Gubbtechno

I förra veckan fick jag ett sms med följande innehåll:
” Vi måste boka Fehlmann!! En av mina största technoupplevelser någonsin!”

Min vän menade som ni säkert förstått

Thomas Fehlmann

en gång i tiden resident på legendariska Tresor och deltidsmedlem i The Orb, en man som släppte sin första tolva 1982 (aktuell 29 maj med sin nya honigpumpe). Gubbtechno med andra ord, men med den kvalité, omsorg och kärlek som ofta utmärker äldre kreatörer. När jag sedan på söndagen läste det bästa inlägget i väskdebatten som symptomatiskt nog dök det upp väldigt sent, det där med eftertanke ni vet. Arkitekten bakom krönikan var föga överraskande

Carl Otto Werkelid

DIY verkligheten är sedan länge här och kommer i framtiden vara mainstream, men då blir det de som väljer den riktiga studion, eftertanke och sjunger långsamhetens lov det alternativa. Det blir till dessa vi söker oss när vår hunger efter kvalité blir för stor. Tror att den grupp kommer att härbärgera män och kvinnor i medelåldern och pensionsåldern, personer som inte är rädda för utveckling men med en kontext att placera den i. En ungdomlig vitalitet kombinerat med gammal visdom är framtidens avantgarde.

P.S. 1 Year of madness har enligt källor från konstvärldens innersta kretsar fått höra att Alex Schulman är en installation. Enligt samma källor är Ernst Billgren mannen som skapat den till synes mänskliga installationen, vars tanke är att vara en kommentar till vissa kretsars avståndstagande gentemot ironin, som en positionering.

P.S. 2 Enligt ännu säkrare källor från regeringskansliet har nu Year of Madness fått bekräftat att familjen Reinfeldt (mannen Fredrik är statsminister i fall ni missat det) är en massmedial konstruktion. Enligt rykten i undergroundkretsar har David Lynch utryckt en stark önskan om att få regissera filmen om familjen Reinfeldt.

Monarkin i nischsamhället

Sedan slutet av 90-talet är jag övertygad republikan (därav länken till republikanska partiet), såldes önskar jag ett Sverige utan en kung och drottning. Kungafamiljen av i dag är en självklar del av den populärkulturella kontexten, de är tillsammans med melodifestivalen de enda stora hitarna vi har kvar. När jag läste ”The Long Tail” funderade jag mer än en gång på kungafamiljens plats i den framtid som Chris Anderson målade upp. Gripen av den smittade entusiasmen föranleddes jag till en början att tro på en vändning gällande opinionsläget. Efterhand inser jag hur fel jag hade, ett framtid nischsamhälle innebär endast att potentiella republikaner kommer var så insnöade på sin grej att de inte kommer att vara medvetna om vare sig kungafamiljen eller republikanernas existens. Medan de stora massorna kommer att sjunga the ark låtar den 30 april till kungens ära. Även om jag gillar ett framtida nischsamhälle som för många redan är här har jag sett väldigt få tendenser till fältöverskridande och överraskningar. Så även om jag och några hundra tusen till har rätt i frågan om monarkin så lär familjen Bernadotte sitta tryggt på tronen länge till

Dagens skiva är såklart The Rice Twins nya tolva Can i Say på K2 som du köper digitalt

här

eller om du föredrar traditionella skivvarianter på valfri skivbutik på nätet.

Syftet med denna postning är inte att försöka bevisa att det vara bättre förr, det är inte heller en missriktad positionering, det är produkten av jag var inspärrad hela lördagen. Som en del av den generation som var den sista att växa upp innan internet förändrade spelreglerna var jag tvingad att söka inspiration på annat håll. Dessutom växte jag upp på landet i tillvaro där kulturyttringar var ytterst ovanliga (om du inte klassificerar division sex fotboll som det). Personligen fann jag större nöje i seriernas värld än i det sexistiska universum en idrottsplats på landet utgör. Min seriediet bestod främst av fransk-belgiska barnserier och lite vuxnare superhjälte varianter från USA. I efterhand har jag förstått att valda delar av denna konsumtion har varit det som utgjort grunden för min smak gällande de mer ytliga tingen som mode, formgivning och arkitektur. Mina första bilder av storstaden hämtade jag från

Will Eisner

hans mesta kända hjälte The Spirit var alltid välklädd när han strök runt i ett film noir inspirerat New York och slog ner halvskumma typer. Det är därför glädjande att Frank Miller (Sin City, De 300, Batman etc.) har satts i arbete med en ny långfilm om denne maskbeprydde herre, vars uppvik på den vita skjortan jag fortfarande inte lyckats få till, som du kan läsa om

här

Visserligen gillade jag slottet Moulinsart och TinTins konsekventa outfiten, men den serie som fick mig att öppna ögonen för femtiotalets mode, design och arkitektur var Spirou som du kan läsa om

här

Naturligtvis föredrog jag den koleriske och snobbige Nicke framför den piccoloklädde Spirou. Men det var framför allt husen och möblerna jag fastnade för, kanske är det därför jag i skrivande stund sitter i soffa som ser ut att vara hämtad från ett av albumena från 50-talets senare hälft. Då eventuella kapitaleffekter trädde in i mitt liv först efter tio års ålder inbillar jag mig att dessa serier spelat en viss roll för de smakideal jag idag uppbär. Men framför allt var det trevligt att minnas hänförelsen över den stora världen.

Vilka stilideal Scott Schuman har vet jag inte men att han är mer Ebba von Sydow än Johan Wirfält om vi nu ska översätta det till en svensk kontext blir uppenbart i helgens intervju i

DN

Vore intressanta att veta om han applicera följande på allt:
” Jag fokuserar bara på det jag gillar, det är så jag vill leva mitt liv. Jag går inte runt och tittar på människor som klär sig illa och tänker "nej, nej, nej". Jag tänker "ja!”när jag ser en vacker uppenbarelse.”
Känns som det är precis det citatet jag vill avsluta med idag.

Kommunikation

Det sägs ofta du växer i mötet med andra människor,, att vi är flockdjur och så kallade sociala varelser. Jag tror inte på det längre, i framtiden kommer många att ha passerat det stadiet i sin utvecklingskurva, de kommer att förstå att det är i ensligheten människan utvecklas. De vet att du mår bäst av att bowla ensam. Personligen har jag på sistone funnit kommunikationen med artfränder allt mer komplicerad, den har förmörkat mitt fokus och tett sig märklig och i vissa fall direkt plågsam. Den har tvingat mig till att stänga av hörsel såväl som känsel och endast lyssna på mig själv. Visst finns det utvecklande kommunikation men de sker i små nischer och inte nödvändigtvis verbalt. Att möta nya och olika människor är ett hinder som försenar din förfining och något som vi alla bör undvika. Måste den ske låt den då ske i en mer kreativ form, förslagsvis på nätet, konflikträdslan är lika mänsklig som hungern. Först där kan vi erkänna att det finns en smak.

Rädslan för att misslyckas/lyckas

Att våga misslyckas är säkerligen en sportkliché från början borde därmed sorteras in i parodins fack. Men just denna kliché tycks trotsa alla osynliga lagar och istället berätta mycket om vår samtid. Det är inte så att den berättar något om nästa års trender, den avslöjar inte heller nästa generations konsumtionsmönster. Den till synes trista meningen berättar om ett flockdjur som si sin strävan att göra rätt och att vara till lags ständigt väljer det mest korkade alternativet. Personligen har jag alltid varit livrädd för att misslyckas och följaktligen så har jag inte uträtta något bestående och jag har inte på något som helst vis fört utvecklingen i riktning som skulle kunna betecknas som framåtskridande. Såväl små vardagliga beslut som kriminalvårds och skolpolitik präglas av denna rädsla. Den svenska kriminalvårdspolitiken har mer än en gång valt en annan mer konservativ så fort en rymning har inträffat. Detta trots att statistiken på intet vis givit några indikationer på att den tidigare modellen skulle ge dåliga resultat, tvärtom.

Den borgerliga skolpolitiken ger intrycket av att sneglat en aning på de lösningar som gjorts inom kriminalvård och andra områden för den delen. Snabba lösningar som på ytan ger ett intryck av ett handfast agerande skall lösa skolans problem? Visserligen håller jag med om att skolan ska ge en kunskapsbas och inte försöka efterlikna en projektanställningsform. Men kvarsittningar och möjligheter att ta telefoner ifrån elever känns mer som produkterna av den ovan nämnda klichén än som en tanke som finslipats ordentligt. Mer handlingskraft än intellekt, såldes, samtidigt förstår jag väldigt väl rädslan för att göra fel särskilt i dagens samhälle där du ska ha gjort karriär innan du fyller 25. Ett tempo som knappast ger utrymme för några misstag, samtidigt är de flesta ett resultat av den rädslas slutprodukt det mediokra. Ekvationen är enkla vågar du inte chansa och stimulera din irrationella sida. Då lär du förbli en grå och osynlig pusselbit uppe det gigantiska soffbordspusslets högra hörn.

Tror jag ägnar eftermiddagen åt att avnjuta house och techno scenens pionjärer, de vågade göra fel och skapade egna som samhälle som var allt annat än grå och trista. Samtidigt ska glädja mig åt alla de som följer i deras fotspår, resultat må ofta vara dåligt men de vågar misslyckas och har därmed tagit ett steg emot pusslets mitt.

Lite personliga reflektioner på svansen

När jag läser ”The long tail” är det framför allt tre tankar som formas i min lilla hjärna.

-Förmedlarnas roll
-Varför kom jag inte på den här iden? Det slutgiltiga beviset att undertecknad inte är en så kallad ”doer”
-Martin Gelins frågor i sin intervju (sista numret av sex för er som missat det) med Chris Anderson är väldigt bra.

När det gäller den första och mest omedelbara tanken om förmedlarnas roll, så tycker jag inte att Chris Andersson att dennes roll har förändrats möjligen anser att de blir fler och att förmedlingen inte nödvändigtvis ingår i deras yrkesroll. I den mer globala kontexten tror jag faktiskt att det stämmer men i den mindre svenska kontexten är förmedlarens roll relativt oförändrad. Den största förändringen är att du idag inleder din karriär på nätet förut gjorde du det genom fanzines. Dock är det sociala kapitalet minst lika viktigt idag, men grunderna till detta kan idag byggas via nätet men de måste sedan fullbordas fysiskt. När det gäller punkt två handlar det nog mest om att jag gillar Andersons bok samt en viss frustration över mitt eget livsfacit. Martin Gelins fråga om nya smakhierakier och homogena grupper inom de mindre nischerna är grymt relevant fråga. Tycker att Anderson behandlar det i boken men att det borde ges ett lite större utrymme. Men det är påfallande hur mycket mer påläst Gelin är jämfört med vad Kristoffer Lundström var i den intervju han gjorde i Kobra med Chris Anderson.

