och Along the wire, bara en sån sak.

Best of, eller nåt...

Härmar

Sondera

och

Tennispionen

och väljer att idag lyfta fram lite texter som på olika sätt representerar den här bloggen. Hoppas de kan vara till någon form av glädje:

Därför hatar jag mäninskor del 1

Därför hatar jag mäniniskor del 2

Minioritetsdeppresiv

Intervju med DJ Koze

Jag hade rätt

Svenne

Typisk Madness

I fas med samtiden

Insåg under några tragiska sekunder i går att jag endast vid två tillfällen varit i fas med min samtid, åtminstone den samtid som kommer att aspirera på att vara en del av den populärvetenskapliga historien. De två unika tillfällen inföll 1993 och 1995 då var parfym respektive cd-skiva årets julklapp. Jag är dock glad för att det inte blir en ljudbok till jul och att jag inte vet vad deltagarna i Idol heter, samt att jag insett att skaparna av Hey Baberiba är förståndshandikappade. Eller snarare de representerar för mig den förståndshandikappade delen av underhållningsindustrin (läs tv) vars utgångspunkt är att den potentiella tittaren ännu inte lämnat apstadiet.

Det tycks var någon konstrurerad moralpanik kring Göran och Anitras övernattningslägenhet på söder, kan inte tidninagrna i stället koncetrera sig på viktiga ting. Som veckans finaste skivomslag Geiger Remixed, med underbara Supermayer remixen på Good Evening, den borde alla köpa. Hoppas var åter på måndag med mer litterära disskusioner.

Lite musik

Det rör sig inte allt för mycket tankar med substans i min hjärna för tillfället, men en liten kort lista håller bloggen uppdaterad:

- Depeche Mode- The Sinner in Me (Ricardo Villalobos remix). Gillar vanligtvis inte DM remixer, men den här är annorlunda. Villalobos har förstått hur du gör han tar sången och skapar utifrån det en ny låt.
- Ricardo Villalobos- Fizheuer Zieheuer part 1 and 2- Villalobos som han ska vara knarktechno på över en halvtimme, magi.
- Reynold - Le Dinosaure- För att den är fin och att hans namn börjar på bokstaven R
- Oliver Koletzki på Spy Bar imorgon- Har stark tro på att det blir trevligt.

Nu ska lämna de minimala ljudlandskapen därhän för en stund och stärka mitt popkulturella kapital med lite Didion texter.

2006= skit?

När jag startade bloggen i början av 2005, lät jag den ta ett namn som jag ansåg beskrev stämmningen i det svenska samhället väl det året. Trodde i min enfald att allt skulle förändras 2006, naturligtvis hade jag fel, det groteska och det enfaldiga regerar fortfarande. En berömd författare sa en gång apropå kvällstidningarnas kvalite till mig "att det kunde vara ekivokt och vackert i stället". Nej det kunde och kan aldrig bli ekivokt och vackert. Det kommer alltid och ska alltid vara groteskt och obeskrivligt korkat och jag gillar det. För det är i polemik emot den onda och dåliga smaken som vi förfinar vår egen.

Hemmafru.

I

Expressens

kulturdel kan vi fortfarande finna en del intressanta artiklar, denna vecka har mina blickar fastnat på hemmafruartiklen av Karin Olsson. Det finns naturligtvis en rad argument emot "trenden" med hemmafruar, likaså finns det säkerligen en del argument för (något jag ej funderat så mycket över). I vanlig ordning lämnar jag de strukturella förklaringarna därhän, när jag motvilligt ger mig in i denna potentiellt känsliga debatt. En bidragande anledning till hemmafruretro tendeser som ej gjort sig hörda i debatten är mäninskans behov av att leva ett enkelt liv befriat i från komplexa beslut och ställningstagande, att vara hemma med barnen är en enkel och okontroversiell livsstil, precis som tradtionella könsroller är. Vad som bekymmrar mig med att föräldrar väljer att vara hemma mycket med barnen är det kvalitativa kontra det kvantitativa. De varelser svensken i gemene har svårast att betrakta objektivt är sina barn och sina hundar. Därför behandlas dessa realtivt likartat, vilket till en början kan vara nödvändigt då de båda varelserna delar oförstålsen inför begreppet att vara rumsren. Ett begrepp som de flesta mäninskor dock lyckas begripliggöra efter ett par år, medans hunden är dömd till ett liv där husse eller mattes ledsagning är nödvändig när behoven gör sig gällande.

