Därför hatar jag mäninskor del 5.

Min Morbror


Min morbror var vad vi brukar benämna som ett ”sladdbarn”, 17 år yngre än min mor och 15 år yngre än min andra morbror växte han i realiteten upp som ett ensambarn. Vet inte om det därför var hans samling av mainstream VHS var så gedigen, faktum är att han alltid var extremt tidig med tekniska innovationer under inledningen av 80-talet. En ingrediens i hans komplexa personlighet som med stor sannolikhet bidrog till att jag som 5-åring upplevde honom som en jämnårig och tillika själsfrände. Hans ungkarlslya belägen på översta våningen i samma hus som mina morföräldrar i Malmös utkanter, var inbjudande och spännande. Där bjuds det på cineastisk bildning i form av James Bond (samtliga filmer), Rambo, Rocky, Burt Reynolds, Clint Eastwood och dylika höjdpunkter i 1900-talets filmhistoria. Min morbror och jag var lyckliga tillsammans, två jämlika män med ett stort intresse för film som enda egentliga gemensamma nämnare. Att han tog med sig flickor hem från Asien och lovade dem guld och gröna skogar bekom mig inte nämnvärt. Hans ofta usla ölsinne förändrade inte min respekt för honom. Hans inte allt för genomtänkt förslag att jag 8 år gammal tillsammans med min jämnåriga kusin skulle knulla i takt med han och den blivande frun från Manilla, rubbade förvisso på mitt förtroende för honom i några veckor kring årsskiftet 1985/86.

Men det faktum att han med hjälp av sin två videoapparater kunde kopiera alla filmer på topplistan i Rocents videobutik tycktes överbrygga alla hans små snedsteg. I efterhand känns det som om jag är osäker huruvida jag vegeterade på hans barnsliga läggning eller om det var vice versa. Det är dock på det hela taget oväsentligt för både historien och den aversion jag kommit att utveckla under årens lopp gentemot vad som trots allt är mitt eget kött och blod. Vår intima relation fick dock en avgörande vändning i slutet av 80-talet, att peka ut den utlösande faktorn är vanskligt. Men i efterhand ligger det nära till hands att anta att mitt nyvaknade intresse för böcker som erbjud mera litterära upplevelser än Gummi-Tarzan var början till slutet på vår relation. Mitt ytliga grävande i litteraturhistorien, innebar att jag föredrog att citera Mark Twain framför Roger Moore, något som tycktes slå en kil emellan mig och min allt annat än litteraturintresserade morbror. Vilket gav mig möjlighet att öppna mina naiva ögon för hans mindre fördelaktiga sidor, insikter som kom att utgöra grundfundamenten i mitt numera sunda, vackra och konstruktiva hat gentemot honom och hans gelikar. Trots hans uppenbara personlighetsstörning vill jag tro att det finns många troligtvis allt för många som idkar samma smaklösa intresse för intetsägande resor till andra världsdelar än Europa, som utan ironi bär jättelika halskedjor till verkade av 24 karat falskt guld. Män som närmar sig 50 och har Sylvester Stallone som husgud, män vars personlighet måste dissekeras utan hänsyn till klasstillhörighet och socialgrupp. Vanliga hederliga svennar som måste granskas med samma hårdhet som näringslivstopparna.
.

Att ge utryck för ett hat som ligger så pass nära mig emotionellt och dessutom är riktat emot kvarstående delar av min nästintill utplånade släkt är naturligtvis komplicerat, hantverkaren, världens sämsta pappa och tre gånger i veckan kvinnas vidare äventyr saknar egentlig betydelse för min del åtminstone känslomässigt. När det gäller min morbror är jag mer kluven, men det är just min rädsla och ambivalens som gör föraktet så vackert och omotståndligt då det skär mitt emellan livets två enda sanna känslor hat och kärlek. I ett mörkt landskap någonstans mellan dessa två till synes disparata känslor härskar cancer, död ouppfyllda löften, svek och dåligt samvete. Allt förkroppsligat av en 183 centimeter lång målare vars uppenbarelse påminner om Nils Yngvessons gråsosse Malmö snarare än den förorten till Köpenhamn staden idag strävar efter att bli. Ett Sverige vi inte vill veta om trots att det ockuperar större delen av vårt lands areal. Ett land både fult och innehållslöst dränerat på framtidstro, med dumhet och destruktiv ilska som bränsle. Allt det härbärgeras av enda mänsklig organism och allt tyder på att vi är besläktade med varandra. Därför känns det naturligt att mitt öppna brev till denna organism väljer sida men denna gång utan att förvirras av det naiva barnets förkastliga naivitet.

Vill minnas att du författade två öppna brev till din syster tillika min mor, det första öppnades av mig då en dum tonåring som sin lantliga fostran till trots redan passerat dig på alla tänkbara vis. Brevet genomsyrades av usel svenska, och präglades av en underton av missriktade demonisering av min mor och min styvfar. Mitt känsloregister var vid tidpunkten primitivt till sin uppbyggnad så min naturliga instinkt var att demolera ditt allt annat än fagra ansikte. Men kärleken till din mor, tillika min mormor hindrade mig ifrån att kommunicera på ditt och dina gelikars språk. I stället infekterade brevet relationen mellan våra familjer än mer. Min förlåtande natur och dumhet skapade en dröm där du hade bättrat dig, valt att gå vidare och försonats med min mor. Med ditt andra brev krossade du illusionen effektivt och skoningslöst. Att min mor hade en månad kvar att leva tycktes inte göra intryck på din efterblivna hjärna. Sorgen och mörkret som omgärda mig då hindrade mig ifrån att vida åtgärder, att replikera ditt brev. Har sedan dess försökt förstå ditt sätt att kommunicera, tänka och argumentera. De senaste årens vandringar i den svenska smutsen, en utmattande socialpornografisk resa har givit mig de rätta verktygen att replikera brevet jag aldrig läste. Just faktumet att ditt brev förblivit oläst är nyckeln till att kommunicera med din ras, att ignorera era åsikter och känslor är inte bara en nödvändighet utan en samhällelig plikt. Egoism och oförmågan att ge av dig själv har hela tiden präglat din resa genom ditt liv, tänker därför endast bemöda mig med att ge dig ett par rader av den antipati som jag känner inför din existens. Det blir det sista jag säger, det sista du får av min tid mina avslutande ord till dig och alla de miljoner män som delar dina intressen och din avgrundsdjupa egoism:

Din ryggradslösa hållning tycks agera i perfekt samklang med din miserabla personlighet, den accentuerar det mänskliga misslyckande som du är en produkt av. Dina smutsiga intressen har ockuperat din hjärna och inkapslat hela samhällskroppen i en ständigt pågående misär. Endast ren ondska kan producera en osmaklighet av den dignitet som ditt hem, där din falska guldkedja utgör en perfekt förgrund till de pråliga sovunierna som pryder den billiga bokhyllan i ekfaner. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om orsakerna till det hela, personlighetstörningen, uppväxten som bortskämt ensam barn. Dessvärre utgör dessa ingredienser ingen acceptabel ursäkt, möjligen kan omvärlden acceptera det som en förklaring. Men aldrig någonsin kommer vi att se det som en ursäkt. Enligt gängse bilogiska teorier är vi besläktade med varandra, jag väljer att ignorerar dessa teorier och förskjuta dig från mitt släktträd. Ett träd som tacka vare dina förkastliga tilltag genom åren allt mer kommit att likna en buske snarare än det bokträd det borde vara. Det är dags för mig att skriva min egen historia, en diktkonst som bekant författas av vinnarna. Min tanke är att det skall bli en pompös volym präglad av kärlek och framgång och där finns det ingen plats för dig.

Sommarlåt.

Tanken var att Year of Madness enbart skulle innehålla min text "Därför hatar jag mäninskor", denna vecka. Dock har sommarens låt (åtminstone för dansgolvet) anlänt, något som innebär att jag måste lägga in denna postning mellan avsnitt fyra och fem av "Därför hatar jag mäninskor". Kompakts speciher serie har kommit fram till nummer 36, och 12:an är återigen delad mellan två olika artister på denna ena sidan ger oss Mayer/Voigt somamrens låt i form av Transparenza. Början är trevande men sakta byggs en episk ljudmatta upp, vars kraft sätter hela min kropp i gungning och alla de mänskliga avarter som de senaste dagarna givits stort utrymme på den här bloggen känns vädligt långt borta. Min önskan alla inleder sin stundande helg med transparenza. Jag drömmer om hur somamrens anthem doftar loveparade 1993 när den både avslutar och inleder alla mina danskvällar sommaren 2006. Tack Michael Mayer och Reinhard Voigt ni har skänkt mig 6 minuter och 28 sekunder av ren och skär glädje. För det är jag er evigt tacksamma.

Även min personliga favorit Anja Schneider har släppt nytt, men det återkommer jag till så fort Year of Madness lagt sina litterära ambitioner på hyllan. Fram tills dess gör ni allt för att få höra transparenza.
P.S B-sidan på Speicher 36 står Davidovitch med sitt spår Cellophane för även det en bra låt.

Därför hatar jag mäninskor del 4.

Tre Gånger


Tre gånger i veckan säger du, varken mer eller mindre tre gånger varje vecka året runt vill du ha manslem. Inte mer men inte heller mindre, du vill dessutom att den ska behandla dig på ett smärtsamt vis då det är enda sättet att tillfredställa din monstruösa kropp. Du önskar dig en man i blåkläder med intellektuella intressen och ett attraktivt yttre men tycks ha problem med att finna detta på spraydate. Kanske är det din egen annons som är grunden till detta mysterium? Anser det vara av största vikt att monogamin sker på ett så korrekt vis som möjligt, erbjuder dig därför hjälp med annons som förhoppningsvis kan öka dina chanser att träffa den rätte. Möjligen är den en aning lång för att vara en kontaktannons, men det borde tjäna dina syften väl då det innebär en automatisk bortsållning av alla anti-intellektuella.





Hej,

Jag är en ensamstående kvinna som söker dig man som är redo att dunka på mig tre gånger i veckan med både hårdhet och finess. Du ska ha de blå kläderna på, gilla att läsa böcker, du ska dessutom vara snäll och gilla sport. Jag gillar ordning och struktur både på jobbet och i hemmet. Min lilla dotter går före allt annat så du får snällt finna dig i att vara nummer två, passar inte det så är det bara att till att ställa sig sist i kön. Jag är van vid att mina gubbar står i givakt och avskyr människor som ska problematiserar genom att ifrågasätta tagna beslut. Jag tror på den vanliga människan, hederliga vanliga svenssons. Har inget till övers för politiker, finansgubbar, akademiker och andra som tror att de är något. Politik är för mig ointressant, min filosofi är att ett land behöver en stark ledare vars order folket på golvet utför med hårt slit.

Personer som utreder och intellektualiserar det minsta lilla, har jag ingenting till övers för. Det viktiga är att det händer saker, mindre snack och mer hockey brukar jag säga till lilla gumman därhemma! Så om du mest gillar att babbla får du ta och rasta en annan kärring! Med mig är det raka puckar som gäller såväl framför tv som i sängkammaren.

Integritet är väldigt viktigt för mig, skulle aldrig kunna tänka mig att släppa in någon i mitt liv, när jag låser dörren om mig är det helig tid. Huset är mitt fort, där gumman och jag bullar upp med chips och läsk (till henne) redbull, vodka och cider (till mig). En perfekt fredag kväll innehåller alla de nämnda ingredienserna, kl. 20.00 prick slår vi på TV4. Då är det helig tid för mig och gumman och full fokusering, så då öppnar du bara käften för att fylla den med redbullen och vodkan som du och jag delar.

Vidare vill jag att du ger mig all din tid och att du bered att lyssna på när jag pratar ut om min gamla gubbe som jag var dum nog att släppa till med. Jag tror på det mänskliga samtalet vänner emellan inte att betala dyra pengar till någon mumbo-jumbo psykolog! Vem har råd med det förresten, i mitt och gummans fort är det ingen extravagans som gäller. Först räkningar sen mat på bordet efter det får vi se vart vi landar. Så om du inte fått känna på verkligheten tidigare så lär du få göra det om du väljer just mig.

En som har varit i verkligheten!

Därför hatar jag mäninskor del 3.

Världens Sämsta Pappa.


