Korta tankar

- Det börjar allt mer bli uppenbart för mig att nostalgi är livsfarligt, det är rentav en farsot som är på god väg att utplåna min egen generation. Dessvärre innebär mina jämnårigas uppgivenhet att det hela sker utan deras medvetande.
-

Mats Gellerfelts kröninka

i dagens SVD är på något vis rörande då det vittnar om en önskan från hans sida att leva i det sekel vi benämner som 1800-talet. Det trista är att det uppfyller den gamla nidbilden av SVD, något deras kulturdel hittills lyckats undvika.

- Det finns något djup osympatiskt rentav motbjudande hos personer som vill lösa ångest med enkla idiotlösningar likt ”fasta rutiner”. Jag önskar dessa människor allt ont.

- Varje landsortstidning med respekt, har numera vimmelbilder till skillnad från människor på Stureplan har ”lantisarna” karaktär och visar spår av den dekadens som så många skribenter i Stockholm önskar sig ha i sin egen umgängeskrets. En dekadens som naturligtvis är en konstruktion, något det fantasifulla trycket på t-shirten på bilden ovan vittnar om.

Bricolage @ Holiday/F12 11/7

DADA LIFE (Breastfed, Pickadoll)
THE RICE TWINS, live (Kompakt)
UNAI, live (Force Tracks)

F12's klubb Holiday bjuder in Bricolage på onsdag 11/7 och det kräver det senaste på svenska dansmusikscenen:

Först ut är tech-housiga UNAI som med albumet A Love Moderne blev legendariska bolaget FORCE TRACKS stora namn förra året. Men vänta er inget last year: För kvällen har UNAI livepremiär för helt nytt och ännu osläppt material! Efter det kommer Michael Mayers favoriter THE RICE TWINS att köra sin första livespelning efter senaste släppet på KOMPAKT! Episk och harmonisk techno med andra ord. Sist men inte minst så avslutar electrohouseduon DADA LIFE (Dibaba och Stefan Engblom) med ett DJ-set för att fira deras nya 12" This Machine Kills Breakfast.

Dessutom kommer videokonstnären Maja Lundquist att skapa projektioner och Viktor Forsgårdh från kollektivet Förlängda huvuden ställer ut foto. Mer info om konsten snart.

Så med andra ord, alla älskar en bra Holiday!

Sommarmusik del 2

Textavfall

Förutom den märkliga programförklaringen ovan var en av anledningarna till att jag skaffade blogg att ha någonstans att dumpa de texter som jag på ytterst inkompent vis försökt sälja till diverse tidningar. Då jag på förhand anade ett misslyckande då det gällde den del av mitt liv tänkte jag med en blogg ges texterna i varje fall någon form av existensberättigande. Därför följer nedan en för bloggosfären alldels för lång text, men det är min lilla speciella tolkning av sonarfestivalen som jag och många andra besökte i början av sommaren. En text som har sällat sig de numera realtivt digra samlingen texter som ej gick att sälja på min dator:

" Att på något sätt refera eller anknyta till Chris Andersson bok ”The long tail” må vara årets standardlösning inom nöjes och kulturvärlden, något som dock inte hindrar mig ifrån att under Sonarveckan i Barcelona ägna ”The Long Tail” mer än en tanke. Ganska naturligt då merparten av Sonarfestivalens besökare utgörs av den bakre delen av svansens konsumenter, unga människor som är extremt aktiva på nätet, vissa av dem tycks mer eller mindre leva sina liv där. På sonarfestivalen eller sonarveckan som jag personligen föredrar att kalla det eftersom det då inbegriper helheten med alla de fester utanför festivalen, gavs de möjlighet att placeras i en social kontext. Ett sammanhang som med sitt enorma utbud påminner om nätet, men här är det framför allt festen som är i fokus, inte musiken. Om Björn Fries hade omgett sig med kompetenta omvärldsanalytiker skulle hans nätter störas av svårartade sömnstörningar. För i den internationella verklighet vari dagens 20 åringar lever med snabba bredband och billiga flygresor är den urbana festivalen där festen aldrig tar slut ett betydligt hetare alternativ än skogsfestivaler i Småland. Där är drogerna lika obligatoriska som en matpaus på Burger King i Linköping. Nu är droger på intet vis ett exotiskt inslag i Sveriges klubbvärld, men dess närvaro är inte jämförelsevis lika markant som i Barcelona, där är de kemiska substanserna huvudbokning kväll efter kväll.

Men även om de i Sverige förtigna drogerna stundtals tycks triumfera över musiken, finns det så mycket mer och olikheten gentemot den i Sverige så omhuldade rockfestivalen, som även den har annat än musik i fokus, är slående. Valfriheten är som det nämns ovan står inte långt efter det nätet erbjuder vilket ger dig goda möjligheter att skapa din egen festival, där varje beståndsdel präglas av sitt eget unika uttryck. De potentiella mötena är många även om vinylkramarna och mp 3 entusiasterna tycks fortsätta att agera åtskilt i sina disparata forum trots vissa teoretiska möten. För egen del kändes det med tanke på den stora svenska anstormningen naturligt att lyfta fram den svenske sonarbesökarens karaktäristika drag. För bakom trendängslan och oförmågan att släppa loss, döljer sig en mer komplex festivalbesökare än vad åtminstone jag hade föreställt mig. En besökare som i den internationella kontexten uppvisar en brinnande passion och en djup kunskap om musik. Med en förmåga att problematisera kring sin egen roll i den pågående 24-timmarsfesten som imponerar. Personer som går i fronten för att Sverige populärkulturellt verkligen skall bli en del av omvärlden utanför Stureplan. Blivande Sonarstammisar som kommer att förändrar det svenska festklimatet för all framtid även på hemmaplan när de plockar med anekdoter från Barcelona, Berlin, London och Paris hem i sina Monegrosfestival väskor.

Om Sveriges samlade musikjournalistkår hade haft samma intresse för våra musikaliska omvärld som de ynglingar jag hade nöjet att spendera ett par dagar med skulle vi med stor sannolikhet sluppit alla hultsfredsbloggar i år. För det är den där längtan efter storstaden som festivalkritikern Andres Lokko brukar skriva om varje gång andra veckan i juni infaller, som Sonarbesökaren letar efter. Det är musiken och inte möjligheten att ha föräldrafritt som lockar Sonarresenären, om vi jämför med de nordiska rockfestivalbesökarna. Den tydligaste antitesen till ungdomens festivaler utgör Sonarfestivalens dagsprogram med japanska electronicaakter och konstutställningar mitt inne i miljonstaden Barcelona. Men den civiliserade stämningen präglar även festligheterna runtom kring, det är väl egentligen bara kvällsfestivalen som påminner om den traditionella festivalen. Men här är dekadensen snarare introvert än extrovert vilket för oss tillbaka till möjligheten att skapa din egen högst privata spellista, bara det att är live istället för i din i-pod.



När jag ett par dagar efter min hemkomst av en outgrundlig anledning råkade hamna på en så kallad release för en gratistidning i Stockholm, vilket torde vara en ultimat markör för de goda tiderna som aldrig tycks finna en ände i vårt land, kom jag åter att tänka på dessa unga människor som ibland lite slarvigt benämns som ”klubbkids”. Förmodligen var det den skur av hits som dj:n vred ut ur de gamla vinylspelarna som fick mina tankar att vandra till dessa technokonnässörers oförtrutliga vilja att finna det nya, att se varje dag som nästa steg i riktningen emot technofulländning. Egenskaper som gör dem extremt lämpade för en festival av Sonars karaktär med ett enormt utbud som kräver både kunskap och kondition för att inhämta och hinna med. Men kanske snurrar hjulen lite för snabbt ibland för de technotörstande besökarna som stundtals verkar föredra kvantitet framför kvalité. Vilket innebär att de ofta missar möjligheten till att stanna upp och njuta av stunden och notera att i den relativt konservativ technoverkligheten är det frapperande få dj:s som tagit klivit in i den digitala tidsåldern. I Barcelona är det verkligen slående vilken dominans vinylen fortfarande har. Den stora andelen svenskar på plats innebar även att väsentlig del av tiden för besökarna gick åt till att sms:a om olika mötesplatser. Det i kombination med att Barcelona torde vara den stad i världen där det är svårast att få tag på en taxi gjorde att känslan av missa årets grej ibland överskuggade känslan av få höra sin favoritlåt en hundrade gång.

Musikaliskt summeras Sonarveckan för egen del med ett nja, något som både på förhand och i efterhand kändes fullt logiskt, ty även technon måste agera i samklang med omvärlden och just år 2007 känns som ett år där väntan tycks prägla vår existens. Så även inom technons värld det har förvisso under vintern tisslats och tasslats om neo-detroit och old-school. Men även om det sistnämnda elementet är ständigt närvarande på Sonar, var det inte början på något nytt vi fick se utan snarare tecken på en stagnation. Den minimala våg som för tre-fyra år sedan kändes lika fräsch om den nypressade apelsinjuicen utanför mitt hotell, har nu blivit allmängods och poppubliken föredrar i dag att kalla sig själva för rave. Men något paradigmskifte gick inte att skönja under Sonar 2007, endast små tendenser till att techno blir rakare och gladare, mer aprak engelsman på Ibiza än stel AD i Birkastan såldes. Till min egen stora glädje gick det även att skönja tendenser till att housen och technon tycks vara på väg att ingå en kreativ pakt. Ett samarbete som jag välkomnar och tror kan vara fruktbart för båda parter. Konturer som jag tror kommer att ha förvandlats till strukturer 2008, då med ännu mer svenskar på den obligatoriska Kompaktfesten dagen efter nere på Barcelonas eminenta strand."

