Medelklassen subgrupper del 3

Hipster:
Den första tanken är säkert att ja i ordet ovan referar till en subkulturell grupp, helt riktigt för närmare historik rekommnderas:

Wikipedia

Som många andra ord är det inlånat från USA och har väl spelat en reell i roll i det svenska popkulturella landskapet sedan 90-talet. En tidsepok som format många av medelklassen subgrupper. Men det är framför allt med de senaste årens urlakande av detta begrepp som skapat en reell subgrupp inom den trygga medelklassen. Hipstern påminner delvis om urbansvennen men är betydligt snabbare vad det gäller att ta till sig trender och driver delvis utvecklingen framåt snarare än att följa den. Delvis säger jag därför att hipstern slavsikt sedan 90-talet följt de lagar och regler som förmedlarna av popkultur dikterat, på 90-talet var det ofta musiken som stod i centrum de senaste åren har det varit modet. Vilket innebär att auran av vara den som driver trenderna framåt egentligen bara är kosmetika. I svensk kontext har Tidningen Rodeo eller kanske framför allt deras hemsida varit hipsterns kompass de senaste åren, gärna i kombination med utländska influenser som Fantastic Man, skäggdisco, New York i allmänhet, tv-serier som det nya svarta etc. Intressemässigt är det svårt att ringa in hipsterns då han/hon byter intresse såväl höst som vår. Åldermässigt är hipstern 18-35 år men blir hela tiden äldre så i enlighet med popkulturens lagar dikterade av hipsterns egna präster måste den övre ålderstrecket ständigt skrivas om. De senaste årens goda konjektur för denna grupp har inneburit att gruppen växt lavinartat vilket innebär att hipstern som vanlig medelklassgrupp riskerar att självdö. Detta eftersom den har sitt ursprung i en subkultur och därför inte kan växa sig för stor till antalet. Nu är det dock inte så dramatiskt som det låter, det hela kommer bara att innebär att hipstern delas upp i nya subgrupper.

En kort grej bara

Det har säkert pågått i ett år, det återkommande men allt mer krystade framställandet av Vampire Weekend som intellektuella. Nej du är inte intellktuell för att du läste lite på universitet, då skulle alla i Sverige vara intellektuella. Det har lika lite med att vara intellektuell att göra som att läsa Hemmingways barnböcker.
Hävdar absolut inte att någon av ovanstående kulturutryck är dåliga tvärtom, men popjournalister måste nog år 2008 accptera att det vara vanliga svennar som du och jag.

P.S Vampire Weekend är däremot urbant till skillnad från mycket annan pop musik som är väldigt lantlig till sin karaktär.

en stilla undran

Vår förre statsminister Göran persson är ständigt aktuell om det inte är avdrag för hushållsnära tjänster så är det nya uppdrag som senior advisor eller för Sveaskog. Men av någon outgrundlig anledning har han inte fått en egen talkshow, jag hoppas verkligen det beror på att han själv har avböjt. Att som tv-chef inte ställa frågan är inte bara korkad det är ett direkt tjänstefel som borde leda till livstids arbetslöshet. Göran har allt en nyskapande programledare/talkshowvärd bör ha 2008 (alltså inte Kristian Luuk eller Letterman stilen)dessutom har han en magisk röst och en grym tajming. Om det nu är så att ni tv-människor inte ställt frågan men fortfarande har era jobb kvar hör av er till mig så pitchar jag iden, sen övertalar vi Göran tillsammans.
Deal?

Förtydligande av egen kommentar

Har vid mer än ett tillfälle på denna blogg hävdat att det bara existerar medelklass i Sverige. Naturligtvis rör det sig om en överdrift, vad jag egentligen vänder mig emot är benämning arbetarklass som är otidsenlig och knappast applicerbar på dagens samhälle. Eftersom det tycks som många fortfarande syftar på en den manlige arbetaren som faktiskt ekonomiskt sett aldrig var underlägsen medelklass (dock hade familjerna ofta bar en inkomst), för att förstå skillnaden krävs en kultursociologisk analys. De yrken som generar sämst inkomst är alltid de som slarvigt brukar benämns som "kvinnliga", detta är yrken som aldrig omhuldas på samma sätt och som facken verkar skita i.

Vad det gäller denna grupps inflytande i samhället så är bilden en aning mer komplex än vad den svenska fiktionen gör gällande. Uteslutande beskrivs arbetaren såsom Åsa Linderborgs Pappa i den eminenta romanen "Mig äger ingen" eller som Peter Birro gör i allt han skriver. Ett utanförskap målas upp, en reel känsla som idag endast blivit ett tveksamt argument för missnöjespartier. Sällan eller aldrig skildras den nöjde arbetaren med det enorma självförtroendet, han som satte agendan i sitt eget mikrosamhälle när jag växte upp på 80-talet. En beskrivning av denne man (det är alltid ideologiska män, kan alltså vara kvinnor som hängett sig åt den manliga våldsideologin) i den svenska fiktionen längtar jag verkligen efter.

Dagens klasstruktur är naturligtvis komplex, mina förhoppningar är att under våren åtminstone hitta tio olika grupper inom medelklassen, i den analysen har jag lite slarvigt utgått från att alla är medelklass. Ber även om ursäkt för min något luddiga argumentation.

läsning

Brukar inte gilla krönikor/kolumner då det känns märkligt med denna skrivform år 2008, men dagens krönika av

Ülkü Holago

i SVD är bra och viktig.

Medelklassen subgrupper del 2

Urbansvennen:
Skiljer sig från den vanlig svennen till såvida att han/hon (i en svensk kontext) valt att bosätta sig i någon av de tre så kallad storstäderna och denna arketyp kan därför endast förekomma där. Skillnaderna mellan urbansvennen och svennen är ytterst små, men för den förstnämndes självkänsla är det av yttersta vikt att positionera sig själv genom att markera dessa. För urbansvennens fall är självbilden av yttersta vikt då han eller hon ofta är inflyttad från landsbygden med karriär som främsta mål. Urbansvennen är vad de det massmediala landskapet skulle kategorisera som trendig även om urbansvennen själv tenderar att blanda i hop detta begrepp med hipp. Han/hon vill känna att man hänger med i samtiden men provar ogärna något som inte är accepterat av en stor allmänhet. Personligen tycker urbansvennen att hans/hennes smak är väldigt alternativ detta trots att populärkulturen spelade ut sin roll kring millennieskiftet när karriären inleddes. En tidsangivelse som får oss att förstå att urbansvennen är 70-talist.

Han/hon har alltid varit populär men valde aldrig sida, var som tonåring intresserad även om den sportiga delen av populationen lockade lite mer. Att studera vidare vara en självklarhet liksom att flytta för arbetsmarknadens skull. Vad det gäller familjebildningen följer urbansvenen riksgenomsnittet +- några år, men tenderar till att vara obekväm i sin vuxenroll och skämtar ofta om hur mycket vuxenpoäng han/hon samlat de senaste åren, skrattet fastnar dock ofta i halsen.

Shopping är ett stort intresse och oavsett om det gäller inredning eller mode så uppskattar urbansvennen det nordiska svala och minimalistiska. När det gäller musik är det rock,pop och indiemusik som gäller gärna av amerikansk härstamning. Urbansvennen älskade att åka till New York men tenderar att som småbarnsförälder välja lite "lugnare alternativ" dock bedyrar urbansvennen ständigt sin kärlek till världens metropoler även om han eller hon innerst inne helst vill flytta tillbaka till barndomenens Eskilstuna. Urbansvennen är till skillnad från sin kusin sedan ett par år ikoniserad och hyllad av såväl regeringen, reklambyråer, söndagsbilagor och misstags ofta för att utgöra majoriteten av Sveriges befolkning.

Förtydligande

Att jämföra med Hitler är alltid känsligt och bäddar för märkliga tolkningar, det var naturligtvis en del av syftet med gårdagens postning. Vad jag menade är att viljan att återskapa något som funnits dels inte är möjligt och dels är det ett vädligt farligt teoribygge. Att denna önskan genomsyrar Sverigedemokraterna är knappast ett kontroversiellt påstående. Att jag använder dem är för att de är ständigt aktuella men samtidigt negligerade av de etablerade partierna. När det gäller Hitler så grundade sig hans villfarelser på exakt samma grumliga teoribygge det var bättre förr. I övrigt har jag inte gjort några jämförelser och jag avser inte heller att göra det.

Det var bättre förr

Rubriken är en gammal kliche som börjar smyga sig in även i min egen generation (de är dock omedvetna om det). Om ni tar er tid att läsa Sverigedemokraternas partiprogram kommer snart notera att det är deras ideologiska grund och intellektuella elixir. Denna värdegrund delar de med många av historiens smutsfläckar, Hitlers ideologi byggde egentligen på denna tanke han vill återskapa en fiktiv gammal värld som i hans ögon vara ett paradis. Ungefär som att vilja återskapa 50-talet år 2008, även och metoderna naturligtvis skiljer sig åt.
Tänk på det nästa gång du säger att det vara bättre förr.
Trevlig helg

Stora barnkullar

Om vi bortser från SD och andra extrema partier utgör KD och vänsterpartiet två ytterligheter i svensk politik . Att dessa två i sin egen kontext ytterst konservativa partier har fler likheter än vad dess mest fanatiska anhängare vill erkänna är en inte allt för väl bevarad hemlighet. En som jag personligen funderat över är deras vilja att ha stora barnkullar, återigen är det kontexten som skiljer dem åt, som vänsterperson bör du placera in din barnkull i Uppsala Reggae festival kontext. Medan den moderna kd-familjen inget hellre vill än att placera sig i samma sammanhang som Linda Skugge. Dessa till synes diametralt skilda positioneringar är kanske det som står i vägen för ett lika fruktbart som önskvärt samarbete? Två partier som inget hellre vill än att bevara 1900-talet borde åtminstone prata med varandra, om inte annat låt barnen gör det, de ska ju vara så ärliga och öppna har jag hört.

En av morgonens mer kommenterade nyheter vid sidan av börsoron är att skådespelaren

Heath Ledger är död

Ni som har sett trailern med

Heath Ledger som Jokern

i den kommande Batman filmen inser att det är stor förlust för filmen och att vi snart slipper höra filmjournalister gagga om Jack Nicholsons rollgestaltning som Jokern 1989, baserade på trista delar ur batmanhistorien.