Dum men snäll tycks vara devisen som inte bara räddat dig från en omild men rättvis behandling från omvärlden, det är en kliché som öppnat dörrar som borde ha varit stängda för sådana som dig. Det tycks ha givit dig möjligheten att obehindrat sprida din förkastliga säd, förvisso i symbios med likasinnade, men likaväl är den skadlig för omvärlden. En sympati som givit dig oanade möjligheter, en patetisk ömkan för ditt skrala intellekt som även jag till en början delade med de andra. Att skaffa barn är i sig en märklig handling vars innebörd ständigt negligeras av den uttråkade mänskligheten. Vissa är enbart oförberedda andra direkt olämpliga att i klä sig rollen som förälder och vårdnadshavare. Du symboliserar bättre än någon annan olämpligheten. Uppväxt i en miljö där släktband inte ses som ett hinder för äktenskapet borde du ha stannat vid din hem-pc, druckit läsk, blivit världsmästare i Counter Strike och skaffat dig en enorm tandläkare räkning. Men tristessen i kombination med den makalösa dumheten drev dig till att trygga framtiden för dina usla gener. Din okunskap om människans inre hindrade dig att se personen i de prydnadssaker du skaffade. Små varelser som du trodde var något alla skulle ha, din vilja att ge dem förutsättningar för ett vackert och rikt liv var obefintlig. Din själ tycks vara så befriad från innehåll att deras behov för dig är osynliga, något som inte kan ursäktas med att din genuppsättning har fler likheter med jätten glufs-glufs än vad den har med homo sapiens.

Ditt Oengagemang i omvärlden gör i kombination med din totala oförmåga att begripliggöra ting som ter sig en aning mer komplexa än en text på Arlas mjölkpaket, gör dig direkt olämplig att agera i den så kallade vuxenvärlden. Trots dessa uppenbara handikapp tycks du i stället diktera villkoren i denna värld. Du vägrar betala underhåll till dina barn av en anledning så dum att den ej går att presentera i skrift, du lämnar din familj för att du inges av en känsla att det skall pratas om saker som inte är till din fördel. Trots din uppenbara och totala brist på empati, talar du ständigt om att det är din tur att vara lycklig.

Du kan inte ens begripa ordet lycklig, en varelse av din ras kan inte dissekera dess innebörd och se ordets komplexa strukturer. Min önskan är därför att du förses med munkavle eftersom det skulle bespara alla invånare i den vackra världen, berättelser från din smutsiga och bestialiska värld. Att du öppnade ditt taktlösa hjärta för oss, besparade oss från dina teorier om vattnets fryspunkt, att vi slapp din öppenhet om måndagens runkorgier. Om tystnaden i våra dialoger ändå kunde påminna om The Office vore jag beredd att omfamna dig och göra dig till hela Sveriges Gareth. Men din tystnad är intetsägande och i total avsaknad av finess så du skulle troligtvis inte ens duga som en Oneliner på Fredriksdalsteatern. Det faktum att du som infödd svensk inte ens kan uttala ordet barnen korrekt är inte ens roligt på ett ironiskt vis utan bara hemskt, att det dessutom klär dig gör det hela än mer miserabelt.

Din totala nonchalans inför dina illdåd må vara grundad i din surrealistiska dumhet, men den ursäktar på intet vis, den förlåter inte ens. Har försökt hålla min vakande hand över dig, skydda dig ha överseende. Men du och jag har ställts inför ett avgörande där en av oss måste offras. Då den dåliga smaken tenderar att segra i den fascistregim vars tak du och jag delat, tyder allt på att det är jag som kommer att ledas till altaret. Men innan min snara dras åt och våra vägar skiljs vill jag en sista gång viska i ditt öra de sista ord vi kommer att utbyta: Det är min tur att vara lycklig nu.

Därför hatar jag mäninskor del 2.

Hantverkare.


Sedan barndomen har jag haft ett komplext förhållande till hantverkare, utåt sett var vi av samma ras och ofta av samma kön. Kanske var det faktum att vi båda hade kukar som gjorde att de ville bjuda in mig i sin värld? För trots att deras kukar med all sannolikhet var både grövre och större än min lilla pojksnopp, verkade de tro att deras kuk var tätt hopslingrade med min ännu inte färdigutvecklade pojksnopp. Kanske var det så trivialt att en liten köttstump placerad mellan mina ben gjorde mig till en motvillig gäst i deras barbariska värld. Det existerar inget charmigt, beundransvärt eller vackert med denna samhällsgrupp. Det har aldrig existerat något hedervärt, aldrig funnits några ideal, endast förtryck och hänsynslöshet gentemot alla som inte är en del av gemenskapen.

I hantverkarens huvud existerar endast ett fåtal ting, att sluta tidigt, porr, öl, sport samt att förtrycka alla de kukbärare som inte kan byta proppar, skruva, måla etc. Att denna muterade form av mänskligheten, de senaste åren har klättrat uppåt i samhällshierarkin på grund av diverse usla inredningsprogram visar endast att de flesta människor i likhet med hantverkaren endast är intresserade av sitt eget könsorgan, förnedra andra människor samt att bli berusad. Det i kombination med en grotesk dumhet har givit hantverkaren en helt oacceptabelt stark ställning i samhället. Kanal 5 stylade snickare, är endast deras täckmantlar som garanterar dem goodwill och samhällstatus. En lika vidrig som effektiv täckmantel, som med stor sannolikhet kommer att konserverar den barockt höga samhällsposition som hantverkarna på ett kriminellt maner tillförskansat sig.

9 år gammal var jag, när en av dessa så respekterade hantverkare berövad mig på något som för alltid var tänkt att få vara i fred. Till en början verkade han inte var som de andra, han kunde både läsa och skriva förvisso hjälpligt men i jämförelse med övriga medlemmar av denna välbetalda yrkeskår framstod han som en intellektuell gigant. Kanske var det därför jag vågade mig närma honom, en kombination av förbarmande och nyfikenhet inför hans livslånga utanförskap i det mest barbariska av skrån. Ont anande låt jag mig förföras av hans simpla trick med hammaren, små konster som han faktiskt var kapabel att förklara med hjälp av sin ringa men ändock existerande verbala förmåga. Föga anade jag att han ledde in mig på en stig där han dikterade villkoren, ett forum där han kände spelreglerna bättre än någon annan. Den mörka och destruktiva sidan av den lilla människan behärskade han bättre än de flesta.

Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. Jag skall dock inte förneka att övergreppet innebar att den lilla pojken under många år bar på en osund respekt inför våldtäktsmannen och hans gelikar. En respekt som bakband mig såväl intellektuellt som fysiskt och som var den direkta anledning till det svek jag begick emot mänskligheten när jag inte hindrade hantverkarens vandring uppåt på samhällstegen. Han lekte inte bara på ett ytterst brutalt vis med min mulliga pojkkropp den där eftermiddagen i maj 1986, han lekte med hela samhällskroppen, rubbades dess balans och förvred dess ideal.

Därför hatar jag mäninskor.

Year of Madness kommer under den närmaste veckan att anta en lite annorlunda form. Med start i kväll kommer jag att lägga ut en text jag skrivit, vill gärna kalla den för en pamflett. Den har fått namnet "Därför hatar jag mäninskor", och jag är faktiskt ganska tillfredställd över resultatet. Med tanke på formen som en blogg utgör kommer texten läggas ut i olika delar varann dag/kväll. Den korta pamfletten kommer här att presenteras i sex delar. Hoppas den ger någon slags upplevelse.


Därför hatar jag människor.

Av: Martin Cöster


Allt oftare kommer jag på mig själv med att hata människor, mitt eget släkte ursprunget som vår civilisation stödjer sig emot är föremålet för mitt stundtals okontrollerbara hat. Jag har varken blivit dumpad eller fått sparken, jag har inte blivit utpekad som pedofil och jag var inte mobbad som barn. När jag pratar om att hata mänskligheten syftar jag inte på det ogenomtänkta destruktiva hatet som ofta riktas emot världens makthavare. Mitt hat har varit belagt med skam och har på intet vis varit möjligt att basunera ut på gator och torg. Dess näring har varit vardagen och dess ursprung mitt eget liv. En avsky som aldrig har varit svältfödd och som konstant skymt bilden av det vackra och smakfulla livet.

Jag hatar den vanliga lilla människan, men mitt hat är vackert. Att hata någon är så mycket större och mer krävande än att älska någon. Det har tagit mig år av träning, självförnekelse och insikt. Argumenten har slipats, ställningstaganden har stöpts om, ångesten har stundtals varit monumental. Jag har hela tiden verkat i skugglandskapet mellan det döda och det levande med en enorm diskretion, ständigt påpassade och livrädd för att någon liten människa skall se mina innersta tankar. Rädslan att blotta mitt inre har varit ett handikapp i paritet med Downs syndrom och jag har upplevt mitt inre som något fult och icke-tilltalande. Men mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker har givit mig insikt och visdom.

Nu vet jag att mitt hat är vackert, det besitter en tidlös skönhet som är väl förankrad i historien, praktiska studier kombinerat med teoretiska nydanade upptäckter har fått mig att förstå att all briljans har sitt ursprung i det vackra och furiösa hatet. Kärleken till livet är sprungen ur hatet till detsamma, en insikt vars skönhet fick mig att samla mod till att förklara och redogöra för mitt hat. Någon programförklaring avser jag inte att nedteckna, med hjälp av några få berättelser, där anekdoten är korsbefruktad med fakta vill jag för omvärlden visa de belägg jag har för mitt hat. Berättelser som är befriade från genusperspektiv, klasskamp, kulturellt kapital och skattesänkningar.

Min avsikt är att blotta de dimridåer som allt för länge fördunklat vår syn, trivialiteter såsom mp3-hits, korkade skribenter, hem och skola, förljugna politiker etc. Har styrt våra ögon åt andra håll och fråntagit oss tolkningsföreträdet till det vi en gång benämnde som Lort-Sverige. Av lorten finns idag inget kvar, men väl fascism, bestialitet och själslig nekrofili. Ett mörker värdigt David Lynch, men utan dennes finess och intelligens, ett mörker vars ondska inte ens The Knife kan tonsätta. Ett mörker jag välkomnar och fruktar på samma gång, då jag vet att det rör sig om en kamp jag omöjligen kan gå segrande ur.

Luciano

Gör inte bara mästerlig minimalistisk techno och underbara remixar som den på Teen Angst, han är även en strålande dj (http://lucien-n-luciano.com/). Just nu är han aktuell med Sci.Fi.Hi.Fi. Volume 2
Förra året var det Ewan Pearson som mästerligt mixade Sci.Fi.Hi.Fi. Volume 1, men frågan är om inte Lucianos bidrag är ännu bättre. Ur en svensk synvinkel är det glädjande att både Adam Beyer och John Dahlbäck (med sitt alias Huggotron) finns med bland de 21 låtar som Luciano flätar i hop till en smärtsamt vacker och minimalistisk mix. Sci.Fi.Hi.Fi Volume 2 har funnits utan sedan 17 april och givit mig enorm musikalisk tillfredställelse, om ni lyckats missa den skaffa den tex via http://www.somarecords.com/music/soma_cd46/. Låt er sedan hänföras av Lucianos sensuella mixande.

Måndag

Egentligen är det väl en dag då jag inte borde blogga, då nya intryck ej hunnit lycktas fästa sig i min hjärna och nya upptäcker ännu ligger i framtiden. Med andra ord är det lämpligt att en dag som denna lyfta fram ett album som jag ständigt återkommit till de senaste veckorna. SCSI-9 nya album Line of Nine är ett strålande album som tack vare Anton Kubikov & Maxim Milutenko speciella sound ger en albumkänsla, något som är relativt ovanligt idag. Men i stället för att lyssna på mig tycker jag att ni skall ta och införskaffa albumet själv till exempel via www.kompakt-net.de, tror inte att de med en förkärlek för det elektroniska kommer att bli besvikna. Besök även http://www.scsi-9.com/

För övrigt intressant att Lars Berges kröninka i dagens svd (fortfarande min morgontidning) http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12593868.asp, bara är en kortare version av hans artikel i förra numret av BON. Men det är som så mycket annat ren kuriosa.

Jonas Bering

Vill ogärna framstå som en gudie i klubbdjunglen (hemskt ord)men nu står vi återigen inför en diger klubbhelg i Stockholm. Vill därför slå ett slag för kompakt living i kväll på Marie Laveau, som får besök av ingen mindre än Jonas Bering. En man som åtminstone förgyllt mitt liv och chanserna att det blir introvert och nördigt på ML i kväll får anses som relativt goda, med andra ord helt underbart. Vill du ha glitter och röj, gå då till Munchenbryggeriet i morgon kväll och lek att det är 2003, inte helt fel det heller å andra sidan. Men i mina ögon så är Bering det stora namnet denna helg, trots bokningen av Kowalski på lördag (Paradise).

Mer självömkan.