Sommarradio

Som liten brukade jag ligga på stranden (det så bedrägliga minnet innebär att somrarna alltid var varmare då) och i min vita bärbara Phillips radio som egentligen var pappas lyssnade jag på sommarpratare i P1. En form av program som avgörs helt och hållet av den som talars verbala förmåga samt intellekt, däremot personens profession sekundärt. Tyvärr har P1 återigen grävt fram några av Sveriges mins intressanta personer, därför blev jag glad när jag noterade att

Rodeo

skall ha sina egna sommarpratare på sin hemsida. Såldes förväntade jag mig en betydligt progressiva samling sommarpratare än den mainstream men med cred personer som presenterades. Naturligtvis skall jag ge programmen en chans lyssnar faktiskt just nu på det första avsnittet som än så länge är embarligt dålig radio. Men plötsligt minns jag när undertecknad sände studentradio och beslutar mig för att betrakta all media med samma glasögon och samma krav som då. Finns goda förutsättningar för att livet blir trevligare, men jag saknar fortfarande sommarpratarna i slutet av 80-talet även om de förmodligen också var helt ointressanta.

Framsteg

I dagens SVD fann jag )

den här

ledare som behandlade ämnet värnplikten av den för mig nya bekantskapen Lisa Bjurwald. En text som förutom att den påminde mig om alla äggätande personalvetare när jag pluggade i överskattade Uppsala (de gör så för att hemtjänstfröken sa att du måste äta mellanmål). Vilket faktiskt ger mig den smått unika möjligheten att länka till

Mig själv

Att 20-30 000 (enligt artikeln) färre gör värnplikten idag är en av de få tecken på framsteg i det här landet tillsammans med att Per Gessle tydligen säljer få biljetter till årets konsert. Fast när jag tänker tillbaka på det var det en massa äggätande killar i Uppsala som pratade lyriskt om sin lumparetid, där de lärde sig en massa bra saker om kamratskap om hur mycket de mognade när de fick be om lov för att kissa. Tror att det kan finnas ett samband med dagens ledare i SVD.

Sommarmusik

Sommar är som bekant en speciell tid (även om den tycks utebli helt i Stockholm i år)då vi sänker våra krav gällande det mesta kläder, mat och inte minst musik. Det lättillgängliga tycks vara mer eftersträvansvärt i jakten på vår barndoms somrar Nedan följer en lista över lite rekommenderad sommarmusik från min sida, troligen har även jag drabbats av sommar sjukan.

- Johan Fotmeijer- Batcuda da Villa

Som du kan hitta här

- Fabric 35, mixed by Ewan Pearson
- Wighonomy Brothers- My Gloomy Head
- Simon Baker - Plastik
- Siobhan Donaghy- Don,t give up (Carl Craig dub remix)
- Lindström - Let it happen
- Beanfield - Tides (Ripperton remix)
- Len Faki - My black sheep
- Sven Weisman - Spheric wave
- Tolga Fidan- Tabulistan
- Cobblestone Jazz - Put da lime in da coconut
- Redshape - Munch
- Sommarklassikern. Manuel Göttsching - E2-E4

Dagens märkligaste uttalande

Stod narkotikasamordnare Björn Fries för i dagens Studio ett där det bland annat diskuteras narkotika klassificeringen av GHB ( var i ropet i slutet av 90-talet för er som glömt. Då han förklarar att hans organisation jobbar kunbskapsbaserat och inte med skräckrpropganda men i ghbs fall är det faktiskt så att du kan dö direkt. Det sistnämnda säger jag inget om, men det förstnämnda www.tjackabajs, kunskapsbaserat?

Recension

Om jag vore kulturskribent skulle jag önska att jag skrev

Så här

Brilijant!

Parodi

I lördags sommarpratade en svensk ikon, en person som ofta beklätts med epitet som nationskald nämligen

Ulf Lundell

Hade nöjet att lyssna på större delen av programmet, vill verkligen betona ordet nöje, då herr Lundell mest av allt visade sig vara en parodi på sig själv. En man som hade fastnat i sin egen ungdom, som inte kände igen sig i dagens Sverige och drömde sig tillbaka till ungdomes sommrar där alkholism och avsaknad av ansvar var de ingredienser som lockade. En man vars förhållande till den egena textraden "67 var har du tagit vägen nu", verkade vara en aning ohälsosamt. Ändå blev jag lycklig, för en bättre representant för den ointressante svenske mannen finns inte. Poetisk rättvisa har skipats.

En dag som denna

Demaskerar obehaget, men den är en typ farsot som jag inte tidigare skådat vars intelligens bör underskattas men inte förringas. Inte ont anande antar det konturerna av en minimalistisk Beowulf vars anletsdrag vid ett snabbt ögonkast i det närmaste framstår som fagra. Betraktar den ständigt pågående köpjakten vars uppbärare tycks kanalisera sin lilla energi i östermalmshallarna. Lammsteken blir en markör men samtidigt en kompensation för det bristande intellektet. Bilden ovan vittnar om en passande ytlighet, men ögonkastet in i mänsklighetens ringmuskel vill inte släppa sitt tag om mig. Kunskapen om alltings meningslöshet känns svåra att matcha med mina upprullade chinos sommaren 2007 än någonsin tidigare.

Semesterbilder

Sonarfestivalen var bra utan lyfta till de där riktiga höjderna som du alltid hoppas på att den skall göra. Återkommer kanske med en analys av det hela i väntan på det tänker jag var inkonsekvent gentemot mina gena prinicper vad det gäller dåligt tagna bilder med usel kamera på bloggar (finns det något annat) och använda min egen blogg till detsamma.



Kompakt vet hur man fixar en bra standfest


Hooliganhouse 2007?


festival


Sunglasses at Midnight


Superpitcher


Du har alltid roligare med en hatt på huvudet.

Bögar

Medan jag tillbringat veckan i Barcelona med att lyssna på musik, bli matförgiftad och ha konstiga hattar på mig har

Bögjävlar

släppts är i Sverige. Så fort ekonomin ordnat upp mig avser jag att skaffa ett exemplar.

Kielos recension

i Expressen överensstämmer väl med mina höga förhoppningar. Boken får mig även att tänka på att jag 2002 som student försökte övertyga DN om att trycka en artikel kallad "Bögen vår tids neger" så blev naturligtvis inte fallet Den hamnade i nedbantad version istället på

Sourze

. Mår dåligt över textens minst sagt undermåliga kvalite, men tankespåret får anses vara detsamma som bögjävlars. Sourze har numera bytt inriktning och blivit en renodlad humorsite med tydlig inspiration av Spermaharen, där det bjuds på guldkorn som

det här

bortrest

I morgon åker jag i likhet med många andra som rör sig i sfärer som jag är semideltagare i till Barcelona. Lockelsen är

Sonarfestivalen

men kanske framförallt

festerna

runt omkring. Under mina sexdagars långa vistelse i Kataloniens centralort hoppas jag återfå lusten vad det gäller det skrivna ordet. Den senaste tiden har präglats av stark olust gentemot det nyss nämnda, väljer därför att fatta mig kort Det existerade ett tag en ambition att blogga direkt från Sonar men om ni tittar på webstat längst ner på sidan förstår ni varför jag väljer att inte göra det. Men kanske jag återkommer med en rapport på en helt annan www adress, vem vet?

Bricolage 8 juni

Bricolage är tillbaka på fredag igen!

Fredag 8/6 @ Teatron
Live: Ion Ludwig (Underl_ne, Resopal Red)
DJs: Adrian&Nils (Le Choix), Tooli från 24:hours, Kornél Kovacs och Per Löv
Konst: Cést Kool
Teatron, kl 22-30, inträde 100kr

Varmt Välkomna!

Mer om kvällen:
Sónar-festivalen är som ni vet världens största och bästa för
elektronisk musik, och äger rum nästa vecka i Barcelona. Hela världens
techno-community åker dit, och till dess ära ordnar Bricolage
pre-Sonar-party nu på fredag på Teatron. Producenten Ion Ludwig som
står för det förnyade Berlinska technosoundet, gästar med ett
live-set. Ludwig är ett av de nya heta namnen hemma i Holland, men bor
nu i Berlin där han släppt på Troy Pierce välrenommerade bolag
Underl_ne och har på sitt nystartade bolag Quagmire släppt vad vi
tycker är en av vårens finaste 12' – Q of Munich. Ludwig kör på Sónar
på Alphahouses labelnight, ihop med tex. Butane.

Förfesten blir fulländad då vi samlar ett batteri Stockholms-profiler
för att hylla elektoniken: bakom skivspelarna står Kornél Kovacs,
supercoola LeChoix från LaVidaLocash, Tooli från bästa musik-bloggen
24hours, Per Löv (som deltog i DJ-tävlingen Tornamento som samlade
Stockholms bästa DJs i en battle), och Bricolage-gänget.

Vi tänkte alla tillsammas se till att taket lyfter och Teatrons nya
ljudsystem verkligen visar vad det går för!