Medelklassens subgrupper

Som bekant finns det fortfarande personer som delar in befolkningen i tre klasser, arbetare, medel och överklass. En sådan indelningen är inte bara intetsägande i avseende vad den berättar om vår samtid, den är direkt föraktfull emot befolkningen. Den gamla tidens arbetar/underklass existerar knappast längre rent socioekonomiskt om vi däremot talar om referenser etc kan vi möjligen positionera en del av befolkningen som arbetarklass. Men detta ord är missbrukat och sedan länge förlegat därför tenderar vi till att klumpa i hop större delen av det meningslösa landet Sveriges befolkningen i enda grupp, medelklassen. En klass som knappast är likriktad snarare tvärtom den har under årens lopp visat sig innehålla flera gentemot varandra disparata karaktärer. Därför tänkte jag med start idag presentera några av de subgrupper inom medelklassen som ligger mig närmaste om hjärtat.

Svenne: Ett ord som de senaste åren fråntagits sin egentliga betydelse och använts av personer som avser att dela in världen utifrån etnicitet. Ett förhållningssätt som inte bara visar på uppenbara brister vad det gäller humanism utan även är direkt felaktig. Svennen är den medelklassens ryggrad och utgör såldes majoriteten av denna vår största folkgrupp, han eller hon skulle kunna beskrivas som klassresenär då deras föräldrargeneration påfallande ofta positionerade sig som arbetarklass. Svennen är modern person som kan leva såväl på landet som i staden, om han eller hon bosatt sig i en större stad är det av praktiska skäl ofta arbete. I framtiden hägrar alltid en återkomst till hemorten, en uppväxtmiljön svennen ofta prisar och hela tiden har en aktiv dialog med. Svennen har ofta en eftergymnasial utbildningen, gärna med en praktisk inriktning då svennen anser att action "speaks louder than words". Svennen är en modern person med en bred och strikt kommersiell smak. Han eller hon har fått lära sig att när du kommer hem från arbetet så är du trött och därför mår du bra av lättsam underhållningen av typen kriminalhistorier.

Överhuvudtaget är svennen en person som tror på överheten och anser att struktur är nyckeln till lycka. Svennen förhåller sig väldigt strikt till den biologiska åldern och vad det som förväntas av dig vid given ålder, när det gäller dessa aspekter av livet brukar svennen alltid leverera. Svennen är relativt ointresserad av andra medelklassgrupper då han förutsätter att alla är om han/hon. Detta eftersom svennen tenderar att luta sig emot gamla tiders klassindelningen när samhällsanalysen slipas framför Let's dance på fredagskvällen.

Svennen har oftast varit duktigt i skolan och är därför medietränad och vet vad som förväntas av samtiden, han eller hon beskriver sig därför som flexibel, nyfiken, kulturintresserad, miljömedveten och sportig. Allt är naturligtvis lika sant som att svenen är trött när denne kommer hem från arbetet kl 17.00 på eftermiddagen. Svennegruppen är förmodligen den mest enhetliga av medelklassens subgrupper och är också den om vi beaktar etnicitet mest blandade gruppen och den enda samhällsgrupp som skulle kunna benämnas multikulturell. Svennen gedigna ointresse för andras åsikter gör dock att han/hon är omedveten om detta, vilket gör att det förekommer en hel del "vardagsrasism" inom gruppen. en tendens som i folkmun är mera känd som "det är inte rasism". I det stora hela är svennen är självsäker och försiktigt optimistisk inför framtiden, vilket känns naturligt då gruppen räknat till antal är överlägsen de andra subgrupperna.

Samtidens osmakligheter

I bland tvingas vi alla beakta de osmakliga och brutala aspekterna av vår samtid (pratar här om oss naiva och bortskämda svenskar). Det som slår mig under ett snabbbesök på satirtidningarna Expressen och Aftonbladets hemsidor är varför döper du en sida till knullis?

KD-sex

Den så kallade

Beltaranrättegången

har väl ingen lyckats undgå, undviker att kommentera eventuell skuld etc. Men förvånas över att ingen uppmärksammats att personer som Beltran, Robert Wells och Carola figurerat i rättssalen (Wells dock per telefon). Med andra ord torde rättsamhället ha en ypperlig möjlighet att rädda kommande svenska somrar genom fängsla dem för dålig smak. Framför allt skulle ett fängslande av Wells vara intressant då det skulle sätta stopp för evighetsturnen Rhaposody in Rock. Men tyvärr verka rättegången fastna i märkliga anklagelser om kokainintag samt sura uppstötningar åtminstone om vi ska tro Aftonbladet.

Minnesanteckningar

På grund av lite tid och mycket jobb hinner jag ej skriva något här på ett par dagar men för att inte glömma bort saker jag funderat kring använder jag bloggen som en anteckningsbok.

- Medelklassens subgrupper
- Vänster och höger arketyper vill ha stora barnkullar, konservativ familjesyn
- Deephouse

trend

Etno som jag själv trodde på som en trend 2006, verkar både inom musik och mode få en folklig förankring 2008. Om vi utgår i från att nykolonialism går samma öde till mötes är det frestande att spekulera i hurvida ordet "husneger" kommer att bli modernt eller ej.

Kunde inte sagt det bättre själv

Poppius

Berör dessutom i det sista stycket ett av Sveriges mest förtigna problem inavel.

Klass

Expressen kultur

har länge varit min favorit bland landets kultursidor (avdelningen väntade åsikter), och deras så hyllade tv-satsning var jag till en början ytterst tveksam till. En skepsis som grundade sig i att programledarna i det första avsnittet uppträdde mer amatörmässigt än kollegor på valfri student-tv. Något som också var anledningen till ett längre uppehåll innan jag i veckan tittade på avsnittet om kulturklasskampen. Avsnittet inleds på samma sätt som jag lämnande Expressen kulturs tv-satsning amatörmässigt och intellektuellt svagt med påstående som att medelklass inte skildras. Men till min stora glädje växer avsnitt för varje minut och blir allt intressantare mycket tack vare gäster, när Carl--Johan De Geer som är tänkt att representerar överklassen ger sin frus sociologiska klassdefinition d.v.s. klass är inte inkomst utan ditt sätt att föra dig, släpper hämningar hos de övriga och det utvecklas till ett riktigt bra samtal. Johan Rheborg briljerar med sin enkelhet och avsikt att skildrar företeelser hämtade från sin egen verklighet. Framför allt tillåts gäster ta plats, visserligen kanske jag hade väntat mig ännu mer intellektuellt sett, men det är väldigt mycket bättre än SVT:s liknande program.

I programmet görs det inga definitioner av medelklass vilket är synd och ett stort minus, att definiera en majoritet av Sveriges befolkning som medelklass känns otidsenligt. Det finns ständigt växande flora av undergrupper inom medelklassen, men det verkar som det gått förbi etablissemanget. Min avsikt är därför att presentera dessa subgrupper här på bloggen under våren fritt definierade av mig själv. Klass är än i dag minst lika viktigt att för analysen av samtiden som det betydligt mer trendiga redskapen etnicitet och kön.

Det finns anledning till att vara bekymrad över

Per Bauhn iSVD

även om han själv flaggar för faran med det han själv förespråkar visar kommentatorsforumet på en utökad rätt att försvara sin egendom är en vansklig väg att gå. Vill passa på att påminna om en händelse i Skåne på 90-talet. En student (i lund) bestämde sig för att gena över en tomt för att snabbare ta sig hem till sin bostad. Mannen i huset som hade upplevt ett eller flera inbrottsförsök noterade detta och tog fram sitt gevär. Det hela resulterade i ett tragiskt och helt meningslöst mord, med en utökade rätt att försvara sin egendom tror jag att vi får se fler sådana händelser.

Samtidens Jc kille

Besökte i går för första gången Weekdays nya tempel på Drottninggatan, tvingades då att (återigen) konstatera att Weekday är samtidens JC och att blogghouse är dess soundtrack. Sökte efter liknande fenomen till det sistnämnda från min egen tonår men minnet vara svagt men låt oss lite svepande kalla det mainstreamrock/pop eller kanske trackshits som för femton år sedan fortfarande hade en slags påverkan på ungdomen. Om du önskade trygghet och en lättköpt identitet som paradoxalt nog utmärktes av dess identitetslöshet, var den lättillgängliga musiken och de färdig kombinerade kläderna från JC ditt elixir. När jag var ung var mainstreamidealet eller kanske snarare drömmen på landsbygden det ni ser ovan. Nu går som allt bekant mycket snabbare och jag tror att Weekdaykillen (om han inte redan är det) präglar stadsbilden från Ystad till Kiruna på allvar 2008. Inspiration den kommer fortfarande från andra sidan Atlanten men denna gång är det snarare östkustrock, en stil som numera är genuint svensk. Samtidigt är det svårt att imponeras av Weekday konceptet som åtminstone visuellt känns mer spännande än min barndoms JC-butiker, även om det bara handlar om en ny kostym. Men dess framtid som svensk succeexport känns onekligen ljus det finns got om vanliga ungdomar och förvirrade män i trettioårsåldern som fortfarande vill vara små pojkar. Som bekant upptäckte Jocke Berg blogghousen 2007 undrar om den fick honom att byta JC emot Weekday?

Januari är otvivelaktligen årets tråkigaste månad därför drömmer jag mig med hjälp av

Our Legacys

vårkollektion i väg till varmare tider.

P.S Jag är fullt medveten om att det inlägg är skrivet cirka två år för sent.

Första i år.

Inleder 2008 med en iakttagelse så självklar att den allt för sällan görs och en vädjan som är lika trist som vädret utanför vårat köksfönster. Delar av helgen tillbringades i vanlig ordning på några av SL:s faciliteter där gavs jag möjlighet att tjuvlyssna på två killar som av snacket att döma gick sista året på gymnasiet. De verkade tillhöra kategorin "medelhäftiga" dvs ingen på deras skola skulle anklaga dem för att vara töntiga (just det nördtrenden nådde aldrig utanför innerstaden och gick aldrig ner i åldrarna)men samtidigt fanns det killar på skolan att se upp till. Blivande mansideologiska män som alltid är ouppnåeliga i sin "häftighet". Bortsett från att de hade mobiltelefon och mp 3 spelare var de exakt likadan som killar med samma status var för femton år sedan. Livet kretsade kring att vara häftig, ljuga om sitt eget trista liv, mäta sin kuk och skryta om sina grymma polare. Om du sedan kommer från söderförort år 2008 eller skånsk landsbygd i början av 90-talet spelar mindre roll. Tekniken öppnar städnigt nya underbara möjligheter för oss men frågan är om vi människor vars utvecklingskurva tycks stagnerat kan uttnyttja dess fulla potential.