När blöjan är ett minne blott är mäninskan någorlunda rustad för att börja sin bana som en social varelse med allt vad det innebär. En grundsten i denna utbildningen är att lära sig skilja emellan kvalitet och kvantitet framför allt när det gäller umgänge med artfränder. Att vara hemma med sina barn under stora delar av dess uppväxt är att välja den kvalitativa vägen. Något som sätter sina spår och märker barnet för livet. Vi kan senare se barnet under sina tonår spendera mängder med tid tillsammans med sin vänner, tid som utmärks av att den saknar innnehåll. Senare finner de en eller flera livspartners och tillsammans bygger de bo och utvecklar en respektingivande fetma. Detta i stället för att bejaka kvalite som grundläggs med ett par timmars möte på kvällen efter jobbet med sina barn, som är en varelse som skapat sina egna värderingar och åsikter, inte kopierat sina föräldrars vanföreställningar om att de är husdjur. Barn som välformulerat protesterar emot föräldrarnas gnäll om för höga skatter och komplimerar den vällagade middagen.

En aning sarkastiskt kan tyckas, men är det verkligen det bästa att spenderar enorma mängder med tid med sin mamma (som det oftas är)? Finns det verkligen en korrelation emellan konstant närvaro och kvalite'? En av hemmafrutrendens varmaste förespråkare Elsie Claesson och hon framstår snarare som ett levande argument för att barn skall träffa sina föräldrar så lite som möjligt och i stället utveckla sin egna förmågor. Personligen önskar jag en diskussion gärna i kombination med mat och dryck kring kvalitet kontra kvantitet.

En fråga av mindre dignitet är om Boratfilmen är kulmen på buskistrenden eller om det är startskottet på densamma? Personligen såg jag den för ett par dagar sedan och min skepsis växer, detta trots de många gapskratten.

Bricolage

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Absurdism

De senaste dagarna i mitt liv har utmärkts av absurdism, dock utan den brilijans, estetik och den framåtrörelse som i vanliga fall utmärker den. I mitt fall har det rört sig om en grå och intetsägande absurdism, som helt saknat det där berömda fingret i vår samtid, som är nödvändig för både dess exsistens och relevans. En ohämmad dumhet som saknar både charm och innehåll, har satt sin prägel på min exsistens de senaste 24 timmarna. Förmodligen är det därför jag kommer på mig själv att längta efter

Inland Empire

. Måhända så påverkades jag en aning av artiklen om svensk film i senaste numret av Fokus.

Naiv konsumtion

Brukar i vanliga fall ha föga utbyte av

DN På Stan

men idag var det en intervju av Caroline Ringskog Ferrada- Noli med Ann-Sofie Back. En intervju inte bara var intressantare än den genomsnittsliga Dn på stan texten den orsakade en viss ångest hos mig själv, har den senaste tiden satt jakten på att finna något att konsumera i fokus. Naturligtvis har jag inte tappat greppet och handlat upp mina pengar om det ändå vore så intressant, då hade mina problem varit en betydlig angenämare karaktär. Dessvärre söker jag i min konsumtion hjälpmedel för att postionera mig på en för mig önskvärd plats i någon av de hiearkier som stundtals kittlar mina inre sinnen. Konsumtion är den enda rimliga väg jag kan finna in i dessa fält , saknar mer slagkraftiga och intellektuella verktyg. En tanke som gör mig en aning uppgiven dels för att jag inser min egen bedrövlighet, dels för att jag är usel på att konsumera.

Om ni till skillnad från jag är bra på att konsumera naivt vill jag framhålla att Phonica Records har fått in några exemplar av Lucianos remix av soundtracket till Amelie från Montmarte. En vacker klassiker som känns överraskande odaterad.

Minimal sushi.