Slutligen två korta mer eller mindre oväsentliga synpunkter från min sida: Matthew Dears nya skiva ”Asa Breed” låter väldigt Matthew Dear, så ni som bara hört hans alias Audion förvänta er något helt annat. Nu hoppas jag bara att den får samma positiva mottagande som förra fullängdaren Backstroke (2004). Även om jag har ett svagt minne av att den skivan i verkligheten passerade relativt obemärkt här uppe vid polcirkeln, möjlighet till bättring denna gång alltså.

I väntan på helgen

En god vän till mig bruka ofta tydligt uttrycka sin avsky inför DN, ett av hans favoritargument är förutom dess låga bildningsgrad dess likhet med kvällstidningarna

den här artiklen

talar för att alla hans utbrott varit befogade. Men samtidigt är jag kluven det var ju så att min bricolagevän Gustaf figurerade i DN på stan idag

Gustaf i DN

Fast i ärlighetens namn vet vi alla att technobommen har varit, men det artiklen är lika trevlig för det. Funderade först på att inför helgens händelse posta en Villalobosremix här på bloggen men beslutade mig för att överlåta det åt yngre mer kunniga förmågor. Inför helgen funderar jag annars mest på om det inte är så att den begåvningshandikappades tillstånd är det opitmala rent intellektuellt? Grubblerier och besvikelse över tillkortakommande vore då ett minne blott. Lovar att en dag utforma ett slags filosofiskt försvar för denna ståndpunkt.

Att känna sig hemma

En av årets stora förändringar för min del är att jag börjat uppskatta Kristoffer Poppius allt mer, anledningen till att jag vågar komma ut med det nu är förmodligen hans inlägg the secret life of kristoffer poppius på hans

DN-blogg

Även om jag kan känna igen mig själv i relationen till fotboll i det Poppius beskriver gällande sin relation till IFK Norrköping så är det framför allt de avslutande orden som får mig att vekna ”längtan efter att få höra hemma någonstans”. En känsla eller snarare upplevelse av en känsla som jag delar med Poppius, en bedräglig instinkt som grundar sig i vår önskan att vara så normala som möjligt. Sedan jag blev 21 har jag saknat en plats att höra hemma på, vilket inneburit odlandet av en hälsosam revisionism. Men samtidigt har jag försökt kompensera den bristande kontakten med mina rötter genom ett lika sjukligt som meningslöst googlande på gamla skuggfigurer från det förflutna. Allt ursäktat med att människor är mer intressant i sin virtuella gestalt än vad de är i sin fysiska. Men på sistone har jag upplevt en stor frustration gällande sökresultaten på gamla klasskamrater, deras tillkortakommande på google blir en smärtsam påminnelse om det nödvändiga i min egen revisionism. Trots denna stundom intensiva avsky gentemot min främsta hobby vet jag att nästa vecka kommer jag återigen på arbetstid sitta där och desperat söka efter min egen imaginära hemort.

lite av varje

Föll för det här

TV-tipset

i förra veckan, något jag inte ångrat. The Riches är realtivt konventionell i sin dramaturgi, något som jag allt mer upplever som seriens styrka. Den hederliga cliffhangern som får dig att längta till nästa avsnitt, det bästa att du nuförtiden kan se nästa avsnitt direkt och inte behöver vänta tills nästa vecka. Personligen anser jag att Eddie Izzard och Minnie Driver briljerar i The Riches och att ni bör uppsöka närmaste torrent och där införskaffa åtminstone pilotavsnittet. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har även skrivit den bästa kommentaren på sextemat i senaste numret av BON
href="http://www.rodeomagazine.se/gastblogg.php?guestbloggID=192&Blogg=9&KOM=yes#read">CRFN

Min bästa fikastund någonsin var på Cafe Ovfandahls i Uppsala för fem år sedan, mitt sällskap var Björn Ranelid, tanken var att det skulle utmynna i en intervju istället blev det en personlig upplevelse som jag varmt kan rekommendera de flesta. Läser att han nya bok kan bli hans sista

Ranelid i Sydis

Jag hoppas innerligt att den irrationelle Ranelid inte menar allvar med att ”Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet” ska bli hans sista bok. Visserligen kommer han aldrig att vara med i mitt personliga litteraturkanon (jag är alldeles för osäker och tillgjort häftig för det) men precis som Anneli Jordahl påpekade i sin krönika i dn på stan, så var Ranelid den enda som moraliserade utan att vara ironisk på 90-talet. Något som bara det motiverar och förklarar behovet av Björn Ranelid i det svenska kulturklimatet. Att han sedan är trött på alla som slentrianmässigt ironiserar över honom förstår jag verkligen, speciellt med tanke på att dessa individer oftast är ovanligt obegåvade.

Den så utskällde Leijonborg ska tydligen avgå som folkpartiledare i höst, favorit att ta över de gamla liberalerna är skolminister Jan Björklund, en man som gillar hårda tag. Är ganska säker på att vi skulle avsky varandra om vi träffades, trots detta har jag en något bisarr filmscen i mitt huvud när det gäller just Jan Björklund. En scen jag behåller för mig själv fram tills den dagen att någon frågar efter den i kommentarerna på denna blogg.

Den stora Martin Buttrich hypen var visserligen förra året, men hans remix på rhythm accpuncture har varit dagens musikaliska behållning för min del. Tillsammans med Apparats kommande album Walls förstås som dessutom har ett fint omslag som jag gärna vill dela med mig av.

Saknat

Modernistas

nyhetsbrev blir bara allt bättre, i det senaste som damp ner i min inkorg idag hånar de Jimmie Åkesson ordförande i Sverigedemokraterna. Har saknat den elitistiska humorn med inslag av personangrepp som har sina rötter i ironin. Det ser ut som att Modernistas nyhetsbrev i fortsättningen kommer att fylla den luckan, kan inte hävda att jag är överraskad.

Den missunnsamme kan utan större problem finna en viss Dn-skepsis i det inlägg som skrevs på den här bloggen i måndags, känns därför lite speciellt i att i dag berömma samma tidning. Låt vara att texten återfinns i annan del av tidningen.

Byggnads bankar till

Wolodarski tycks ha samma funderingar kring Sveriges mest privligerade yrkesgrupp genom tiderna byggnadsarbetarna. Ni som läst här tidigare vet att jag inte kommer allt för väl överens med hantverkaregruppen. Men i byggandsarbetarnas fall handlar det mer om en form av fascination inför deras dumhet, egoism, världsfrånvändhet och ovilja till den globala framtiden. Det enda tecknet på någon som helst samklang med samtiden är de yngre byggnadsarbetarnas drogkonsumtion

SVT

Det trista är att Byggnads på ett sätt som borde vara förpassat till fictionens värld ger alla fackkritiker vatten på sin kvarn.

Ingen torde ha missat den märkliga väskdebatten, vars underligaste inslag är dess egen exstistens. Även om jag vidhåller att Sisela Lindbloms jämförelse med 80-talet i den DN-intervju som var upprinnelse till det hela var direkt osmart. Boken har jag ej läst och avstår därför med omdömen, men som litteraturrecension var jag väldigt förtjust i Stefans Spjuts recension av ”De Skamlösa”

här

I det massiva men för var och en selektiva bloggflödet har jag noterat önskemål om en seriösare ton från populärkulturens förmedlare. Märkligt, dess uppgift är att förmedla samtiden, att hålla alla tio fingrar (minst) i luften och känna vart vinden blåser. Detta bör dessutom ske på en daglig basis, då konsumtion och irrationalitet i all dess former är tidens tand för tillfället så skall dessa förmedlare agera enligt dess lagar. Den som önskar eftertanke och kritik bör söka andra forum. Naturligtvis går dessa olika nischer eller forum att kombinera vi bör klara av att hålla koll på mer än en topplista i taget.

Misstankar

När Twin Peaks hade svensk tv-premiär hösten 1990 var det inte bara en av mitt livs största populärkulturella händelser. Utan det påverkade mig och min väns fantasi på det där viset som bara en stor populärkulturell händelse kan. Den hösten önskade vi mer än något annat att vår lilla skånska by skulle få sin egen Laura Palmer, någon av de där snygga men menlösa tjejerna på skolan skulle emot all logik gå ett bestialiskt öde till mötes när den skånske Bob kom till byn. Vi var på intet vis frestad att leka Dale Cooper (jag ficka aldrig en FBI-jacka av min mamma) än mindre var vi psykopater redo att axla Bobs mantel. Vi var naturligtvis uttråkad, det skulle åtminstone ha varit vuxenvärldens välvilliga tolkning, men för oss handla det om något annat. Vi visste att en händelse lika traumatisk som den i Twin Peaks skulle tvinga upp allt ”smuts” till ytan, all fascism, incest och pedofili som gömde sig bakom de trygga dörrarna försedda med olika djurhuvud som ringklockor skulle äntligen få se dagens ljus. För inte kunde moralen vara så hög som vår djupt kristna klassföreståndare på mellanstadiet hade predikat och det kunde rimligtvis inte vara så här intetsägande att leva?

Lite samma känsla får jag när DN Kultur gästspelar på vårat köksbord den här månaden, kan det verkligen vara så här fint? Kan det alltid finnas en tanke över till de utsatta och har medarbetarna på DN någonsin haft ett liv. Vad gömmer Maria Schottenius, Ulrika Milles, Jonas Thente och de andra för smuts i sina innerstadsbostadsrätter? Det finns något surrealistiskt och väldigt Lynchskt över DN Kultur senare i veckan ska jag bege mig ut till Marieberg tillsammans med Trentemöllers remix av Wicked game och undersöka saken.

P.S 1 Det vore naturligt att rikta samma misstankar gentemot Fredrik Reinfeldt, jag är dock förvissad om att den man inte existerar på riktigt. Därför känns det både fegt och orättvisst att rikta misstankar likt de ovan emot en fantasivarelse.