Samma tanke återkom i går kväll när jag bläddrade i en Life tidningen från 1949, det handlade om val i Kalifornien (populism) och rättegångar emot kommunister. Likheter med dagens klimat var slående, dessutom var det först citerade läsarbrevet från Stockholm. Vad jag egentligen försöker säga är att min något naiva förhoppning inför 2008 är att vi börjar betrakta den simpla och ospännande människan för vad han och hon är. Detta så att han/hon inte glöms bort till förmån för alla underbara tekniska landvinningar.

2008

Årets sista inlägg innebär att jag återigen gör det enkelt för mig själv och blickar framåt med förhoppningar på året som stundar 2008.

- Att den försiktighet och skepticism som börjar att prägla människors ekonomiska tänkande smittar av sig på populärkulturen, vars kritik då vässas och ersätter den svälja med hull hår jargong som präglat 2007.

- Att dansmusiken blir ännu djupare.

- Att jag upptäcker en massa nya författare såväl svenska som utländska som totalt nockar mig med sin enorma begåvning.

- Att jag frigör mig mer i från de rådande trenderna och på vis värna vad som unikt med mig själv.

- Att jag blir effektivare (gäller allt jag gör)

- Att jag blir bättre på att upptäcka nya filmer och tv-serier.

- Förhoppningsvis får vi under 2007 se riktigt många modebloggar som lägger ner. Detta eftersom vi upptäcker att de är klonad från en och samma server stående på Drottninggatan.

- Vi börjar på allvar diskutera den manliga ideologin som roten till allt våld i världen.

- Att alla blir bekväma med sin ålder (30 är inte det nya 50)

- Säsong 2 av Californication spelas in.

- Jag producerar något av värde som jag kan berätta om för släkten nästa jul.

- Electro försvinner som musikgenre och tar begreppet indie med sig i graven.

- Att vi får en vacker sommar, tror att det behövs mer än någonsin.

- Att TV4 ställs till svars för sin nonchalans gentemot demokratin.

- Folkpartiets ledare Jan Björklund finner dekadensens inre väsen på en resa till Kiev, de ukrainska ungdomarnas vilja att festa som om det inte fanns en morgondag tar honom ända till Bukarest där han upptäcker minimaltechnon fem år för sent. Efter detta vill han aldrig återvända till det flummiga Sverige mer.

- Det börjar göras humor i Sverige igen.

- Det blir mitt sista år i Sverige.

Eftersom det mesta tyder på att den här bloggen fortsätter att existera även 2008 så blir jag inte överraskad i fall jag fortsätter med en lista likt denna på någon av årets första dagar.

Extras igen

Efter alla stockholmshyllningar av de Extras julspecial gör sig mitt dåliga självförtroende gällande och jag funderar på att se om den. Eller allt bara ett utslag av allting är bra konjukturen?

Guillaume Coutu Dumont

Guillaume Coutu Dumont är en av årets nya upptäcker för min del mycket tack vare den strålande remixen på Shackeltons Next to Nothing (Crosstown Rebels)

läs här

och skaffa sedan musiken.

Extras Christmas Special

Såg tidigare i kväll Extras Christmas Special, Ricky Gervais och Stephan Merchant upprepar det de gjorde med The Office dock utan den briljans som The Office Christmas Special gav oss för fyra år sedan. Personligen gillade jag Extras säsong 1då Andy Millmans vardag som en "extra" framhävde Gervais komiska talang på ett ypperligt vis. Säsong 2 var en gigantisk besvikelse, kärnan i serien försvann när Millman blev C-kändis. Dessutom lärde vi oss att Merchant dessvärre är väldigt begränsad som skådespelare och att det inte kändes vare sig kul eller trovärdigt när de försökte framställa Maggie (Ashley Jensen) som förståndshandikappad.

Julspecialen av Extras hittar under korta stunder den ton som fanns i första säsongen men dessa stunder är dessvärre ganska få. Det är förvisso betydligt bättre än säsong 2 men det känns mer än en gång under avsnittets 90 minuter frestande att dra paralleller med serien Extras utveckling och Ricky Gervais egen. Han har visserligen betonat att anledningen till att precis som med the Office bara blev två säsonger av the Extras berodde på att det inte fanns mer att berätta och att risken att det skulle bli allt för dåligt var väldigt stor. En självinsikt fler borde och jag högaktar verkligen Gervais för denna hållning. Men trots hans enorma popularitet, kan jag inte släppa tanken på att både Millman och Gervais för att räkna med att leva i skuggan av en viss mellanchef från Slough.

Vill dock poängtera att det står sig bra som tv-underhållning en kall december kväll år 2007 speciellt för oss svenskar vars public service bolag verkar lägga pengar på skräp som en spricka i kristallen, vars andra avsnitt var bland det sämsta jag sett i år.

Julspecialen beskrivs ganska bra i

LA TiMes

Årets TV

Avser inte att utse årets bästa serier utan strävar bara att i sann blogganda redogöra för min egen tv-diet 2007, det vill säga de serier som ja själv tittat på i år.

- The Line of Beauty
- MadMen
- Studio 60
- Californiacation
- Bridshead Revisted
- Twin Peaks
- The Riches
- Upp till Kamp
- Peep Show

Samt enskilda avsnitt av tv-serier som inte stannat vare sig i mitt hjärta eller i min hjärna.

Tillägg

Glömde två punkter på gårdagens lista de följer nedan:

- Nostalgi blev 2007 en postionering
- Stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund verkar ha fastnat för den gamla åttiotal slogan "Stockholm världens största småstad". Ett smickrande omdöme han vill uppnå med hjälp av en massa gallerior placerad på strategiska platser i världens minst urbana stad.
Det sistnämnda beskrivs pricksäkert med hjälp av en rejäl dos 90-tals ironi (ej att förväxla med dagens) av

Clemens Poellinger

Året som gick

Lite mindre bra tendenser det relativt mediokra året 2007 finner ni nedan.

- Expressen Fredag sketcherna blev verklighet och det närmste en riktigt obehaglig konstinstallation vi kom år 2007.
- Tv 4 var med att sätta ett nytt rekord obehagligt då Johan Hakelius 250 år, blev deras äldsta programledare genom tiderna. Lennart Ekdahl 175 år tyckte dock det var skönt att känna sig ung igen.
- I alla + 30 personers (företrädesvis inom reklam och media)iver att nå pensionsåldern så snabbt som möjligt reclaimade de mängder med populärkulturella företeelser från deras barndom i ett utslag av en försenade quilty pleasure trend. trevligt i bland men i längden ett hinder emot mänsklighetens utveckling.
- Dumhet blev en trendig accessoar
- Orden hipp och hipster förlorade både relevans och innehåll.
- DIY trenden drogs till sin spets och blev en naturlig del av den kommersiella scenen.
- Den nya ironin lanserades, dess brukare är ironiska utan att själva veta om det.
- Att positionera sig emot 90-talet trots att dess dåliga sidor var 2007 än 90-tal blev ett av årets vanligaste missförstånd
- Spekulation blev årets intellektuella elixir.
- Neo narcissismen gav impotensen ett ansikte, dock skvallras det om en backlash som kommer urarta i en romersk knullfiesta i Vasaparken kring år 2010.

För eventuella finlandsvenska läsare

Om det finns några sådana så har jag en liten artikel med i dagens Volt, ni hittar den

här

R.I.P.

Nyheten är visserligen en dag gammal men jag skyller på att jag slarvat med rss-flödena på sistone. Hur det än må vara med den saken så avled

Mel Cheren

i veckan. Vila i frid.

Sammanfattningar

Apropå sammanfattningar, Martin Gelin gjorde en kort och koncis och framför allt väldigt bra sammanfattning av 2007 i gårdagens SVD ni finner den

här

Nedräkning del 2

Fortsätter med mer musik, har under kvällen börjat misstänka att det kanske inte räcker med två listor för avhandla alla låtar/album jag vill. Så kanske att det blir en tredje lista. Men nedan följer musiklista nummer två för 2007.


Andy Stott- Fear of Heights
Black Devil Disco Club- I regret the flower power (Quiet Village remix)
Body language vol 4 mixed by Dixon
Chromatics- In the city
Christina Smith and John Selway- Hidden Cities
Convextion- Miranda (deepchord remix)
David K- Mayann
Dub Kult- Cluster Fuck
Estroe- Driven
Etienne Jaumet Repeat after med (Ame remix)
Fabric 32- Mixed by Luke Slater
Force of Nature- Sequncens (Rekid remix)
Gudrun Gut- I Put a record on
Guillaume and the Cocutu Dumonts- Le Gans
Haruki Matuso side step test
I cling (Aril Brikha remix)
Junior Boys- Like a Child (Carl Craig remix)
Justus Köhncke – Feuerland
Kevin Saunderson- Til we meet again (carl craig remix)
Lindstrom- Let it Happen
Louderbach- Season 6 Ellen Allien remix)
Manuel Tur- Acordo Ep
Martinez- Haunted by your scream
Melody boy 2000- Montone Fantastique
Ortin cam- Panic at the disco
Osunlade vs Phil Collins- In the Air Tonight (Yoruba Soul mix)- För att det är årets mest logiska samarbete. Kommer ni håg när alla hippa skribenter beklagade sig över att amerikanska hip-hop producenter älskade Phil Collins?
Pantha du Prince This Bliss
Paul Ritch- Swartz
Petre Inspirescu- Sakadat
Pilooski edits.
Plastikman- Spastik (Dubfire rework)
Pop Ambient 2008 (den bästa på riktigt länge)
Pryda- Rymd
Robag Whrume- K.T.B Ruhig Brauner remix by Daniel Paul and DJ ZKY)
Samim- Heater
Shackelton- Blood on my hands (Ricardo Villalobos remix)
Soydan- Takil
Stars of the lid
Stefan Goldman- Lunatic Fringe
Sylvain Chaveau- Nuage
Tadeo- reflection Nebula 056 (Original)
The Orb- The Art of Chill vol 4
Tolga Fidan Tanbulistan
Tony Allen remixer
VA Sunkissede mixed by g-ha and olanskii
Zander Vt- Then and before (redshape remix)
Zoexenia- Cherish (estroe remix)

P.S ber om ursäkt för all felstavningar

Deep

Innan jag återkommer med del 2 vad det gäller mina egna musikfavoriter 2007, vill jag tipsa om en årslista som beskriver dansmusiken 2007 på ett bra sätt. Den innehåller kanske inga floorfillers men 2007 var året då deephousen kom tillbaka därför ger den

här

listan en bra bild av året som snart är slut.

