Ursprung

Alla som varit snälla (emot mig då) nog att läsa den här bloggen mer än en gång vet om att jag i likhet med flesta i Sverige har mina så kallade rötter en svensk småstad med alla dess pikanta tillbehör. Då jag tillhörde dem som aldrig riktigt förstod storheten i det lokala utan på ett tidigt stadium föredrog det globala, därför var det naturligt att dra när gymnasiet var avklarat. Eftersom jag tillhörde grupp tre av utflyttarna var det naturligt för mig att hata min hemstad. Varför ska jag alldels strax förklara men först är det på sin plats att jag redogör för de tidigare nämnda grupperna.

Grupp 1 innehåller alla de som lämnar småstaden inte för att de ogillar dess konservatism och småsinthet snarare tvärtom. Men universitetsstäderna eller huvudstaden lockar med prestigeutbildningar och goda löner. Framgångar som i gengäld kan krydda tillvaron för grannskapet är den stolte fadern eller modern koketterar med sin dotter eller sons makalösa framgångar. Dessa utflyttare har sällan eller aldrig upplevt några motgångar och är ofta sportiga till sin natur. De skulle kunna tänka sig att flytta hem igen men då de ofta träffar en likasinnade från en tvillingstad någonstans i Sverige slutar de ofta med en kompromiss (läs sommarstuga).

Grupp 2 är de som flyttar emot sin vilja, i Sverige innebär det rent historiskt att det rör sin om bruksorter. Men denna typ har än så länge varit ovanlig i jämlika lagomlandet Sverige, men det finns indikationer på att en ändring kan komma till stånd även här. Denna typ av utflyttare är ytterst ovanlig i matriket där jag kommer ifrån så jag väljer att lämna den okommenterad.

Grupp 3 den grupp jag själv tillhör innehåller en blandad kompott personer som någon gång under uppväxten insett att hemstaden är otillräcklig på ett mentalt, estetisk, politisk, etc. vis. Kort sagt småstaden suger. För invånarna i denna grupp blir det naturligt att postionera sig gentemot hemstaden. Under tonåren använder du de strategier som anses vara i bäst samklang med den samtid du inbillar dig utspelar sig någon annanstans. På min tid var det ironin, idag har jag inte en aning om vilka grepp kidsen använder sig av. När kliver in i 20 års ålder känner du att det som en ideologiskt utflyttad är nödvändigt att markera ditt avståndstagande så pass kraftfullt att du börjar hata din hemstad. En fas som brukar var fram till att säga 25 årsåldern då de allt fler börjar ge vika. Eftersom deras föräldrar nästan alltid bor kvar tvingas de om inte annat för familjefridens skull att kliva in i försoningsfasen. Det är då du kan börja uppskatta din barndoms skogar och återigen beställa capricciosa på den lokala pizzerian utan att vara ironisk. Många skulle kalla det att bli vuxen, men egentligen är det en produkt av den ständiga dialog med hembygden som oförtruttet pågått under åren som förflutit sedan de vitala tonåren. En försoningsfas fylld av revsionism. Mina föräldrar hade den goda eller dåliga (jag vacklar en aning här) att flytta från den attraktiva Skåneregionen medan jag befann mig i hatfasen. Något som för mig innebar att den ovan nämnda dialogen fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat. Något som innebär att jag för evigt är dömd till en tillvaro i den pubertalt inspirerade hatfasen. Ett faktum som allt mer bekymrar mig även om jag ofta upplever en lättnad över att aldrig riktigt passa in det stora 30 plus medelklass segmentet som barrikaderat ytan innanför tullarna i Stockholm. Men mest av allt saknar jag nog min barndoms capricciosa.

Viktig läsning

Den här

artikeln i Expressen är nyttig läsning för alla (däribland jag) som fortfarande glorifierar bananrepubliken Italien.

marknadsföring, typ

I början av året när det fortfarande var kallt och mörkt testade jag att ge ut en gammal text på print on demand förlaget Vulkan. Min tanke var till en början att inte idka någon form av marknadsföring, men det känns så otroligt omodernt så här kommer en uppmaning några månader för sent

Köp

Angående lite mer seriösa böcker:
Vissa vill gärna göra gällande att modet intellektualiserats i Sverige de senaste åren, trots det skrivs det inte mycket teori inom mode. Ett undantag utgörs av

Lars Holmberg

. Om ni intresserad av introduktion till hur du med sociologin som hjälp kan analysera mode rekommenderas boken varmt.