P.S 2 Våra misstankar om att de gömde sig fascism, incest och pedofili bakom de stängda dörrarna bekräftades året efter när Ny Demokrati rönte stora framgångar i vår hemby.

trendanalys

Det var visserligen ett tag sedan jag hörde någon i min närhet använda ordet trendanalys, vilket förmodligen säger oss väldigt lite om dess egentliga användningsområde. Dock är analyser av trender inom olika former av kulturyttringar något de flesta medier avsätter minst en person per redaktion att göra. Dessa så kallade analyser kräver dock en väldigt specifik målgrupp där åldern för en gångs skull är mindre relevant. Vad som krävs av den något ospecificerad målgrupp är avsaknad av eller väldigt lite uppfattning om de poplärkulturella skeendena i samhället. Denna egenskap som är själva motsatsen tillinformationsövertag kombineras framgångsrikt med en känsla av mediepersonligheter i Stockholm är coola. I själva verket är dessa trendanalyser som ofta går under kodord som krönikor, kritik etc. en textmassa utan några större krav på stilistik och analysdelen är väldigt basal dessutom sker den allt som oftast för sent i förhållande till det beskrivna fenomenets verkliga inträffande. Ett ypperligt exempel på detta är fredagens krönika i Stockholm City, något orättvisst att använda sig av en tidning som vänder sig till mindre bemedlade kan tyckas, men exemplet är så pass slående att frestelsen blev för stor.

citykröninka

-Att indien förvandlas till trångsynt gubbmusik är helt i sin ordning den tar över gubbrockens roll. Vilket innebär att den electro som det referas till i texten är i själva verket dagens indie. Det som var indie på 90-talet är idag kommersiell pop och rock som avlyssnas av personer som sedan länge passerat 30.
-Kröninkan torde vara skriven 2005 men publiceras i år, tendensen som beskrivs var något som diskuterade flitigt för två-tre år sedan, men i enlighet med svensk trendanalys går det att fortsätta skriva om samma fenomen i flera år. Oavsett om det existerar eller ej.

Vart vill jag egentligen komma med mitt luddiga söndagsresonemang? Jo, trendanalys är något som förvisso aldrig kan bli intellektuellt avancerat men det finns en grundregel som jag ser det. Det är en analys som skall beskriva framtiden inte samtiden. Vilket konkret innebär att det endast finns plats för dessa själar i mer nischade medier. Såldes bör dagstidningar, radio, tv etc. snarast möjliga omskola alternativt avskeda sin trendorakel. Dagstidningar, radio och tv ska syssla med torr, saklig nyhetsrapportering samt bejaka den i Sverige så eftersatta stilistiken. Här avser jag främst tidningar som borde lägga mer kraft på att finna goda stilistiker. Då skulle sådan som jag kunna välja att avnjuta morgonens texter i ställer för att frenetiskt hamra in ännu ett stilistiskt haveri på tangentbordet.

ny tid

De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett vakum liknande det Kenneth i Stig Larssons klassiker Nyår vandrar runt i genom boken. Framför allt ett stycke inringar på ett strålande vis min tillvaro eller snarare min upplevelse av densamma.

" Än en gång: jag accepterar. Jag accepterade allting. Kanske slog det mig nu, var det mitt stora problem. Att jag accepterade, sa ja till allting, och solen gjorde mig lycklig, ja, jag sa ja jag kunde resa mig och det sa jag också ja till."
(Stig Larsson Nyår, 1984, sid 185)

Den avgörande frågan är skall du låta det fortgå och finna din tröst i kvalitativ konsumtion likt den ovan citerade. Utgår i från att ett svar kommer att utkristalliseras under veckan.

Lyssnar på: Akire ep, Aril Brikhas fina släpp på Poker Flat

Hembygdens hjältar

Stockholm är som bekant Sveriges största stad, med relativt god marginal dessutom. I likhet med många andra stora städer befolkas den av människor från mindre städer som med sin drivkraft och sina ambitioner sätter sin prägel på staden. Vissa blir till och med lite smått berömda inom sitt eget lilla begränsade fält, en hel del av dessa kommer från min egen födelsestad en anonym småstad i nordvästra Skåne. Tyvärr finns det ingen logik eller rättvisa i vem som intar de mest åtråvärda positionerna, det styrs helt och hållet av det sociala kapitalet. Det innebär att ekvilibrilister, genier, konstnärer etc. vars begåvning ofta överstiger de mer framgångsrika lämnas till sitt öde en anonym tillvaro på den skånska slätten. Jag önskar därför att vi så här i påsktider skänker de som förbisetts av den svenska offentligheten en extra tanke. Bilden ovan ger er förhoppningsvis de nödvändiga verktygen. Är jag ironisk, absolut inte, ironi är missklädsamt och något jag bestämt tar avstånd ifrån. Jag har förmodligen aldrig varit allvarligare än vad jag är idag.

Ben Watt visade sig vara precis sådär ödmjuk, smart och eftertänksam som jag trodde på Modernistas författaresamtal, tyvärr lyckades aldrig Bodil Malmsten matcha honom. Senare på kvällen bjöd han på fin house på Grodan, ironiskt dock med den stora mängden nostalgiker i publiken. Detta eftersom Ben Watt med stor tydlighet visar att åldern är sociologisk om du själv vill och väljer att blicka framåt i stället för bakåt.

Jakten på livets rytm

Långt efter alla andra förvisso ( i vanlig ordning) men jag kan inte motstå att kort kommentera Sisela Lindbloms nya bok "De skamlösa" eller snarare dn-intervjun med henne i lördags. Hennes utspel i frågan påminner om etc:s nummer om konsumtion, plötsligt vaknar kulturvänstern till förmodligen har någon varit och köpt en ny kalender till dem. Något som inte verkat ha hänt på sådär 20 år, vilket gör att de blir hopplöst efter och deras i grunden relevanta kritik förvandlas till en parodi. Roligast är ändå Siselas exemplifiering i intervjun där hon lyfter fram att när hon var ung på 80-talet satt de minsann på fik och läste poesi. Något en minoritet av tonåringarna gör än idag, precis som på 80-talet. Komiskt blir det också när vi tänker på att 2000-talet så här långt är 80-talet version 2.0
Nog om det vill ni läsa bra reflektioner om Sisela Lindbloms utspel rekommnderar jag

Wirfält

och

Aninna Rabe

Det faktum att min uppdatering varit slö och att mitt fokus varit splittrat på sistone smärtar mig, men samtidigt är det ytterst signifikativt för mitt liv just nu. Sökandet efter en specifik rytm bidrar till att mina prestationer på ett allmänt plan är ytterst mediokra för tillfället. Min tanke är dock att använda bloggen som ett redskap i den eviga jakten på denna rytm. Där målet är tre till fyra inlägg per vecka. Där 50 % kommer att vara korta reflektioner, 25 % om sånt jag gillar som till exempel elektronisk musik samt 25 % experimentlusta.

Nostalgiska tankar på ett trångt tåg.

Förmodligen var det inlägget om Whale på Farnaz Sajadis

rodeoblogg

. Eller så bidrar SJ: regionaltåg i vanlig ordning till min nostalgiska sida. Till skillnad från Farnaz tyckte jag inte att Henrik Schyffert var rasist när jag såg videon, däremot stod jag längst fram när det förmoda ironiska projekt besökte klubb G-punkten (tror att det också var ironiskt) i Kristianstad 95 eller 96. Minns att jag älskade ironin och dess omslagspojke Schyffert på det där ärliga sättet som bara en ung man kan. Även om jag nu i efterhand inser att jag vara väldigt långt ifrån att bemästra ironins konster som du bör för att avnjuta dess fulla kraft, så trodde jag mig då vara en mästare endast övertriumferad av Schyffert själv. Detta var innan jag visste att mycket av Killinggängets briljans skapades Lokko och Luuk. Även om alla nämnda personer lagt ironin bakom sig, så har jag alltid en viss förhoppning kring Schyfferts skapande, även om han de senaste åren mestadels gjort mig besviken (dock är han bäst i Sverige på stand-up). Hoppas varje gång kunna bedöma med den okritiske tonåringens ögon igen, men hur mycket jag än anstränger mig så går det sådär. Även om jag är övertygad om att killinggängets nästa projekt kommer att vara enormt mycket bättre än allt annat som görs i samma genre i Sverige. Det är väl mer att se Schyffert i parlamentet som smärtar, du är bättre än så Henrik…

Olika typer av skratt

Humor är ett ämmne som betyder en hel del för mig förmodligen därför jag haft svårt att släppa den

Här

irrelevanta nyheten. Det är absolut inte kul att skratta åt personer som stammar, däremot är det kul att skratta åt personer som skrattar åt personer som stammar. Samma sak med de som skrattar åt underhållningsprogram på TV 4, vi ska skratta åt dem inte med dem.

En intellektuell ledare

Alla verkar ha fastnat för olika egenskaper hos Göran Persson i den nyligen visade ”Ordförande Persson”, debatten stannade vid diverse lama person påhopp. Trist och ganska typiskt svenskt, personligen fastnade jag för Perssons förkärlek för att använda ordet intellektuell, antingen var det i sammanhanget att Pär Nuder var intellektuell eller så var det någon tidning som befann sig i ett intellektuellt förfall. Misstänker att vår före detta statsminister i likhet med många andra har förväxlat intelligent och intellektuell (till exempel i fallet Pär Nuder). Vilket återigen visar att han är en man av folket, eller så var Göran Persson bara nere med förra årets bildningstrend i svensk hipstermedia. Det intressanta är att just nöjesjournalister har benägenhet att förvandla intellektuell till en tom och innehållslös kliché senast idag i

DN

Brittiskt band med lite småintelligenta texter, väldigt få svenska nöjesjournalister kan då motstå att klistra in ordet intellektuell i texten. Om alla som har en examen i humaniora betitlas med epitetet intellektuell vad har det för betydelse och värde? När jag slår på ordet i

Wikipedia

noterar jag den vanskligt vida förklaring som gjord för tolkningar, notera även att Björn Hellberg nämns som allvetare. Även NE:s definition ger ett relativt stort utrymme för åtminstone Pär Nuder:

”en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen”

Kvalificerar i stort sett alla politiskt aktiva förutom Lars Lejonborg. För mig är en intellektuell en briljant analytiker som dels förmår att förmedla sin kunskap och med densamma som bas även dekonstruera samhället och dess myter. Hur som helst är det intressant att Göran Persson sällar sig till skaran vars bildningsskomplex driver dem att söka positioner som inte existerar? Min tanke var här att anknyta till förra årets lilla bildningshype och härleda detta till nöjesjournalistikens bildningskomplex. Men då många av dem som skulle kunna placeras i detta fack skänkt mig mycket kvalitativ läsning genom åren, väljer jag att avstå. Förbannar i stället att jag slarvat bort gårdagens playlist innehållande en massa gamla fina moodyman spår. Konstaterar samtidigt att jag inte bör köpa fler tidningar på ett tag då högen för olästa nummer börjar växa sig penibelt stor vilket återigen bevisar att jag är allt annat än intellektuell. Men så har jag aldrig hävdat motsatsten heller.