Nedräkning del 1

Då stora delar av mitt fokus är inställt på att detta år skall ta slut tycker jag att det är lika bra att sammanfatta det som varit på den här bloggen till dess att det är 2008 på riktigt. I oförskämt långa och oredigerade texter kommer jag att sammanfatta min kulturkonsumtion under året som snart försvunnit. Först ut är musiken som kommer att presenteras i två delar, detta eftersom jag är en ytterst glömsk person. Listan är en blandning av skivor, låtar och artister.


A Mountain of One Collected Works
Agoria- Les violins ivres
Ame Fiori
Anja Schenider- Loop De Mehr
Aril Brikha Room 357
Brown Piano (Studio Remake)
Burial
Carl Craigs remix på Sound of Silver
Cobblestone Jazz- 23 seconds
Cosmo Galatic mixed by Prins Thomas
Don Williams Orderly Kaos
Elemtary Lover (DJ Koze remix)
Fabric 35 mixed by Ewan Pearson
Fabric 36 mixed by Ricardo Villalobos
Fabriclive 36
Faze Action- In Trees (Carl Craig remix)
Geiger egentligen bäst 2006 men han är en så trevlig prick så han får vara med här med sin remix på Raz o Hara
Italians Do it Better
Lazy Fat People, "Low Profile
Len Faki samlad produktion
Luciano- Etudes Electroniques
Marcel Fengler Playground
Melchior Productions. No Disco Future
Motorcitysoul- Space Kätzle (Sydenhams Blacktro Penetration)
Paul Frick Got the blues
Pär Grindvik Continue in my Words
Redshape What's on a Moog's Mind
Ricardo Villalobos- Violetta
Roland Appel Dark Soldier
Shackelton ft. Jackson del rey Next to nothing
Shinedoe Samlad production
ST:Germain- Rose Rouge (tak su edit)
The Field From here we Go Sublime
The Rice Twins: Can I Say
Thomas Fehlman Honigpumpe
VA- Bodylanguage mixed by Chateau Flight
VA- Dirty Space Disco

Nyårslöfte i förskott

Ett nytt år är snart i antågande men än är det inte riktigt dags för de slentrianmässiga årsbästa listorna. Däremot upplever jag idag ett behov av att avslöja ett av mina två nyårslöften. Min avsikt är att nästa bli mer noggran i min kulturella konsumtion. Översatt till musikkonsumtion mindre dagens mp 3 och mer fullängdsvinyl. Översatt till böcker mindre recensentfavoriter och mer chansningar.

Förmodligen blir det väl så att jag ser Henrik Schyfferts föreställning om 90-talet

SVD:s recension

är inte bara bra det är även intressant att notera diskrepansen mellan Dan Backmans analysförmåga och de skrålande kommentarerna. Kanske har SVD samma problem som Resume hade med sin kommentarer?

Mer SVD en av mina favoriter

Stefan Thungren

beklagar sig över nostalgins grepp om landet framför allt då när det gäller musik. Som bekant en ide han delar med mig, med den skillnaden att jag hävdar at nostalgin har sitt grepp om vårat land året om.

uttryck från förr

När jag var ung på den skånska landsbygden lade folk ofta till ordet bög när de vill uttrycka en negativ egenskap, ett exempel var modebög. De flesta ord har jag som tur är förtängt. Naturligtvis trodde jag att sådana här dumheter var utrotad ur det svenska språket. Men när jag öppnar dörren till sportjournalistikens horribla värld stiftar jag åter bekantskap med detta sätt att använda ordet bög.

Patrik Ekwall

Jag tänker inte orera om att sportjournalsiter är manlighetens alla dåliga egenskaper förkroppsligade, överlämnar det till någon annan.

Kultur skall ej mätas

I senaste numret av BON (nr 41) finns det en artikel om neonarcissmen förutom att prefixet neo är otroligt uttjattat delar Andres Lokko med sig en del visdom. Han tar upp den hets kring siffror, d.v.s hur många läsare din blogg till exempel har, som präglar dagens svenska kulturklimat. Det är ganska nära anledningen till denna bloggs existens. Jag är generellt sett en varm förespråkare för statistik men när det gäller kultur är synen den motsatta. Kultur skall ej mätas i antalet siffror utan utifrån vad en initierad och intresserad liten massa anser. Det existerar ingen korrelation mellan många läsare och kvalitet. Att sedan många av dagens filter/producenter övergett denna tanke därför att deras bostadsrätt kostar väldigt mycket är något jag har full förståelse för.

drivkraft

I bland är jag glad över det faktum att den här snart tre år gamla bloggen helt saknar läsare. Något som borde innebär att forumet där jag i skrivande stund praktiserar min uppdaterade pekfingervals, skulle lämpa sig utmärkt för dagboksskrivande då texterna i stort sett bara läses av mig själv. Trots det består den största mängden texter av gnäll på TV 4, lantisar, hipsters, media, människor, djur etc. Åtminstone tycks texterna handla om detta, men som så mycket annat här i livet är det en missuppfattning. Texterna handlar nästan uteslutande om mitt eget självförakt, sprunget ur en rad missförstånd om vem jag är och ständigt vegeterande på min lantliga avundsjuka. Samtidigt som mitt mest utmärkande personlighetsdrag, framstår som min enda begåvning är det min drivkraft. Naturligtvis inser jag vilken enorm belastning detta självförakt är, hur den ständigt står i vägen för mig i jakten på den imaginära briljansen. Men det är jag, och i brist på det där lilla extra och den nödvändiga stringensen kompenserar jag med mitt energikrävande självförakt. Något som resulterar i ett menlöst skuggboxande i hemmets tysta vrå, en krävande och ångestframkallande procedur som resulterar i en obehagligt obegåvad blogg som jag inte har några planer på att sluta med.

Om gårdagens inlägg

När jag i morse såg gårdagens inlägg på denna blogg kom jag att tänka på ett citat från Witold Gombrowicz Dagboken 1953-1969 som beskriver stockholmarnas (och förmodligen svenskarnas)på ett ganska bra sätt. Ni finner det på sidan 632 och jag nöjer mig med att citera inledningen då resterande del av sidans innehåll har ett mer förklarande syfte.

"Jag klandras för att mystifiera. Nyligen var det en kvinna som hoppade på mig på "Polska huset": Ni mystifierar! man kan aldrig veta om det är allvar eller paradox eller bara på skoj!
- Narren svarade jag, är aldrig rädd för någonting som för att man ska göra narr av honom. Denna opåkallade rädsla släpper honom inte: nu driver de med mig! Men din narr, vad gör det dig om jag gör det "på allvar" eller "på skoj?" Vad har det att göra med om de tankar jag uttalar är riktiga eller inte? Jag kan uttala den heligaste sanning "på skoj" och säga de värsta dumheter "på allvar". Lär dig värdera tankarna oavsett vem som säger dem och hur han gör det."

Okej kanske inte så passande som jag visualiserade det, men jag har aldrig hävdat perfektionismen. Nu ska sluta i ifrågasätta min egen generation och i stället delta, jag ska med andra ord handla.
trevlig helg.

Stockholms Wes

Såg i går The Darjeeling Limited på filmfestivalen, en charmig och rolig film som i vanlig ordning när det gäller Wes Anderson var estetisk tilltalande. I samband med festivalens öppnande besökte som bekant Stockholms favoriten Wes vår stad vilket skapade jubel bland innerstadens mer signifikanta invånare, låt oss kalla dem kreatörer. De utgör konsensus inom populärkulturen i Stockholm och Wes passar dem som handen i handsken. Han finns där i bland Hemmingway, mode, disco, amerikansk litteratur m.m. Han är inte abstrakt, hans filmer är grabbiga men på det där mjuka sättet så att det känns okej. det blir aldrig svårförståeligt men inte heller mainstream för Marc Jacobs har ju designat. det är lagom kul utan att bli gabbflabbigt, dessutom stimulerar den superba estetiken våra drömmar om den gamla världen. Han är såldes perfekt för staden som på allvar anser i att Hemmingway (som skrev väldigt läsvärda böcker) kan vara en intellektuell postionering. Fast vi alla vet att det kan det endast vara på Lunarstorm. Dessutom förkroppsligar Wes Anderson på många sätt 90-talet ett decennium som alla vill positionera sig emot men samtidigt är så löjligt beroende av.

Jag gillar verkligen Wes Anderson filmer även om jag tror att den kreativa toppen nåddes med The Royal Tenenbaums. Vad som fascinerar mig är hur väl han passar med lagom staden Stockholms kommunikativa plattform, en stad där kreatörerna smygläser Camilla Läckberg när de kollar på idol. jag förnekar inte en sekund att jag är en del av det hela, bortsett ifrån att jag inte är en kreatör och jag läser vare sig deckare eller kollar på idol. Vår huvudstad har flera drag som skiljer den från övriga Sverige, vilket såklart känns väldigt modernt i tiden då regionen tagit nationens plats.

I en annan del av Sverige

gör de sånt här i stället då har du inte tid att kolla in underbara Marc Jacobs kostymer på vita duken.

Snart dags för ett paradigmskifte

Magnus Uggla

flyttar sin välbesökta blogg till

Aftonbladet

. Jag tror att det innebär att vi skönjer slutet på en era och att en ny väntar runt hörnet. Såldes är det snart slut på en period som vecklat in sig i sina egna missförstånd, en period som utmärkts av två saker. Det kommersiella och lättillgängliga har i vågorna av all teknikhype utan att någon nästan noterat det återtagit förlorade mark. Man har positionerat sig gentemot de föregående decenniet genom att vara ännu mer 90-tal, ironiskt som de skulle sagt för femton år sedan.