Sommarens disco

Åtminstone sett ur svenska ögon är förmodligen

Century

, alltså för er som gillade A Mountain of One förra året och i år gillar ni kanske Quiet Village alternativt asiatisk folkmusik. Tack Kristofer för tipset

kvällstechno

Plankar tipset från Resident Advisor men det är techno som funkar så är när det bara är sekunder kvar av veckans första dag och det lär funka på dansgolvet

Santiago Salazar

Konsensus

Instämmer i alla hyllningskörer vad det gäller två saker: Konsten att att gråta i kör är en mästerlig film, och återigen funderar jag över hur svensk film kan vara mer eller mindre sämst i världen medan danskarna är så bra? Henrik Tideman är brilijant konsensus sedan länge men har ju i veckan som bekant fått en renässans med dokumentären Tidemans straffsparkar på Sveriges bästa tv-kanal tv 8
trevlig helg

lite skryt

Har visserligen inte läst Bengt Liljegrens bok om Adolf Hitler men om jag ska tro

den här

recensionen i gårdagens DN är det old news vad det gäller slutsatserna. Faktiskt så gamla att de är identiska med de jag själv drog som gymnasist i mitt specialarbete 8en analys av Mein Kampf). Antingen var mitt arbete vädligt bra (föga troligt då det knappast förekommer bra specialarbeten) eller så är gemen mans kunskaper om Hitler så bedrövliga att de faktiskt tror på gamla myter som dålig barndom etc. Hur som helst kände jag mig i en halv sekund som intellektuell när jag läste recensionen så jag kände att det var läge att framhäva Martin 1.0 lite för ovanlighetens skull.

tidigare inlägg

Angående dagens tidigare inlägg, jag avser främst ambitionen att skriva kritik inom modejournalistiken. Tankespåret dior homme looken=feminin och gentleman= förlegad är problematisk och känns vädligt tunn. Men som sagt initiativet gläder mig!

modekritik

Jag brukar ofta muttra (mest för mig själv) om att svensk modejournalistik helt saknar kritiska inslag utan bara en form av tipsjournalistik noterar att

Dennis Dahlqvist

i Expressen faktiskt ger just relevant modekritik. Ett trendbrott månne?

Namn

Du måste bara älska den dj som delar namn med en karaktär i Twin Peaks

Jacques Renault

för er som gillar the average new york groove är han set dessutom värda en

lyssning

Pengar

I det senaste numret av

BON

(som är bra) diskuterats pengar i det numera obligatoriska samtalet mediepersoner i mellan. Intressant ämne eftersom det faktiskt berör oss alla mer eller mindre, att sen deltagarna inte säger de mest intressanta sakerna i världen är en annan sak. Ett undantag utgör dock Cecilia von Krusenstjerna som skrivit romanen En spricka i kristallen som blev en dålig tv-serie (gör inte så mycket alla svenska serier är dåliga per definition). Hon är förmodligen den enda som avviker (Ken gör det såklart men då hans uppgift i mediasverige är att avvika känns det som en del av fiktionen) bland annat berättar Cecilia att hon blivit sol och vårad. Utan att ha tillgång till statistiken vågar jag hävda att det oftast är män som sol och vårar kvinnor på pengar. Tänkte därför ovanlighetens skull vara privat på bloggen. För cirka tio år seda blev nämligen jag sol och vårad på mitt fadersarv av en kvinna (som snarare var en flicka). En händelse som påverkat långt mycket mer än vad som tycks vara fallet med Cecilia von Krusenstjerna. De rent praktiska detaljerna är uppenbara inget sparkapital innebär att du aldrig kan investera i något ( gäller allt från mp-3 spelare och uppåt). Utan du är evigt dömd till att vara beroende av familjen så länge du har en sådan. En praktisk parentes i sammanhanget är att du får dras med restskatt i ett par år också vilket innebar att jag tvingades till intetsägande sommarjobb som sedan blev till intetsägande låglöneyrke på helttid och en utveckling som fortfarande går i baktakt. Så långt de praktiska aspekterna av att ha en såväl emotionell som ideologisk kvinnorroll. Värre är att de känslor som skapats gentemot pengar för min egen del, eller snarare det trauma ekonomi faktiskt innebär för min del. I begynnelsen fanns det ett sunt förhållande till pengar som medel till frihet, kunskap, trygghet och glädje, det fanns också en tro på att det gick att tjäna pengar trots ett begränsat intellekt och avsaknad av talang. Med denna inställning var en sund ekonomi och en välmående mage en logisk följd. Efter att fått erfara att djävulen bär Axsara, är jag numera livrädd för allt vad pengar heter och blotta synen av tiokrona gör mig nervös känslan av en femhundring i min ficka får svetten att forsa. Men det värsta är att jag givit upp hoppet om att kunna tjäna pengar, den enda egenskap som krävs för att bli rik.