Veckans tema har varit patetisk självömkan, ett ämne som ligger mig varmt om hjärta avser därför att forsätta på den inslagna vägen åtminstone tills i morgon då det vankas helg. Besökte idag arbetsförmedlingen (obligatorisk närvaro) först fick jag genomlida en gruppinformation där den hårt make-upade damen talade till oss som om vi vore barn. Efter värdefull information såsom adressen till arbetsförmdelingens hemsida (www.ams.se) samt upplysningen att även arbetslösa kan bli sjuka stundade indviduella handledning. Dock med en liten vänta för min del närmare bestämt 1.5 timmar i den lokala arbetsförmedlingens mottagningsrum. Mest intressant var att de tycktes ha anlitat Roy Andersson som inredningsarkitekt, samt all den begåvade litteraturen som erbjöds, författad på valfri arbetmarkandsutbildning.

Den indviduella handledningen visade sig vara något mer avancerad och bjöd förutom inblickar i handledarens egen karriär, på riktiga guldtips som att jag inte behöver skriva in hela sökord på internet. Har inte riktigt bestämt mig ännu hurvida jag skall ta med dessa nyförvärvade kunskaper i mitt CV eller ej. Men om vi beaktar allvaret i sitiuationen en kort ögonblick så inser jag att om äkta begåvning eller åtminstone underlag för att framstå som ett exemplar av en vackrare ras. Om detta existerade hade jag förmodligen sluppit beundra Roy Anderssons kvaliteer som arkitekt. Vill därför sätta punkt för ett av de längre och mer älskade kapitlen i mitt liv med denna postning. Ingen mer självömkan för min del såldes, men först vill jag avsluta med att travstera en före detta kollega vars föräldrar kombinerade ett lyckligt äktenskap med ett dito syskonskap. "Det är min tur att vara lycklig nu". Nedan följer dagens roligaste text, som vanligt inte författad av mig:

Lämpliga egenskaper


-Du drivs av en stark önskan att stödja människor att växa och utvecklas.
-Du är drivande, lösningsinriktad och kreativ.
-Du är bra på att planera och ligga steget före.
-Du är utåtriktad och har god social förmåga.
-Du tar stort ansvar och agerar som en god förebild.
-Du trivs med att ständigt få nya utmaningar.
-Du ställer höga krav på dig själv när det gäller att agera professionellt och tycker också om att andra förväntar sig mycket av dig.
-Du är intresserad av både yrkesmässig och personlig utveckling som t.ex. mental och fysisk träning.
-Du tycker om att ge god service till kunder och engagerar dig i att få hela organisationen att känna likadant.
-Du har en hälsoinriktad livsstil.

P.S Robag Whrumes remix av Adolf Noise (aka Stefan Kozalla, aka DJ Koze) Bume strahlen stress aus är riktigt trevlig tycker jag. Vidare så har Ewan Pearson strålande låttips som alltid.

Mer som en riktigt bloggare

Överskriften innebär inte att jag har planer på att börja ta betalt för mina alster, utan jag noterat en tendens till ett mer personligt innehåll på denna blogg. Texterna verkar färdas i en riktning som jag varken kan kontrollera till fullo eller riktigt stå för. Med det sista avser jag att min tanke inte är att vara en kille som anser att hans eget liv är så pass intressant och betydelsefullt att han önskar alla en del av det. Tvärtom är det inte alls min stil, men den senaste tidens tendens till svårmod har fått mig att söka, vilket ofta innebär att jag använder mig av sök funktionen i windows xp. Fann då en text vi kan kalla 27 år, som skrevs för ganska exakt två år sedan. Vad som bekymrar mig är att väldigt få landvinnigar har gjorts sedan texten författades. Jakten på att göra avtryck tycks oförtrutet gå vidare. Vi kan dock inte utesluta att det är tristess som tvingar fram den i mitt tycke något tvångsmässigt självömkande texten att göra ett återintåg i mitt liv.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal, en oskuld på bilsemester i det pommes frites älskande Belgien med sina föräldrar. Jag tittade nyfiket på hororna i Amsterdam, jag svettades i Alsace när jag försökte ta en konstnärlig bild med min första kamera, men trots att kameran var en gammal fin Yasicha från 70-talet blev bilden skit. Vi lyssnade på Simon och Garfunkel i bilen, det var 39 grader varmt i Moseldalen den dagen mina föräldrar grälade och jag skämdes. På hösten skulle jag börja i åttonde klass och trots att jag åtnjöt en stor respekt från mina jämnåriga kände jag mig ensam, min narcissism var otillfredsställd jag var en 14 år gammal oskuld. Jag tog ett beslut under den semestern att jag skulle bli cool.

Att bli cool i en liten skånsk by befolkad av inavel är ungefär lika svårt som att besegra en hund i trivial pursuit. Säg fitta ett par gånger om dagen, inhandla ett par rullar med Grov snus och frekventera den lokala pizzerian varje kväll så är du cool. Jag vill vara en ekvilibrist som i mina ena hand höll hårt om de inavlade idealen, och i den andra handen höll lika hårt om det intellektuella. Jag utmanade min omgivning med min dualism, dum och naiv som jag var betrodde jag mig själv med att kunna hantera dessa diametralt skilda personer. Mitt misslyckande var monumentalt och samtidigt oerhört smärtsamt, någonstans på en landsväg i Moseldalen tappade jag livets kärna äktheten, eller var det horan i Amsterdam som med sin tomma själlösa blick tog min oskuld?

Tretton år sedan, om ni frågar mig vad som hänt sedan dess kommer jag ge er en mängd historier roliga, sorgliga, vackra och osmakliga. Men om ni frågar mig vad som hände kommer jag att rycka på axlarna och berätta om en hjärna som likt en viktlös astronaut svävat fritt i relation till min fysiska kropp. Eftersom ni hängivit era döda själar åt urusla svenska deckare skrivna av pedofiler och tjockisar, kommer ni sätta åt mig hårt. Ni kommer då att notera hur min blick börjar flacka, mitt tal blir osammanhängande, fortfarande ältandes mina anekdoter från barndomen.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Sexton av dessa tjugosju år har tillbringats i skolvärlden, två år har sammanlagts vigts åt de äldre och tre månader åt de kriminella, de övriga nio åren åt andra institutioner som dagis och militären. Under dessa år har mitt intellekt dränerats på sin vitalitet, utarmats på sin kraft och raderats ur i historieböckerna. Anekdoterna är glömda, min familj fråntagna sina liv, det enda som påminner mig om flydda tider är snusdosan som liggandes på nattduskbordet hånler emot mig varje morgon min värkande kropp kravlar sig upp ur sängen. Min hjärna svävar i en bana kring jorden, sökandes efter sin ägare, han vill inte acceptera mitt beslut, han vill inte skriva under skillsmässopapprerna. Jag önskar honom uppriktig lycka och välgång, hoppas att han finner en ny värd som vill åldras med Hennig Mankell och radhus. En värd som är villiga att spela rollen som en av historiens skuggfigurer.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Hoppfull, rädd med en vidöppen själ, jag trodde mig segla på en framgångsvåg. Med ena foten i den skånska myllan och den andra fritt svävande i ett universum av möjligheter trodde jag aldrig att det skulle sluta här. På mammas gata där idéer fötts, trender skapats möter jag sanningen, han befriar mig från min barndoms naiva illusioner. Hans knytnäve trasar sönder mina revben, med en våldsam kraft pressar den sig igenom min kropp och slungar mig ut på en resa. Som om jag vore Uncle Scrogge visar han mig min framtid, som är tom, själlös och befriad från mänsklig värme och kärlek. Jag är en i mängden jag finns men syns inte, jag är konform trött och fullständigt värdelös.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Om trettio år ska jag dö, bortglömd och saknad av få, min död kommer att vara en befrielse från det innehållslösa liv jag förpestat min värd med. Om trettio år kommer jag befrias från mardrömmen men jag kommer aldrig få veta om det var i Amsterdam eller Moseldalen som jag tappade livets kärna. Kommer aldrig få veta om det var horan eller vinodlaren som bestal mig på min enda ägodel.

bra musikjournalistik

Är som bekant inte det enklast att skapa, är personligen lite indoktrinerad av den svenska musikjournalstiken de senaste åren. Vill därför ta tillfället i akt och rekommndera två trevliga texter jag läst de senaste veckorna. De har som bekant skrivits en hel del om Unais utmärkta skiva "A Love Moderne" en av de mer intressanta texterna i ämnet är http://www.nytimes.com/2006/04/20/arts/music/20sann.html?ex=1146801600&en=85bf0bd27a6b58df&ei=5070.
En liten mer personlig musiktext, som jag är lite svag för fann jag på stylusmagazines hemsida http://www.stylusmagazine.com/articles/soulseeking/learning-to-love-the-sin.htm
På ett mer personligt plan upplever jag en växande ångest inom mig själv vad denna beror på hoppas jag återkomma till.

Skitsnack

Rubriken hänvisar till mig själv och ingen annan, och det syftar på inlägget som just nu snickras fram på min dator. Jag har noterat att det på sistone diskuterats en hel del om DN på Stans bristande kvalite, känns lite sent det har väl varit ett problem i många år. Dock gläder disskussion mig, min personliga rekomendation till DN är att följa detta exempel: http://news.independent.co.uk/media/article361165.ece. Ett tidningen som riktar sig till barn, större delen av personalen kan behållas det krävs bara lite omskolning i deras sätt att angripa populärkulturen. Sen värvar de över trumfkortet Frida Boisen från gratisblaskan City, mediavärldens egen Carola. Matspalten kan delas mellan Tina Nordström och Peter Wahlbeck eftersom det skulle ge tidningen en spännande dynamik.

Ring P1 är som bekant oftast intressant, idag pratades det en hel del om politikers höga löner och en demonstration skall tydligen hållas idag i Göteborg (var annars). Plöstligt känns inslagen med "Weiron i ottan" i nittiotals-klassikern Nilecity åter aktuella. På ett mer personligt plan så får alla jobbannonser som tex tuff ekonom sökes mig att förstå varför egen företagandet är så attraktivt. Vem vill jobba med Weiron?

Helgambivalens.

Helgen är nyckfull tid, för de flesta innebär det förväntningar av vitt skilda slag, stress, njutning, misslyckande etc. Allt tillsammans utgör en allt för ofta misslyckad helgdrink, ett misslyckande som ofta går att härleda till våra högt ställda förväntningar. Tidningar gör sitt till för att hetsa upp stämmningen med en aldrig sinande uppsjö av bilagor, trevlig läsning om fenomenet fann jag i NY Times http://www.nytimes.com/2006/04/28/arts/28essa.html?_r=1&th&emc=th&oref=slogin. I likhet med många andra vet jag inte riktigt hur denna helg skall utformas, då jag lämnat studentliv bakom mig är inte längre valborgshelgen av någon betydelse för mig, gillade inte ens den när jag var en naiv student i Uppsala. Dessutom är jag arbetslös eller som jag föredrar att se det arbetsökande, något som begränsar mina rättigheter till helgens förlustelser, åtminstone i allmänhetens ögon.

Känslan av tillkortakommande agerar som ett effektivt bålverk gentemot euforin. Känslan av att jag stagnerat på allt för många plan hindar lyckoruset ifrån att ta över min kropp. Avundsjukan gentemot alla de enreprenörer, kreatörer, konstnärer och skribenter som verkligen lyckats blockerar min egen kreativitet och hindrar därmed mig ifrån att fira min egen storhet. Men allt detta är bara ett bisarrt förlustande i min egen person och borde om vi beaktar bloggens beskrivning inte hör hemma här. Eller är det dags för en revidering av min målsättning? Revisionism tycks ju vara inne.

TV

Nej, jag tänker inte börja blogga om tv, det görs redan av så många svenskspråkiga bloggare, dessutom gör de det hela på ett ytterst intierat vis, dessutom ofta välskrivet. De mest kända exemplet är Kjell Hägglunds blogg Weird Science http://www.weirdscience.se/. Men i likhet med de andra bloggarna i ämnet, som jag stött på behandlar den främst icke-svenska produktioner, väldigt naturligt idagens samhälle när din nationstillhörighet inte längre utgör ett hinder för din konsumtion (även om det ofta leder till en vilja att lämna landet, något som Andres Lokko redogjorde för tidgare detta år i SVD innan han lämnade Stockholm för London). Personligen har jag dock svårt även om jag i likhet med flesta inom mitt fält mestadels konsumera produktioner som är utom-svenska, att upphöra att förvånas över undermåligheten hos svenskproducerad tv (gäller även film). Om vi bortser från vissa dokumentärer har det i mitt tycke inte gjorts något nyskapande med konstnärliga visoner de senaste åren, spung möjligtvis undantaget.