Kvällen till ära tar vi in ett nytt konstkollektiv i lokalen, den
smyckas av gänget från Cést Kool, som nyligen hade en helt underbar
vernissage på AG925

Och ni kan vinna gästlisteplatser om ni svarar på detta mail och på
frågan: Finns det holländska producenter som inte gör gabber?

Ses på fredag! Kram, Bricolage

TV-tittande

På den tiden min mor levde var vi, helt i enligt med mor och son kontraktet, oense om en rad ting. De sista åren innan cancer berövade henne livet ägandes åt revisionism (vad annars) för min del. Det enda egentliga ställningstagande som har lyckats etsat sig fast inte bara i mitt minne utan även i mitt nuvarande leverne är mina utbrott framför tv:n. Osammanhängande ordsvador som jag motiverade med att mamma återigen hade valt en deckareserie eller något annat lättsmält alternativ. Jag förde som så många gånger tidigare (och även efter) en meningslös kamp och mina argument finslipades aldrig och hörsammades därför logiskt nog inte heller.

Min mor motiverade alltid sitt tv-tittande med att det var ett sätt att koppla efter en hård dags jobb, ”hjärnvila” som jag kallade det. Ett argument som jag varken då eller nu fallit för, de flesta arbeten är monotona och allt annat än kreativa vilket medför att hjärnan befinner sig i pausläge 8 timmar per dag. De få timmarna vi har kvar på dygnet bör vigas åt stimulans för vår viktigaste muskel, om vi väljer tv: så borde det vara upplevelsen och den kreativa stimulansen som står i centrum. Som det framgår av texten har jag under barndom fått se ett antal deckareserier (de var alltid engelska på den tiden) däremot har jag aldrig läst en deckare, ett faktum jag vill behåll livet ut.

Har ytterligt svårt för det välskrivna, kommersiellt gångbara, som trycker på de rätta knapparna vad det gäller spänning. Inser att böckerna med stor sannolikhet är välskrivna, men liksom inom allt annat skyr jag skolboksexempel, då de försätter mig i dvala och tillåter mig att bygga en falsk bild som saker och tings naturliga varaktighet. Framförallt vet jag inte varför denna korta text skrivs samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om detta betyder att jag tagit ställning i den så kallade ”litteraturdebatten”? Det enda som är säkert är att jag med en dåres envishet kommer att hävda att tv inte skall användas som avkoppling.

Utanförskap

Förmodligen var det intervjun med TTA i senaste numret av Rodeo som snabblästes på en veckans många tunnelbaneresor, som fick mig att tänka på definitionen av utanförskap i massmedia. Avser inte alls att definera TTA.s egen definition av utanförskap då jag endast har den producerade bilden av dem att tillgå. Tradtionellt sett beskrivs utanförskap (gärna i massmedia) som att alla skapande individer hade lite eller inga kompisar alls medan hockeykillarna skrattade åt dem på andra sidan skolgården. Något som leder till den masmedialt mycket gångbara revanschen. Att en sådan process endast skapar nya hockeykillar lämnas naturligtvis därhän. För mig är ett utanförskap något du bär inom dig du kan leva i den lyckligaste av familjer vara skolans kung men ändock framstå som en särling. Har du tur finner du kanaler för att uttrycka detta utanförskap eller så bär du det med dig som en undertryckt känsla resten av livet. Ett utmordentligt exmpel på en person som lyckats kanlisera detta är David Lynch. Trots att journalister genom åren tenderat att förutsätta det motsatta så kommer Lynch från lycklig familj och var vädligt populär under hela sin skolgång. Så låt oss uppleva en sommar utan artiklar innehållande ordet utanförskap, åtminstone inte ett odefinerat sådant.

Om ni önskar att få er en otäck historielektion läs

DN Debatt

Det otäcka här att det händer idag år 2007, blir bara trött, så fruktansvärt utmattad.

Det blir vackert på fredag

NYPREMIÄR!
Bricolage @ Teatron 1 juni, med Berghains resident Len Faki (Ostgut Ton) vid skivspelarna! 22-03. 100 pix. Kom i tid!

Till fredag 1 juni har vi satt fingret i luften och bjudit in LEN FAKI (Ostgut Ton). Len är en av residenterna på allas vår favoritklubb Berghain och hans hårda techno kommer att göra sig så bra på Teatrons nya ljudsystem. Släppet Mekong / Rainbow Delta på Berghains egna bolag Ostgut Tonträger blev en hit tidigare på året och hans Podium-serie är ett självklart köp tillika samtidsdokument.

PS. Notera att Rice Twins som tidigare var kvällens andra bokning varit tvungna att ställa in. De återkommer senare i sommar! DS

Kulturell diet

Som bekant rör jag mig om nätterna i mänsklighetens utmarker, platser som är större än ni anar och som ger prov på skrämmande surrealism i en alltför verklig kontext. En avskalad och icke mediatränad verklighet där dumhet och rasism är bärande ingredienser för interaktionen. I en sådan konstruktion bli den kulturella dietens betydelse uppenbar. Plötsligt framstår populärkulturellt stressyndrom som det sundast levernet. Då den ger verktyg att ständigt blicka framåt i vår jakt på dagens nya. En jakt som vigdar våra kreativa sinnen och ger oss kraft att genomskåda mänsklighetens avarter och dess åsikter. Vi genomskådar elegant de mörkertal den grandiosa lögnen försöker att förblinda oss med.

Brukar tycka bättre om när

Strage

skriver om film i stället för musik och funderade därför först på att ironiskt kommentera dagens krönika med frågan om vilken undersökning han hänvisar till. Men vädrets gråskala får mig att ändra min ovilja till välvilja. Kröninkan belyser konsumentens passivitet och beronde av filter på ett utomordentligt vis.

vad vi behöver

Om du är en genomsnittlig mediekonsument är det lätt att få intrycket av att vi lever i en högkonjunktur som aldrig tar slut. Naturligtvis är det inte så men det kanske vore önskvärt ur vissa aspekter men direkt förödande ur andra. Personligen är jag av den fasta övertygelsen att det nuvarande tillståndet i vår huvudstad är direkt förödande för det kreativa klimatet, allt blir design som är precis lika platt och trist som ordet antyder. Personer som i ett annat klimat vågat prova andra uttrycksformer i stället för att följa strömmen förvandlas till parodiska lattedrickande skuggfigurer. Som placerar sin energi i bostadsrätter och barnuppfostran, alla känner någon person på konstfack vars konstnärliga uttryck inte går att särskilja från statlig sponsrad design. Trendångesten lamslår vår intelligens och i tron på att det är den nya indieprylen lyssnar vi på gamla Tupac Shakur låtar. Alla är lagom glada och låter fasaden falla när de erkänner att må bra litteraturen faktiskt funkar och prata heminredning är faktiskt kul.

Stockholm är i desperat behov av en välgörande lågkonjunktur, en Reinfeldt som kliver ut ur anonymiteten (och slutar gå på premiärer) och antar proportionerna av en diktator alltid redo att hånskratta åt sin utslagna invånare. Vi behöver massarbetslöshet, missbrukande barn, underjordiska krig en allians där SD är näst största parti efter Moderaterna. En vigilant som snöat in på Sci-fi och Kurt Russel, husockupanter och konstnärliga undergroundgrupper. Skogen förvandlas till det nya nattklubsmeckat. Kort sagt det är dags att kliva in i 2010-talet.

Medan vi väntar är det min plikt att vara civiliserad, normal och motsägelsefull. Detta är en blogg såldes bör jag kort kommentera den parodiska debatten om näthatet (se där vad som händer om det pratas barn och dricks latte i vasastan)

Kazmierska

dissekeras briljant av

Per Gudmunson

och sammanfattas självklart bäst av Uppsalabekantingen

Olle Lidbom

Vad jag själv anser om denna debatt tror jag framgått ovan.
Två korta och helt andra ting, Hittar vi månne sommarens klubbhit i denna artikel i

Factmagazine

?
Kanske lite för mycket väntade namn men Kiran Sande vänder sig till den nya danspubliken som inte slaviskt håller sig en genre så chansen att åtminstone en av sommarens dansgolvsbomber finns med får betraktas som stor.
Det var stor underhållning när Robert Aschberg lackade ur i P1 i morse detta efter han intervjuats om ”skandalen” med vattenpistolen och Fredrik Reinfeldt. Bäst var det när han skällde ut Dick Malmlund från Svenskt Näringsliv detta med anledning av det gjorts fejkade snatterier i Kista Galleria. Underhållning på relativt god nivå även om det känns tragiskt att massmedia ägnar så mycket tid åt en pseudohändelse det kan omöjligt existerar några normalbegåvade människor som bryr sig.

Nypremiär

Vår Myspace

hemsida

Något som vagt påminner om nostalgi.