Behovet av en god kulturell diet

Har vid flertalet tillfällen bedrivit ett smått förvirrat enmans korståg emot nostalgi och det som många av oss trots allt kategoriserar som den dåliga smaken. Jag har vid tillfällen benämnt denna kamp som vikten av en god kulturell diet, min avsikt med detta är inte dela upp världen i motpolerna god och dålig smak, tvärtom. Med god kulturell diet avser jag ett intag av kultur som ställer vissa krav på sina konsumenter. Det innebär att kultur baserat på rubriker, fördomar, nostalgi, sexism och andra tankegods (t.ex. TV4) inte kvalificerar sig. Varför är detta så viktigt för mig, eller snarare varför positionera jag mig så i en imaginär värld som om detta vore av yttersta vikt för min egen överlevande. Anledningen är enkel en kultur som ställer krav på abstraktionsförmåga, kräver att vi skall blicka framåt och söka det nya stimulerar vår öppenhet och kosmopolitism. Det är en kulturkonsumtion som göder vår önskan att vara deltagare i ett öppet och tolerant samhälle byggt på eftertanke och rationella tankar. Det motsatta kultur som avser att passivera våra hjärnor i avsikt att generar pengar till ägare, annonsörer och obegåvad programledare kan om det vill sig illa stimulera tankegods som utgör det motsatta till ovan nämnda egenskaper. Det vill säga det bidrar till en värld i förenkling där människor strukturerar sin egen verklighet utifrån ett primitivt vi och dom tänkande. Ett samhälle fördomar, skvaller och andra irrationella irrläror utgör grunden för de konstruerande normerna, ett samhälle där längtan efter ett gammalt folkhem prioriteras framför framtiden. Därför är kampen för vad jag benämner som god kulturell diet ständigt aktuell. Jag inser nu att överskriften för mina tankar till de gamla samhällsingenjörerna, det bekymrar mig en aning.

sjuk

Är sjuk så jag orkar inte skriva något men måste göra en minnesanteckning för kommande vecka
vikten av den kulturella dieten

Om ni gett upp hoppet om dn

Kanske ni får tillbaka lite av det om ni läser det

här

Intressant

Vilken uppslutning det varit i det populärkulturella Stockholm den här veckan både inom de mer folkliga och de mer elitistiska förgreningarna så har det fokuserats kring 90-tals nostalgi. Veckans kanon månne?

Cavalli

I vanlig ordning innebär HM:S årliga samarbete med en stjärndesigner hysteri och stor massmedial uppmärksamhet. Men frapperande få har nämnt det faktum att Cavallis kläder är fula svennebanan plagg. För det är väl inte så att det finns kvar människor som anser att David Beckham är en stilikon?

Vill bara säga att

Witold Gombrowicz var en briljant författare.

Vuxendomen

I vissa delar av den mediala floran talas det om gubb och att nu är det inne att vara vuxen. Även om det trendmässigt peakade för 1,5 år sedan så är det ganska kul. Urbana människor som är över 25 positionerar genom att välja ut exklusiva delar av vuxendomen, delar som till viss mån tyder på att du inte vill bli vuxen. Sociologiskt är det naturligtvis ingen skillnad emot 90-talets leksakssamlande. Som så mycket annat är det stockholsmcentrerat så det föreslår och det har sitt ursprung

här

. Men det skulle vara intressant att ta ett större grepp på det hela. Men mer om det en annan gång, tiden rinner i från mig.

Skämt

I går kväll när jag befann mig i luften någonstans mellan Malmö och Stockholm slog det mig att the comedian som förutom att vara en vidrig manschavunist i Alan Moores Watchmen även uttryckte sig att livet är ett skämt. Denna cyniska inställningen använde han för att härda ut och ta sig igenom livet. I går slog det mig att detta uttalande i serieromanen som var en grundingredienserna i min barndoms kulturella diet obemärkt följt med mig emot min på min motsträviga resa emot vuxendomen. Tidgare har jag nog aldrig funderat så mycket över det denna lilla cynism, men uppe i luften började jag att omvärdera den och inse att det inrymmer mycket vackert och kanske snarare är att betrakta som en positivistisk profetia. Allt handlar om att bejaka den mångbottnade betydelsen.

P.S som vnligt tror jag att det ovan egentligen handlar om syn på tv4 och att jag endast gör en omskrivning.

Att komma hem

Många är vi som flytt småstaden och nu återfinns om inte utomlands så väl i någon av Sveriges tre så kallade stostadsregioner, men de flesta har en form av hatkärlek när det kommer till det är att komma hem. Men för att kunna komma krävs en regelbunden dialog med din hembygd, framför allt under den period när du är 20-30 år gammal. Uteblir denna dialog som mest består i att vid de traditionella högtiderna avlägga besök och konstatera att fotbolsskillarna blivit lite småfeta och inte har några kompisar kvar samt att hon som var så snygg i nian nu ser väldigt gammal och trött ut. Nu finns visserligen facebook så ingen behöver egentligen åka hem längre, men många gör det ändå. Min egen dialog med med den stad som jag föddes i Kristianstad har varit mer eller mindre icke existerande, mest beroende på att mina föräldrar gjorde som jag, nämligen flyttade därifrån. Med 10 års perspektiv på denna händelse inser jag att känslan av att komma hem inte kan infinna sig längre för min del. Delvis har jag löst detta genom att låta Malmö agera som min andra hemstad, två saker kvalificerar Turning Torso staden dels var jag där mycket som barn (all släkt bodde där) när jag besöker Skåne (1-2 gg per år) är det min bas. I kväll tar jag planet från Bromma för att gräva lite i den skånska själen och min horisont utgår som vanligt från Malmö som i min egen revisionism förvandlats till min födelseort.

Soundtrack på resan blir
Cobblestone Jazz 23 seconds (lyssna på deras liveset på Samurai fm)
Ricardo Villalobos- Violetta
Yellow Sox- Zig Zag (Ronald Appel remix)
The Orb- Little Fluffy Clouds
Martin Buttrich- Hunter
A Mountain of One- Freefall
Pier Bucci- Glasgow
headphonesex (processparts 048)- mix från bloggen modifyer
David Bowie- This is not a america
Matthew Dear- Elemtary Lover (DJ Koze remix)
när jag närmare mig Malmö klämmer jag in något med Minilouge också för säkerhets skull.

Indiedans

Sverige är som bekant ett indieland, ett påstående som i det närmaste varit ett mantra på den här bloggen i snart tre år. Lika ofta har jag hyllat dansmusiken, anledningen är förutom att jag helt enkelt gillar elektronisk musik bättre den öppenhet som finns/funnits inom dansmusiken att jämföra med den konservatism och musikaliska främlingsfientlighet som präglar indiemusiken och den omgivande kulturen (även känt som mainstream). Personligen förknippar jag två ord väldigt intimt med indiekulturen avsändare och igenkänning. Avsändaren är ofta den som avgör kvalitén på låten eller albumet (tidningen De Bug visade förra året att denna brist även existerade inom dansmusiken). Huruvida avsändaren är kvalitativ eller ej avgörs oftast av andra parametrar än den musikaliska kvalitén. Ofta är ordet hajp en nödvändig ingrediens i ett skralt teoribygge som är en sammansättning av ologiskt valda bitar ur diverse a-kurser. Indieklubb besökaren (primärt den äldre gruppen) finner sin njutning i igenkänning på dansgolvet det vill säga han vill veta vilken låt det är som spelas för att släppa loss, ungefär som på vilket stadshotell som helst.

Tidigare har dansmusiken utgjort en motsats med övertejpade vinylskivor och white labels som grundpelare, en kultur som konservativa puritaner till trots har präglats av en öppenhet som välkomnat främlingen. Åtminstone är upplevelsen sådan när du blickar bakåt i kristallkulan.
Den klubbbom i huvudstaden som borde ha nått sin slutfas vid det här laget tillkom ju som bekant genom en korsbefruktning mellan dans och indie något som de båda kulturerna enligt myten skall ha tjänat på. Exakt vad vinsten är känns i dagsläget oklart att indiemusik idag är elektronisk är nog något vi snarare kan tillskriva den tekniska utvecklingen. Medan dansmusiken (talar här om min hemstad) allt mer liknar det jag beskriver ovan, igenkänning och avsändare blir allt viktigare. Något som delvis kan förklaras av det alltför stora utbudet av musik. Två ingredienser som visserligen fungerar ypperligt med Wallpapper estetiken men den känns mer som ett steg bakåt än framåt. Allt är Internets fel tänker ni, det finns inga låtar som publiken inte känner till, en gissning som faller på sin orimlighet när vi beaktar det enorma utbudet. Filterfunktionen tillfaller i dansmusiken dj:n det är hans eller hennes ansvar att introducera publiken för det nya. Annars återstår bara igenkänning och ryggdunkande.

Raderna ovan beskriver en tendens, naturligtvis är den fysiska verkligheten inte sådan men tendenserna pekar ditåt. Problemets kärna går att diskutera men som så ofta så pekar det emot att felet som vanligt är den patriarkala omklädningsrumsstrukturen som är boven i dramat.

Ordet slapp är ett underskattat ord som under min uppväxt vara att likna vid ett universal verktyg, ett ord som fungerade i all sammanhang. Justus Köhnckes video till covern på gamla krautrock låten feuerland ger mig anledning att återigen få använda detta gamla favorit ord som prefix. Videons amatörmässiga utstrålning synkroniserar ypperligt med samtidens youtube beroende.

Ni hittar den

här

Förtydligande

Med medelklassen roll menar jag den som förändringsbenägen grupp som hela tiden strävar efter att utvecklas med hjälp av sitt kritiska tänkande.

En kort tanke bara

De så kallade nya moderaterna vann som vi alla vet 2006 års val på att det insåg att medelklassen var den nya arbetarklassen. På så vis lyckades de fånga alla de som önskar plasmaskärm och galleriashopping. Att socialdemokraterna fortfarande tycks ha svårt att greppa detta faktum, får mig mest att undra om vad deras analytiker har för bakgrund och framför allt kunskap. Det intressanta är vem som tar över den gamla medelklassens roll? Innovatörerna som vi finner i de urbana enklaverna är för få till antalet och saknar nog tyvärr den rätta ansvarskänslan för att fylla tomrummet. De som har kallats den kreativa klassen då? Nja upplever dem mer som en urban version av den nya arbetarklassen. Personligen saknar jag intelligenta gissningar på frågan men jag upplever den som väldigt intressant ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Om det är någon som upplever att de har intressanta spekulationer, var vänliga att klottra ner dem i kommentatorsfältet.