Som ung tonåring fascinerades jag av Killinggängets produktioner under det tidga 90-talet, och för all del allt som de producerat därefter. Trodde dock att deras kreativitet skulle smitta av sig och inspirera unga tv-mäninskor. I stället ser jag en utveckling som går emot det motsatta. Snarare ser jag en tillbakagång präglad av ängsla och feghet, helt befriad från visoner och experimentlusta. Visst vi saknar en brutalrealistisk tradtion inom svensk public service. Som snarare har utmärkt sig med reportage där en idealistisk reporter från Stockholm åker ut i skogen och träffar en tant eller farbror, unik såväl till sin karaktär och vad det gäller häsla. Sedan får denne person representera den s.k "lilla mäninskan". Men även om vi bortser i från vår tradition av okreativ präktighet är det ändå märkligt vad usel all svensk tv är i dag. Om någon har funnit ett mer intierat svar på denna fråga, så var vänlig att höra av er till mig.

Äldre personligheter som i viss mån berört tv-och filmvärlden som tex Carl Johan De Geer, känns märkligt nog mer vitala och absolut mer nyskapande än dagens tv-makare. Även om det inte är samma medium så kan jag inte låta bli att notera att Carl Johan De Geers foton som ställs ut på Moderna Museumet för tillfället, känns väldigt mycket fräschare än allt SVT producerar idag. Kanske dags att reprisera Tårtan igen?

Nu tror jag inte vi kommer att få se någon förändring, vilket faktiskt inte gör något i dessa tider, när nationsgränserna inte begränsar din konsumtion längre. Synd bara när alla flyttat till de mer attraktiva städerna ute i vida världen. Kan dock inte motså att leka med tanken på att SVT anställer Lukas Moodyson som ansvarig för dramasektionen. Ni kan tycka vad ni vill om denne man, men han tycks alltid gå den väg han själv önskar och hans personlighet tycks vara precis vad vår statstelevision behöver. Om han skulle vilja jobba där eller inte, det är en helt annan sak.

Helgdans

Om du är intresserad av klubbliv och bor i huvudstaden rekommnderas naturligtvis Go Bang som bjudit in Ame på lördag http://www.sonarkollektiv.com/artists/%C2me/. För tillfället aktiella med: Henrik Schwarz/Âme/Dixon - Where We At EP: Eftersom själskryt ligger mig varmt om hjärtat tänkte jag nedan dela med mig av en recension gjord av min på sidan labyrint där jag hösten 2004 recenserade deras självbetitlade debutalbum, recension går även att läsa här: http://www.labyrint.nu/text.asp?id=3865

Ungefär en gång i veckan hittar jag någon ny bra tysk artist eller grupp, om det är från Kompakt, B-pitch Control eller Sonar Kollektiv spelar liksom ingen roll. Kompakt och B-pitch Control är de hippa just nu men denna recension avhandlar Âmes självbetitlade album som ges ut på Sonar Kollektiv.

Âme består av två killar från Kassel, Kristian Beyer och Frank Wiedemann, båda födda 1973. Kristian Beyer säger sig vara influerad av både Detroit- och New York-housen, han nämner i en presentation på Sonar Kollektivs hemsida artister som Moodyman, Carl Craig och Metro Area. Frank Wiederman verkar däremot ha hämtat sin inspiration från den europeiska scenen, då han bland annat nämner Jazzanova, och Chateau Flight som sina förebilder. Inspirationskällor som märks och som på skivan leder fram till intressanta möten mellan den amerikanska housetraditionen och den europeiska scenens dito . Som lyssnare befinner du dig den ena stunden i en taxi någonstans i Paris, för att nästa sekund stå och sippa drinkar på någon av de hippaste klubbarna i New York.

Det var länge sedan jag hörde ett så genomarbetat och vitalt deephousealbum, att Âme funnit sin hemvist på just Sonar Kollektiv är ingen överraskning då de kompletterar bolagets gedigna urval av artister på ett ypperligt vis. De är länken emellan Siriusmo och Forss, med både sväng och minimalism på sitt visitkort. Nu hoppas jag få höra deras Metro Area-influerade Sarari eller någon annan av albumets mer dansanta låtar på klubbarna i Stockholm i vinter.

SCB

Att Statistiska Centralbyrån är fantastisk torde vara oemotsagt, som liten tjock pojke älskade jag att lära mig folkmängden i Sveriges olika kommuner, då med faktakalendern som bibel. har nu med hjälp av http://www.scb.se/default____30.asp beslutat mig för att återuppta detta något märkliga intresse. Ser verkligen fram emot att återigen kunna triumfera med att känna till invånareantalet i Bengtfors igen. Vill även tacka min granne som väckte mig genom att vråla "Jävla skitdag!" i trapphuset. Utan den väckning hade jag aldrig insett att det var dags att åter ta upp min gamla hobby.

Idrottsdebatt.

Personligen gläder ditt mig att den annars så omhuldade idrottsrörelsen på sistone om än trevande börjat utsättas för vad som kan liknas för en kritisk granskning i senaste numret av magasinet Arena http://www.arenagruppen.se/ag5/start.asp kan vi läsa en intressant artikel av kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö och Claudio M Tamburrini om idrotten och dess genussyn. Eller snarare ställs frågan om varför män och kvinnor inte tävlar tillsammans på sin spets. I andra artiklar tas även det hetroidealet som råder inom idrottsrörelsen upp. Ett ideal som har diskuteras realtivt flitigt de senaste dagarna framför allt i alla sportfantikers husorgan aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,814741,00.html.

Det apropå den enligt utövare rådande nolltoleransen gentemot homosexuella inom idrottsrörelsen. Vill därför påminna om Justin Fashanu ni kan läsa en summering av hans karriär här http://en.wikipedia.org/wiki/Justin_Fashanu (väljer att hedra honom med en bild ovan)En man som verkligen fick lida för att han var homosexuell och duktigt i fotboll, detta dessutom i England, där omklädningsrumsjargongen verkar vara ännu värre än i lilla Sverige. Att sedan tv 4-programmet drevet gjorde ett inslag om elitsatsning bland barn, låter jag var okommenterat något som för övrigt gäller hela det programmet.
Till sist en fråga, när ska P3 säljas ut och få agera reklamkanal tillsammans med radio rix och övriga, fast då på lika villkor?

Lyssnar på: Triple R Friends are silence,

Nostalgi.

Efter att ha varit utan tillgång till internet med allt vad det innebär går jag emot ljusare tider i flera bemärkelser idag då min Internetleverantörs eminente tekniker löste mina problem tidgare idag. Att mitt Internetbehov liknar det behov heroinisten har av sitt heroin var inget nytt för mig, men det var lika obehagligt som vanligt. En sida av det hela är att jag varit utelämnade till min morgontidning som främsta nyhetskälla de två senaste veckorna, i morse kunde jag såldes läsa följande krönika http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_12459259.asp. Där Erika Hallhagen raljerar om nostalgi som om det vore något som utmärkte 70-talisterna, en ståndpunkt som varit comme il faut sedan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gav ut sin bok "Två nötcreme och en moviebox" 2003. Deras humor byggde då i stort sett enbart på 80-tals referenser.

Se i stället deras utmärkta intervjuprogram på Kanal 5, bäst just nu när det gäller svenskproducerad tv. Nostalgi är något som utmärker alla människor, det enda speciella med 70-talisterna torde väl vara att de gick in i informationsåldern som nästan vuxna, och kunde därför nästan lära sig dess fulla potential. Nostalgi är inte bara ett tecken på som det hävdats på många håll en vägran att växa upp. Snarare är det ett tecken på att du sociologiskt sett börjar bli gammal och inte är intresserad av att nya saker längre, att du sedan ursäktar det med att du är nostalgisk, ja det är väl upp till dig själv men hävda inte att det beror på att du inte vill växa upp. Att de säljs kommersiella produkter som blidkar en generations nostalgi, det är väl knappast något nytt det heller.

Nostalgi.

Efter att ha varit utan tillgång till internet med allt vad det innebär går jag emot ljusare tider i flera bemärkelser idag då min Internetleverantörs eminente tekniker löste mina problem tidgare idag. Att mitt Internetbehov liknar det behov heroinisten har av sitt heroin var inget nytt för mig, men det var lika obehagligt som vanligt. En sida av det hela är att jag varit utelämnade till min morgontidning som främsta nyhetskälla de två senaste veckorna, i morse kunde jag såldes läsa följande krönika http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_12459259.asp. Där Erika Hallhagen raljerar om nostalgi som om det vore något som utmärkte 70-talisterna, en ståndpunkt som varit comme il faut sedan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gav ut sin bok "Två nötcreme och en moviebox" 2003. Deras humor byggde då i stort sett enbart på 80-tals referenser.

Se i stället deras utmärkta intervjuprogram på Kanal 5, bäst just nu när det gäller svenskproducerad tv. Nostalgi är något som utmärker alla människor, det enda speciella med 70-talisterna torde väl vara att de gick in i informationsåldern som nästan vuxna, och kunde därför nästan lära sig dess fulla potential. Nostalgi är väl inte bara ett tecken på som det hävdats på många håll en vägran att växa upp. Snarare är det ett tecken på att du sociologiskt sett börjar bli gammal och inte är intresserad av att nya saker längre, att du sedan ursäktar det med att du är nostalgisk, ja det är väl upp till dig själv men hävda inte att det beror på att du inte vill växa upp. Att de säljs kommersiella produkter som blidkar en generations nostalgi, det är väl knappast något nytt det heller.

Magisk Tv.

Har personligen så länge jag kan minnas alltid ansett dokumentär genre var den ädlaste av tv/film formen. När dokumentären träffar rätt är den fantastisk, då den skildrar vår samtid och verklighet på ett oöverträffat vis. Du bör egentligen aldrig kommentera en dokumnetär då den oftast talar för sig själv. Alla ni som såg "Sherriffen i Ryd" (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2300&lid=puff_570751&lpos=lasMer) i går på SVT, vet vad jag talar om. Den beskrev ett Sverige utanför den urbana miljön (en ganska stor del av sverige mao) där längtan efter det gamla samhället sätter agendan. Vi fick följa Ryds envåldshärskare Kjell som tagit saken i egna händer och bildat en skyddskommitte. Minnen av Clas Rizell och Lasse Frids dokumentär är fortfarande alldels för färska för några mer initierade kommentarer så jag ber att få återkomma i ämnet. Men den framkallade en en hel del traumatiska minnen från min barndom, och stärkte min ide om att mäninskan är en av de få saker i vår samtid som aldrig utvecklas.

Skada

I går såg jag äntligen Good Night and Good Luck, en alldels utmärkt film. I en av rollerna fann jag till min stora glädje Ray Wise, glädje därför jag som gammal twin peaks och david lynch entusiast känner honom som Leland Palmer. Hans rollkaraktär i Good Night and Good Luck var deprimerad efter en skilsmässa och minspelet kändes igen från Twin peaks. När han i filmens senare del tog sitt liv, började jag hejdlöst att gråta inte på grund av hans rollkaraktärs tragiska självmord utanför att det vara Leland som dog. Ett relativt stört beetende och troligtvis ett bevis på att jag bör ta mig ut i samhället idag och se vanliga mäninskor inte personer på filmduken eller på www.imdb.com.

Lyssnar på: DJ Koze: remixen på Grandmotha
Arthur Russel: First Thought Best Thought
SCSI 9 fullängdare The Line of nine.
Matthew Dear Fabric 27
samt en massa techno-tolvor som jag behåller för mig själv.

Anekdot.

Ankedoten har en något felaktig status som enbart underhållande, nästinill flåshurtig. Personligen anser jag anekdoten vara ett utmärkt redskap som berättelseform men den fugerar även utmärkt när du vill belysa samtidsfenomen (naturligtvis även dåtidsfenomen). För er som mot bättre vetande läst inlägg på denna blogg är det inte ett obekant faktum att jag stundtals hyser ett visst agg gentemot vår samtid. Vill belysa det så kallad agg med en vacker anekdot från min tonårstid.