Det fanns tankar om en vägdikt, det fanns ambitioner om något stort men dagen visade sig vara ännu en meningslös måndag som utmynnade i ett famlande vars mest signifikanta drag var letandet. Ett sökande i arkiven som ledde mig till vad jag tror är en slags beskrivning av tonåren:

Min vilja att avskriva detta kapitel ur min livshistoria överstiger dess eventuella värde, för min utveckling. Livet består av ett antal korta möten baserade på slumpen, vänner du vinner och vänner du avpoleterar. Ett liv så kort att varje sekund blir viktigt, varje handling är bara en del av en större strategi, obegriplig för de flesta inklusive mig själv. Varje dag måste vårdas ömt i strävan emot att nå fulländning. Perfektion är den enda drivkraft som den moderna människan rimligen kan ha kvar. Färden emot det mänskliga fulländandet inleds den dag du födds, men har faser mer intensiva än andra. En sådan fas är tonåren, då varje beslut måste vägas på guldskål då dess enda syfte är att ge dig konkurrensfördelar längre fram i ditt så kallad liv. Vid inträdet i denna ytterst känsliga fas valde jag att ställa mig själv schack matt. Bilder väcker vaga minnen till liv, om ett utanförskap som knappast längre existerade i ordets reella mening. Strategierna eller snarare avsaknaden av dessa grundlades i ett horribelt inrett rum, som var mitt eget usla verk med svettrunkande som mitt intellektuella verktyg. Tid tycktes existera i överflöd.

antirock

Wirfält

analyserar fint en spelning jag själv aldrig bevistade, men inlägget fick mig att tänka på ett gammalt inlägg eller snarare en formulering på den här bloggen som ni hittar

här

Syftar naturligtvis på den där jag överdriver så där lite lagom mycket och kallar embassy unken rock. Undertecknad är ingen rockkille och jag har alltid förhållit mig skeptisk till antirocken då den i grunden endast flörtar med rockmänninskor. Något annat vore omöjligt i pop/rock landet Sverige, för att skapa den ultimta antirocken tror jag du måste ser bort från den svenska kontexten, rock känns lokalt på något vis nästan provinsiellt. Känner att jag i sinnet börjar röra mig emot territorier där upplevelsen obekväm bäst beskriver mina insatser, väljer i stället att sätta punkt. Kanske jag återkommer i morgon, vem vet det kan bli en vägdikt.

Helgerån

Hemskt

men sant min gamla barndomsidoler bröderna marx skall skändas, det sker dessutom på en teater som har samröre med mitt eget efternamn. Naturligtvis kommer jag aldrig mer kunna bevittna en bröderna marx film med bibehållen värdighet. Det enda som möjligen kan vara positivt är att Eva Rydberg måste vara tyst i rollen som Harpo.

Radion från stenåldern

Morgonen inleddes som vanligt med P1 och där verkade det var fest, allt på grund av det gjort sig av med sin chef. En manlig radioprofil från tiden före Hyland gick loss och skrockade åt alla konsulter som bara pratade om webb och andra modärniteter. Nu kunde minsann SR återgå till grunderna eftersom konsumenterna inte önskade någon förändring. När sedan den nya bossen Kerstin Brunnberg förtydliga bilden av "back to basic" men passade på att vara lite lagom modern och berättade att Annika Lantz minsann var den roligaste person hon visste. Kjell Alinge lämnade SR en gång på 90-talet vad jag har förstått det som berodde på att de (sr alltså) inte levde i samtiden, tiden verka ha stått still i radiohuset.

Inte förvånande men på sätt vis märkligt med all uppmärksamhet kring TTA om vi sätter det i realtion till framgåmng jämfört med andra indieband. Men å andra sidan finns det en regel som säger att allt måste vara indie i Sverige tilloch med trance. När jag läser intervjun i

Digfi

gillar jag vad de säger om känsla eftersom det är vad musik handlar om även för mig. Även om min känsla är något annat så hoppas jag att kvällen på södra blir trevlig och att det enorma antalet mediamänniskor som är där är genuina i sin känsla för någonting säger mig att Henning Fürst och Eric Berglund är det.

Min egen känsla säger Sven Väth i kväll, en legend som visar upp oanade kvaliter som

Sång och dansman

Låt vara att det är 17 år sedan Sven är fortfarande mån om sitt utseende och de närmaste Elvis du kommer inom techno, fast levande då. Hur som helst jag tror det blir mer spännade än SR.

Gubbtechno

I förra veckan fick jag ett sms med följande innehåll:
” Vi måste boka Fehlmann!! En av mina största technoupplevelser någonsin!”

Min vän menade som ni säkert förstått

Thomas Fehlmann

en gång i tiden resident på legendariska Tresor och deltidsmedlem i The Orb, en man som släppte sin första tolva 1982 (aktuell 29 maj med sin nya honigpumpe). Gubbtechno med andra ord, men med den kvalité, omsorg och kärlek som ofta utmärker äldre kreatörer. När jag sedan på söndagen läste det bästa inlägget i väskdebatten som symptomatiskt nog dök det upp väldigt sent, det där med eftertanke ni vet. Arkitekten bakom krönikan var föga överraskande

Carl Otto Werkelid

DIY verkligheten är sedan länge här och kommer i framtiden vara mainstream, men då blir det de som väljer den riktiga studion, eftertanke och sjunger långsamhetens lov det alternativa. Det blir till dessa vi söker oss när vår hunger efter kvalité blir för stor. Tror att den grupp kommer att härbärgera män och kvinnor i medelåldern och pensionsåldern, personer som inte är rädda för utveckling men med en kontext att placera den i. En ungdomlig vitalitet kombinerat med gammal visdom är framtidens avantgarde.

P.S. 1 Year of madness har enligt källor från konstvärldens innersta kretsar fått höra att Alex Schulman är en installation. Enligt samma källor är Ernst Billgren mannen som skapat den till synes mänskliga installationen, vars tanke är att vara en kommentar till vissa kretsars avståndstagande gentemot ironin, som en positionering.

P.S. 2 Enligt ännu säkrare källor från regeringskansliet har nu Year of Madness fått bekräftat att familjen Reinfeldt (mannen Fredrik är statsminister i fall ni missat det) är en massmedial konstruktion. Enligt rykten i undergroundkretsar har David Lynch utryckt en stark önskan om att få regissera filmen om familjen Reinfeldt.

Monarkin i nischsamhället

Sedan slutet av 90-talet är jag övertygad republikan (därav länken till republikanska partiet), såldes önskar jag ett Sverige utan en kung och drottning. Kungafamiljen av i dag är en självklar del av den populärkulturella kontexten, de är tillsammans med melodifestivalen de enda stora hitarna vi har kvar. När jag läste ”The Long Tail” funderade jag mer än en gång på kungafamiljens plats i den framtid som Chris Anderson målade upp. Gripen av den smittade entusiasmen föranleddes jag till en början att tro på en vändning gällande opinionsläget. Efterhand inser jag hur fel jag hade, ett framtid nischsamhälle innebär endast att potentiella republikaner kommer var så insnöade på sin grej att de inte kommer att vara medvetna om vare sig kungafamiljen eller republikanernas existens. Medan de stora massorna kommer att sjunga the ark låtar den 30 april till kungens ära. Även om jag gillar ett framtida nischsamhälle som för många redan är här har jag sett väldigt få tendenser till fältöverskridande och överraskningar. Så även om jag och några hundra tusen till har rätt i frågan om monarkin så lär familjen Bernadotte sitta tryggt på tronen länge till

Dagens skiva är såklart The Rice Twins nya tolva Can i Say på K2 som du köper digitalt

här

eller om du föredrar traditionella skivvarianter på valfri skivbutik på nätet.

Syftet med denna postning är inte att försöka bevisa att det vara bättre förr, det är inte heller en missriktad positionering, det är produkten av jag var inspärrad hela lördagen. Som en del av den generation som var den sista att växa upp innan internet förändrade spelreglerna var jag tvingad att söka inspiration på annat håll. Dessutom växte jag upp på landet i tillvaro där kulturyttringar var ytterst ovanliga (om du inte klassificerar division sex fotboll som det). Personligen fann jag större nöje i seriernas värld än i det sexistiska universum en idrottsplats på landet utgör. Min seriediet bestod främst av fransk-belgiska barnserier och lite vuxnare superhjälte varianter från USA. I efterhand har jag förstått att valda delar av denna konsumtion har varit det som utgjort grunden för min smak gällande de mer ytliga tingen som mode, formgivning och arkitektur. Mina första bilder av storstaden hämtade jag från

Will Eisner

hans mesta kända hjälte The Spirit var alltid välklädd när han strök runt i ett film noir inspirerat New York och slog ner halvskumma typer. Det är därför glädjande att Frank Miller (Sin City, De 300, Batman etc.) har satts i arbete med en ny långfilm om denne maskbeprydde herre, vars uppvik på den vita skjortan jag fortfarande inte lyckats få till, som du kan läsa om

här

Visserligen gillade jag slottet Moulinsart och TinTins konsekventa outfiten, men den serie som fick mig att öppna ögonen för femtiotalets mode, design och arkitektur var Spirou som du kan läsa om

här

Naturligtvis föredrog jag den koleriske och snobbige Nicke framför den piccoloklädde Spirou. Men det var framför allt husen och möblerna jag fastnade för, kanske är det därför jag i skrivande stund sitter i soffa som ser ut att vara hämtad från ett av albumena från 50-talets senare hälft. Då eventuella kapitaleffekter trädde in i mitt liv först efter tio års ålder inbillar jag mig att dessa serier spelat en viss roll för de smakideal jag idag uppbär. Men framför allt var det trevligt att minnas hänförelsen över den stora världen.