Till skillnad från

Ami

lyckades jag och Andreas aka Kenny Leaven äta sushi i fredags, en maträtt som ligger Andreas varmt om hjärtat (därav låttitlen wasabi). Av naturliga skäl kretsade mycket av våra disskussioner kring musik i allmänhet och tysk techno i synnerhet. Andreas tyckte liksom jag att det släpps alldels för mycket musik inom genren, vissa producenter spottar ur sig tolvor och merparten är tyvärr bara rent skräp. Vi var rörande övverens i vår önskan om färre skivsläpp med högre kvalite. Vi fastande även i den för mig lite övverraskande genreblandningen som Andreas bjudit på kvällen innan. En blandning som väckte min slumrande kärlek för eklektik till liv (kanske mer Louie Austen på Bricolage i framtiden). Det kändes därför naturligt att höra att Andreas aka Kenny Leaven syn på ett dj-set var densamma som Michael Mayers, genreöverskridande och improviserad var nyckelorden. Vägrar att tala om vad som kommer efter minimal, då det sedan länge finns en lång rad genre som alla agerar parallelt. Även om vi i en Stockholmskontext kan skönja en återkomst för det mer renodlade ravet med alla dess symboler och tillhörigheter, något jag lär få anledning att återkomma till. För övrigt var Andreas en av de mer sympatiska personer jag mött och hans varning för Berghains herrtoaletter (use the womens room instead) var både gullig och välmenande.

Ett försök till att finna förklaringar.

För ungefär en månad sedan tog year of madness i likhet med många andra upp utgången av de kommunala valen i vår södraste landsända Skåne. I svagt ögonblick skrev jag att year of madness lovade återkomma med vad som skulle kunna benämnas som en analys eller alternativt en förklaring. Något som givetvis inte går utföra i det forum som en liten blogg likt denna utgör. Men då frågan dykt upp i flera sammanhang för mig privat den senaste månaden kan jag ej motstå frestelsen att göra en ansats, ett försök till att nå förklaringar. Speciellt då jag själv är uppväxt i vad jag tror är roten till det onda, eller snarare de dåliga strömningar som finns i Skåne, villasamhället, tätorten med 1000-5000 invånare. En typ av bebyggelse som är vädligt vanlig i just Skåne, små enklaver av medelklass samhällen som utgör fotfolket i södra Sverige. Samhälle som på 80-talet även de blev en del av det mer mångkulturella Sverige, där rotmos och sunt förnuft ett nödvändigtvis var den enda vägen. När de små djupt konservativa villasamhällena blev en del av världen reagerade de med motstånd och längtan efter det som hade varit.

I dag har dessa samhällen blivit den del av världen åtminstone matriellt, alla avnjuter sina bredband och är numera en väl integrerade del av det trådlösa samhället. Det finns numera andra generationens invandare även i små tätorter likt min gamla hemort. Ändå tycks grogrunden för rasistiska strömningar vara lika god som under 90-talets tidiga år. Detta är något som har förbryllat mig? Vissa talar om närheten till Danmark där liknande strömningar florerat länge. Andra skriver artiklar I Sydsvenskan om rasism emot svenskar och förhärligar arbetaren på sant malmöitiskt vis. Det är i det sistnämnda jag tror mig finna de första kornen till vad som skulle kunna växa till ett svar. Om Skånes största stad, som är den enda plats där du finner urbana tendenser i Skåne präglas av nostalgi och plattityder om att det var bättre förr, vad kan vi då förväntas oss av den icke-urbana delen av Skåne?

Det är i nostalgin drömmarna om det gamla, att det var bättre för som parti likt Sverigedemokraterna vegeterar på. Tankar om ett återskapande som inte är möjligt har en ytterst gynsam grogrund i den skånska myllan. En röst på Sverigedemokraterna är inte först och främst en makering emot makthavarna det vore att överskatta befolkningen. Det är en röst som bygger på nostalgiska tankar om det förgångna, ideer som grundar sig i okunskap och avsaknad av relevanta historiekunskaper. Sverigedmokraternas idelogiska grund vilar i mångt och mycket på den gamla och felaktiga historieskrivning som var förekommande i Sverige på 1800-talet, en tid präglad av nationalromantiska ideer. Tankar om att kulturella skillnader har biologiska förklaringar är givetvis nonsens men likväl ligger de till grund för ett partis ideologi, ett parti som fick nästan 23 % rösterna i Landskrona. Den eminente populärhistorikern Maja Hagerman beskriver det väl sin senaste bok "Det rena landet", på sidan 235 fann jag ett stycke som väl beskriver vad jag försöker uttrycka. Det handlar om den svenska historieforskningen på 1800-talet.