Mer konstruktion

Sverige är i utlandet bland annat berömt för den ångest och mörker som vi kan se i Ingmar Bergman berättarkonst, denne mans internationella framgångar har givit Sverige ett rykte att vara att land där abstraktion och hög konstnärlig ambition har en naturlig plats. Återigen rör det sig om en konstruktion, som blivit en etablerad sanning tack vare Sveriges bästa reklambyrå- staten. I stället borde den traditionella och trista svenska berättarformen med början, mitten och slut gärna med en inbakad moralkaka varit den som lanserats.

Visserligen har Astrid Lindgren rönt stora framgångar men detta har skett under täckmanteln att det var för barn hon skrev. Vilket är ännu en lögn eftersom de hela tiden var vuxna som tvingade hjälplösa barn att läsa om den förståndshandikappade Karlsson och dampbarnet Pippi. Allt för att vi skulle lära oss vikten av början, mitten och slut samt en inbäddad moralkaka. Som skattebetalare kräver jag att staten slutar sätta denna fina berättartradition på konstant undantag.

Konstruktioner

I det senaste numret av Odd at Large väljer Clara Törnvall att under epitet text inte bara att damma av det slitna ordet samtiden utan att välja ut tre olika profiler som på något viss bidragit till samhället med text. Valet av de charmiga fashionmuslimetterna är en snygg passning till klubbkidsen. Linda Rosings bok har jag inte läst men när jag läser beskrivningen av den beklagar jag att Daniel Nylen hjälpt till med själva författandet. Ett intressant och viktigt ämne förlorar både betydelse och kvalité. Men det är först med det tredje tipset som artikeln blir intressant och ordet samtid börjar få en reell betydelse. Törnvall lyfter fram den relativt hypade boken varulvsvalsen, av supermänniskan Sigge Eklund. En person som sägs vara son till ekonomen Klas Eklund och har givit en rad böcker och skall även vara ansvarig för bloggportalen. Naturligtvis finns inte Sigge Eklund på riktigt, han är en konstruktion, förläggarnas egen masterplan. De behövde någon som kunde kommunicera med de hippa förmedlarna men samtidigt ha hög moral och en framtoning som stimulerade även de mindre progressiva delarna av befolkningen. På det hela taget en genial plan, en skön snubbe om bryr sig, är pappa, en kille som lyssnar på 90-tals indie, värnar om de demokratiska värdena, skyr elitism och är en god medelklassvän. Ett slags potpurri av förra årets artiklar i Metro och Stockholm City, lagom med lite edge. Det nya och moderna Sverige, skillnaden emot det gamla samhället är jämförbar med skillnaderna din dator uppvisar när du kört Windows Update och startat om den, föga med andra ord. Sigge Eklund finns inte, han är en konstruktion av den reella samtiden, produktionen som når ut, den delen av kulturen som faktiskt lyckats uppnå en kommunikation med samhället utanför. Själv kan jag inte läsa Sigge Eklund då jag finner fiction obehagligt och skrämmande.

uttryck

Om ni letar efter någon som funnit ett uttryck tycker jag att ni skall

köpa

Kristofer Flensmarcks nya diktsamling. Ja det är en vän till mig, vilket endast innebär att jag med detta tips är närmare den svenska kritikerkåren än vad jag någonsin varit tidigare i mitt liv.
Tack Kristofer, din bok gör i varje fall mitt liv bättre.

Bilden

Lyssnar för första gången på fler år på gammal soul i kombination med en plötslig fascination för Lucky Strike öppnar det mina ögon för den ogästvänliga gräsmattan nedanför fönstret. Ögonen ser en landning, vare sig mjuk eller hård bara befriande från revisionism, positionering och teorier. Det kommersiella finner slutligen en väg till mitt hjärta finns inga skäl att värja sig, inga rationella skäl att gömma sig bakom. Bilder är eviga men bedrägliga, men oundvikliga grundstenar för de små luftslott dårarna bygger medan de snickrar på ännu en meningslös dokumentär om en ensam man i skogen. Oviljan att växa upp fjättrar mig fast vid disharmoniska kompositioner av verkligheten. Små anekdoter med drag av det mytomana, blekta bilder vars avsaknad av komposition och konstnärlig begåvning är plågsam att bevittna.

Bilden vittnar om glädje det ligger i bildens bedrägliga och manipulativa karaktär.

Bilder

Är benägen att hålla med dessa röster om att dokumentären om Göran Persson är en besvikelse

Steve Sem-Sandberg

Johan Croneman

.

Men mer om det under morgondagen. Sedan barnsben har jag fascinerats av det urbana och dess olika fundament. Bland annat de urbana husen. Det förklarar de ovanstående bilderna.

Måndag.

Under min semestervistelse i New York upptäckte jag att David Lynchs senaste film

Inland Empire

visades för sista veckan på bio. Denna i USA av kritikerna sågad film har som bekant inte dykt upp med i Sverige ännu. Då jag sedan den där berömda höstkvällen 1990 när Twin Peaks premiärvisades i Sverige varit fast i Lynchs magiska värld och älskat allt han gjort (mer eller mindre) var lättnaden stor. Inland Empire kommer om den recenseras i Sverige inte ges en ärlig chans (i de större tidningarna) då våra koftförsedda helyllerecensenter föredrar gulliga indiefilmer som blivit mainstream utan deras vetskap ger jag här en väldigt kort reflektion. Inland Empire fortsätter på en viss nivå där Mullholland Drive slutade men skillnaden är filmernas disparata skillnad vad det gäller kommersiell kapacitet. Mullholland drive innehöll alla de nödvändiga lynchska ingredienserna men dess vara inbakad i en handling som även en vanlig student vid filmvetenskapliga instutitonen kunde tänka sig att uppskatta. Inland Empire saknar den normaliserande effekten som en traditionell ramhandling erbjuder, i stället handlar det om en tre timmar lång orgie i typiska David Lynch grepp. Underbart för de mest inbitna fansen men enbart konstigt för de mer normalintresserade. Jag blev därför inte förvånad över att flertalet besökare reste sig upp och gick. Personligen blev jag berörd å det där viset som du bara kan bli av god kultur.

- Samma känsla av beröring fick jag av Roberto Bolano, intervjun i senaste Beliver. Har lovat mig själv att ta reda på mer om honom så fort min abstinens efter tobak har lagt sig.
-British Airways reklam är nyttig för kaxiga nordbor att läsa de har helt enkelt kapat norden från kartan.
-Måste hitta ett land där människor fortsätter att utvecklas efter 25
-Bongotrummor är fint
-Skulle vilja tycka om leende guldbruna ögon tv-serien, men det går inte den förblir en medioker produktion. Till serien försvar skall det dock sägas att den var bra för att vara en svensk tv-produktion.
-Med alla de bloggar som uppstått de senaste åren borde nöjeskröninkan ha ställts inför tv alternativ: antingen avskaffas eller utvecklas. Dagens krönika i SVD (verkar inte ha lagts ut på nätet ännu) är ett utmärkt exempel på att de ovanstående frågorna inte ställts. Personligen blev jag än mer övertygad om att de svenska tidningarna bör hitta andra uttrycksformer än den krönikan erbjuder. Eller så lägger de till 5000 tecken och ger textförfattaren möjlighet att föra resonemang av relevant karaktär.

bricolage

Eftersom som bloggers bildfunktion behagar att skoja med mig så bifogar jag info om kvällen nedan i stället:

DJ: Axel Bartsch, DE (Kompakt, Spiel-Zeug, Sportclub):
Han har delat Speicher-tolva med storheter som Mathew Jonson och John Dahlbäck och fick senast stå för arbetet på egen hand. Hans dansvänliga tunga, skälvande bas-techno lovordas av hela det technotyskland som vill se musiken röra sig framåt. Axel Bartsch är precis den odygdiga och självsäkra technohantverkare världen behöver för att överskrida gränsen mellan minimal och maximal dansgolvstechno. Till sitt första Stockholmsbesök kan ni förvänta er ett annorlunda, bastungt, djupt och enastående set.

Live: Gen;Lon (Jazzland Recordings):
En gudabenådad tech/electronica duo bestående av Jonas Lönnå och Rikard Gensollen. Jonas är en av Sveriges klart mest erfarna DJs inom techno och deep house och en av de som för ca 10 år sedan startade legendariska klubben Fusion (numera Raw Fusion ) inop med Mad Mats. Perkussionisten Rikard är duons andra halva. De har delat scen med folk som Laurent Garnier, Theo Parrish, & Matthew Herbert på stora festivaler som Sonar i Barcelona, Roskilde i Danmark och Montreux Festival i Schweiz. Definitivt inga gröngölingar, utan snarare världsstjärnor som råkar gömma sig i Stockholm. Vi ser väldigt mycket fram till deras live-set med nyskrivet material!

VJ: Wreck Creative Studios har VJat runt på flera av Stockholms bästa klubbar som tex. Grodan Cocktail Club, ibland ihop med Dejakru VJ-crew, liksom gjort större jobb för bl.a. MTV och bidragit med kortfilmer för Filmfestivalen Swedish Style. High-fashion, arty och cleant, just the way we like it.

Konst: K+K Paint and Copy är konstnären Katrine Persson och poeten Kristofer Flensmarck, den senare aktuell med diktsamlingen ”Den sista expedtionen” på Natur och Kultur. Med hjälp av Windows klassiska program paint och en vanlig kopiator tolkar de sin samtid. Utställningen och samarbete är exklusivt för Bricolages kväll på Teatron den 14 mars
http://www.kristoferflensmarck.com/me.htm



Det som gäller är alltså:

Bricolage hos Kornél Y Barbaro
Onsdag 14/3 @ Teatron

DJ: Axel Bartsch, Tyskland (Kompakt, Spiel-Zeug)
Live: Gen;Lon (Jazzland Recordings)
VJ: Wreck Creative Studios
Konstvernissage: K+K Paint and Copy
Support: Bricolage DJ Team & Kornél Y Barbaro

Kl 22-03, 23 år. Fri entré innan midnatt, 80 kronor efter.
Teatron Regeringsgatan 61

Uppehåll

Åker till andra sidan atlanten i morgon och då tanken är semster så stannar datorn hemma. Återkommer därför med mina tankar kring manligheten och männinskans strävan efter enkelhet i mitten av mars. Förhoppningsvis med nya och utvilade ögon. Ni som älskar klubblivet och den dansanta muskiken bör beakta bilden ovan, det kommer att bli en fin kväll, det lovar jag. Tankarna i mitt huvud har väldigt lösa konturer så jag väljer att sätta punkt här.