Vilka stilideal Scott Schuman har vet jag inte men att han är mer Ebba von Sydow än Johan Wirfält om vi nu ska översätta det till en svensk kontext blir uppenbart i helgens intervju i

DN

Vore intressanta att veta om han applicera följande på allt:
” Jag fokuserar bara på det jag gillar, det är så jag vill leva mitt liv. Jag går inte runt och tittar på människor som klär sig illa och tänker "nej, nej, nej". Jag tänker "ja!”när jag ser en vacker uppenbarelse.”
Känns som det är precis det citatet jag vill avsluta med idag.

Kommunikation

Det sägs ofta du växer i mötet med andra människor,, att vi är flockdjur och så kallade sociala varelser. Jag tror inte på det längre, i framtiden kommer många att ha passerat det stadiet i sin utvecklingskurva, de kommer att förstå att det är i ensligheten människan utvecklas. De vet att du mår bäst av att bowla ensam. Personligen har jag på sistone funnit kommunikationen med artfränder allt mer komplicerad, den har förmörkat mitt fokus och tett sig märklig och i vissa fall direkt plågsam. Den har tvingat mig till att stänga av hörsel såväl som känsel och endast lyssna på mig själv. Visst finns det utvecklande kommunikation men de sker i små nischer och inte nödvändigtvis verbalt. Att möta nya och olika människor är ett hinder som försenar din förfining och något som vi alla bör undvika. Måste den ske låt den då ske i en mer kreativ form, förslagsvis på nätet, konflikträdslan är lika mänsklig som hungern. Först där kan vi erkänna att det finns en smak.

Rädslan för att misslyckas/lyckas

Att våga misslyckas är säkerligen en sportkliché från början borde därmed sorteras in i parodins fack. Men just denna kliché tycks trotsa alla osynliga lagar och istället berätta mycket om vår samtid. Det är inte så att den berättar något om nästa års trender, den avslöjar inte heller nästa generations konsumtionsmönster. Den till synes trista meningen berättar om ett flockdjur som si sin strävan att göra rätt och att vara till lags ständigt väljer det mest korkade alternativet. Personligen har jag alltid varit livrädd för att misslyckas och följaktligen så har jag inte uträtta något bestående och jag har inte på något som helst vis fört utvecklingen i riktning som skulle kunna betecknas som framåtskridande. Såväl små vardagliga beslut som kriminalvårds och skolpolitik präglas av denna rädsla. Den svenska kriminalvårdspolitiken har mer än en gång valt en annan mer konservativ så fort en rymning har inträffat. Detta trots att statistiken på intet vis givit några indikationer på att den tidigare modellen skulle ge dåliga resultat, tvärtom.

Den borgerliga skolpolitiken ger intrycket av att sneglat en aning på de lösningar som gjorts inom kriminalvård och andra områden för den delen. Snabba lösningar som på ytan ger ett intryck av ett handfast agerande skall lösa skolans problem? Visserligen håller jag med om att skolan ska ge en kunskapsbas och inte försöka efterlikna en projektanställningsform. Men kvarsittningar och möjligheter att ta telefoner ifrån elever känns mer som produkterna av den ovan nämnda klichén än som en tanke som finslipats ordentligt. Mer handlingskraft än intellekt, såldes, samtidigt förstår jag väldigt väl rädslan för att göra fel särskilt i dagens samhälle där du ska ha gjort karriär innan du fyller 25. Ett tempo som knappast ger utrymme för några misstag, samtidigt är de flesta ett resultat av den rädslas slutprodukt det mediokra. Ekvationen är enkla vågar du inte chansa och stimulera din irrationella sida. Då lär du förbli en grå och osynlig pusselbit uppe det gigantiska soffbordspusslets högra hörn.

Tror jag ägnar eftermiddagen åt att avnjuta house och techno scenens pionjärer, de vågade göra fel och skapade egna som samhälle som var allt annat än grå och trista. Samtidigt ska glädja mig åt alla de som följer i deras fotspår, resultat må ofta vara dåligt men de vågar misslyckas och har därmed tagit ett steg emot pusslets mitt.

Lite personliga reflektioner på svansen

När jag läser ”The long tail” är det framför allt tre tankar som formas i min lilla hjärna.

-Förmedlarnas roll
-Varför kom jag inte på den här iden? Det slutgiltiga beviset att undertecknad inte är en så kallad ”doer”
-Martin Gelins frågor i sin intervju (sista numret av sex för er som missat det) med Chris Anderson är väldigt bra.

När det gäller den första och mest omedelbara tanken om förmedlarnas roll, så tycker jag inte att Chris Andersson att dennes roll har förändrats möjligen anser att de blir fler och att förmedlingen inte nödvändigtvis ingår i deras yrkesroll. I den mer globala kontexten tror jag faktiskt att det stämmer men i den mindre svenska kontexten är förmedlarens roll relativt oförändrad. Den största förändringen är att du idag inleder din karriär på nätet förut gjorde du det genom fanzines. Dock är det sociala kapitalet minst lika viktigt idag, men grunderna till detta kan idag byggas via nätet men de måste sedan fullbordas fysiskt. När det gäller punkt två handlar det nog mest om att jag gillar Andersons bok samt en viss frustration över mitt eget livsfacit. Martin Gelins fråga om nya smakhierakier och homogena grupper inom de mindre nischerna är grymt relevant fråga. Tycker att Anderson behandlar det i boken men att det borde ges ett lite större utrymme. Men det är påfallande hur mycket mer påläst Gelin är jämfört med vad Kristoffer Lundström var i den intervju han gjorde i Kobra med Chris Anderson.

Slutligen två korta mer eller mindre oväsentliga synpunkter från min sida: Matthew Dears nya skiva ”Asa Breed” låter väldigt Matthew Dear, så ni som bara hört hans alias Audion förvänta er något helt annat. Nu hoppas jag bara att den får samma positiva mottagande som förra fullängdaren Backstroke (2004). Även om jag har ett svagt minne av att den skivan i verkligheten passerade relativt obemärkt här uppe vid polcirkeln, möjlighet till bättring denna gång alltså.

I väntan på helgen

En god vän till mig bruka ofta tydligt uttrycka sin avsky inför DN, ett av hans favoritargument är förutom dess låga bildningsgrad dess likhet med kvällstidningarna

den här artiklen

talar för att alla hans utbrott varit befogade. Men samtidigt är jag kluven det var ju så att min bricolagevän Gustaf figurerade i DN på stan idag

Gustaf i DN

Fast i ärlighetens namn vet vi alla att technobommen har varit, men det artiklen är lika trevlig för det. Funderade först på att inför helgens händelse posta en Villalobosremix här på bloggen men beslutade mig för att överlåta det åt yngre mer kunniga förmågor. Inför helgen funderar jag annars mest på om det inte är så att den begåvningshandikappades tillstånd är det opitmala rent intellektuellt? Grubblerier och besvikelse över tillkortakommande vore då ett minne blott. Lovar att en dag utforma ett slags filosofiskt försvar för denna ståndpunkt.

Att känna sig hemma

En av årets stora förändringar för min del är att jag börjat uppskatta Kristoffer Poppius allt mer, anledningen till att jag vågar komma ut med det nu är förmodligen hans inlägg the secret life of kristoffer poppius på hans

DN-blogg

Även om jag kan känna igen mig själv i relationen till fotboll i det Poppius beskriver gällande sin relation till IFK Norrköping så är det framför allt de avslutande orden som får mig att vekna ”längtan efter att få höra hemma någonstans”. En känsla eller snarare upplevelse av en känsla som jag delar med Poppius, en bedräglig instinkt som grundar sig i vår önskan att vara så normala som möjligt. Sedan jag blev 21 har jag saknat en plats att höra hemma på, vilket inneburit odlandet av en hälsosam revisionism. Men samtidigt har jag försökt kompensera den bristande kontakten med mina rötter genom ett lika sjukligt som meningslöst googlande på gamla skuggfigurer från det förflutna. Allt ursäktat med att människor är mer intressant i sin virtuella gestalt än vad de är i sin fysiska. Men på sistone har jag upplevt en stor frustration gällande sökresultaten på gamla klasskamrater, deras tillkortakommande på google blir en smärtsam påminnelse om det nödvändiga i min egen revisionism. Trots denna stundom intensiva avsky gentemot min främsta hobby vet jag att nästa vecka kommer jag återigen på arbetstid sitta där och desperat söka efter min egen imaginära hemort.

lite av varje

Föll för det här

TV-tipset

i förra veckan, något jag inte ångrat. The Riches är realtivt konventionell i sin dramaturgi, något som jag allt mer upplever som seriens styrka. Den hederliga cliffhangern som får dig att längta till nästa avsnitt, det bästa att du nuförtiden kan se nästa avsnitt direkt och inte behöver vänta tills nästa vecka. Personligen anser jag att Eddie Izzard och Minnie Driver briljerar i The Riches och att ni bör uppsöka närmaste torrent och där införskaffa åtminstone pilotavsnittet. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har även skrivit den bästa kommentaren på sextemat i senaste numret av BON
href="http://www.rodeomagazine.se/gastblogg.php?guestbloggID=192&Blogg=9&KOM=yes#read">CRFN

Min bästa fikastund någonsin var på Cafe Ovfandahls i Uppsala för fem år sedan, mitt sällskap var Björn Ranelid, tanken var att det skulle utmynna i en intervju istället blev det en personlig upplevelse som jag varmt kan rekommendera de flesta. Läser att han nya bok kan bli hans sista

Ranelid i Sydis

Jag hoppas innerligt att den irrationelle Ranelid inte menar allvar med att ”Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet” ska bli hans sista bok. Visserligen kommer han aldrig att vara med i mitt personliga litteraturkanon (jag är alldeles för osäker och tillgjort häftig för det) men precis som Anneli Jordahl påpekade i sin krönika i dn på stan, så var Ranelid den enda som moraliserade utan att vara ironisk på 90-talet. Något som bara det motiverar och förklarar behovet av Björn Ranelid i det svenska kulturklimatet. Att han sedan är trött på alla som slentrianmässigt ironiserar över honom förstår jag verkligen, speciellt med tanke på att dessa individer oftast är ovanligt obegåvade.