”man föreställde sig helt enkelt att människor inte brukade ändra sina vanor, sitt boende och sina husgeråd annat än om de blev tvungna till det. Man tog för givet att det naturliga tillståndet var i stort sett stillastående, och att kultur, språk, ras, folk och land inte ändrades och därför kunde används som synonymer. Om de förändrades var det bara mycket långsamt med små, små steg eftersom ”folkandan” var kontinuerlig."

Den eftersträvade nedsippringen av kunskap från akademin till fotfolket i Sverige tycks gå långsamt...

Kenny kommer, kommer du?

Snart är det dags för Bricolage igen, på torsdag får vi besök från Tyskland, som vanligt får ni all information på vår hemsida (se länk längst nere på denna sida) men nedan följer en presentation direkt hämtad därifrån. Kenny Leavens hemsida finner ni om ni följer den märkliga länken som ligger sist i mitt länkarkiv.

BRICOLAGE # 5 TORSDAG 26/10, 21-03, @ OLSSONS VIDEO

Dj: Kenny Leaven (Traum)
Kenny Leavens släpp Feeling Spicy på Traum tillhör det nyare större ljudet i dagens tyska techno och hans sound påminner t.ex. om Dominik Eulberg, Petter och Minilogue. Släppet fick mycket uppmärksamhet och har med stor uppskattning snurrats på tidigare Bricolage-kvällar, varför Leaven blir Bricolages första tyska gäst-dj. Hemma i Erfurt är Leaven resident på Centrum Club och vi kan fortsatt konstatera att det är utanför Berlin det uppenbarligen händer.

Kennys Myspace

Live: Rice Twins (Kompakt)
Valdemar Gezeliuz och Jesper Engström spelade tidigare i bandet Florian, men nu har de bytt instrumenten mot dator och gör nyskapande techno istället för indiepop. De debuterade på Kompakt med en split- tolva (Speicher 33) tillsammans med legenderna The Orb. Deras bidrag For Penny and Alexis skvallrade inte bara om en melodiös techno utan att något stor var i görningen. Senaste tolvan Reach for the flute har fått välförtjänt uppmärksamhet och ljuvliga For Dan finns med Michael Mayer senaste mixskiva Immer 2. På Bricolage bjuder Valdemar och Jesper på ett live-set, och om ni är intresserad av svensk technos framtid bör ni vara där.

Ricetwins

Rice Twins myspace

Arthur Russell

Har funnits mycket att läsa om Arthur Russell den senaste tiden, denne för tidigt avlidne musiker med den säregna rösten har länge tillhört mina absoluta favoriter. Men jag har aldrig hyllat alternativt skrivit om honom på min blogg. Anledningen är lika enkel som uppenbar det finns redan de som gör det mycket bättre vilket glädjer mig på ett sätt som jag ej är kababel att uttrycka. Arthur Russells musik var inte bara expermentell, hans röst har en förmåga att skära igenom mitt hjärta som ingen röst varken före eller efter honom har haft förmågan att göra. Varenda gång jag hört Springfield denna höst, vilket är oräkneligt antal gånger har jag velat falla på knä och gråta, detta trots att teatrala utspel knappast är något som ligger för mig. Kanske är det därför jag inte gjort några längre postningar om honom, jag vill inte skriva bara lyssna. Men känner ändå att jag borde skicka ett mejl till Steve Knutson på Audika och tacka honom för alla samlingar. Om ni vill läsa om Arthur och den kommande dokumentären rekommnderar jag texterna i

DN

respektive

Digfi

och

Dokumentärens

hemsida.

För ett par år sedan när jag hade en period av panikångest och idel lågvatten märken i mitt liv författade jag en kort text som jag för enkelhetens skull döpte till "Jag mår dåligt" (googlar ni noggrant hittar ni den). Även om jag på ett privat plan lämnat de värsta lågvattenmärken och panikångesten bakom mig, så både oroar och roar det mig att det avslutande stycket är en brilijant beskrivning av min karriär i dagsläget. Eller snarare min uteblivna yrkesframgång, väljer därför att slå an till tonen i tisdagens postning och citerar mig själv nedan:

På nätterna hemsöks jag av morötter och hårdkokta ägg som leende personalvetare glupskt tuggar i sig. De pratar om min framtid, ett Sodom och Gomorra där jag är deras slav. De målar upp en tavla lika ful som de jag skapade på dagis, i tavlans hörn står jag övergiven och ensam för ingen vill leka med en arbetslös stackare som får betala straffskatt för att han vägrar skaffa barn. I tavlans centrum befinner sig glada och ovetande människor de skrattar och dansar, de är lyckliga för de har precis köpt tv-serien Midgård på dvd och ätit en stor tallrik med ugnsbakad falukorv. Om man tittar på tavlan länge ser man hur pojken i hörnet sakta drar sig emot tavlans kant, tills han helt försvinner ur bild.

Skamlös reklam

En stor del av syftet med att ha en blogg är kunna bedriva skamlösa reklam för sig själv, ett bit jag aldrig behärskat till fullo, men här kommer ett litet försök. Om ni vill läsa vad jag gillar just nu bör ni läsa min

Bäst just nu

lista på bricolages hemsida.

Höjningen av tobakskatt kan innebära lite oväntad 90-tals retro med kvällstidningsartiklar om smuggelcigarretter.

Vad finner vi i Houellebeq

Det är mycket

Houellebecq

nu, i dagens Svenska Dagbladet avhandlas han på understrecket plats, har tyvärr inte funnit Roland Paulsens understreckare på nätet ännu. Jag eftersträvar på intet vis att bemöta denna artikel inom den sociologiska disciplinen, utan jag har fasnat för det avslutande stycket som jag tar mig friheten att citera nedan:

Varför vill så många gräva ner sig i den här sortens läsning? Det är uppenbart att Houellebecqs verk fyller ett updämt behov av sanning bortom det korrekta. Den som inte låter sig skrämmas finner en bedrövad författare vars ärlighet uppmanar till reflektion bortom text, misantropi och uppgivenhet.

Det är just bortom texten Houllebeq har slagit an något hos mig låt vara med cynismen som främsta redskap. Men sådan är ofta stor littertur, den öppnar nya tankebanor för sina respektive läsare. Ungefär samtidigt som Houllebeq dök upp i mitt liv (ca 2002) gjorde den brittiske komikern

Ricky Gervais

samma sak. En kultureklektisk tanke har förföljt mig sedan jag i helgen avnjöt avsnitt fem av den andra säsong av tv-serien Extras. Vad förenar Gervais och Houellebeq? Var möts dessa herrar och varför tycks de slå an samma ton hos mig? Till en början trodde jag att det hela gick att lyfta upp på just ett sociologiskt plan och på så vis skulle det inbegripa fler aktörer än mig. Men ju mer dagarna går inser jag att det i högsta grad är personligt.

Ärligheten och den ofrånkomliga cynismen som medföljer på den, gör mötet mellan Houellebeq och Gervais i mitt inre möjligt. Likt den kände sociologen Anthony Giddens vill de båda tolka modernitetens följder från olika vinklar i bland medvetet och ofta omedvetet. Eller snarare de inspirerar mig att söka svar och frågeställningar på vad det är i moderniteten som formar dagens mäninskor, dagens sexualitet, dagens arbetsklimat etc. I detta virrvarv av frågeställningar möts de misantropen och komikern och formar en tår längs med kinden på klassens clown. Denna höst hoppas jag att de åter kan krypa under mitt skinn och driva mig framåt genom sina spännande möten i det innersta av vad som borde vara mitt hjärta.

Väntan

medan jag väntar på att brilijans eller en känsla nära besläktade med det stadiumet skall infinna sig lägger jag ut lite bilder för att hålla year of madness flytande.

Val

En stor del av Sveriges befolkning följer med olika grad av intresse de nytillträdda ministrarna och deras eventuella fuskande. Personligen kunde jag inte bry mig mindre har i stället med intresse följt denna mikrodiskussion hos

Johan B

. Detta trots att jag på intet vis är en hipster, har inte ens varit på Spy Bar då vare sig min gaderob eller mina referenser räcker till för en helkväll i det vita rummet. Men fenoment och den intierade diskussionen kring inlägget som bedrivs av en extremt liten skara, fascinerar mig för tillfället. Det är just minoritetsperspektivet som attraherar, jag citerar Lisa från kommentatorstråden:

"jag tror dessutom absolut att tjejerna vill vara en del av den där rkelly-gemenskapen eftersom manlig uppskattning ju är den högsta både för män & kvinnor och alla vet att om man tar sig in i den (utanför djbåset, på jobbet osv) så har man halva inne när det gäller att komma upp sig och få mer makt, cred, inflytande osvosv men att som tjej försöka göra det är alltid svårt och ibland nästan omöjligt. även här blir det svårare då de i gemenskapen är de där "fina killarna" och alltså inte riktigt går att bli arg på (”vadå, vi utesluter ingen vi är ju fina medvetna upplysta killar det är bara en slump att det inte är några tjejer här vi förstår inte alls varför?”) men heller inte går att ta sig in på samma sätt/villkor eftersom tjejer ju aldrig anses lika roliga/härliga/häftiga som män av män i grupp."

Det är kommentarer (eller snarare saxade delar) likt dessa som får mig att gå runt och småfilosofera under dagarna inte Maria Borelius barnflicka. Om ni vill läsa en mer intierade kommentar till artikeln rekommnderar jag Emil Arvidsson blogg. För mig är det självklart att det inte finns några beteendemässiga skillnader mellan hipsters och hockeyspelare, smak och referenser absolut men beteende icke!

En liknande effekt har den alltid lika kompetente Eric Schuldts artikel "Examen från Glömskans Universitet" i senaste numret av Odd at Large. Har idag inte tid med en längre kommentar/anlays av dess innehåll, men jag saknar ett konsumentperspektiv när det gäller disskusionen kring högkultur. Förlorades inte en stor konsumentbas i och med brattifierningen av överklassen? Gällande kommande litteraturkritiker, kanske underlättar det om Stockholmsmedia vidgar sitt perspektiv när det gäller rekrytering? Känns i sammanhanget skönt att nobelpristagaren Orhan Parmhuk är en författare som är välkänd i alla kulturella fält.

P.S Vill angående artikelen på The Way We Wear tilläga att Booka Shade mash-ups är sommar/höst 2005 och inte sommar 2006.

Bricolage nummer fyra

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Hösttankar

Det oväntade vädret (då är vi inne på det igen) har för mig inneburit att sommartempot behållits in i oktober. Har dock den senaste tiden upplevt en tilltagande frustration över den försiktighet som präglat mig under höstens inledande veckor. Det finns ju trots allt en framtid, det görs fortfarande bra musik, David Lynch kommer med en ny film, vi har en gammal abab-vakt som statsminister! Allt måste såldes börja rotera fortare i de kapitel av mitt liv där jag önskar vara huvudperson. Min förhoppning är att det skall märkas och kanske, kanske skörda frukt.

Har alltid varit en motståndare till The Tough Alliance musik, en kombination av att jag fann deras musik usel samt en löjlig positionering i ett fält som jag aldrig kommer att ges tillåtelse att agera i.Men som bland annat

Emil Arvidsson

konstaterat är deras nya skiva Escaping your ambitions riktigt bra, kanske är svaret för fler gamla electropop grupper att övergå till den gravt underskattade genre ambient? Med TTA:s delvis nya ljudbild kanske den omoderna fotbollsetstetiken även den läggs på hyllan? Hur som helst kan jag varmt rekommndera Escaping your ambitions.

Omodern fotbollsestetik får mig osökt att tänka på ett tv-inslag jag tyvärr var tvungen att bevittna i morse där de två så kallade sportjournalister/sportfantasterna Peppe Eng och Lasse Anrell gavs utrymme som sakkunniga när de fick kommentera den nytillträde kultur-och idrottsministern Cecilia Stegö Chilò. Inte oväntat hade fördragit någon idrottsintresserad bastukompis, men kontentan var att bara bidragen kom så gjorde det inget. Personligen hoppas jag att vår nye minister sänker bidragen till idrott varför ska vi ha ett landslag som inte representerar befolkningen i stort? Satsa istället mer pengar på subkulturella företeelser som kan utveckla befolkningen såväl själsligt som intellektuellt.