Lyssningstips

Bricolage där undertecknad är medlem står för månadens sista mix för radio rodeo, ladda ner och lyssna.

Radio Rodeo

värdet av det enkla i tillvaron

I ett med perspektiv på det mindre genomtänkt ögonblick slog jag förra veckan på stora trumman och utlovade två texter om manligheten av idag på den här bloggen. Min självinsikt är fortfarande så pass god att jag inser mina teoretiska begräsningar i ämnet, men trots detta avser jag att stå för vad jag lovade. Jag har tidigare berört frågan

här

och min analys skiljer sig inte nämnvärt från då. Återigen vill jag betona enkelheten i tillvaron som det människor först och främst eftersträvar såväl män som kvinnor. Ett påstående som klan framstå som en aning paradoxalt i dessa tider när vi analyserar de goda tiderna och den tekniken landvinningar på längden och tvären. De sistnämnda marknadsförs påfallande ofta som ett redskap för att förenkla ditt liv. Kring millinieskiftet (då framställning av tekniken ofta använde en lite annan terminologi) taldes i det i begränsade urbana kretsar om bakslag för den klassiska mansbilden. Kommunikation var och förblir intern vilket omöjliggör en kvalitativ mätning av dess eventuell effekter. Kvantitativa mätningar resulterar mestadels i pappadagar och blöjor ting jag envist förpassar till ointressets bakgård. Idag diskuterar samma personer på sin höjd livspussel och mer konservativa värderingar (enkelheten igen) har fått fotfäste igen.

De flesta värnar sig för ismer, de vill söka gyllene medelvägar, det är enklare om mamman är hemma mer etc. De mer klassiska bilderna av könet fungerar ypperligt i förenklingens tidevarv, mannen som snickrar, kvinnan som bestämmer var den hemmasnickrade bokhyllan ska stå. Den klassiska pardansen lockar mängder av tittare till tv:n. I dansen tillåts vi att beakta vad många hävdar är biologiskt, det är enkelt och tryggt (om vi bortser ifrån dansstegen) och spektaklet leds dessutom av urtypen för det enkla sambolivet. Roller präglar samtliga stadier av våra liv att snabbt hitta en etikett underlättar enormt. Du slipper ta ställning, utveckla åsikter det räcker att välja det färdiga paket som du anser passa dig bäst. Med jämna mellanrum uppdaterar du dig, (detsamma gäller din dator). Detsamma gäller relationer vad som verkar självklart i teorin innebär ofta konflikt och krångel i praktiken. Då är det betydligt enklare att välja färdiga roller, något jag tror att de flesta människor trivs bäst med. Att vara som folk ska för att kommunicera det på vanlig svenska, allt annat är allt för stor uppoffring. Så de norrländska männen behöver inte frukta en flytt, de behöver bara de nödvändiga uppdateringarna för att bli den genomsnittlige urbane mannen. En man som kort och koncist ypperligt beskrivs av Martin Gelin i det senaste numret av Rodeo i hans korta text om den reindiga halsduken. Vår statsminister som allt mer framstår som arketypen för vad en normal och enkel man är år 2007. Steget mellan stad och landsbygd är en ytlig fernissa, verktygen att knäcka dess kod finner du i valfri gratisblaska.

Min förhoppningar är att senare i veckan förtydliga min åsikter samt beskriva effekter av den trygga och enkla mansrollen mer ingående än vad som gjorts ovan. Fram till dess ska jag idka en av rollens ytterligheter och gräva ner mig i veckans technosläpp.

bikt

Väl medveten om risken at låta som Björn Ranelid när han hävdar att kvällspressen är pekoral (säger väl egentligen inte emot honom på den punkten) måste jag nedan spy av mig lite, det hela garanterat osakligt och absolut ogenomtänkt.
Har lagt åtskilliga timmar av dagen åt att nyttja folkopiumet TV4, måt fysiskt illa och är med stor sannolikhet på väg at utveckla en valfri psykisk sjukdom. Tv4 är inte bara ett argument för att släcka även det digital nätet det är en fara i paritet med heroinmissbruk, faktum är jag föredrar droger då det åtminstone uttrycker något. Miljoner männinskor odlar dagligen väldfärdsfetma medan Adam Alsing, Anders S Nilsson och andra tv-facister dränerar deras hjärnor. Men jag hyser inget medlidande utan anser att vi bör kräva ansvar av dessa männinskor annars bör deras medborgerliga rättigheter omprövas. TV4 är det mänskliga intellektets avgrund, det är ondskan digitaliserad men ingen abslout ingen verkar vara intresserad av en fredsmarsch. Mina skamkänslor inför mitt medlöperi är enorma och betungande och det är endast här jag vågar viska att jag från djupet av mitt hjärta hatar tv4.

Det var skönt att få tvaga sinnet hoppas bidrar med lite substans nästa vecka, lyssna på The fields album så länge och släng ut tv:n genom fönstret den utgör endast en relik från forntiden och hör inte hemma i framåtskridanden miljöer.

Bilder av män

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den embarliga mix jag la upp på bloggen i måndags. Visserligen är undermålig kvalité och att vara ogenomtänkt två av bloggosfärens signum, men det är inte ens en förklaring i det här fallet. Kanske återkommer jag med något som låter lite bättre i framtiden.

Två till ytan diametrala arketyper av mansbilden beskrivs ypperligt dels i

Natalia Kazmierskas

text om machojournalistik, en genre jag aldrig riktigt förstått mig på. Den utmärks mest av en ovilja till utveckling och är sin struktur väldigt likt idrottens öh,öh kultur.

I den här

Recesionen

av Lissa Nordin recenseras boken "Man ska ju vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd" som jag inte läst men Nordins text gör mig väldigt intresserad. Liksom machojournalsiten är glesbygdsmannen bakåtsträvande, men frågan jag funderat över är om de är på utdöende eller inte. Med tanke på avfolkningen så borde glesbygdsmannen vara det men om vi fokuserar på det bakåtsträvande draget kan bilden bli en annan. Just det bakåtsträvande draget fascinerar mig samtidigt som det oroar mig. Min tanke är att under veckan återkomma med två texter i ämnet då min hälsa just idag inte tillåter några större utsvävningar.

Ursprungstanke

För tre år sedan funderade jag allvarligt på att starta en mp3- blogg, det hela stupade dock på att jag tyckte att det kändes för väntat och att det fanns väldigt många som gjorde det bättre. I dag ska jag mest som en kul grej återvända till denna tanke från 2004. Mixen är oseriös och det skyller jag helt sonika på min tilltagande förkylning.

Tångvägen Mix Session

Alla

Att en stor del av nöjesjournalistiken bygger på att läsare vill veta vad den häftiga frilansjournalisten och tillika utelivsprofilen gör är en gammal sanning. Såldes behöver skribenten bara berätta vad hon/han och deras vänner gillar just nu, gör just nu etc. Vi får då en personlig journalistik, gott så men frågan är varför ingen verkar våga ta steget fullt ut? Fortfarande envisas de flesta med att använda ordet alla. Meningar som "alla lyssnare på" "alla gillar", det som för att ge bäring och trovärdighet åt sina artiklar, tyvärr resulterar detta endast i ett hån gentemot läsarens intelligens. Av någon underlig anledning existerar även detta fenomen i bloggosfären, vilket blir ytterst märkligt då bloggar bygger på att de ska vara just personliga. Till bloggarnas försvar skall det sägas att en majoritet upfyller personlighetskravet, även om blöjor är ett vanligare tema än Riche. Min personliga förhoppning är att skribenter under 2007 tar steget fullt ut och skriver alla sina artiklar som dagböcker. Vi får då en ärligare och förmodligen även en bättre journalistik.

En artikel (snarare ett reportage) där jag inte kunde finna ordet alla vara Björn af Kleens utmärkta text "Reformatörerna i blått" i senaste numret av Arena. Texten tittar lite närmare på omvärldsanalytikern mer än så tänker jag inte återge utan tycker i stället att alla ska läsa texten själva.

Varför jag ogillar ordet renässansman.

Först vill jag dock korrigera lite av gårdagens innehåll på denna blogg, fick i kommentarerna ett ovanligt relevant inlägg av

Ola Larsmo

. Hans text om informationsrevolutioner nu och då har jag inga invändingar emot, tvärtom historien är repetiv till sin karaktär. Det är användandet av ordet renässansmänninska (har inget med upplysningen att göra) jag ogillar, något Ola Larsmo är helt oskyldig till (förlåt Ola). Förneka inte att det skulle kunna finnas vissa värden och kulturella vinster i en renässanspersons agerande om vi utgår i från ordets ursprungliga innebörd (även om det till stora delar är en repition av antiken med en naturlig uppdatering). Idag är som bekant möjligheterna att leka da vinci större än någonsin, att vem som helst kan ställa ut tavlor visade Markus Andersson utställning på konstnärshuset med en meningslösa tavla av Karolina Lassbo som främsta dragplåster. Att kulturen är öppen för glada amtörer är såldes inget nytt, för amatörer är egentligen vad en renässanperson blir idag. En diametral motsats till de experter som idag lever en allt mer tynande tillvaro i etablerade medier, avser då inte självutnämnda experter.

Det grundläggande för en renässansperson är att denne utövar mer än en proffession åt gången. Till exempel en person som kan skriva musiker, författare, journalist och konstnär på sitt visitkort. Kravet på prestationernas kvalite är sekundärt, något som ändock inte hindrar att denne flyttar konstartens postioner framåt, med lika mycket tur som skicklighet. Det fantastiska är att denne person kan göra mer än en sak, emd andra ord är vi egentligen alla renässansmänninskor. När det gäller vem som utnämns till renässansperson, rör det sig inte om att någon helt okänd upptäcks på nätet, några sådan fall existerar knappast i Sverige om ni nu trodde det. Det är fortfarande de sociala kapitalen som avgör personens karaktär, vädligt förenklat var bekant med rätt person och gärna då någon som kan belägga dig med ett epitet i stil med renässansperson. Ett tillvägagångsätt som kändes helt logiskt på 1400- talet, men år 2007 känns ointressant och ålderdomligt. Vi har ju som Larsmo påpekar i sin artikel teknik som borde ge oss okända kreatörer utan de rätta kontakterna. Men åtminstone jag ser gärna att de lägger sin kreativa energi på en konstart och producerar nyskapande kvalitativa produkter och låter oss fokusera på verket i stället för personen. DIY- trenden (härkomst för många av de som aspirerar på att vara renässanspersoner idag) är i behov av en uppdatering. I vanlig ordning är det männinskan som släpar efter i sn utveckling.