Kan inte minnas exakt datum men troligtvis var det senare delen av höstterminen 1991, vilket för mig inenbar åttonde klass av grundskolans nio. I religionsundervisningen hade vi kommit fram till islam. Varje kapitel om de respektive religionerna (de som fick plats i vår allt annat än digra religionsbok) avslutades med ett par instuderingsfrågor. Eller snarare ett par frågor av enkel karaktär på den text du läst. Dessa frågor Skulle du under lektionen lösa tilllsammans med din bänkkamrat. För mig och min bänkkamrat kom hela lektionen istället att handla om hur det gick för de två som delade bänk framför hos; Fredrik och Tobias. De hade liksom vi läst texten och gav sig ivrigt i kast med frågorna men av någon anledning lyckades de fastna på den första vars frågeställning var: Vilka är de fem grundpelarna i islam? Tobias och Fredrik bläddrade ivrigt fram och tillbaka i boken allt medan deras förvåning tilltog. Efter tag frågade Tobias sin kamrat Fredrik om hur många pelare denne lyckats hitta, tyvärr hade Fredrik bara funnit tre stycken. Samma antal som Tobias hade funnit. Tobias förklarade uppgivet att han hade letat i hela boken men att han faktiskt bara kunde finna tre bilder i hela religionsboken som hade pelare som motiv. Ett faktum som innebar att Fredrik och Tobias aldrig hann bearbeta de andra frågorna. Vid redovisning inför läraren konstaterade de rakryggat att de gjort sitt yttersta men att det faktiskt inte fanns fem bilder föreställande pelare i vår religionsbok. I bland räker det inte att bara läsa en text...

La Musik

Tänkte göra lite skamlösa reklam för mig själv, på la musik hemsida kan du läsa en intervju med Marcus Guetner gjord av mig http://www.livetsgoda.se/musik/index1.asp?huvud=musik&under=artiklar&id=376. Texten följer även nedan:

Marcus Guetner har inte dansat till musik sedan han var 13 år gammal och om han får välja en favoritlåt blir det Björks allt annat än dansanta ”All is full love”. Han började lyssna på musik osedvanligt tidigt och ägde sina första turntables vid fjorton års ålder. Troligtvis är det jag som i min begränsade värld konstruerat en syn på Guetner som en musiker med en slags intellektuell hållning till sitt musikskapande. Hans nya skiva Lovely Society skiljer sig från förra årets magnifika ambientäventyr på 1981, men stärker likväl min känsla av Marcus Guetner som en kreatör i technolandskapets absoluta utmarker. Mitt intresse för Guetner kombinerat med min önskan att få dansa till ”back in the days” ledde till att jag via Jeannine på Kompakt etablerade en mejlkontakt med Guetner. Med en förhoppning om att kanske få svar på några av mina frågor.
MC: När började du göra musik?

MG: Efter att ha varit dj I två år upptäckte jag programvaror för att göra egen elektronisk musik. När jag slutade skolan sexton år gammal, så hade jag mer tid till att göra musik. Mängden utrustning nådde snart groteska mängder, vilket gav mig insikten att det inte var så jag ville producera musik. Så jag sålde all utrustning och skaffade mig istället en massa mjukvara. Efter det började saker och ting falla på plats. När jag var 19 år släppte jag min första platta på festplatten, sen dess är musik mitt yrke.

MC: Är det någon artist som varit en inspirationskälla för dig?

MG: Det faktum att jag började lyssna och köpa musik väldigt tidigt har inneburit har jag inspirerats av många olika musikstilar samtidigt. När det gäller ambient-soundet så har artister som klf och gas format min inställning till musik.

MC: Jag finner din nya skiva Lovely Society väldigt intressant, det är svårt att avgöra om det är techno, tech-house eller något helt annat. Jag får en känsla av att du inte gillar genrer, stämmer det?

MG: När jag producerar har jag friheten att inte vara låst till en genre. Med alla de resurser jag har till förfogande så är jag inte begränsad och jag försöker alltid kombinera ljud och olika stilar i mina produktioner. Kanske är det därför Lovely society inte går att lyssna på vare sig hemma eller i en klubbmiljö.

MC: Vad betyder techno för dig?

MG: Varje stil har sitt typiska sound, t.ex. gitarrer I rockmusik och stråkar I klassisk musik. Men det är annorlunda när det gäller techno. Det finns inget speciellt ljud eller instrument som är karakteriserar technon. Det är en typ av musik som tillåter producenten att använda i stort sett vilket ljud som helst i sitt arbete. Oavsett om det är ljudet av ett instrument eller ett ljud som du får av att slå på en kastrull med en träsked. En annan aspekt av techno som jag gillar är det konstanta flödet som guidar dig genom hela kvällen oavsett om du är på en fest eller en klubb. Antingen älskar du det eller så går du hem. När jag lyssnar på annan musik under en längre period så får jag känslan av att det är enskilda spår eller låtar. Medan techno kan var en enda komposition genom hela lyssningen (exempel mix-cd: s).

MC: Jag får intrycket av att Regensburg är viktigt för dig. Berätta lite om Regensburg och vad det är som gör staden speciell för dig?

MG: Regensburg har egentlig mening ingen elektronisk musikscen. Det är enklare för mig att leva i Regensburg och producera musik och slippa att bli medvetet eller omedvetet influerad av andra producenter. I en större stad som Berlin eller Köln skulle det vara en omöjlighet. Regensburg är en stad där du kan fly från det hektiska tempot, men trots att det är en relativt liten stad så har du allt du behöver.

Marcus Guetner är aktuell med albumet Lovely Society (Ware) som släpptes 6 mars. Du kan läsa mer om honom på http://www.m-guentner.de


Martin Cöster

Idrott och sex

Ett av dagens mest diskuterade utspel torde vara Clas Borgströms (jämo) önskan om att Sverige skall bojkotta fotbolls-vm i Tyskland http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=575&a=534087&previousRenderType=6. Detta på grund av den förväntade invasionen av prostituerade, något som fått flertalet krönikörer att attackera tangenterna http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1077&a=534163&previousRenderType=3
En från januari med liten annan synvinkel http://www.expressen.se/index.jsp?a=506340
I sedavanlig ordning lär sportfansen argumentera för sin sak på grottisnivå, sen vem som har rätt och fel är en annan sak jag talar om disskusion som kommer att följa. Den kan vi med fog förvänta oss väldigt lite av. Vill därför dra mitt strå till stacken.
En arbetskamrat berättade en gång för mig om sin gamle vän som tidigare med framgång representerat curlinglandslaget. Ett härligt gäng som brukade ro sig med att just det, köpa sex. Inga värderingar i det vill bara med i dagens hetaste ämne.

Avundsjuk

Jag har aldrig läst en bok av Bodil Malmsten (http://www.finistere.se/) kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Trots det är jag avundsjuk på henne, i bland bara slentrianmässigt men ofta tenderar avunsjukan till att vara både äkta och smärtsam att bära. Det inte hennes röda hår eller det faktum att hon bor i finistere (vill absolut inte bo i finistere)utan det är snarare hennes kändisskap och vad hon åstadkommit som inger en känsla av uppgivenhet hos mig.

Det kommer aldrig någonsin stå om mig i historieböckerna, varför skulle jag ta upp plats där? Måste vara ärlig emot mig själv och min omgivning i kolumnen för vad jag presterat under mina 29 år står det med stora bokstäver noll. Enligt all tillgänglig fakta och statistik är jag en vanlig, grå och fruktansvärt trist mäninska. Jag avskyr ordet vanlig, mitt liv har varit en enda lång strävan efter att inte bli en av de vanliga. Ändock befinner jag mig här idag, vanligare än någonsin, vad vill jag då? Svaret är att jag inte vet men förmodligen är rädslan för att misslyckas och att vara vanlig större än viljan att lyckas och vara ovanlig.

Min skuld till min döda mor tycks förbli obetald, skulden består i att göra avtryck att driva samhällskroppen framåt. Men alla bidrar till det säger ni, skitsnack säger jag, endast ett fåtal utvalda får det priviligiet. All tid som tillbringas utanför denna celebra skara är bortkastad sådan. Min jakt efter min rättmätiga plats i fältet pågår oförtrutet, men orken, viljan och intellektet håller sakta på att förtvina. Mitt självförtroende är dränerat på näring och dess blomstringstid tycks vara långt borta. Med en total oförmåga att sälja mig själv som mest utmärkande personlighetsdrag känns framgångssagan omöjlig att författa. Min ålder, mitt kön, mina intressen inget tycks vara i samklang med samtiden.

En dag är allt jag begär, en dag i rampljuset där min ord betyder något där uppmärksamheten är odelad och koncentrerade enbart på mig. En vacker och solig dag då mitt ego får löpa amok. En dag då kändiskap är något vacker som även jag kan koketera med. Så Bodil ska vi byta plats? Bara för en dag det är allt jag begär.

Ett litet lästips

I all välmening, om ni inte redan läst Martin Luuks utmärkta Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen) tycker jag verkligen att ni ska tar er tid att göra så. Går till exempel att köpa på www.badlands.se skaffa då även "Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikeer". Även den av Martin Luuk båda ingår i Loyal press serie med korta texter och har skänkt mig mycket nöje.

Tack Erik Möller.

För skivan A love Moderne som förvandlat min enkla lilla etta till en stilren barlokal fylld med kärlek. Mina dansteg är försiktiga men äkta när du guidar mig igenom ditt unika ljudlandskap. Välbekanta älsklingar som Oh you and I och I like your style öppnar mitt sinne för framtida favoriter som blissful garden och moderne love. Föredrar i vanliga fall mixskivor när vi pratar albumformatet, men din smakfulla ljudbild gör övergångarna smidiga och nästintill omärkbara. Medan jag väntar på att flera skall fylla sina hem med ditt kärelekselixir, hjärntvättar jag mina grannar med ditt stundande album.

Sämsta skivan.

Independent presenterar en tio topp lista på de sämsta skivorna http://enjoyment.independent.co.uk/music/news/article353672.ece. Vissa ger mig riktiga rysningarna som skivan med hiphop artister som framför Phil Collins låtar, inget överraskande projekt med tanke på Collins höga status i hiphop kretsar, men likväl får själva tanke mig att må dåligt. Vore intressant med en lista där även svenska artister kan delta. Om någon läser denna psotning så får ni gärna höra av er till mig med förslag på de sämsta skivorna någonsin. Så kanske jag återkommer med egen dryg lista.

Konform kultur

Följande postning är mer eller mindre ett trendmässigt självmord, med tanke på att den rådande trenden inom kultur och nöje är ytlighet, 20-tal och tanken om att dumhet är något fint jag rentav något som driver samhället framåt. På sätt och vis gör det väl dumhet det, åtminstone ekonomiskt, vill på intet vis hävda att jag tillhör de mer bemedlade när det gäller intilligens, tvärtom jag tillhör i likhet med de flesta den korkade falangen av jordens befolkning. Något som bidrar till att jag i hemlighet drömmer om att tillhöra minoritetsgruppen av de utvalda med stor begåvning (tänker inte här på hög IQ, en faktor jag finner tämligen ointressant).

Dessa drömmar är förmodligen grunden till min längtan efter debbatörer/kulturpersonligheter/nöjesprofiler i Sverige som har relevanta och skarpsinninga synpunkter. Personer som vågar vara förbannade och skaffa sig ovänner, allt gullande och kramande står mig för tillfället upp i halsen (får mig att tänka på gratistidningen City). Jag längtar efter någon som vågar be en av landets ledande politiker att hålla tyst i direktsänd tv som Vilhelm Moberg en gång bad Olof Palme att göra. Vill nu inte höra någon komma med det jättetrista och i högsta grad konforma alternativet Alexander Bard, en person som verkligen framstår som trist i dessa sammanhang och som tycks vara essens av 20-tals trenden. En roll han förvisso spelar väldigt bra det måste erkännas.
Kalla mig gärna konservativ eller elitistisk.

Mänsklig kontakt

Är troligen nödvändig för både vår fortlevnade och överlevnad, men samtidgt är det ytterst motbjudande. Avser då inte på något vis det sexuella umgänget två mäninskor emellan utan det sociala umgänget eller snarare spelet. Det ytliga konverserandet i det offentliga rummet, sällan givande men ofta lärorikt även om lärdomen alltför ofta är avskyvärd. Egentligen handlar det om att jag kanske med hjälp av de tre glasen Penfolds som förtärts under kvällen medan jag konsumerat littertur, film och musik insett att jag aldrig kommer att bli populär.

Jag kommer aldrig var killen folk ringer eller hejar på en lördagsförmiddag på stan. En insikt som skänkt mig glädje och fyllt mig med ro under kvällens gång, då känslan av att jag skyr den mänskliga kontakten och strävar efter att minimera den så långt som möjligt blir allt starkare. Att umgås känns omodernt och sker mestadels slentrianmässigt. En bok väljer du däremot med omsorg och kärlek och han eller hon kommunicerar på ett språk du kan förlika dig med. I en annan värld kanske även jag kunde varit den glade och klämige, men under rådande omständigheter väljer jag minimalismen som min profil även i umgänget med mitt eget släkte

Lyssna på

Om ni inte redan gjort det lyssna på Jochen Trappe Organic och Pier Bucci: Tita Remixes. Jochen kan ni till exempel köpa här: http://www.phonicarecords.co.uk/detail.aspx?ID=11341

Mångkultur

Är inte bara ett tveksamt begrepp utan även föremål för en specialsatsning som fått lite pengar att röra sig med, tänker naturligtvis på mångkultursåret 2006. Intressant artikel idagens svd som berör ämnet http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12178225.asp
Anser nog att filosofen Alain Finkielkraut är rätt ute i följande stycke:

" Tvärtemot vad man skulle kunna tro har integrationskonferensen på Moderna museet absolut ingenting att göra med regeringens mångkulturår. När Finkielkraut får höra om satsningen stönar han högt och tar sig demonstrativt för pannan.