Vidare ser jag gärna att fröken Chilo gör om Public Service, SVT har utmärkta inköpare låt de bilda en egen kanal bestående av 70 % film och 30 % tv-serier. Resterande program (förutom musikministeriet som får egen kanal) får konkurrera med de övriga grabbkanalerna på lika villkor. När det gäller SR vore drömscenariot en webbkanal med de mest kompetenta från P1 och P4, medans nuvarande P4 görs om till en renodlad pensionär/whitetrash kanal, och P3 skrotas helt. För om utnämning nu är så kontroversiell som en del hävdar kanske det innebär att vi kan förvänta oss en lite radikala beslut?

Hösten kommer bli vacker med eller utan en ny kulturminister, med egensinninga alster såväl musikaliska som skriftliga. Elixir som kommer att förgylla små mänskliga bubblor lite varstans på planeten jorden.

Strålande av Anina Rabe

Har inte sett TV4 nya succe Bonde söker fru, behöver inte, har nämligen läst Anina Rabes tv-kröninka i dagens svd det räcker. Vidare innebär det att jag med stor sannolikhet läst årets bästa text inom svensk kultur/nöjes journailistik, Rabe lyckas på det begränsad utrymme som en tv-kröninka erbjuder utföra underverk som får mig undrar varför hon inte skriver hela tidningen själv. Hon lyckas förutom en underhållande beskrivning av programmet ge en god bild av sin samtid, dess syn på relationer. Hon illustrerar vidare för läsaren vad majoritetsbefolkning står för det när gäller realtioner och samspel emellan könen och hon får mig att inse att personer som jag borde sluta skriva så fort det bara går (nu gör vi uppenbarligen inte det). Vet att du inte kommer läsa detta Anina Rabe såvida du inte på Ranelidmaner nästintill maniskt googlar på dig själv på veckobasis, något jag själv även gör, är tyvärr så tragisk. Även om denna hyllning kommer att gå dig helt förbi så vill jag att du ska veta att jag riktar min beundran emot dig idag. Du har intellektuellt förgyllt min dag och för det är jag dig evigt tacksam.

Mina Gulity Pleasures (apropå trendens sena ankomst till Sverige) det här året är Superpitchers Tonite, Reinhard Voigt Tranceformation och Audions Mouth to Mouth (orginal mix), säger förmodligen mer om mig än själva trenden.

På torsdag är det återigen dags för Bricolage något jag kommer att få skäl att återkomma till senare. Dandy Digital och bröderna Linzatti gästar, det sistnämnda kan nog bli en ny bekantskap för publiken i Stockholm. Dandy Digital är som bekant en av de bästa dj:erna i stan och bevisade senast i går på Heads Up hur grym han är.

Män i uniform.

Kvinnor som gillar män i uniform är ett fenomen som känns lika världsfrånvänt och som ett lika stort hån emot det moderna samhället som lajv. Ändock exsisterar det, förutom att det tyder på dålig smak är det ett hån emot personer som eftersträvar en balans emellan könen. Att tråna efter en man på grund av att denne är unfiformsbärande är ett uttryck för en längtan efter en okomplicerade värld vars enda komplexa inslag torde var en hink med shots på Golden Hits en gång varannan månad.

En längtan efter en verklighet där mannen har olja på händerna medans kvinnans nagellack är övertäckt av mjöl från det dagliga baket. En vardag där mannen kan få bekräftelse från sin så kallade vänner (för övrigt ett märkligt ord)när de på apspråket kommunicerar kring skillnaderna emellan könen. Uniformen är en konservativ garant för ett dumsamhälle. En folkdräkt som inger känslor av pondus utan substans, en doft av ett unket 50-tal som förorenar våran redan hårt belastade miljö en beklädnad som ber om att få avskaffas. För båda könens skull.

Modefel

I förra veckans DN på stan behandlade åsiktsmaskinen hastigt grungemodet, som sägs överta preppymodet roll i höst. Som ett exempel på grungemode lyfte de fram karaktärerna i filmen Farväl till Falkenberg och framför allt då deras kläder. Problemet med DN på stans referens är att de bär kläder av klassiskt rockkille snitt samma kläder som var mainstreammode år 2000 och har sedan dess haft en trogen publik och ansetts som medelhippt sedan dess. Såldes knappast något nytt, förstår dock misstaget från DN på stans sida, grungen var musikaliskt en subgenre inom rocken.

Om ni vill finna någon typ av utmaning i höst så skall ni låta preppy och grungen mötas och förenas.