Den så utskällde Leijonborg ska tydligen avgå som folkpartiledare i höst, favorit att ta över de gamla liberalerna är skolminister Jan Björklund, en man som gillar hårda tag. Är ganska säker på att vi skulle avsky varandra om vi träffades, trots detta har jag en något bisarr filmscen i mitt huvud när det gäller just Jan Björklund. En scen jag behåller för mig själv fram tills den dagen att någon frågar efter den i kommentarerna på denna blogg.

Den stora Martin Buttrich hypen var visserligen förra året, men hans remix på rhythm accpuncture har varit dagens musikaliska behållning för min del. Tillsammans med Apparats kommande album Walls förstås som dessutom har ett fint omslag som jag gärna vill dela med mig av.

Saknat

Modernistas

nyhetsbrev blir bara allt bättre, i det senaste som damp ner i min inkorg idag hånar de Jimmie Åkesson ordförande i Sverigedemokraterna. Har saknat den elitistiska humorn med inslag av personangrepp som har sina rötter i ironin. Det ser ut som att Modernistas nyhetsbrev i fortsättningen kommer att fylla den luckan, kan inte hävda att jag är överraskad.

Den missunnsamme kan utan större problem finna en viss Dn-skepsis i det inlägg som skrevs på den här bloggen i måndags, känns därför lite speciellt i att i dag berömma samma tidning. Låt vara att texten återfinns i annan del av tidningen.

Byggnads bankar till

Wolodarski tycks ha samma funderingar kring Sveriges mest privligerade yrkesgrupp genom tiderna byggnadsarbetarna. Ni som läst här tidigare vet att jag inte kommer allt för väl överens med hantverkaregruppen. Men i byggandsarbetarnas fall handlar det mer om en form av fascination inför deras dumhet, egoism, världsfrånvändhet och ovilja till den globala framtiden. Det enda tecknet på någon som helst samklang med samtiden är de yngre byggnadsarbetarnas drogkonsumtion

SVT

Det trista är att Byggnads på ett sätt som borde vara förpassat till fictionens värld ger alla fackkritiker vatten på sin kvarn.

Ingen torde ha missat den märkliga väskdebatten, vars underligaste inslag är dess egen exstistens. Även om jag vidhåller att Sisela Lindbloms jämförelse med 80-talet i den DN-intervju som var upprinnelse till det hela var direkt osmart. Boken har jag ej läst och avstår därför med omdömen, men som litteraturrecension var jag väldigt förtjust i Stefans Spjuts recension av ”De Skamlösa”

här

I det massiva men för var och en selektiva bloggflödet har jag noterat önskemål om en seriösare ton från populärkulturens förmedlare. Märkligt, dess uppgift är att förmedla samtiden, att hålla alla tio fingrar (minst) i luften och känna vart vinden blåser. Detta bör dessutom ske på en daglig basis, då konsumtion och irrationalitet i all dess former är tidens tand för tillfället så skall dessa förmedlare agera enligt dess lagar. Den som önskar eftertanke och kritik bör söka andra forum. Naturligtvis går dessa olika nischer eller forum att kombinera vi bör klara av att hålla koll på mer än en topplista i taget.

Misstankar

När Twin Peaks hade svensk tv-premiär hösten 1990 var det inte bara en av mitt livs största populärkulturella händelser. Utan det påverkade mig och min väns fantasi på det där viset som bara en stor populärkulturell händelse kan. Den hösten önskade vi mer än något annat att vår lilla skånska by skulle få sin egen Laura Palmer, någon av de där snygga men menlösa tjejerna på skolan skulle emot all logik gå ett bestialiskt öde till mötes när den skånske Bob kom till byn. Vi var på intet vis frestad att leka Dale Cooper (jag ficka aldrig en FBI-jacka av min mamma) än mindre var vi psykopater redo att axla Bobs mantel. Vi var naturligtvis uttråkad, det skulle åtminstone ha varit vuxenvärldens välvilliga tolkning, men för oss handla det om något annat. Vi visste att en händelse lika traumatisk som den i Twin Peaks skulle tvinga upp allt ”smuts” till ytan, all fascism, incest och pedofili som gömde sig bakom de trygga dörrarna försedda med olika djurhuvud som ringklockor skulle äntligen få se dagens ljus. För inte kunde moralen vara så hög som vår djupt kristna klassföreståndare på mellanstadiet hade predikat och det kunde rimligtvis inte vara så här intetsägande att leva?

Lite samma känsla får jag när DN Kultur gästspelar på vårat köksbord den här månaden, kan det verkligen vara så här fint? Kan det alltid finnas en tanke över till de utsatta och har medarbetarna på DN någonsin haft ett liv. Vad gömmer Maria Schottenius, Ulrika Milles, Jonas Thente och de andra för smuts i sina innerstadsbostadsrätter? Det finns något surrealistiskt och väldigt Lynchskt över DN Kultur senare i veckan ska jag bege mig ut till Marieberg tillsammans med Trentemöllers remix av Wicked game och undersöka saken.

P.S 1 Det vore naturligt att rikta samma misstankar gentemot Fredrik Reinfeldt, jag är dock förvissad om att den man inte existerar på riktigt. Därför känns det både fegt och orättvisst att rikta misstankar likt de ovan emot en fantasivarelse.

P.S 2 Våra misstankar om att de gömde sig fascism, incest och pedofili bakom de stängda dörrarna bekräftades året efter när Ny Demokrati rönte stora framgångar i vår hemby.

trendanalys

Det var visserligen ett tag sedan jag hörde någon i min närhet använda ordet trendanalys, vilket förmodligen säger oss väldigt lite om dess egentliga användningsområde. Dock är analyser av trender inom olika former av kulturyttringar något de flesta medier avsätter minst en person per redaktion att göra. Dessa så kallade analyser kräver dock en väldigt specifik målgrupp där åldern för en gångs skull är mindre relevant. Vad som krävs av den något ospecificerad målgrupp är avsaknad av eller väldigt lite uppfattning om de poplärkulturella skeendena i samhället. Denna egenskap som är själva motsatsen tillinformationsövertag kombineras framgångsrikt med en känsla av mediepersonligheter i Stockholm är coola. I själva verket är dessa trendanalyser som ofta går under kodord som krönikor, kritik etc. en textmassa utan några större krav på stilistik och analysdelen är väldigt basal dessutom sker den allt som oftast för sent i förhållande till det beskrivna fenomenets verkliga inträffande. Ett ypperligt exempel på detta är fredagens krönika i Stockholm City, något orättvisst att använda sig av en tidning som vänder sig till mindre bemedlade kan tyckas, men exemplet är så pass slående att frestelsen blev för stor.

citykröninka

-Att indien förvandlas till trångsynt gubbmusik är helt i sin ordning den tar över gubbrockens roll. Vilket innebär att den electro som det referas till i texten är i själva verket dagens indie. Det som var indie på 90-talet är idag kommersiell pop och rock som avlyssnas av personer som sedan länge passerat 30.
-Kröninkan torde vara skriven 2005 men publiceras i år, tendensen som beskrivs var något som diskuterade flitigt för två-tre år sedan, men i enlighet med svensk trendanalys går det att fortsätta skriva om samma fenomen i flera år. Oavsett om det existerar eller ej.

Vart vill jag egentligen komma med mitt luddiga söndagsresonemang? Jo, trendanalys är något som förvisso aldrig kan bli intellektuellt avancerat men det finns en grundregel som jag ser det. Det är en analys som skall beskriva framtiden inte samtiden. Vilket konkret innebär att det endast finns plats för dessa själar i mer nischade medier. Såldes bör dagstidningar, radio, tv etc. snarast möjliga omskola alternativt avskeda sin trendorakel. Dagstidningar, radio och tv ska syssla med torr, saklig nyhetsrapportering samt bejaka den i Sverige så eftersatta stilistiken. Här avser jag främst tidningar som borde lägga mer kraft på att finna goda stilistiker. Då skulle sådan som jag kunna välja att avnjuta morgonens texter i ställer för att frenetiskt hamra in ännu ett stilistiskt haveri på tangentbordet.

ny tid

De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett vakum liknande det Kenneth i Stig Larssons klassiker Nyår vandrar runt i genom boken. Framför allt ett stycke inringar på ett strålande vis min tillvaro eller snarare min upplevelse av densamma.