Tv-diet

Tv- serier betydde redan som liten mycket för mig, detta trots att det bara existerade två kanaler och utbudet såldes var enormt begränsat. Tidigt upptäckte jag att vi i Sverige var extrem obegåvad när det gällde tv-produktion och blickade likt de flesta emot England eller USA. Det är förmodligen den enda åsikt som förenar 10 års varianten och 30 års varianten av mig själv. Efter ytterligare ett par år med en tv-diet bestående av serier som Wonder Years, Cheers och Degrassi High upptäckte genom Twin Peaks att de i min egen (då fiktiva) tablå existerade två typer av serier. Den första var sådan jag sett under det sena 80-talet, skickliga hantverk som innehöll alla nödvändiga ingredienser för att jag skulle välja att bygga min elevkalender och min fritid kring dessa. Men hösten 1990 insåg jag för första gången att en tv-serie kunde föra både mig och kulturen framåt, upplevelsen var naturligtvis omskakande och jag blev sugen på mer. Tyvärr innehöll 90-talet mest det förstnämnda och humorn stod i centrum (Killinggänget, Seinfeld etc.) fortfarande så var jag beroende av tv-tablån och alla verkade tycka att den ytterst mediokra tv-serien Vänner var briljant. Nästa framåtrörelse för egen del skulle dröja till 2002/2003 och det skedde i tv-landskap som förändrats radikalt min egen tablå var inte längre en fantasi utan en realitet. Gelikar som även de insåg att kulturen befinner sig i en ständig rörelse framåt delade med glädje med sig av sina senaste fynd. Vilket för innebar att jag aldrig behövde rätta mig efter SVT: s tempo när det gällde The Office. Som precis Twin Peaks uppfyllde kriterierna för att föra både mig och kulturen framåt. Hungern efter mer infann sig naturligtvis omedelbart, vilket mest resulterade i en nördrealtion till den nyss nämnda tv-serien.

Idag är det nästintill att betrakta som ett hån gentemot utvecklingen om du läser igenom tv-tablån i dagstidningen. Konsumenten har idag tagit makten över tv-tittandet (åtminstone på ett teoretiskt plan). Utbudet är det närmaste att betrakta som hemlöst och alla kan idag redigera sin tv-tablå. Min egen består idag av gammalt och nytt, det nya utgörs denna höst mest av Californication och MadMen, två serier som uppfyller kraven typ ett välgjorda och jag har konstruerat ett behov som jag i det närmaste upplever som om det vore fysiskt betingat att se dessa flera gånger i veckan om möjlighet finns. I går kom jag faktiskt på mig själv med att en form av verklig vilja kommentera det senaste avsnittet av Californication på Showtimes hemsida. Men varken MadMen eller Californication kommer att för kulturen eller mig framåt, möjligen kommer de få mig att bli heltidsrökare. Därför är min tv-dröm för tillfället något som skakar om så tränger sig ut ur min laptop och verkligen går in under huden. En serie som tar mig härifrån det kyliga Stockholm och öppnar dörren till en ny värld. En serie som ger mig det där lilla extra och kanske, kanske kryddar min personlighet med vad den saknar för att ta det där berömda steget.

Noterar att det i nya numret av BON (som precis landade på vår hallmatta) finns en artikel om det nya supersmala idealet bland män, 185 cm och 70-75 kg. Vilket innebär att jag med min genuppsättning är helt körd som idealman. Men kul att vi numera delar anorexi jämlikt mellan könen, känns som ett framsteg… Men egentligen så blir vi bara fetare och fetare något som helt korrekt noteras i artikeln. Intressant nog ett fenomen som är helt frånvarande i huvudstaden. Men egentligen så är var väl artikeln tänkt att publiceras 2005?

Housen har smugit sig in i mitt liv under året och det blir bara mer och mer lättlyssnat

Sambada EP

Jag hade rätt

Har sedan den här bloggen startade hävdat att nostalgin kommer att utplåna all kreativitet i min egen generation. I år kom så äntligen det slutgiltiga beviset när alla sitter och frossar i högstadienostalgi på facebook. Förutom att konstatera att alltför många i vårat land är förändringsfientliga så hoppas jag att denna process leder till något gott, kanske sållar den agnarna från vetet.

Vad vill dom?

Min mobiloperatör brukar titt som tät höra av sig, lite ironiskt sker detta alltid med hjälp av papper, i bland sms men nästan alltid sker kommunikation med hjälp av det gamla hederliga papperssamhället. Väldigt ofta verkar de tagit hjälp av någon reklamare vars enda kreativa förmåga här att kommenterar alla artiklar på Resumes hemsida samt lusläsa Viggo Cavlings blogg. Fördomar, sexism och allmän uselhet är genomgående tema för den reklam som min mobiloperatör skräpa ner vårat hallgolv med. Men dagens vidriga reklamblad där de indirekt uppmanar mig att byta namn tar ändå priset i uselhet. Vi lever i en tid då det privata inte längre existerar, tekniska landvinningar har gjort det möjligt för en normalbegåvad apa att kartlägga individer. Trots detta matas vi med reklam som behandlar som om vi vår kollektiva idioter med enhetlig smak. Dessutom innebär detta att jag av ren princip måste bojkotta TV i mobilen.

Förtydligande

Med anledningen av mitt förra inlägg samt

det här

viktiga inlägegt av Tom Malmqvist vill jag förtydliga en sak. Jag är allvarlig med mn förhoppning om mer utrymme för Nisse Holm eftersom jag i likhet med Tom Malmqvist anser att Holm är typisk för idrotten. Eller som Malmqvist skriver:
"Men hur utbredd är egentligen denna uppfattning inom världens största folkrörelse? Tyvärr tror jag att Holm är typisk för ett slags smygfascism som alltid har hasat runt och skrämts i idrottsrörelsens källargångar. "

Det är dock bättre om denna facism ges tillåtelse att visa sitt rätta ansikte i stälelt för att vi låsats att idrottsaktiviteter (primärt i grupp) är bra för barns värderingar (aktiviter i grupp är sällan utvecklande). Jag tror Nisse Holm kan ge detta ett ansikte,d et är alltså inte primärt skrattet jag är ute efter utan sanningens allt annat än fagra ansikte.

Alex Schulman

pratade om självförakt (sitt eget) i svd:s söndagsintervju, min förhoppning är att skriav lite om just självförakt i veckan, men mer om det senare. Söndagsdelen i DN bjöd på det sämsta och fulaste modereportaget jag skådat sedan jag bläddrade i mammas Elloskatalog på stranden i mitten av 1980-talet. Min undran är vem vänder sig tidningen till? Har +40 männiksor verkligen samma intressen idag som för 25 år sedan. jag tvivlar på det.

idetorka

Den här bloggen som mest av allt är en välbevarad hemlighet lider för närvarande av min idetorka. Ideerna finns där jag tuggar dem både en och två gånger men när det är dags att spotta tar det stopp. Efter att ha läst föregående rader förstår ni säkert att jag för tillfället är oförmögen att formulera mig oavsett vad för tankar som strömmar runt i mitt huvud. Tyvärr kan vi inte alla vara Alex Schulman, vars avsked till bloggandet blev en nyhet som antog groteska proportioner. I de märkliga och påfallande usla analyser som följde på avhoppet nämndes inget om att Schulman gjorde ironin stor igen (även om den alltid varit stor i bland folket=läsarna av hans blogg. Men när detta 90-tals grepp återigen visar sig vara gångbart vill jag slå ett slag för

Nisse Holm

Som rönte en viss uppmärksamhet med sitt debatt inlägg om att idrotten räddade honom från litteraturen förra veckan. Jag är 100 % icke-ironisk när jag vädjar till landets tidningsredaktioner att anställa denna man antingen som krönikör eller som bloggare. Det kan bara finnas vinnare bland läsare av hans stundande alster, jag hoppas på en bok inom ett år.

I det nya numret av Rodeo skriver Jan Gradvall om tunnelbanan läs den artikeln, hans känsla för tunnelbanan ligger väldigt nära min egen (och förmodligen alla andra lantisars)

Robotar

I dagens Volt (huvudstadbladets helgmagasin) hittar ni en lite artikel om framtidens vardagsrobotar, skriven av undertecknad ni hittar den

här

Överskattad

När jag läser sånt

här

påminns om jag om att vi ofta tenderar till att överskatta människan och hur mycket jag längtar efter evolutionens nästa steg. Nivån på det hela och det vis hjärnan felaktigt används i detta sammanhang gör mig bara ledsen och uppgiven. Genom att hota med att avslöja någons namn. Exakt vad får du ut av det? Vari ligger vinsten? Naturligtvis existerar ingen vinst bara en förhoppningen om att evolutionen har mer bråttom med vissa personer .

Avsaknad av underground

den här artiklen

som jag fann via Martin Gelins fina svd blogg var resejournalistik modell bättre. Om jag inte missminner mig var det Hornstull som stod i fokus i fjol och år är det Göteborg som gäller för New York Times. Inte visste jag att svenska hipster journalisters lobbyförmågor var så väl utvecklad? Något jag fastnar vid i artiklen är följande stycke:

"Later Johan and I made our way to the outskirts of the city. “I lived in Stockholm for 10 years,” he said in the cab, “and I never found an underground club. That's all I went to in Goteborg.” The best parties, he said, were thrown at an old porn club called Nakna Sanningen — the Naked Truth — by “a guy who went under the name Gandalf.” There were whitewashed walls and beds everywhere, and, as Johan remembers fondly, tobacco being mixed with hash on the bar using a blowtorch. “Stuff like that you would never see anywhere in Sweden at that time.” "

Gandalf ordnar väl undergroundfester i Sockholm numera, Sveriges tredje stad Malmö brukar positionera sig gentemot huvudstaden med hjälp av sina svartfester liknande postionering kan skådas från västkusten. Något orättvist kan jag tycka avsaknaden av uderground i Stockholm är inte fullt så stor som myten gör gällande. Men de höga levnadskostnader dränerar sakta men säkert staden på dess kreativa krafter. Som jag sagt här tidigare en lågkonjuktur är vädligt välkommen.