Renässanspersoner

Läsningen av dagens morgontidning (i vårt hem) skedde idag på kvällen Svenska Dagbladets K del inleddes idag med en artikel om att konsumenter ska börja delta som mer som producenter inom det litterära fältet, artikel finner ni här

här

Författaren Ola Larsmo kan inte låta bli att refera till renässanidealet:

"Författaren Ola Larsmo tycker att det är ett ”hälsotecken att folk experimenterar”. Hur kvaliteten blir är en annan sak. En författare som serverar flera slut har större chans till framgång än flera författare som skriver samma historia, menar Larsmo. Han jämför dagens situation med boktryckar­konstens genombrott. Plötsligt kan nästan alla utrycka vad de vill i skrift.

Och kanske är det så att vi nu, genom internet, ska bli något så ålderdomligt som renässansmänniskor som gör allt."

Intressant att notera att Larsmo i likhet med de flesta missar att sätta in renässansidealet i dagens kontext och de eventuella komplikationer det kan innebära för kvalitetsbegreppet. Återkommer till det under morgondagen ville dock anknyta till artiklen medan den var någorlunda färsk.

En enda mening

I bland lyckas vi alla få till den gyllene meningen, i helgen är det i mitt tycke en person som lyckats med denna bedrift, den i bland knivskarpe P C Jersild som med sin kolumn i

Gårdagens DN

i en enda mening vackert beskriver majoriteten av den svenska populationen när det gäller dess syn på att välja:

"Men en modest kritik av väljarkåren behöver kanske inte omedelbart klassas som ett grundskott mot demokratin."

Önskar innerligt att det vore jag som formulerade denna fantastiska mening, då fallet inte är sådant skall dagen ägnas åt att efterlikna P C Jersild i största möjliga mån. Hela artiklen är för övrigt än av de bättre jag läst på en svensk ledareplats på väldigt länge.

Omoderna ord

Nedanstående ord är inte bara otidsenliga utan även fula och bör avskaffas ur det svenska sråket snarast.

-Indie
-Indiekids
-Indietronica
-Indiefarbror
-Indiemaffian
-Indieeliten
-Indiemusik
-indietechno
-poptjejer
-popkillar

Att bli trettio

Utan ytterligare synbar defekter lyckades jag under förra vecka uppnå den i många kretsar märkligt haussade åldern trettio. Skulle ljuga om jag hävdade att det inte förekommit funderingar kring detta årtal, tankar som bevisar att de diktatoriska och normaliserande tankeströmmningar i vårt samhälle haft sin effekt på mig. Några saker har jag dock noterat hos mig själv, egenskaper jag vill tro har infunnit sig i och med detta så speciella tal:

- Jag skäms inte i offentligheten längre när jag gör bort mig, exempel åkte i förra veckan skridskor för första gången i mitt liv (min själ har alltid var kontinental) upplevde inget pinsamt i att alla kids var omkring mig var hockeyspelare och isprinsessor.
- Förstår att tv-innehav är ålderdomligt och konservativt, känns märkligt när du själv kan definera din tv-tablå med hjäp av en dator (ok ingen ny punkt det har jag förstått länge).
- Min syn på ålder är sociologisk inte biologisk.
- Barn är ett konstlat behov som moderna männinskor frigjort sig ifrån.
- Myten om att moderater har dålig smak gällande kulturkonsumtion är sann.
- Det exsisterar skillnader mellan en tjugoåring och en trettioåring även om du applicerar det sociologiska åldersbegreppet, en trettioåring kan om det handlar om en gynsam utveckling ofta var mer eklektisk i sin smak på gott och ont.
- Kritikerna har rätt Helen Mirren är magnifik i "The Queen" (har inget med det här att göra men var tvungen att skriva det)
- Det måste existera åtminstone en litet uns av korrelation mellan jobb och fritid om du inte önskar att bli galen innan fyrtio.
- Bildning, smak och erfarenhet tillhör de egenskaper som utvecklas under åren mellan femton och trettio. Den emotionella intelligensen gör det inte, bevis fann jag i min moleskine när jag stötte på några anteckningar gjorda kort innan min trettioårsdag. Nedskrivna under hög stress på tunnelbanan:

" 30 år, oförmögen att skapa ett livsrum åt min egenkomponerade kontext är den enda godtagbara sanningen.
30 år, den enligt biologin statistiskt säkerhetställda döden inträffar om 27 år.
En pojke i för stora stövlar som bakom sig lagt mer än halva sitt liv. En myt vars avsaknad av härkomst tar sig patetiska uttryck.
30 år, har givit mig en verklighetsfrånvänd självbild med en avgrundsdjup själslig tomhet som logisk konsekvens.
Ännu en obetydlig själ med en tickande dödsångest. Ljudsiolerad och ensam på tunnelbannan blir konsekvensen för mycket. Inte ens den postironiska mustaschen kan värja sig emot allvaret. Jag är en produkt av onödiga erfarenheter.

Efter den utfläckning känner jag mig smutsig och bör snarast tvaga mig själv, trevlig helg om du läser det här.

Kulturteorier

Jag tror det var artiklen i Svd om kulturtanter, den 21/1 (blogger vill inte länka idag tyvärr) som fick mig att (återigen) reagera. Det faktum att kvinnor skulle vara smartare än män har jag ingen problem, sett till personlig erfarenhet så tyder mycket på att det kan finnas sanning i det speciellt på landsbygden. Det är nedanstående stycke som irriterar mig:

"Tjänar kvinnorna på att de dominerar som kulturkonsumenter? Det tror Hillevi Ganetz.
- Konsumtion av elitkultur ger en statushöjning och kulturellt kapital som är värdefullt, om man ska tro Pierre Bourdieu och liknande teoretiker. Så det kan väl bli en konkurrensfördel för kvinnorna."

Det slentrianmässiga användandet av Bourdieus gamla teorier känns lika genuint svenskt som midsommarstången. Helt utan tanke på att kulturkonsumtion förändras applicerar tyckare, akademiker etc. 30-40 år gamla teorier med karbonpapper. Den statushöjning som uttrycks i citatet ovan får du idag inte genom att besöka stadsteatern eller samma gallerier som alla andra. Statusen får du genom att söka dig vidare när de med ett lägre kapital gör intrång i det egna fältet, det förstod en genomsnittslig fransk tjänsteman redan på 70-talet. Att besöka kalendarieutställningar innebär snarare ett status quo. Om det är bra eller dåligt avser inte jag att bedöma, men undertecknad är innerligt trött på teorier citeras till höger och vänster utan att de sätts in i sin kontext. För då blir de innehållslösa och lika lättsamma som ett inredningsmagasin.

Uppehåll

På grund av en realtivt stor arbetsbörd, ostrukturerad ledighet samt idetorka kommer year of madness inte uppdateras förrän tidigast i månadskiftet januari/februari.

Anja

I morgon spelar Anja Schneider på Grodan, för snart två år sedan gjorde jag en intervju med henne publicerade på den här bloggen. Detta var alltså innan minimal blev ute, innan det började ryktas om spökproducenter och innan bejublade dj-sets på stranden i Barcelona. Intervjun följer nedan, ses i morgon trevlig helg.


Min påskhelg tillbringades i år i Berlin, där jag fjärran från hemlandets måsten kunde hänge mig åt att gräva i dignade vinylbackar. Min entusiasm var påtaglig inför att återigen hitta nyheter i en skivback och inte som här hemma längst ner i något av de femtio nyhetsbrev som jag fyller min inkorg med varje vecka. I en liten men smakfull skivbutik av det slag som finns i varje hörn i Prenzlauerberg, råkade jag efter ha dreglat över skivbutikens utbud av gamla Kompakt tolvor av en slump lägga händerna på ett rosa skivomslag. Då min inställning till färgen rosa alltid varit ambivalent, så kunde jag av naturliga skäl inte motstå frestelsen att placera dess innehåll på skivtallriken. Att jag dessutom aldrig hade hörts talats om artisten Anja Schneider gjorde bara det hela än mer spännande. Ofta behöver jag två-tre genomlyssningar redan i butiken för att bestämma mig, spontaninköp har aldrig riktigt varit något som kommit för mig. Men med Creaky Thoughts var det annorlunda, den för Tyskland typiska minimalistiska ljudbilden fanns som vanligt där. Samtidigt fanns den dansgolvsvänliga rytmen, som gör elektronisk musik så svår att motstå. Tillsammans med Anjas sätt att stötta fram refrängen långt ifrån den gamla svenska nidbilden av tyska damer som avlande ardennerhästar du kan komma, gjorde det skivan oemotståndlig.

Väl tillbaka i fortfarande vinterkalla Stockholm påbörjade jag sökandet efter vem Anja Schneider egentligen är, hela tiden med Creaky Thoughts som soundtrack. Det visade sig att Anja Schneider är en ytterst respekterade radio-dj i Tyskland, hon har sedan 2000 sänt programmet ”Dance Under The Blue Moon" som går på tyska radiokanalen Fritz Radio. Bland hennes återkommande gäster i denna radioshow förekommer bland annat Tiefschwarz, Jay Haze och Jesper Dahlbäck. Anja har även tidigare jobbat på KISS FM där hon varit med om att startat upp Fritz Loveradio. Enligt hennes egen biografi har hon varit verksam som dj i Berlin, under de tre senaste åren. Hennes vänskap med producenten Sebo K ledde fram till tolvan Tonite förra sommaren, en låt som rönte en viss uppmärksamhet och hamnade på både Phonique och Ewan Mcpearsons dj-listor. Tonite är precis som Creaky Thoughts utgiven på respekterade bolaget PIAS. Men sedan maj i år har Anja sitt eget skivbolag Mobilee Records, ett bolag vars nyheter åtminstone jag kommer att hålla koll på. Eftersom Anja kändes som min gen lilla upptäckt så var en intervju via e-post oundviklig.