" Än en gång: jag accepterar. Jag accepterade allting. Kanske slog det mig nu, var det mitt stora problem. Att jag accepterade, sa ja till allting, och solen gjorde mig lycklig, ja, jag sa ja jag kunde resa mig och det sa jag också ja till."
(Stig Larsson Nyår, 1984, sid 185)

Den avgörande frågan är skall du låta det fortgå och finna din tröst i kvalitativ konsumtion likt den ovan citerade. Utgår i från att ett svar kommer att utkristalliseras under veckan.

Lyssnar på: Akire ep, Aril Brikhas fina släpp på Poker Flat

Hembygdens hjältar

Stockholm är som bekant Sveriges största stad, med relativt god marginal dessutom. I likhet med många andra stora städer befolkas den av människor från mindre städer som med sin drivkraft och sina ambitioner sätter sin prägel på staden. Vissa blir till och med lite smått berömda inom sitt eget lilla begränsade fält, en hel del av dessa kommer från min egen födelsestad en anonym småstad i nordvästra Skåne. Tyvärr finns det ingen logik eller rättvisa i vem som intar de mest åtråvärda positionerna, det styrs helt och hållet av det sociala kapitalet. Det innebär att ekvilibrilister, genier, konstnärer etc. vars begåvning ofta överstiger de mer framgångsrika lämnas till sitt öde en anonym tillvaro på den skånska slätten. Jag önskar därför att vi så här i påsktider skänker de som förbisetts av den svenska offentligheten en extra tanke. Bilden ovan ger er förhoppningsvis de nödvändiga verktygen. Är jag ironisk, absolut inte, ironi är missklädsamt och något jag bestämt tar avstånd ifrån. Jag har förmodligen aldrig varit allvarligare än vad jag är idag.

Ben Watt visade sig vara precis sådär ödmjuk, smart och eftertänksam som jag trodde på Modernistas författaresamtal, tyvärr lyckades aldrig Bodil Malmsten matcha honom. Senare på kvällen bjöd han på fin house på Grodan, ironiskt dock med den stora mängden nostalgiker i publiken. Detta eftersom Ben Watt med stor tydlighet visar att åldern är sociologisk om du själv vill och väljer att blicka framåt i stället för bakåt.

Jakten på livets rytm

Långt efter alla andra förvisso ( i vanlig ordning) men jag kan inte motstå att kort kommentera Sisela Lindbloms nya bok "De skamlösa" eller snarare dn-intervjun med henne i lördags. Hennes utspel i frågan påminner om etc:s nummer om konsumtion, plötsligt vaknar kulturvänstern till förmodligen har någon varit och köpt en ny kalender till dem. Något som inte verkat ha hänt på sådär 20 år, vilket gör att de blir hopplöst efter och deras i grunden relevanta kritik förvandlas till en parodi. Roligast är ändå Siselas exemplifiering i intervjun där hon lyfter fram att när hon var ung på 80-talet satt de minsann på fik och läste poesi. Något en minoritet av tonåringarna gör än idag, precis som på 80-talet. Komiskt blir det också när vi tänker på att 2000-talet så här långt är 80-talet version 2.0
Nog om det vill ni läsa bra reflektioner om Sisela Lindbloms utspel rekommnderar jag

Wirfält

och

Aninna Rabe

Det faktum att min uppdatering varit slö och att mitt fokus varit splittrat på sistone smärtar mig, men samtidigt är det ytterst signifikativt för mitt liv just nu. Sökandet efter en specifik rytm bidrar till att mina prestationer på ett allmänt plan är ytterst mediokra för tillfället. Min tanke är dock att använda bloggen som ett redskap i den eviga jakten på denna rytm. Där målet är tre till fyra inlägg per vecka. Där 50 % kommer att vara korta reflektioner, 25 % om sånt jag gillar som till exempel elektronisk musik samt 25 % experimentlusta.

Nostalgiska tankar på ett trångt tåg.

Förmodligen var det inlägget om Whale på Farnaz Sajadis

rodeoblogg

. Eller så bidrar SJ: regionaltåg i vanlig ordning till min nostalgiska sida. Till skillnad från Farnaz tyckte jag inte att Henrik Schyffert var rasist när jag såg videon, däremot stod jag längst fram när det förmoda ironiska projekt besökte klubb G-punkten (tror att det också var ironiskt) i Kristianstad 95 eller 96. Minns att jag älskade ironin och dess omslagspojke Schyffert på det där ärliga sättet som bara en ung man kan. Även om jag nu i efterhand inser att jag vara väldigt långt ifrån att bemästra ironins konster som du bör för att avnjuta dess fulla kraft, så trodde jag mig då vara en mästare endast övertriumferad av Schyffert själv. Detta var innan jag visste att mycket av Killinggängets briljans skapades Lokko och Luuk. Även om alla nämnda personer lagt ironin bakom sig, så har jag alltid en viss förhoppning kring Schyfferts skapande, även om han de senaste åren mestadels gjort mig besviken (dock är han bäst i Sverige på stand-up). Hoppas varje gång kunna bedöma med den okritiske tonåringens ögon igen, men hur mycket jag än anstränger mig så går det sådär. Även om jag är övertygad om att killinggängets nästa projekt kommer att vara enormt mycket bättre än allt annat som görs i samma genre i Sverige. Det är väl mer att se Schyffert i parlamentet som smärtar, du är bättre än så Henrik…

Olika typer av skratt

Humor är ett ämmne som betyder en hel del för mig förmodligen därför jag haft svårt att släppa den

Här

irrelevanta nyheten. Det är absolut inte kul att skratta åt personer som stammar, däremot är det kul att skratta åt personer som skrattar åt personer som stammar. Samma sak med de som skrattar åt underhållningsprogram på TV 4, vi ska skratta åt dem inte med dem.

En intellektuell ledare

Alla verkar ha fastnat för olika egenskaper hos Göran Persson i den nyligen visade ”Ordförande Persson”, debatten stannade vid diverse lama person påhopp. Trist och ganska typiskt svenskt, personligen fastnade jag för Perssons förkärlek för att använda ordet intellektuell, antingen var det i sammanhanget att Pär Nuder var intellektuell eller så var det någon tidning som befann sig i ett intellektuellt förfall. Misstänker att vår före detta statsminister i likhet med många andra har förväxlat intelligent och intellektuell (till exempel i fallet Pär Nuder). Vilket återigen visar att han är en man av folket, eller så var Göran Persson bara nere med förra årets bildningstrend i svensk hipstermedia. Det intressanta är att just nöjesjournalister har benägenhet att förvandla intellektuell till en tom och innehållslös kliché senast idag i

DN

Brittiskt band med lite småintelligenta texter, väldigt få svenska nöjesjournalister kan då motstå att klistra in ordet intellektuell i texten. Om alla som har en examen i humaniora betitlas med epitetet intellektuell vad har det för betydelse och värde? När jag slår på ordet i

Wikipedia

noterar jag den vanskligt vida förklaring som gjord för tolkningar, notera även att Björn Hellberg nämns som allvetare. Även NE:s definition ger ett relativt stort utrymme för åtminstone Pär Nuder:

”en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen”

Kvalificerar i stort sett alla politiskt aktiva förutom Lars Lejonborg. För mig är en intellektuell en briljant analytiker som dels förmår att förmedla sin kunskap och med densamma som bas även dekonstruera samhället och dess myter. Hur som helst är det intressant att Göran Persson sällar sig till skaran vars bildningsskomplex driver dem att söka positioner som inte existerar? Min tanke var här att anknyta till förra årets lilla bildningshype och härleda detta till nöjesjournalistikens bildningskomplex. Men då många av dem som skulle kunna placeras i detta fack skänkt mig mycket kvalitativ läsning genom åren, väljer jag att avstå. Förbannar i stället att jag slarvat bort gårdagens playlist innehållande en massa gamla fina moodyman spår. Konstaterar samtidigt att jag inte bör köpa fler tidningar på ett tag då högen för olästa nummer börjar växa sig penibelt stor vilket återigen bevisar att jag är allt annat än intellektuell. Men så har jag aldrig hävdat motsatsten heller.

Mer konstruktion

Sverige är i utlandet bland annat berömt för den ångest och mörker som vi kan se i Ingmar Bergman berättarkonst, denne mans internationella framgångar har givit Sverige ett rykte att vara att land där abstraktion och hög konstnärlig ambition har en naturlig plats. Återigen rör det sig om en konstruktion, som blivit en etablerad sanning tack vare Sveriges bästa reklambyrå- staten. I stället borde den traditionella och trista svenska berättarformen med början, mitten och slut gärna med en inbakad moralkaka varit den som lanserats.

Visserligen har Astrid Lindgren rönt stora framgångar men detta har skett under täckmanteln att det var för barn hon skrev. Vilket är ännu en lögn eftersom de hela tiden var vuxna som tvingade hjälplösa barn att läsa om den förståndshandikappade Karlsson och dampbarnet Pippi. Allt för att vi skulle lära oss vikten av början, mitten och slut samt en inbäddad moralkaka. Som skattebetalare kräver jag att staten slutar sätta denna fina berättartradition på konstant undantag.