Sist bara en grej kvällstidningarna pratar om en mild höst trodde att vi hade lärt oss det är inte en positiv nyhet då det innebär ännu en skräpsommar.

fredag

Inser så här på sen eftermiddag att det faktum att jag uppskattar senaste numret av Fantastic Man förmodligen stärker bilden av mig som en 1900-tals produkt, inget ont med det bara att hoppas att jag aldrig börjar gilla Tarantino. Försöker vara 2000-tal och lyssna på Random Factors fina live-set på Samuari fm liksom ovanstående något som rekommenderas.

Kultur och statistik.

Att yngre generationer måste positionera sig gentemot de äldre är sociologiska baskunskaper. Därför är säkert en hel drös unga bloggare just nu i full färd med att attackera Andres Lokkos (ej på nätet än) slutsatser i dagens nöjeskrönika i Svenska Dagbladet. De är tvingad att göra det, protesten är en del av vår natur. Men den kamp som är inte bara till sin struktur är basal dess innehåll blir längden detsamma för bakom de tvångsmässiga positionerna gömmer sig goda tankar och ideer som riskerar att drunkna i en flod av meningslösa Youtubevideor och töntiga facebooks meddelande. Självklart kommer fler att skriva om

Naomi Kleins nya bok

. För det är troligen viktigare att vi tar oss tid att diskutera den fixering vid siffror som råder inom kulturvärlden, för annars finns det snart inga positioner kvar att eftersträva. Då är allt bara siffror och något kvalitetsbegrepp existerar inte längre, vi riskerar då att gå en

Tragisk

framtid till mötes.

För er som inte bryr som om siffror rekommenderar jag att införskaffa Karl Larssons fina diktsamling Form/Force

P.S. Ovanstående postning är inte en produkt av det faktum att jag under 2,5 år haft en blogg vars enda kännetecken har varit dess avsaknad av besökare.

TV

I likhet med flera andra (referar här till bloggosfären) har jag fastnat för tv-serien

Californication

, där David Duchovny är briljant som författaren som egentligen bara vill ha sin familj tillbaka. Att hans frus mer eller mindre gått vidare i livet hanterar han genom en massvis dos sex, alkohol samt ett beteende som vår statsminister inte skulle uppskatta. Har funderat en del på varför jag fattat tycke för den serie (förutom den omedvetna positioneringen), i likhet med många amerikanska serier med liknande innehåll så är den välgjord men att den endast är gott hantverk upplever jag inte som en tillfredsställande svar på frågan till mig själv. Det faktum att en gammal The Officenörd som jag ges möjlighet att återse Lucy Davis känns även det en aning tunt. Får därför kapitulera inför verkligheten och dekonstruera mitt imaginära jag och erkänna att det är myten om den dekadenta författaren och dennes leverne ställt i kontrast i den eviga längtan efter stabilitet som attraherar. Sedan känns det väl säkert befriande att se en person över 30 spy ner en tavla när du bor i ett präktighetsmecka som Stockholm.

Det finns tydligen ett ”tjänstemanna” förslag om att tunnelbanan skall gå till midnatt på vardagar och dygnet om på helger, känns väldigt gammeldags och doftar 1900-tal. Om nu lilla Stockholm vill vara den storstad den ständigt referar till är såklart dygnet om sju dagar i veckan det enda acceptabla alternativet.

Idealism 2.0

- Rösta slentrianmässigt på socialdemokraterna
- Läs lagom amerikansk litteratur med mycket cred men som inte är för svårbegripliga.
- Haka på lifestyleracet med mat och inredning, krydda det hela med lite miljötänk.
- Kokettera med din skepsis gentemot webb 2.0 samtidigt som du frottera i ditt facebook intresse. För där kan du träffa gamla vänner du tidigare dissat men det är ju så roligt att hålla kontakten!
- Framhåll hela tiden vikten av socialt arbete, fast du aldrig någonsin själv skulle vilja arbeta med något liknande.
- Nostalgi genomsyrar allt och är ständigt i vägen för dina möjligheter att någonsin utvecklas som människa.
- Du säger att du inte tror på någon religon men antar allt mer formen av en fanatiker.


Idealism 2.0 en produkt av en lång rad missförstånd samt en imponerande närvaro av den mänskliga naturen.

porr

För vissa personer inom media måste det här vara lika med porr

Bokfestival

Jag talar inte om innovatörerna utan snarare de som försöker imitera dem, men egentligen borde beakta sökandet efter en mer klädsam image.

Omodernt

Under en ytterst slentrianmässig genomläsning av gratistidningarna i morse slog det mig hur märkligt det är att nöjespaneler (panel på en fredag som kommentera meningslösa saker) fortfarande existerar. I dag kan du vara din egen gudie, med lite hjälp av bra filter något svenska nöjespaneler knappast kan anklagas för att vara. Deras val är trötta och deras kunskaper ringa och dessutom är de frapeprande ofta inte uppdaterade. Min förhoppning är det läggs till en populärkulturbalk i den svenska lagboken och i den förbjuds alla nöjespaneler.

Förklaring

Tog precis bort gårdagens inlägg inte för att det var provocerande eller något i den stilen. Upplevde nu på morgonen att inlägget saknade stringens, intelligens och en rad andra egenskaper som kan göra ett blogginlägg värt att slösa bort sin tid på. Min förhoppning är att även ovanstående egenskaper knappast är något du vanligtvis förknippar med mig hitta en nivå som gör det värt att blogga igen.

P.S. Jag anser dock fortfarande att 70-talet är det mest överskattad deceniumet.

I behov av en uppdatering

Kommer idet här inlägget hänvisa till begreppet "rockism" som en metod för kultur och nöjesskribenter att positionera sig gentemot generationen innan inom samma sfär. Framför allt det behov som det trots allt finns av att förnya ordet rockism och fylla det med nya referenser och innebörder. Något som slog mig när jag läste det

här

Att ge sig på DN och Wahlöf samt i detta sammanhang dissa eventuella Hunter S Thompson hyllningar ( som i ärlighetens namn endast borde hyllas av människor som är 60+ åtminstone av nostalgiska skäl). Vi vet att DN är rockism men för att prata sportspråk, det är skjuta in bollen i öppet mål. Personligen skulle jag föredra en diskussion om vad den nya rockismen är det vill säga en postionering gentemot skribenter i 25-30 års åldern. Nödvändiga ingredienser i denna rockism är göteborgsscenen (och den relativt krystade intellektualiseringen av denna), hiphop, mat, överklassromantik etc. och litterturmässigt är det fortfarande kritikerkonsenus kring amerikansk litteratur som gäller. Eftersom den gamla rockismen är färdigdiskuterade borde vi lämna den bakom oss och i stället rikta blickarna emot den ovan beskrivna. Jag själv är med ålderns rätt en anhängare av den nya rockismen och är beredd att som observatör ta fallet, men revolutionen måste komma underifrån (syftar här på ålder).

Med risk för att det allt mer skall framstå som en blogg vars främsta syfte är att hylla

Natalia Kazmierska

erkänner jag att helt missade det hons beskriver i texten låt vara att jag bara sett det första avsnittet men jag borde ändå skämmas.

Lite reklam

I dagens Volt som är Huvudstadsbladets (Helsingfors) helgmagasin kan ni läsa en artikel om Facebook v.s Myspace ni hittar den

här

Sena reflektioner

Likt en trotsig tonåringen funderade jag först på att vägra beskåda SVT:s

Upp till kamp

inte på grund utav den väntade kritikerkonsensusen utan på grund av ett uttalande som Peter Birro gjorde i samband med lanseringen av serien. Det var något i stil med att folk hade ryggrad på den tiden (60-tal och 70-tal) ett påstående som sociologiskt sett är helt felaktigt och troligen är en produkt av en lång rad missförstånd. I dag beslutade jag mig dock för att se den och jag erkänner den var synnerligen välgjord, inte jag köper på dvd och naiviteten och nostalgin var lite för närvarande för min smak men ändå riktigt bra.

Rodeo

har som bekant givits en design jag vill nästa säga att det inte var snyggt, men ogillar lögner det är frapperande vacker för ditt öga därom råder ingen tvivel. Däremot funderade jag en hel på den uppenbara ambitionen att skriva analytiskt om det ytliga (i brist på bättre ord) ofta lyckas inte det riktigt som till exempel i samtalet om klass/högkonjuktur Runda bords samtal har varit på modet ett tag som artikelform, men är väldigt beronde av dess deltagare. För att fullständigt ro i land med ambitionen skulle det krävas att Natalia Kazmierska (hennes konstkritik är numrets absolut höjdpunkt) och Martin Gelin skrev allt. I vilket fall som helst så lär fler (där i bland jag) spara sitt exemplar av Rodeo.

Nu har äntligen det äntligen börjat komma friend request från okända personer på Facebook, känns som den svenska smekmånaden är över. På lördag kan ni läsa en artikel om Facebook v.s. Myspace av undertecknad men mer om det då.

I väntan på

Har mycket att göra så jag lär inte hinna blogga de närmaste dagarna, i väntan på ett detta citerar jag Seth Godin, och hans kommentar om varför bloggar är viktigare (min förenkling) och bättre än facebook:

"Om du spenderar 7 timmar per dag inne på sociala nätverksplatser och svarar på frågor hinner du aldrig genomföra dina egna idéer."

Tänk på det...

Behövligt

Vi lever som beknat stundtals i plattityderna och de menlösa insmickarnade tilltalets tidevarv. Kändes därför någonstans befriande med

Roy Andersson

intervjun i senaste numret av Nöjesguiden. Långt i från allt är brilijant men framför allt det han säger om svensk film är underbart.

Musiktips

Mannen bakom årets sommarhit (åtminstone i min värld) Roland Appel har ett riktigt fint dj-set på

Samurai fm

. Sommrig musik åt det houseiga hållet som hjälper mig att förtränga höstens ankomst. Eftersom 50-tals vurmande åter tågat in i mitt liv har jag fattat tycke för

Eva Be

kommande tolvas omslag (se ovan). Mycket Sonarkollektiv idag såldes.