– Jag förstår inte vad som menas med termen mångkultur. Konceptet med multikulturalism har att göra med europeiskt dåligt samvete och skuld."
Även historikern Diana Pinto kommenterar:

" Det är ett väldigt dåligt koncept, även om tanken att visa att alla inte är blåögda och blonda i Sverige är god. Inget land är multikulturellt. Du kan inte klara dig i Sverige om du inte pratar svenska och förstår det svenska samhället. Att låtsas att vi är ett multikulturellt samhälle gör bara skada mot invandrarna, för de kan inte ta med sig allt från sina kulturer, de måste lära sig att anpassa sig, säger Pinto."
Även DN tar upp ämnet men i form av en kröninka om rasism: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=531056&previousRenderType=3

Känner därför att det är värt att beröra det på senare åren så populära begreppet svenne och dess betydelse. Ett ämne som tidgare behandlats här på year of madness. Denna postning har präglats av citat, anser det därför vara lämpligt att fortsätta på den inslagna vägen, men den här gången väljer jag ödmjukt att citera mig själv:

"Att göra en sökning på ordet svenne ger av naturliga skäl en mängd träffar, oftast ges följande förklaring av ordet: ”för vissa människor ett nedsättande slanguttryck för en svensk utan invandrar-eller utländsk bakgrund” . I denna form används ordet slentrianmässigt och är som sådant innehållslöst och moderat. En betydligt bättre översättning av ordet är: Även benämning för person brukande mainstreamkultur eller -stil. En översättning eller snarare en tolkning av ordet som ger det en helt ny innebörd, som berättar att epitet svenne är oberoende av kulturell bakgrund. Om vi väljer att beakta smak, åsikter, referenser etc. närmare vi oss paradoxalt nog varandra. Med ett sådant förhållningssätt till ordet svenne kan vi kanske uppnå det teoretiskt enkla men praktiskt ack så svåra. En rikare värld där vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra konstruerade olikheter."

Tror fortfarande att ovanstående förhållningsätt till ordet svenne skulle kunna ha ett reelt och positivt inflytande över integrationen. Hoppas att jag en dag kommer att ges en möjlighet att utveckla dessa tankar.

På lördag

Gästar som bekant ingen mindre än Justus Köhncke Paradise, känner därför att min intervju publicerad på www.digfi.com 7 februari förra året med Justus är lämplig att posta. Den följer nedan:

Förutom att Justus Köhnckes blandning av techno, pop och schlager har fascinerat mig med många en längre tid, så har han i de intervjuer jag läst med honom, givit intryck av att vara en person som faktiskt har något att säga. Något som jag tycker mig sakna hos de flesta av de musiker som vanligtvis uttalar sig i såväl mainstreampress, som mer ambitiös press.
Med hjälp av den alltid lika trevliga Jeannine på Kompakt lyckades jag etablera kontakt med Justus via e-mail (eftersom jag har en tendens att titta på mina egna skor samt mumla på obegriplig skånska när jag möter nya människor). Förutom att han besvarade mina frågor inom en väldigt kort tidsrymd, så visade han sig ha en viss faiblesse för smileys (jag har därmed frånsagt mig ansvaret för samtliga smileys i texten nedan).
Dessutom verkar denne sympatiske man som är aktuell med skivan Doppelleben på Kompakt, ha förmågan att blicka ut utanför sitt eget kvarter samt bjuda på en och en annan ansats till analys. Dessutom så svarade han vänligt när jag inte kunde motstå frestelsen att avsluta intervjun med hopplöst trista standardfrågor som när han tänkte besöka Sverige.
Enligt mig personifierar ditt album Doppelleben hela Kompakt, techno, pop och schlagerkitsch i ett paket.
- Varför skulle en person personifiera allting? Kompakt är allt det som alla dess artister skapar. Kompakt påminner mer om en flercellig organism, i likhet med alla kulturer. Allt detta tillsammans utgör stilen, en stil som ständigt utvecklas! När jag började på Kompakt 2001 (det behövs fortfarande inga kontrakt) verkade det inte alls som en lämplig plats för mig. De var kända för sin minimalistiska tech-cologne stil, och jag för min eklektiska disco-house (med Whirlpool) och mina känsliga Diseuse-covers (från mitt första soloalbum Spiralen der erinnerung). Vi hade då varit vänner länge men med tanke på min stil så var det vågat beslut av dem. Sedan smälte det samman till något annat, och fortsätter göra det än i dag.
Vilka artister och vilka musikstilar har inspirerat dig?
- Ooooops, alldeles för många för att kunna nämna här! Försöker sammanfatta kort och opreciserat: Det började med att jag som treåring blev förgiftad av mina föräldrars Beatles och Velvet Underground skivor för att sedan gå vidare med 70 talets topplistepop: ABBA, ELO, Wings, Queen Jag spelade in radioprogram som en galning när jag var 9-13 år gammal. Sedan gick jag vidare till punk och tysk new wave det sistnämnda var den första icke-kommersiella musik och modestil som jag själv valde att gilla. Sedan kom 80 talet, speciellt 1982, då jag var 16 år och avgudade Human League, Orange Juice, Mari Wilson, Scritti Politti etc.…
- Jag har alltid hatat rockmusik. 80- talet innebar även mycket retromusik för min del som jag delvis upptäckte genom årtiondets ”quatition pop”- Motown, Soul, Disco. Som ett resultat av avsaknad av dåtida popmusik som verkligen berörde mig. Det fanns dock undantag som Prefab Sprout, Bananarama och The Pet Shop Boys Ända fram till dess att house musiken verkligen slog i Europa med Acidhousens intåg 1988. I slutet av 80- talet så började jag även våga göra egen musik, vilket framför allt berodde på att det blev möjligt att mixa och sampla (second hand 128-Kbyte Akai sampler 1988). Givetvis så fortsatte jag at upptäcka musik på 90- talet, Strictly Rhythm, Nu Groove, DJ Pierre osv. Men fröna till mitt musikintresse var planterade långt innan.
I Sverige lyssnar tonåringarna på Linkin Park och trist mainstream r’n’b. De har fula huvudbonader och deras attityd till det motsatta könet är inte mycket bättre än synen var på medeltiden. Det är tendenser likt dessa som oroar mig. Tänker du någonsin på framtiden och hur populärkulturen kommer att se ut om sådär tjugo år?
- Oooops igen. Vad menar du? Eller jag tror jag förstår din poäng, jag separerar tyvärr inte Sverige från resten av världen. Kanske kommer popmusiken bli ointressant för de känsliga tonåringarna, och deras avståndstagande kommer att leda till att de återupptäcker gammal poesi och litteratur. Något som skulle ta oss tillbaka till 50 talet ouch! Däremot så kommer gaykulturen alltid att behöva det förutsägbara och sina divor, det är en lag.
- Det har aldrig funnits någon garanti för kvalitetsmusik, endast för vissa som drivs av intresse (gäller framförallt tonåringar). Men som du säger, jag minns mitt eget tonårsliv när alla förutom jag och mina få vänner i skolan inte lyssnade på något annat än (jag och mina lyssnade framförallt på det bästa av 82-popen som jag nämnde tidigare) den värsta skit som någonsin spelats in och det var artisterna som verkligen dominerade listorna 1982: SAGA; BAP (tyskt skitband) TOTO, REO SPEEDWAGON, CHRIS DE BURGH, YES, SPLIFF (ett annat tyskt skitband), MEN AT WORK, THE POLICE, GENESIS etc. uaarghuuh… Mönstret går igen.
I Sverige så spelades det för cirka tio år sedan ofta den bästa dansmusiken på gay klubbar. Idag spelar dessa klubbar ofta urtrista låtar från den svenska schlagerfestivalen. Gaykulturen verkar nästan var mer konservativ och gammeldags än den heterosexuella. Det är väldigt lite Bruce La Bruce i Sverige således, hur ser det ut i Tyskland?
- Likadant, men the Queens har alltid varit konservativa och avantgarde på samma gång när det gäller musik. Något som varit en intressant fråga för mig en längre tid: Vad för slags musiksmak har homosexuella? Har fortfarande bara vaga idéer till svar…
- Att vara gay behöver inte betyda att du är en person med smak och gör motstånd emot normerna. Ännu värre jag tror att gay-publiken inte är en speciellt öppen publik. De använder sig av trendiga magasin för att vara en del av samhället. Vilket är jämlikt och jämlikhet är ju vad vi alla vill ha ;-)
Vilken är den bästa bok du någonsin läst?
- Finns inte någon som är den bästa (lika omöjligt att avgöra som när det gäller skivor). Men en bok som jag läst flera gånger och som berört mig är Keep On Dancing- My Life and the Paradise Garage en biografi av Mel Cheren, grundaren av West End Records.
Vilken låt är den bästa att avsluta ett dj-set med?
- ’Close Watch’ av John Cale och ’The Answer is Yes’ i the sci-fi ambient-versionen från DOPPELLEBEN ;-)
När kommer du till Sverige och spelar skivor samt sjunger för oss?
- Inga bokningar än så länge, men jag känner att Stockholm behöver mig.

Carola

Några dagar för sent förvisso, men insåg under helgen slutligen att Carola förkroppsligar alla mina mest cyniska tankar och teorier. Hon är det levande beviset på att mäninskan är den del av vår samtid som utvecklas minst. Vidare förkroppsligar hon alal dåliga magsin, all dålig litteratur, och javisst musik också. Det tokkristna insalgen är så uppenbar och konstalde att jag inte orkar bedöma mig med att kommentera. Så nu fick jag det sagt, på det hela taget alldels för sent och totalt ovidkommande för min samtid.

Fredag

Om jag skall döma utifrån radio,tv och tidningar så är V for Vendetta dagens filpremiär den fick bland annat högsta betyg i filmkrönikan, ett tv-program som konstigt nog finns kvar i tablån. Filmen bygger som bekant på en serie av den brittiske mästaren Alan Moore som om ni vill läsa något om filmen skippa svenska medier jag rekommnderar denna artikel http://www.nytimes.com/2006/03/12/movies/12itzk.html?pagewanted=1&_r=1&8mu&emc=mu
Sedan får vi hoppas att Watchmen kommer som film även den, en fantastisk skildring av kalla kriget.
Då SVD är den tidning jag prenumerar på för tillfället blir det naturligt en hel del referenser till den. Deras nöjeschef Erika Hallhagen upphör aldrig att förvåna idag hyllar hon i en liten notis glocalnets reklamfilmer, varför? Lookos krönikor har blivit bättre och bättre på sistone, idag berättar han om de mail han fått som en reaktion på hans flytt till London. Där vissa tydligen överraskas eftersom Stockholm är hippare än London. Visst är Stockholm hippt på ytan, men det saknar den bredd som bör utmärka en riktigt storstad och alla de dj-bokningar som hyllats det senste halvåret har varit en realitet i flera år i Köpenhamn. Hade Stockholm verkligen varit hippt hade någon bokat Putsch 79 för tre år sedan och inte i kväll. Men jag beklagar ändå att jag missar dem.

Något som verkligen skulle ge näring åt stockholms populärkulturella klimat är kunskap, ambition och mod, tror tyvärr att dessa ingredienser är längre borta än någonsin då vi befinner hos i glättighetens tidevarv. Men å andra sidan lever vi i värld där du själv kan göra din val, vilket innebär att ingen kan hindra mig i från att välja Alan Moore framför Ebba von Sydow alla dagar i veckan.

Sjuk

Förkylning har varit min lott de senaste dagarna, en sysselsättning som sedan gammalt passar mitt kynne illa. Har inte blivit bättre av jag inte kunnat arbeta med några av de skrivprojekt jag själv uppfunnit, då de kräver en frisk författare. men nedan följer några av de beståndsdelar som hjälpt mig att sakta återfå min krafter.
-Ricky Gervais frossa (podcast,office, Extras etc.)
- Lika delar tysk, japansk och kandensisk elektronisk musik.
- Truman Capote
- The Complete New Yorker.
- Fransk film
- HBO
- The Concretes
- Outlook Express
- Te
- Låtar jag inte vill dela med mig av.
Ungefär där känner jag att det räcker med att kokettera med en medleklasstillhörighet som alltid var predistinerade, men för alltid osynlig i mitt CV. Vill i stället önska eventuella läsare ett underbart veckoslut och en förhoppning om att ni slipper förkylningar.