M: Tja, hur är läget

A: Väldigt bra, tack så mycket )

M: Hur länge har du gjort egen musik?

A: Oh, jag har varit intresserad av den elektroniska musikscenen i mer än femton år. Jag har arbetat i mer än tio år på olika radiostationer och jag har bevakat den elektroniska musikscenen under hela min tid vid radion. Jag startade min egen dj-karriär för tre år sedan. Det var en ren tillfällighet, men det visade sig vara det bästa som kunde hända mig. Att börja producera egen musik var en logisk följd av hela dj grejen. Idéer och inspiration till egna låtar har funnits i mitt huvud under en lång tid. Jag släppte min första tolva Tonite i juni 2004 på PIAS, den blev remixad av Dirt Crew och The Youngsters. Jag producerade den tillsammans med Sebo K.


M: Vilka artister och vilken musik har inspirerat dig?

A: Första gången jag kom i kontakt med dj-musik var på en klubb i Cologne. Hans Nieswandt spelade den kvällen. När jag flyttade till Berlin i början av nittiotalet inspirerades jag mycket av det så kallade Detroit soundet och jag älskade Maurizio’s Basic Channel Records som var en stor inspirationskälla för mig. Jag spelar fortfarande dem.

M: Personligen tycker jag att din Creaky Thoughts är en riktigt bra låt, enligt mig är orginalmixen bäst på ep: n. Att orginalmixen är bäst tycker jag blir allt ovanligare idag. Vad tror du det beror på?

A: Jag har många skivor där orginalmixen är min favorit, remixen brukar visa på andra infallsvinklar av originalet. Jag är väldigt glad att Sascha Funke och Hemman och Kaden gav en väldigt personlig touch till låten och jag är verkligen stolt över remixerna! Det är en bra möjlighet att nå ut till fler, framför allt när du som jag är okänd eller inte i fokus på någon speciell scen. Jag tror att Sascha Funke hjälper låten väldigt mycket och givetvis även artisten Anja Schneider.

M: Kommer vi att höra mer från dig under 2005?

A: I maj startade jag mitt eget bolag Mobilee. Första släppet är Sebo K – “Too Hot” med remixar av Shyza Minelli och UND. Den andra 12” släpps i juni, Pan Pot en ep jag personligen ser fram emot väldigt mycket eftersom dessa unga killar från Berlin kommer att knäcka dig  I juli kommer min egen skiva Side leaps på Mobilee som jag producerat tillsammans med Sebo K igen. Sen finns (sen förra veckan) en remix av mig på Mambotour’s El Captain på Multicoulor.

M: I Sverige finns det en tendens att alla som är intresserade av musik bara söker det senaste. All vill lyssna till vad som är coolt just den här veckan. Alternativa scener har på vis svårt att rekrytera ny publik, hur är det i Tyskland?

A: Personligen tycker jag att musikscenen i Tyskland är väldigt öppen. Självklart så vill alla spela den hetaste låten, och du är väldigt hipp när du är den förste som spelar den. Men jag tror på den goda smaken och det finns väldigt mycket bra musik i världen. I Tyskland så är den minimalistiska ljudbilden den främsta inom den elektroniska musiken, musik med influenser från funk och house. Det pågår en ständig utveckling inom samtliga scener hela tiden. Men denna utveckling är bra för musiken som helhet.

M: En något märklig fråga om vi beaktar frågan ovan, men jag skulle vilja veta vilken musik du lyssnar till just nu?

A: Du kan se mina listor på www.mobilee-records.de Jag gillar verkligen musiken från bolagen Vakant, Pokerflat, Sub Static, Palette, Freude Am Tanzen etc. För tillfället finns det väldigt många bra producenter från olika scener som har tagit med sina egna rötter in i musiken som James Holden, Jay Haze eller Trentemöller och det tycker jag är riktigt intressant.

M: Vilken är enligt dig den bästa staden I Europa när det gäller klubbutbud?

A: Det är en väldigt svår fråga att besvara eftersom klubbliv och klubbscener är något som ständigt förändras. Berlin är absolut hett, däribland många av de klubbar men jag brukade gå ut varje helg i Berlin så för mig är det inget speciellt. Jag tycker att det finns en väldigt intressant scen i de östra delarna av Europa som Polen, Ryssland etc. Där är människor färska och väldigt nyfikna och de påbörjar nya grejer vilket alltid är bra. Nästan alla länder och varje stad har en speciell musik scen och människor med ett speciellt sound. Men om jag ska vara ärlig så kan jag inte säga så där väldigt mycket om det, har inte rest till så väldigt många länder i Europa, ännu…

Martin Cöster
Länkar: www.mobilee-records.de
http://www.fritz.de/

musik på det gamla hederliga sättet

Fick ett infall idag och beslutade mig för att köpa två vinyltolvor jag inte hört tidigare i digital form. Micke på Fade tipsade om Len Faki Rainbow Delta när jag var där. Utöver den fastnade jag för splittolvan Was Erwartet/wasser wartet av Gabriel Ananda och Tobias Becker om inte annat så för den lila färgen. För er som uppskattar maximal techno kan jag varmt rekommnderar dessa två köp (finns förmodligen hos er lokala mp3 blogg). Båda tolvorna är gjorda för det mörka dansgolvet och utgör en skön kontrast till förra årets mer minimala tongångar. Men om ni gillar färgen lila och snygga vinylomslag (len fakis) rekommmenderar jag er varmt att offra några slantar på ovan nämnda tolvor.

Nyårslöftet

I enlighet med mitt nyårslöfte skall jag fortsätta med att göra skoningslös reklam för mig själv. Nedan finner ni en text publicerad finska huvudstadsbladets helgmagasin Volt i lördags, fann ingen bra länk till den så det får bli trist copy and paste. Vill bara passa på att varna alla för filmen the departed, ska bli intressant att se vad detta pekoral till film får för betyg i morgondagens tidningar. I enligheten med rockismens lagar bör det bli idel goda vitsord, då det är en typisk "gubbfilm". Låt er dock inte luras den enda behållningen med filmen är en lätt överviktigt Alec Baldwin.

Under 2005 stod det skrivna ordet på bloggarna i fokus, förra året brydde sig de flesta bara om bilder på modeintresserande människor i världens huvudstäder. Streetfashionblogg var ordet på mångas läppar och personer som Ivan Rodic som driver bloggen Facehunter och Scott Schuman som driver the Sartorialist var modejournalisternas gunstlingar. När jag gavs tillfälle att intervjua Ivan visade det sig att dennes blogg succé inleddes med något så trivialt som en julklapp.

– Jag fick en kamera i julklapp och började helt spontant gå ut och fota människor. Snart insåg jag att det var kul att dela med sig av dessa för att de kunde ha ett värde för fler än jag. Jag började söka personer som stod för ett individuellt mode. De kunde vara eleganta eller innovativa eller både och. Det är en blogg om stil inte om kläder.

Denna något slumpartade inledning till en streetfashionblogg är något Ivan tycks dela med två bloggare som tagit stort intryck av hans Facehunter, Manila Style och Stockholm Streetstyle. Som även de betonar det lustfyllda i deras allt mer uppmärksammade hobby. Ivan ser de senaste årens dokumentära trend som en anledning till bloggarnas popularitet. Att bloggarna ligger närmare konsumentens vardag är något framtidens modefotografer är överens om. De fotograferade är inte trådsmala modeller och bär påfallande ofta vintagekläder, såldes kan även personer med tunna plånböcker skaffa en trendriktig stil. I Manilla ser Cecile von Straten som driver bloggen manillastyle även 90-talets idéer om internetdemokrati förverkligas genom streetfashionbloggar.

- En personlig stil är mycket mer intressant än det som händer på catwalken. Speciellt i Manilla där det inte finns så många bra designers. Jag har noterat att de människor som besöker modevisningarna har en mycket mer intressant stil än den som designer visar upp. Internet har även gjort världen ”lite mindre” i den bemärkelsen att vi faktiskt kan se vad människor har på sig i Tokyo, New York eller Helsingfors utan att vi behöver resa dit. För oss i den tredje världen är det nu lättare att hänga med i trender, förut tog det oss två år innan vi hade förstått och lärt oss en trend.

Det faktum att bloggarna är gratis och tillgängliga för alla gör det enklare för en större publik att i klä sig rollen som fashionista, men i enlighet med popkulturens grundlagar så har de mer etablerade bloggarna börjat interagera med etablerade aktörer inom modefältet. Både Facehunter och The Sartorialist har under året fotograferat för amerikanska herrmagasinet GQ. När jag frågar Johan Wirfält, chefredaktör på tidningen Rodeo i Stockholm om betydelsen av detta interagerande ger han ett svar som belyser att det fortfarande existerar en skillnad mellan de mer etablerade och bloggarna
- Det ger dem den kvalitetsstämpel hos äldre läsare och konsumenter (över
25) som internet fortfarande inte kan ge.

Bloggskribenterna jag talat med verkar dock inte se några tendenser till att de blir en del av de mer etablerade medierna. Snarare betraktar de sig som ett komplement till modetidningar, med sin inriktning på vanliga personer och möjligheten att på daglig basis uppdatera med nya kreationer. Trots imagen som glada amatörer är det svårt att förneka streetfashionbloggens inflytande på modefältet 2006. Något som inte förnekas av de intervjuade men även här belyses bloggens särart som dess främsta kapital, framför allt då enkelheten och möjligheten till daglig uppdatering. Ett argument som stärks av allt fler etablerade modemagasin har starta egna bloggar liknande de ovan nämnda. Caroline som driver Stockholm streetstyle ser inte bara bloggen som ett komplement till de etablerade medierna, utan även som en inspirationskälla:

– Streetfashion är mode i en rå form. Utanför studioljuset, bortom alla catwalks och reportage i modemagasin. Det är viktigt för både branschen och individen att få ta del av detta. Det är också på gatan många trender föds, i olika subkulturer, här kan designers och andra modeintresserade finna inspiration. Det kan fungera som en inspirationskälla för alla.