Konstruktioner

I det senaste numret av Odd at Large väljer Clara Törnvall att under epitet text inte bara att damma av det slitna ordet samtiden utan att välja ut tre olika profiler som på något viss bidragit till samhället med text. Valet av de charmiga fashionmuslimetterna är en snygg passning till klubbkidsen. Linda Rosings bok har jag inte läst men när jag läser beskrivningen av den beklagar jag att Daniel Nylen hjälpt till med själva författandet. Ett intressant och viktigt ämne förlorar både betydelse och kvalité. Men det är först med det tredje tipset som artikeln blir intressant och ordet samtid börjar få en reell betydelse. Törnvall lyfter fram den relativt hypade boken varulvsvalsen, av supermänniskan Sigge Eklund. En person som sägs vara son till ekonomen Klas Eklund och har givit en rad böcker och skall även vara ansvarig för bloggportalen. Naturligtvis finns inte Sigge Eklund på riktigt, han är en konstruktion, förläggarnas egen masterplan. De behövde någon som kunde kommunicera med de hippa förmedlarna men samtidigt ha hög moral och en framtoning som stimulerade även de mindre progressiva delarna av befolkningen. På det hela taget en genial plan, en skön snubbe om bryr sig, är pappa, en kille som lyssnar på 90-tals indie, värnar om de demokratiska värdena, skyr elitism och är en god medelklassvän. Ett slags potpurri av förra årets artiklar i Metro och Stockholm City, lagom med lite edge. Det nya och moderna Sverige, skillnaden emot det gamla samhället är jämförbar med skillnaderna din dator uppvisar när du kört Windows Update och startat om den, föga med andra ord. Sigge Eklund finns inte, han är en konstruktion av den reella samtiden, produktionen som når ut, den delen av kulturen som faktiskt lyckats uppnå en kommunikation med samhället utanför. Själv kan jag inte läsa Sigge Eklund då jag finner fiction obehagligt och skrämmande.

uttryck

Om ni letar efter någon som funnit ett uttryck tycker jag att ni skall

köpa

Kristofer Flensmarcks nya diktsamling. Ja det är en vän till mig, vilket endast innebär att jag med detta tips är närmare den svenska kritikerkåren än vad jag någonsin varit tidigare i mitt liv.
Tack Kristofer, din bok gör i varje fall mitt liv bättre.

Bilden

Lyssnar för första gången på fler år på gammal soul i kombination med en plötslig fascination för Lucky Strike öppnar det mina ögon för den ogästvänliga gräsmattan nedanför fönstret. Ögonen ser en landning, vare sig mjuk eller hård bara befriande från revisionism, positionering och teorier. Det kommersiella finner slutligen en väg till mitt hjärta finns inga skäl att värja sig, inga rationella skäl att gömma sig bakom. Bilder är eviga men bedrägliga, men oundvikliga grundstenar för de små luftslott dårarna bygger medan de snickrar på ännu en meningslös dokumentär om en ensam man i skogen. Oviljan att växa upp fjättrar mig fast vid disharmoniska kompositioner av verkligheten. Små anekdoter med drag av det mytomana, blekta bilder vars avsaknad av komposition och konstnärlig begåvning är plågsam att bevittna.

Bilden vittnar om glädje det ligger i bildens bedrägliga och manipulativa karaktär.

Bilder

Är benägen att hålla med dessa röster om att dokumentären om Göran Persson är en besvikelse

Steve Sem-Sandberg

Johan Croneman

.

Men mer om det under morgondagen. Sedan barnsben har jag fascinerats av det urbana och dess olika fundament. Bland annat de urbana husen. Det förklarar de ovanstående bilderna.

Måndag.

Under min semestervistelse i New York upptäckte jag att David Lynchs senaste film

Inland Empire

visades för sista veckan på bio. Denna i USA av kritikerna sågad film har som bekant inte dykt upp med i Sverige ännu. Då jag sedan den där berömda höstkvällen 1990 när Twin Peaks premiärvisades i Sverige varit fast i Lynchs magiska värld och älskat allt han gjort (mer eller mindre) var lättnaden stor. Inland Empire kommer om den recenseras i Sverige inte ges en ärlig chans (i de större tidningarna) då våra koftförsedda helyllerecensenter föredrar gulliga indiefilmer som blivit mainstream utan deras vetskap ger jag här en väldigt kort reflektion. Inland Empire fortsätter på en viss nivå där Mullholland Drive slutade men skillnaden är filmernas disparata skillnad vad det gäller kommersiell kapacitet. Mullholland drive innehöll alla de nödvändiga lynchska ingredienserna men dess vara inbakad i en handling som även en vanlig student vid filmvetenskapliga instutitonen kunde tänka sig att uppskatta. Inland Empire saknar den normaliserande effekten som en traditionell ramhandling erbjuder, i stället handlar det om en tre timmar lång orgie i typiska David Lynch grepp. Underbart för de mest inbitna fansen men enbart konstigt för de mer normalintresserade. Jag blev därför inte förvånad över att flertalet besökare reste sig upp och gick. Personligen blev jag berörd å det där viset som du bara kan bli av god kultur.

- Samma känsla av beröring fick jag av Roberto Bolano, intervjun i senaste Beliver. Har lovat mig själv att ta reda på mer om honom så fort min abstinens efter tobak har lagt sig.
-British Airways reklam är nyttig för kaxiga nordbor att läsa de har helt enkelt kapat norden från kartan.
-Måste hitta ett land där människor fortsätter att utvecklas efter 25
-Bongotrummor är fint
-Skulle vilja tycka om leende guldbruna ögon tv-serien, men det går inte den förblir en medioker produktion. Till serien försvar skall det dock sägas att den var bra för att vara en svensk tv-produktion.
-Med alla de bloggar som uppstått de senaste åren borde nöjeskröninkan ha ställts inför tv alternativ: antingen avskaffas eller utvecklas. Dagens krönika i SVD (verkar inte ha lagts ut på nätet ännu) är ett utmärkt exempel på att de ovanstående frågorna inte ställts. Personligen blev jag än mer övertygad om att de svenska tidningarna bör hitta andra uttrycksformer än den krönikan erbjuder. Eller så lägger de till 5000 tecken och ger textförfattaren möjlighet att föra resonemang av relevant karaktär.

bricolage

Eftersom som bloggers bildfunktion behagar att skoja med mig så bifogar jag info om kvällen nedan i stället:

DJ: Axel Bartsch, DE (Kompakt, Spiel-Zeug, Sportclub):
Han har delat Speicher-tolva med storheter som Mathew Jonson och John Dahlbäck och fick senast stå för arbetet på egen hand. Hans dansvänliga tunga, skälvande bas-techno lovordas av hela det technotyskland som vill se musiken röra sig framåt. Axel Bartsch är precis den odygdiga och självsäkra technohantverkare världen behöver för att överskrida gränsen mellan minimal och maximal dansgolvstechno. Till sitt första Stockholmsbesök kan ni förvänta er ett annorlunda, bastungt, djupt och enastående set.

Live: Gen;Lon (Jazzland Recordings):
En gudabenådad tech/electronica duo bestående av Jonas Lönnå och Rikard Gensollen. Jonas är en av Sveriges klart mest erfarna DJs inom techno och deep house och en av de som för ca 10 år sedan startade legendariska klubben Fusion (numera Raw Fusion ) inop med Mad Mats. Perkussionisten Rikard är duons andra halva. De har delat scen med folk som Laurent Garnier, Theo Parrish, & Matthew Herbert på stora festivaler som Sonar i Barcelona, Roskilde i Danmark och Montreux Festival i Schweiz. Definitivt inga gröngölingar, utan snarare världsstjärnor som råkar gömma sig i Stockholm. Vi ser väldigt mycket fram till deras live-set med nyskrivet material!

VJ: Wreck Creative Studios har VJat runt på flera av Stockholms bästa klubbar som tex. Grodan Cocktail Club, ibland ihop med Dejakru VJ-crew, liksom gjort större jobb för bl.a. MTV och bidragit med kortfilmer för Filmfestivalen Swedish Style. High-fashion, arty och cleant, just the way we like it.

Konst: K+K Paint and Copy är konstnären Katrine Persson och poeten Kristofer Flensmarck, den senare aktuell med diktsamlingen ”Den sista expedtionen” på Natur och Kultur. Med hjälp av Windows klassiska program paint och en vanlig kopiator tolkar de sin samtid. Utställningen och samarbete är exklusivt för Bricolages kväll på Teatron den 14 mars
http://www.kristoferflensmarck.com/me.htm



Det som gäller är alltså:

Bricolage hos Kornél Y Barbaro
Onsdag 14/3 @ Teatron

DJ: Axel Bartsch, Tyskland (Kompakt, Spiel-Zeug)
Live: Gen;Lon (Jazzland Recordings)
VJ: Wreck Creative Studios
Konstvernissage: K+K Paint and Copy
Support: Bricolage DJ Team & Kornél Y Barbaro

Kl 22-03, 23 år. Fri entré innan midnatt, 80 kronor efter.
Teatron Regeringsgatan 61

Uppehåll

Åker till andra sidan atlanten i morgon och då tanken är semster så stannar datorn hemma. Återkommer därför med mina tankar kring manligheten och männinskans strävan efter enkelhet i mitten av mars. Förhoppningsvis med nya och utvilade ögon. Ni som älskar klubblivet och den dansanta muskiken bör beakta bilden ovan, det kommer att bli en fin kväll, det lovar jag. Tankarna i mitt huvud har väldigt lösa konturer så jag väljer att sätta punkt här.