MP 3-hit

Var ett av förra årets modeord, dessvärre var det sällan underbyggt med någon form av fakta. Ordets flitigaste användare brukade ordet om band som Le Sport (enligt många essensen av mp3-hit) och svenska pojkduos med liknade profil. Om ni undrar vad en mp-3 hit egentligen är rekommnderar jag http://www.hitlistan.se/ då ser vi att det är exakt samma som en vanlig hit eller en radio rix hit. Dagens mp-3 hit är Marie Sernholts låt som jag själv inte hört och jag hoppas att det skall förbli så.

Lite oväsentliga värderingar.

Dagen har varit realtivt innehållslös och trist, något som givit utrymme för diverse funderingar.
Vädret är som bekant bisart viktigt för den genomsnittslige svensken, har alltid varit noggran att inte bli en del av denna skara. men årets mastodontvinter har omöjliggjort detta. Bara att kapitulera den viktigaste hemsidan för mig just nu är www.smhi.se och stora delar av mitt liv kretsar kring när våren skall komma och allt positivt som kommer att hända då. Tyvärr inger smhis hemsida inag som helst förhoppningar om att det någonsin kommer att bli vår igen.

Inget tyder på att det bli sommar i år, så förhoppningarna är ställda emot sommaren 2007. Funderade lite kring vad som kommer att kännas mest sommar 2007, förutsatt att utveckling fortsätter att var lika linjär och intetsägande som nu. Det optimala vore eurotechno låt med Sabrina där Ebba von Sydow står för sången. Hon visar sig sjunga gräsligt men låten bli ren stor hit lokalt i Stockholm och alla nöjesjorunalister hyllar den som årets mp3-hit, i vanlig ordning utan att ha lyssnat på den.

Dagens nyhet är att svenska folkets antesmitska tendser http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=528618&previousRenderType=6 Självklart oroväckande men i vanlig ordning bör vi alla ta oss tid och granska hur forum för levande historia har ställt frågorna. Då dessa kan förändra resultatet. Men en denna intellektuella uppgift får vänta tills våren infinner sig, precis som allt annat.

Lyssnar på Ricky Gervais Show och Gui Boratto- Sozinho

Årets reklamkampanj!

Årets mest bissara rekalmkampanj torde vara den gemensam reklamauktionen för Blocket, TV4 och rädda barnet. En blandning av samtidshumor och brutalrealism, där bilden ovan är en given vinnare, notera speciellt hur Peppe Eng pekar neråt på David Brent maner. Att sedan Anna Books kläning såldes för 7500 kronor, är helt ovidkommande i sammanhanget.

Personligt.

Min tanke har hela tiden varit att den blogg inte skall innehålla texter vars innehåll ligger allt för nära min egen vardag. Den senaste tidens sinnestämmning som idag nått en lycklig vändpunkt, har givit mig anledning att tänka om. Sedan får vi hoppas att det rör sig om en engångsföretelse.

Hat och ångest är känslostämmningar som är befläckade av klicheer och därför av många djupt underskattad. Hoppas därför att under våren återkomma med min relation till känslan och även ordet hat. Ångest och hat kan vara både utvecklande och i många fall enastående kreativt, personligen har jag dock på sistone avnjutit dessa känslors mer destruktiva sidor. Skall på intet vis hävda att jag varit på botten, men stundtals har jag nuddat vid själens undervegitation. Självförtroendet har varit så miserabelt att de viktiga delarna av mitt liv hotats och min verkliga identitet varit på väg att rämmna vid ett flertal tillfällen. Detta vakum av dålig självkänsla och intellektuell koma började allt mer likna mitt predestinerade öde, men ännu en gång räddades jag av ett brott emot konventionerna. Återigen har jag ignorerat de vanligas värld och dess fanbärares dogmer. Mitt hjärtat visade sig återigen var vida överlägset min tämligen begränsade hjärna. Lusten och passion har åter tagit sin rättmätiga plats som drivkraft i mitt liv.

Tillfredställsen över att säga upp sig från ett jobb utan att ha tillförskansat sig ett dugligt skyddsnät, är en underbar känsla. Något jag även unar de direkta anledningar till mitt beslut, det enda märkliga är varför jag inte gjorde det långt tidgare?

Sportnördar.

Förra året gjorde tv-serien FCZ stor succe framför allt i massmedia, där flertalet tyckare omhuldade akademikerna som drillades i fotbollens abc av den gamle fotbollspelaren och tv3 profilen Glenn Hysen. Nu är det dags för uppföljaren (eller vad vi ska kalla det)HCZ, samma upplägg men fotboll är bytt emot hockey och Glenn Hysen emot Kent Nilsson, eller om ni så vill göteborgsgamäng emot stockholmsgamäng. I dagens Svd (www.svd.se/kultur) går det att finna en artikel om där en deltagarna som även avr med i FCZ intervjuas. Han lyfter bland annat fram att stämmningen under Kent Nilssn är grabbigare (läs dummare). Något som förde mina tankar till en av de få intilligenta recensionerna av föregångaren FCZ gjord av martin agard i just SVD. Hans resenomang byggde kortfattat på att det vore mer intressant med det omvända scenariot nämligen fotbollspelare som går på universitet. Han spekulerade även i att de förmodligen inte skulle uppvisa samma engagemang som akademikerna visade för bollspelarnas gebit. Personligen är jag inne på samma linje, det vore mycket mer intressant att utsätta samhällets mest privilgerad grupp fotbollspelarna för den prövning som skolarbete sannolikt skulle innebära för dessa metrosexuella herrar (för de som inte vet ser nästan alla idrottare idag ut som kanal fem män).

Det är förvisso spekulativt men känns trots det inte långsökt att anta att det föreligger en negativ korrelation emellan idrottslig talang och intilligens. personligen har jag sällan elelr aldrig hört en idrottsman eller kvinna uttrycka en enda mening med substans. det är rör sig oftas om hemska klicher som tycks var hämtade från något unket reportage om manlighetsriter i Cafe eller Slitz. Dessutom skulle det vara märkligt om en normalbegåvad person accpterade idrottsrörelsen gammeldags hierakier och unkna mentalitet. Dessutom är det väl emot all form av logik att tillägna sitt liv till att jag en boll eller ännu värre än liten puck. idrott och framför allt de värderingar som idrottsrörelsen står för diskuteras sällan eller aldrig. Något jag åtminstone beklagar, skulel gärna utveckal mitt resenomang när tid finns och om det kommer några mothugg.

Varför

Slog aldrig Envoys optimala sommarlåt "Move On" den där kalla sommaren 2004? Det kan inte bara berott på det embarliga vädret eller?

Dålig ork

Då min energi har tillägnats helt andra saker än att posta blogginlägg på sistone orkar jag endast åstadkomma ett litet tips, för att hålla year of madness flytande. The Guardian är som bekant alltid läsvärd, intressant klubbtrend skrevs det om igår http://arts.guardian.co.uk/features/story/0,,1718543,00.html Även om det hela knappast känns som en ny trend, eller? Läs själva om ni har lust, för jag har inget att erbjuda för tillfället.

elit?

Dagens Nyheters artikel om mejllistan elit har de senaste dagarna genererat i ett antal tidningsartiklar, nyhetsvärdet och moralpaninken i DN:s artikel har med rätta ifrågasatts och personligen anser jag att vi lämmnar den diskusionen därhän. Det finns trots allt långt mycket viktigare ting att ägna sin brydda hjärna åt. Det som jag möjligtvis kan finna intressant att reflektera åt är själva namnet "elit". Om de som är medlemmar av denna mejllista (en hel del har jag namngivits i de senaste dagarnas artiklar) är eliten i Sverige hur ser då bottenskrapet ut? För om vi ska vara ärliga så är väl knappast Jan Söderqvist, Stefan Malmqvist, Eva Wisten, Jonna Bergh mfl utmärkt sig genom sin brilijans. Genomsnittsliga är snarare vad jag tänker på när dessa namn dyker upp.

Brilijans lär däremot Ivan Smagghe bjuda på under lördagen när han äntrar Pardises dj-bås på Marie Laveau under lördagen. för övrigt vankas det mycket dansmusik med anknytning till Frankrike under våren på Marie Laveau, redan torsdagen 2 mars kommer Justice till den nya klubben Bliss. Samma klubb får den 14 april besök av Digitalism åtminstone enligt Kitsunes veckomail. med andra ord fortsätter Marie Laveau var Stockholms främsta ställe när det gäller internationella bokningar.

facisthumor

När jag för ett år sedan beslutade mig för att starta upp year of madness fanns det en vag tanke om att den bland annat skulle behandla demokratiska problem i Sverige. Vad som skulle defineras som ett problem var helt subjektivt och jag skulle agera envädlig domare. I ärlighetens namn har det väl varit lite si och så med uppfyllandet av denna prententiösa målsättning. Har därför på sistone allt oftare jagats av tanken att det återigen vore tid att lyfta fram de dolda farorna i vårt allt skörare samhälle. En aspekt av samhället eller snarare nöjesvärlden som alltid skrämt mig är buskishumorn, ni vet Ewa rydberg, Nils Poppe, Stefan och Krister, staden Göteborg etc. Enligt www.ne.se är buskis ett slangord för lågkomisk underhållning. Men i likhet med många av de kulturyttringar som givits prefixet låg röner den en stor populäritet bland befolkning. Om du konfronterar en buskisanhängare, ger de ofta skäl som att buskisen tillhör vårt kulturarv etc. Men den tveklöst mest centrala anledning (central i bemärkelsen att det är ett demokratiskt problem) som jag hört, är att det ger avkoppling då det inte utmanar ditt intellekt. Gäller förvisso det mesta på tv, men buskisen är förmodligen den kulturyttringen där denna enligt mig ytterst farliga aspekt är tydligast.

Jag ogillar visserligen konspirationsteorier, men det ligger nära till hands att använda sig av en sådan när det gäller buskisens passivificerande roll i Sverige. För är det inte optimalt för den makthungrige proffspolitikern att befolkningen konsumerar buskis och den närliggande genre reality-tv på kvällarna i stället för att låt säga fundera och reflektera. Om medborgarnars hjärnor ständigt befinner sig i viloläge, vem ska då ifrågasätta samhällsbygget, med det avser jag samhället i ett mer visonärt och långsiktigt perspektiv. Är medveten om att underhållningsformer som tex idrott har en likande effekt och där är kopplingen till gladiatorspel och OS 1936 i Berlin så mycket tydligare. Men busksien är humorns variant av gladitorspelen, lyckliga och tjocka skånska familjer som åker till fredriksdalsteatern på sommaren, mellan skrattsalvorna tuggar de i sig en spettkaka var. På vägen bekymrar de sig över det växande antalet invandrare i hemkommunen. Deras definition av intellektuell är Björn Hellberg och deras samhällsbild skapad av TV4. En brutalrealistisk skräckvision som går att applicera på alla landskap och som kanske är närmare än vad vi tror.

90-tals fenomen

Under 90-talet var kröninkan cool och krönikör vad alla medieintresserad kids drömde om att bli. Kröninkan har väl numera passerat sitt zenit på hipphetsskalan och känns i tider då bloggandet tycks ha förankrat sig även i lilla Sverige, realtivt ointressant. Dock läses kröninkorna troligen av fler läsaren än de mest lästa bloggarna ( måhända inte med samma intresse) och andel kröninkörer tycks inte minska. Tyvärr finner jag ofta kvaliten som usel och underhållningsvärdet går mer att finna ur ett David Brent perspektiv än ur ett det överdrivet medvetna som ofta karakteriserade 90-talet. Hos två av dagens svensksrpåkiga krönikörer fann jag både beröringspunkter och olikheter samtidigt som de känns sinikafitiva för dagens krönikörer med sin nästintill plågsamma präktighet som löper som en röd trpd genom allt de skriver. Anna Larsson i Svd http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11858858.asp tillhör väl inte mina favoriter, men hennes kröninka idag behandlar ett intressant ämne och är värd en läsning. Den inspirerade mig med sitt innehåll till en mer seriös postning (kommer vid tillfälle) i hennes ämne för dagen så kallade böghatare. Citys krönikör Frida Bosien har fått kritik på denna blogg tidigare, men idag tycker jag att hon återigen stärkte sin position som Sveriges sämste och mest ointressante krönikör http://www.city.se/kronika.asp. Hon ger oss alla ständigt nya skäl till att fundera över om det egentligen inte är dags att begrava krönikören för gott.