Obegriplig dumhet

Noterar i dagens SVD att personalen på SVT fått fylla i en enkät om hurvida så kallade programprofiler som tagit steget (det logiska) till kommersiella kanaler skall få komma tillbaka till SVT eller ej. 26,8 % svarade nej och 12,8 % svarade kanske. Personligen häpnar jag och ställer mig ytterst frågan till om dessa personer överhuvudtaget skall arbeta (menar verkligen överhuvudtaget) när de uppvisar en sådan obeskrivlig dumhet. tror de fortfarande att det är sjuttiotal. För en gångs skull delar jag åsikt med Stina Lundberg Dabrowski som anser att frågeställningen är absurd, sannerligen den är galen vad är vitsen med en sådan fråga? Kan någon förklara?
Att det sedan är så att förlusten av dessa så kallade programprofiler är det bästa som hänt SVT är en annan sak. Det kan förhoppningsvis innebär att tittaresiffor sjunker och att statstelevisionen kan stöpas om och bli en samlingplats för mer nischade program.

Noterar att Fokus förutom en fin artikel om upphovsrätten väljer att ha med en artikel om nörden nya roll i populärkulturen. Var inte det ämnet på tapeten 2004? Ber att notera att det sistnämnda inte har med rubriken att göra.

Karaktär

Bilden ovan tog jag under en visit till Malmö tidigare i veckan en typ av bostad sökes annons du bara kan finna i Malmö (om vi begränsar oss till den nationella blicken) Var och en må tycka vad denne vill om den gycklarevänliga atmosfären i Malmö men den har i stort sett ersatt den deprimerande östatsimagen från förr. Götet har som bekant dumglädjen och en hipp musikscen, det fick mig att för en kort sekund ägna en tanke åt vad som är Stockholms karaktär? Kanske avsaknaden av densamma? Bristen på tradition och den desperata jakten på det nya torde vara vår motsvarighet till det kollektiva boendet och dumglädje. Om vi väljer ett väldigt begränsat urval förstås, annars får vi bara ytterligare en stor småstad som de försöker bygga om, men avsaknaden av tradition präglar även denna mission.

Funderar på att strunta i samtiden och fördjupa mig i tv-serien Mad Men och läsa Life International från 1949, allt är förmodligen den strålande Richard Avedon utställningens fel.

Saknad

På min facebookprofil har jag valt följande citat:
"Jag känner mig allt mer ointresserad av åsikter. Jag kan känna att jag nästan inte har några. Kanske några per år."
Valet var naturligt inte bara för att jag ofta känner just så när det gäller åsikter utan kanske mest för citatets upphovsman Martin Luuk. Dennes eminenta texter på Loyal Press förgyllde som bekant mitt 2006 och denna sommar har jag saknat nya texter från Martin Luuk mer än någonsin. De har alla ingredienser av vad du och jag behöver just nu.

TV

Förmodar att SVT planerar ett program som liknar

det här

Sverige har ju så bra koll och är bäst på webb eller?

formuleringskonst

Den senaste tiden kulturbråk har dels utgått i från Maja Lundgrens bo men även med utgångspunkt i Ranelid och Ernst Brunner beklagat sig över att kvalitén i svenska deckare. De har fått kritik och kallats bittra vilket ledde till

den här

ytterst dåliga artikel i vår egen morgontidning SVD. Blir lite märkligt när självkänsle gurun Mia Törnblom skall kommentera det hela. Dessutom kan vi utan problem sortera in henne i samma smakmässiga fack som deckareförfattarna som är föremål för bitterheten. Vilket gör valet av henne som kommentator lite märklig.

När du bläddrar ett par sidor i SVD Kultur söndagsutgåva finner vi kärnan i problemet formulerat i en mening precis så som kulturjournalistik är tänkt från början. Föga överraskande är det kulturchef Carl Otto Werkelid som är ingenjören bakom det hela. Kan tyvärr ej finna krönikan på nätet (förmodligen lathet från min sida) så avslutningen på kröninkan citeras nedan, en avslutning som i sin tur är ett citat från ett av Lars Forsells akademital:

" Man behöver inte förakta den dåliga musiken och poesin därför att man älskar den goda"

Den meningen räcker bra vi behöver inga mer artiklar om kulturbråk, men om just SVD vill skriva mer tycker jag att de skall vända sig till sin tv-krönikör

Annina Rabe

då hon besitter en av Sveriges vassaste pennor.

I morgon skall jag vända neogubbigheten ryggen och försöka skriva om något mindre uttjatat.

För fem år sedan

Mamma ligger nästan inkapslade i täcket, hon var valt att lägga sig tvärsöver den benvita dubbelsängen.

Jag dödar Stålmannen, kör in hans huvuden i trailern med ett barns entusiasm, tills det att det frigörs från hans övriga kropp.

Mattpiskan landar på min tånagel som befrias ifrån sin värd, jag lär mig att kroppsdelarna är utbytbara. Jag är fem år vi pratar aldrig om det mer annat än i skämtsamma ordalag.

Placerar boken på bordet, markerar min rättmätiga plats som huset herre, jag är nio år min mamma och jag är en enhet.

Kräks i en papperskorg, alla lyssnar på Nirvana min mamma respekterar mig inte.

Ansiktet är sotgult, blöjan för löst påsatt döden är outtalade men ändå fyller den rummet.

Skrattet genomljuder den famösa villan, jag skäms mamma är lycklig igen.

Hans skägg är vänligt jag är fientlig och fruktkakan välsmakande

Två människor sparkar boll det är sommar 1986, de ler

Trägårdsnazismen präglar våra helger mamma är irrationell och oresonlig, jag är lillgammal och ovetande på väg emot ett misslyckande som saknar motstycke.

Jag är i centrum, frotterar i de vuxnas naivitet, bakom ansvaret ser jag att mamma ler hon tror på mig.

Kuvert förblir oöppnat, svek misslyckade investeringar vår relation förändras.

Mamma vill inte vakna jag drar av henne täcket frukosten är klar

Mamma vill inte vakna, jag drar av henne täcket en sista gång, hon lyssnar inte

Blommorna, kan inte komma på dess namn, blommorna lätt rosafärgade framkallar minnen av en morgonrock.

Perfektion

Dialog

Minnen tycks flagna ryggar vändas åt andra hållet.

Tusse, hatar det ordet, värnar om dess innebörd glömmer dess betydelse.

Din lillebror var white trash i dess renaste form, vi har förskjutit honom nu

Hatat honom för din skull

Avfärdat hans missbildade familj

Mörke Masse skrämmer mig inte längre men minnet av den tid som flytt, bryggan mellan helan och halvan och Kompakt är riven

Min egen bro över floden Kwai är sprängd.

En hammock

Ett barn i en Hawai skjorta

En mörk skönhet

Bilden av en familj

Bilden av mig.

Oförmågan till ömsesidig respekt bristen på uttalade kärlek

Prästen pratar obegripligt sommaren är lång 2002, vi börjar om utan dig

Det outtalade förblir det bestående när allt som återstår är subjektet.

Jag anrättar min kusin adventskalender på det vis som behagar mitt estetiska sinne, hon gråter jag gömmer mig

Den smekande basen och de ploppande ljuden talar om en ny tid utan dialog, utan kärlek

Mamma soterar damernas värld sommaren är kall 1998, vi sätter punkt

Hunden biter mig i benet mamma kommer för sent smärtan i benet har redan börjat kommunicera med min hjärna

Mammas nyinsmorda hand förstör slutet i Physcho, det är 1986 och mitt liv skall snart vända till det sämre

Middagen är en schimär, mamma är gul och vi upprätthåller den borgerliga värdigheten.

Oförmågan att berömma stanna kvar, förmågan att krama tynar bort i det bedrägliga minnet

Mamma är vit

Jag närmar sig sängen

Berättade aldrig att jag älskade henne

Ber om förlåtelse för ouppfyllda förväntningarna,

Det obesvarade betyder intet mer än en nyköpt skjorta, konsumtionen blir vår tillflykt när vår oförmåga att sätta ord på våra känslor förlamar våra sinnen.

tack

Anders Flodström

som är nye chef för högskoleverket öppnar tydligen enlig svd idag för färre universitet i Sverige. På tiden får vi väl säga hoppas det kan innebära att alla gamla gymnasieutbildningar skickas tillbaka till just gymnasiet och att vi i Sverige halverar antalet studenter.

I övrigt vill jag nog påstå att nostalgi ser ut att bli en påstående sjukdom i vårt land och att det mesta är riktigt trist för tillfället. Alla likheter med astrologi är en ren och skär slump.

En tanke slog mig idag

Om vi halverade läskunningheten i Sverige skulle det troligen gynna den inhemska litterära produktionen.

P.S Det finns ingen som helst koppling mellan bilden och meningen ovan, bilden har jag snott från ubercoolische som är satirsida som driver med technoscenen i Berlin och framför allt då techno med prefixet minimal.

Drömmen om lågkonjunktur

Innan dagens postning inleds vill jag berätta att jag älskar att besöka klubbar dock för musikens skull eftersom jag anser att människan är ytterst överskattad som social varelse. Vill även intyga att det finns en stor medvetenhet hos mig själv om "gubbigheten" i det som skall skrivas.

Jag drömmer om en lågkonjunktur, ryser vid tanken på en arbetslöshet kring 20% och en konsumtionskraft som är lika med noll. Förlorade bostadsrätter och hungriga magar är ett billigt pris att betala för reklamaffischer som inte är genomusla och kanske även rättstavade, för journalistiska texter med innehåll, musik gjord med omsorg, film med manus skrivna av vuxna personer. En underbar lågkonjunktur är inte bara estetiskt tilltalande, den får oss att lämna barerna och alkoholismen att rena våra sinnen och därmed återvinna förmågan till att tänka kritiskt. En ordentlig arbetslöshet får oss att återupptäcka samtalet (två monologer mellan personer som endast använder 5-10 ord i 20 minuter räknas inte som samtal). En lågkonjunktur innebär sist men inte minst en rejäl upprensning i bloggosfären, så den här bloggen skulle förmodligen ryka först av alla.

P.S I morgon hoppas jag kan sluta ögonen och tänka bort de omgivande människorna när Len Faki besöker F12, han är nämligen en grandios dj.