Medan vi sörplade i oss en besk espresso på ett av Stockholms många lattehak, berättade Ivan om att han ryktesvägen hört talas om stora planer på företagssponsrade streetfashionbloggar. Enligt Ivan är bloggarna en av de få nyheterna inom modefältet de senaste åren vilket indikerar på en lång framtid. Caroline från Stockholm ser bloggen som en naturlig del av det föränderliga modet med nya kollektioner varje år, vilket innebär nya kläder för amatörfotografen. Överhuvudtaget tycks streetfashion bloggarna präglas av den rådande optimistiska konsumtionen och den lättsamhet som ofta präglar modet. Johan Wirfält ser precis som bloggarna själva vardagligheten som en av de stora anledningarna bakom streetfashionbloggarnas framgång. Men hans framtidsprofetior präglas av en större insikt om marknaden än den jag stöter på oss Ivan, Cecile och Caroline.

– De snabbar antagligen på en utveckling som varit tydlig de senaste åren,
att intresset för kläder kryper ner i åldrarna. Idag har tioåringar en
uppfattning om "mode" som begrepp. Hittills har den kanske mest manifesterat
sig i viljan att äga en viss väska eller ett särskilt par jeans. Men
streetstylebloggarna plåtar ju ofta de som sticker ut snarare än de som
smälter in, vilket i längden säkert kan leda till ett ökat intresse för mer
originella kläder och stilar.

Dock delar Wirfält de andras framtidstro även om han förutspår mer nischer bland streetfashionbloggarna, med inriktning på specifika stilar. Vad framtiden har i vardande för de tusentals modeintresserade bloggare världen över återstår att se. Men kanske mode inte är svårare än att vi vill se vackra ut men vår osäkerhet och tidens snabba tempo kräver ständigt nya inspirationskällor. Vad kan då vara mer tidsenligt än bilder på modeintresserade individer som dagligen ger nya exempel på hur vi skall dominera gatans egen catwalk? Eller med Cecile von Stratens egna ord.
- Så länge det finns snygga människor att fotografera och bloggarna inte tröttnar.

För mer läsning och inspiration för hur du skall möta vintern med en vacker och individuell stil, se:
http://mnlstyl.blogspot.com/
http://facehunter.blogspot.com/
http://stockholmstreetstyle.blogg.se/
Eller om ni föredrar mer analytiska texter http://waywewear.blogspot.com/, http://www.rodeomagazine.se/rodeobloggen.php

Martin Cöster

Bricolage gästar Teatron

BRICOLAGE # 10 ONSDAG 24/1, 22-03, @ TEATRON (Regeringsgatan, Stockholm), 23 år.Bricolage tackar för trevlig säsong på Olssons och går nu vidare i kampen för att definiera din samtid. Vi gör nu ett tillfälligt gästspel på fantastiska Teatron och flyger in den nya generationen från Köln. För det visuella står Danmarks främsta VJ och våra vänner i konstkollektivet Förlängda huvuden står för olika konstinslag. Alla vänner, bekanta och övriga måste komma! Och, om ni är under 23 så kan ni kontakta oss på vår myspace så fixar vi lista. Geiger aka Nass, LIVE (Firm Records, Köln)André Kraml (Firm Records, Köln)VJ Samesame (Köpenhamn)Konst: Förlängda huvuden

Live: Geiger aka NASS (Firm Records, Köln)I Tyskland benämns den unge Kölnbon av en mängd dj´s och skivbolagsbossar som "the new big thing". De senaste årens produktioner signerad Alexander Geiger har varit fåtaliga men minst sagt uppseendeväckande. Han slingrar sig graciöst och till synes fullkomligt logiskt mellan techno, folk, funk, disco, r&b, psychadelica och punk för att sedan smälta samman allt i harmoniska ljudbilder fullmatade med mjuka basgångar. Inte sällan kryddat med sång. Under pseudonymen NASS gör han redigare techno som går varm på Tysklands just nu finaste ravefester. Den 24 januari kommer han att varva sitt liveset med produktioner under båda sina namn.

Andre Kraml: Med sina utflykter i Rheinlands djungler lyckades André Kraml skapa en av de senare årens största technoelefanter med tolvan "Safari". Hans organiska ljud och sugande basgångar förenat med snygga sånger har resulterat i ett litet pärlband av omotståndliga technofyrverkerier. Låtarna har gått lika varma som The Knife på Stockholms indieklubbar och remixats av artister som James Holden, Alex Smoke och Pier Bucci.

VJ: Samesame (Köpenhamn) Lasse Andersen aka VJ Samesame, är grafisk designer i Köpenhamn och ägnar kvällarna åt att VJ:a. Han är definitivt den mest upptagna VJ:n i Danmark och inte en klubb eller festival värd namnet har fått se Samesames skapelser. Minimala grafiska uttryck med en humoristisk tvist är hans egen beskrivning av hans stil. Han har tidigare varit VJ för namn som: Patrick Chardronnet, Trentemöller, DMX Krew, Fairmont / Jake Fairley, Isoleé, Rob Acid, Moderat, Jason Forrest och Erobique.

Konst: Förlängda huvuden Det blir video och kollage bestående av teckning, foto, installationer, måleri, text - typ allt. Detroit Stockholm håller till i en fabrikslokal söder om Stockholm, och förutom att de körde höstens bästa svartfest, vill man här skapa ett fritt rum för samtida och fri konst.
Och: Bricolage dj-team!

Det nya året

Funderar en del på om 2007 blir året då vi (läses alltid jag) får beskåda det defintiva slutet för vi resonemanget. Då press och livstilsanalytiker kan skriva och tala om disparta verkligheter och parallela världar. Då avser jag inte virtuella sådan utan verkligheter befolkade av männinskor av kött och blod. Precis som spray date är även det här

Samtid

. Det talades under 2006 en del om de konservativa trenderna, den nya generationens föräldrar verkar hämta sin inspiration från farfarsfar istället för sina egna föräldrar. Kanske kommer vi under 2007 skönja de första tendenserna till en motreaktion? Åtminstone jag hoppas på detta, börjar bli trött på det tillrättalagda, beskedliga och politiskt korrekta. När en mysig folkpartist i manchesterbrallor framstår som en buse börja begreppet att urvattnas. Betydligt mer sannolikt är att 2007 blir ungefär som 2006, och att paradigmskiften blir aktuella först fram emot 2010. Men hoppet är som bekant det sista som sviker dig.

Att det numera står 2007 i min moleskine innebär att jag tvingats acceptera två saker, det ena att jag inom en vädligt snar framtid är 30 är inte mycket att orda om men det hänger förmodligen intimt i hop med upptäckt nummer två. Eller rättare sagt gammal kunskap som åter blivit aktuell och därmed tvingat mig till acceptans. Numera inser jag till fullo min plats som medelmåtta, hur deprimerande det än må vara så har jag äntligen i min självbild sällat mig till basen av befolkningen de som inte betyder något och som aldrig kommer att utträtta något av betydelse. Måhända klamrar jag mig fast vid små pikanta detaljer som jag hoppas kan ge mig en viss aura av egenhet.
Men då dess inskränker sig till absurditeter som att undertecknad inte vågar besöka toaletten på jobbet har jag nu lagt de sista förhoppningarna åt sidan. Återstår nu att börja göra reklam för mig själv en betydligt större utsträckning än vad som skett tidigare. Min internetdiet skall därför bestå av

Karin Ström

,

Sigrid

,

Kenneth

och liknande bloggar. Men vid närmare eftertanke känns det vädligt 2006.

När jag läser decembernumret av Arena utmärker sig naturligtvis Karolina Ramqvists utmärkta artikel om livspusslet men det funderingarna fokusera ändå på numrets tema staden. Utgångspunkten att socialdemokratin tappat intresset för staden är förvisso sant, men ändock finns det en bakomliggande känsla i texterna som jag inte är kapabel att uttrycka i skrift, åtminstone inte idag. En slags underliggande motvilja emot staden som mynnar ut i budskap att den måste tyvärr vinnas. Missförstå mig rätt jag uppskattar allt som oftast Arena när jag läser den. Men de delar definitions problematik med Göran Greider, jag vet inte vad de menar om de använder ordet arbetareklass. Är det ett gammalt foto av den gnetande arbetaren som läser Proust på abf kurser på kvällen de ser framför sig. Eller är det arbetande familjeförsörjare som kämpar för att få det att gå runt och tillber TV4, samt fnyser åt förändring (generaliserad bild) de avser. Vore intressant om 2007 innebar nya definitioner, nya frågeställningar kring detta, jag är åtminstone förvirrad.

Börjar allt mer förstå att jag inte kan motstå att läsa Martina Lowdens hypade debut

Allt

Även om jag redan innan läsningen ser fram emot hennes nästa bok mer. Hennes stundande framgångar känns logiska och rättvisa men vi (läses i Sverige som jag) väntar fortfarande på författaren/konstnären/musikerna som bryter de samhällsvetenskapliga lagarna och dyker upp från ingenstans.

Kanske är det Omygosh Gustafs profetior som spökar i mitt huvud men jag tänker mycket på house just nu och överraskar därför eventuella läsare denna torsdagskväll med det här

The Timewriter feat cookie man_ so much pain inside (terry lee brown jr remix)

Inte purfärsk men undertecknad har utvecklat en relation till låten

<

Det nya året

Inträdet av år 2007 innebär att den här bloggen går in på sin tredje säsong, känns en aning märkligt och om jag applicerar den rådande historiesynen vore det comme il faut att ta till nostalgin som verktyg. Lovar dock att undvika detta så kommersiellt användbara grepp. Har inte hunnit utveckla några större förhoppningar inför det nya året men nedan följer några få, om det nu kan intressera någon så här på årets första kväll.
- Att technon tar ett steg bakåt och två steg framåt.
- Vad än någon säger till dig så var det 2006 som tranceljuden var stora, 2007 blir det house. Trots detta hoppas jag verkligen att Aril Brikhas winter ep får den uppmärksamhet den förtjänar, underbar låt, underbar man.
- Att svensk poesi fortsätter sin angenäma utveckling.
- Att alla går till Bricolage, pratar om Bricolage och sover med Bricolage.
- Att jag nyttjar min favoritjulklapp medlemskap i stockholms filmfestival under hela året inte bara under festivalen.
- Att jag lyckas utjämmna de alltför trubbigga skarvarna i fälten som för närvarande präglar min tillvaro i allt för hög utsträckning.
- Att SVT slutar göra ankronistiska kostymdrama
- Att jag upptäcker bisarrt mycket ny musik, enormt mycket böcker och att jag hinner späka mig sjäv framför min vackra laptop.
- Att nyår 2007 tillbringas i ett sammanhang som klär min personlighet. Även om det kändes helt logiskt att avsluta året med Hemmingway och Max Richter...

Återkommer med de mer fantasifulla delarna av mina förväntningar på 2007 senare i veckan.