Lydmar

Ska som bekant läggas ner http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11829252.asp, det ska tydligen bli kontor i stället, mer stureplan och småstad och mindre storstad och kvalite såldes. Det kommer inte bara bli en musikalisk förlust för stockholms nöjesliv, det kommer även minska bredden. För även om vi älskar electro och techno just nu ( ivarje fall enligt nöjeseliten) behövs sådana lydmar och go bang, reach out etc. Detta för att garantera en viss bred i utbudet. För annars går det lika bra att bo Eskilstuna eller annan valfri småstad. Lydmar bjöd på mycket bra, men min personliga favorit var nog när jag äntligen gavs möjlighet att se Gwen Mcrae live. Tack Lydmar och tack Ingmari Pagenkemper, ni har varit vansinnigt duktiga.

Spellista

Det är troligtvis inte nödvändigt men för mig personligen skulle det kännas mer korrekt om jag la upp en liten spellista till mixen jag copy and paste länkade till för några dagar sedan. Så oavsett om intresse finns elelr ej följer den nedan:

- Dominik Eulberg: Der totenkopstschwaermer im bienenstock
- Anja Schneider and Sebo K- Rancho Relaxo (jennifer cardini remix)
- Daso: T anders
- Markus Lange: Strange smile (kaos remix)
- Domink Eulberg and Gabriel Ananda- Harzer Roller
- Nathan Fake- Dinamo (Dominik Eulberg remix)
- Basteroid- The Schnitzelmachine
- Olivier Koletzki- Mueckenschwarm (David K remix)
- Remute and Riley Reinhold- Jah Wobble

Mainstream kontra alternativ.

Först och främst vill jag tacka daniel för hans kommentar på mitt inlägg om paradise från 29/1 ett inlägg som ligger till grund för denna postnings innehåll, läs gärna hans egen blogg http://pengarnaellerlivet.blogspot.com/ som inleder med attackera ingen mindre än Andres Looko. Jag kommer att följa pengarna eller livet med späning. Mitt inlägg från 29/1 handlade i korthet om att publiken på Marie Laveau hade förändrats på grund av ställets populäritet. Tendensen att mediamäninskor och popfolk i allt större utsträckning börjar omfamna technon har knappast undgått den intresserade. Det ligger såldes nära till hands att börja hävda att techno tenderar att bli mainstream. Det beror dock på vilken kontext vi använder ordet mainstream i. I en något större kontext kan varken Olivier Koletzki eller Jens Lekman bli mainstream. Eftersom den musiken först och främst representeras av det som ligger överst på allehanda försäljningslistor, garderar mig här med allehanda för jag vill inte att någon okunnig mediasnubbe som hänger för mycket på riche ska tjata om mp3 hit (fånigt ord för övrigt). Många tidningar publicerar numera nedladdningstoppen, en lista som uppvisar en väldigt stark korrelation med den för skivförsäljning. Såldes riskerar aldrig någon av de som gästar Marie Laveau att vara mainstream.

Om vi däremot betraktar motsatsparen mainstream och alternativ i mer popkulturell kontext får vi en annan disskusion, ett intressant inlägg i denna disskusion fann jag i dagens svenska dagbladet, en text jag tyvärr inte funnit på nätet. Det var den gode skribenten Dan Backman som kommenterade manifestgalans image som alternativ. I likhet med mig var han inte alltför imponerad över deras så kallade alternativa val. I en popkulturell kontext känns Timbuktu (mainstream i båda kontexterna), Embassy (sorry killar men ni är nog mer unken rock än vad ni tror) och Tough Alliance (nej fotbollsromantik har aldrig varit häftigt) speciellt alternativa. I en sådana kontext blir naturligtvis en diskussion om Marie Laveau som hemvist för de som önskar tillhöra vad den gamle franske sociolgen Pierre Bourdieu skulle kallat avantgardet mer intressant. Därför är frånvaron om en vital disskusion om nästa steg intressant, vet inte om nästa steg blir en hyllning till trashkulturen, känns faktiskt farligt nära jack ass kulturen. I fallet Marie Laveau tror jag dock inte att det handlar så mycket musiken och kläderna utan om platsen. De med kännedom om vilka skivor som ligger på tallriken är fortfarande en försvinnande majoritet. De flesta befinner sig i lokalen för att på hederligt svennemål festa. Oavsett om de är på Marie Laveau eller Grodan.

Det senaste månderna har jag haft två danskvällar som utmärkt sig dels i sin indvidualitet men även i det faktum att de varit diametralt olika. 28/12 spelade Dominik Eulberg och Tobias Becker på Marie Laveu, något mindre folk på dansgolvet dels på grund av att det hela skedde under mellandagarna men även för musiken (vill jag tro åtminstone). Dansgolvet var halvfullt och mest respons mötte de båda herrarna föga överraskande av när de satte på Tomas Anderssons Washing Up. Men det var på intet sätt en dålig kväll tvärtom den var fullkomligt strålande. Ett av skälen till detta var att dansgolvet hade en stor andel som ville dansa till musiken som spelades då menar jag att de ville i sina hjärtan och själar. Detta i motsats till de som lärt sig att du skall dansa till techno/electro/house eller dyl. En något annorlunda upplevlse bjuds jag på i torsdags när Felix The Housecat gästade Grodan, på ett personligt plan blev jag djupt tillfredställd i avseendet dans. Däremot var jag i ärlighetens namn inte alltför imponerade av Felix som dj, tror att Tequilan och polarna var viktigare än musiken. Publiken som bestod av lika delar brats och nöjesguidenmäninskor (trogna läsare avses här) även om skillnad är i det närmaste osynlig så är den inte desto mindre viktig för bärarna av dessa båda epitet. Till publikens fördel var att den verkligen gav allt, men det var intressant att se responsen inför musiken. När Felix drog på Ame "Rej" responderade de flesta enligt jag har lärt mig att det här cool musik men jag vet inte vad det här mallen. När han däremot drog på någon av de sunkiga hårdrockslåtar som följt med över atlanten. då var det "time to hit the roof". Här kom responsen från hjärtat och inte från hjärnan. Skillnad mellan vad Grodanbesökaren eller för den delen Marie Laveau beskökaren vill dansa till i hjärtat, är inte så stor emot vad garbo besökaren önskar i sitt hjärta som vi kanske tidgare velat tro.

Den som anser sig tillhöra "avantgardet" kan såldes andas ut och fortsätta planera nästa drag i den eviga kampen om att få ha sin grej i fred.

Tråkiga artister

Det var som bekant grammisgala igår och även om många av de artister som prisades igår stått för en hel del kvalitativ musik, kvarstår intryck av att det rör sig om trista, intetsägande personer. De är snälla och goda tex Laleh, men ack så intetsägande. Offentliga personer har tillskillnad från oss vanliga dödliga mäninskor en möjlighet att göra avtryck i historien och kanske även driva den framåt. Jag hoppas att de artister som prisades igår fortsätter att göra bra musik men jag hoppas inte att de gör några bestående avtryck i vår historia. Det skulle bli olidligt trist historia. http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,775060,00.html Titta även på aftonbaldets bildextra från grammisgalan ger en god bild av hur tråkiga artister i Sverige är.

Ljus i vintermörkret.

Försökte bota min underliggande vinterångest med hjälp av tysk techno och adobe audition. Som vanligt funkar inte länkarna, så ni får använda hederlig copy and paste: http://s49.yousendit.com/d.aspx?id=1S82DYJR5W4KZ3O0LJ3XP2UGZH

Tankar.

Besökte i helgen för första gången Helsingfors, en vacker stad och det stämmer faktiskt att det alltid är soligt i Helsingfors (åtminstone i jämförelse med Stockholm). Mindre soligt är det på båtarna med grannlandet i öster som destination, även om större delen av tiden för min del tillbringades i hytten, så fanns det tid för några reflektioner. Sverige beskrivs allt oftare som det coolast och mest modemedvetna landet i världen, på båtarna till Finland glider männen och kvinnor till synes obekymrad om detta påstådda faktum elegant längs med relingen ekiperade av valfri lågpriskedja. På intet vis något nytt de är del av vad som lite orättvis har kommit att kallas det vanliga folket (finns många benämningar, kärt barn ni vet). Vad som frapperar mig är dock den flata behandling denna gigantiska grupp (de utgör faktiskt majoriteten av folket) har fått utstå. De har av staten ständigt blivit behandlade som barn, utgångspunkten tycks vara att de på intet sätt kan klara sig själva. På ett liknande vis har de behandlats av medierna, i synnerhet de statliga vars förkärlek för att framställa majoriteten på ett okritiskt, tårmilt och nostalgiskt vis tycks sakna motstycke. Personligen skulle jag ta oehört illa vid mig om jag behandlades som om jag vore ett barn och aldrig utsattes för vad som skulle kunna liknas vid en objektiv och kritisk betraktelse. Det skulle kännas som att leva sitt liv instängd på ett gigantiskt SEKO-möte. Kanske är det feelgood trenden vi lever i nu, men jag längtar efter någon som vågar vältra sig i fördomar om den vanlige mäninskan, för verkligheten är så mycket värre.

För första gången på flera år köpte jag en regelrätt modetidningen med sina rötter utanför norden, senaste numret av Luomo Vouge bekräftade dock mina onda aningar om att dessa tidningar delvis spelat ut sin roll. Det fanns en tid när bläddrande i ID eller liknande magasin innebar att du stötte på något nytt och intressant, men det eskalerande internetanvändandet har inneburit att modetidningen delvis spelat ut sin roll. Dock stötte jag på några annonser som var fyllda med italienskt sportmode och starka färger. Något som osökt förde mina tankar till clownen Peter Siepen. Vars existens ter sig mer logisk och brilijant för varje dag, han är rimligtvis född på första delen av 60-talet en tid då det mer utflippade modet som vi kan finna spår av i hans egen klädstil, hade sin hemvist i Swinging London. Han var ung på 80-talet under era då extravagans stod högt i kurs. Då historien tenderar att vara cirkulär och dessutom med allt kortare cyklar har vurmen för extravagans åter trätt in i den svenska storstadskulturen. Såldes skördetid för herr Siepen. Själv tänker jag akta mig för att köpa tidningar som placerar bilder av Peter Siepen på min näthinna.

Har svårt att smälta hur otroligt trevligt det är att läsa utdrag av Trumans Capote In Cold Blood i New Yorker. Allt tack vare min fantastiska födelsedagspresent The Complete New Yorker. Återigen skänker jag en tacksamhetens tanke till min vän som förgyllde min 29-årsdag med denna guldklimp. Hjälper mig att balanserar mellan det verkliga och det påhittade i tillvaron på ett ytterst tillfredställande vis.

skivtips

Ett litet musiktips så här en tidig lördagkväll, marcus guetners skiva lovely society, är ett litet mästerverk så här i början av år 2006 åtminstone i sin genre. Dock får ni inga mp:3:or av mig, finns redan så många bloggar som gör det bättre.

Unga och politik

Morgonen började i sedvanlig ordning med P1, idag ett reportage från Rågsved om att unga och politik. Där det lyftes fram att unga tycks vara ointresserade av den oglamorösa inrikespolitiken, medan de däremot brinner för utrikespolitik. Egentliegn kan allt sammanfattas med vad en av kidese sa. Vi har redan det så bra,men de finns de som behöver hjälp att få det bättre (inget exakt citat men något i den stilen). tror han näsatan hittade kärnan där. dagens ungdomar brinner knappast för en starkare fackförening däremot kan rättvisemärkta kläder från american apparel vara desto intressanatare. Helt enkelt för det ligger närmare ens eget intresseområde. Det märkliga är vad senastionen i det hela ligger, det är samma utgångspunkt som alla mäninskor i i-världen röstar efter. Jag har stort hus i Danderyd alltså, röstar jag på de som lovar lägre fastighetskatt, mina polare är kommunister och ha sköna fester så jag röstar på väsntern även om jag kommer att rösta på moderaterna i framtiden när jag tjänar pengar. Finns flertalet varianter på temat, men essensen densamma, du röstar utifrån din privata intressen. Självklart finns det undantag men de tenderar att vara statistiska bortfall och är såldes ointressanta för samhällsanalysen såvida du inte vill forska om subkulturer. I så fall föreslår jag att du kontaktar din lokala sociologiska instution (finns ett universitet i varje stad numera) då svensk sociologisk forskning är i stort behov av förnyelse. Men det är en annan historia, en annan tid och plats.

En helt annan sak är Ellen Allien And Apparats skiva orchestra of bubbles, tveklöst den gågna veckans musikaliska elixir. Har ni inte upptäckte den själva så är det hög tid, ömsint elegant och samtidigt smutsig. Berlin när det är som bäst helt enkelt.