Men det finns som bekant inget ont som inte har något gott med sig som det heter i sagan, förlusten av min ekonomiska trygghet formade mitt nya jag Martin 2.0 som bär få likheter med Martin 1.0. Ur askan reste sig en slyngel med tendenser till att hänfalla åt militanta populärkulturell elitism. Ett personlighetsdrag som inte bara kommunicerar med mitt väsens vagga på ett ypperligt vis det har givit mig en lyckligare tillvaro, ett rikare socialt liv och en kunskap om vem jag egentligen är. Så på ett plan är jag tacksam för att jag blev sol och vårad, men förhoppningen om att en dag återigen kunna göra en budget utan att spy finns där ständigt.

P.S Nya numret av BON är som sagt bra speciellt Martin Aagårds reportage om Basshunter.
P.S Min dröm är insåg jag nu att starta något som liknar Martin Bergmans popkollo. Men det är ett kollo som skall lära ut elitism inom populärkulturen anpassat för webbsamhället där allt blivit mainstream. Vem vill köpa iden (den kostar) av mig?

Deep

Personligen tycker jag att alla ska köpa i>Sven Weisemanns

Nya ep

underbart djup dubhouse. Om inte annat för att kunna nicka i takt till nu när helgen närmar sig.

På grund av slöhet från min sida och lite oerfarenhet från festfixarnas hann jag aldrig osa till den hajpade Novellfesten i morgon. Så det blir till att satsa på att se den sympatiske eklektikern

DJ Koze

på lördag istället. Även om veckans klubbhändelse i Sverige utspelar sig på Kalmar Nation i Uppsala i morgon då Cassy svänger förbi från Berlin.

cynism

"Besynnerlig? Du...När man väl fattat vilket skämt allting är, så är det enda vettiga att vara the comedian

Så säger karaktären The Comedian i Alan Mooores mästerverk

Watchmen

som blir film nästa år, dock är jag rädd för att filmen är vädligt dålig. Men serieboken från 1987 är mästerlig och the comedians cyniska skämt går lika bra att applicera på samtiden som de någonsin gjorde under det så kallade kalla kriget.

läsning

En vän rekommnderade i helgen

den här

intervjun i Observer med Ricky Gervais. Kankse var det för att jag av olika anledninagr slarvat med den globala läsningen på sistone, men läsning av den utmärkta intervjun med Mr. Gervais var välgörande och ingav lugn hos mig. els för den höga kvaliten skull men även för att Gervais återigen framstod som sympatisk och som en man med fler storverk i vardande. Hade nästan givit upp hoppet om denne lille runde man, tyckte han hade blivit lite för mycket myten om sig själv. Idel vettiga tankar om tv-skapande med nedanstående citat i färskt minne känns det so en omöjlighet att Gervais och Merchant nästa tv-serie kommer att bli dålig:

"'We wanted to show, for instance, that the sexual revolution was only really going on in Carnaby Street. Not Swindon. Not Reading. It is, essentially, about blue-collar people getting white-collar jobs.' And it is about people who would live and die in one town. 'Which was one of the big differences between then and now,' he says. 'So much, we forget, was door to door. Ten pence for a duster, the man from the pools, the insurance man; people saving a penny a time for their funeral. Tens of thousands of people knocking on doors. Also, you would get married at 18 and still live with your mum. And then, at that time, some would watch the telly, have their eyes opened to different countries. There's a line in it where we have a character being asked, "What do you want to go abroad for, there are parts of Reading you haven't seen?", so it's a bit like that."

Slog precis undrar vilken bild som skulle tona fram av Sveriges store man inom humorn David Batra om DN eller Svenskan gjorde en längre och välskriven intervju med honom.

Till vuxna som dricker mjölk.

jag minns min femtonårsdag av en anledning det var dagen då det inte längre var nödvändigt att dricka den avskyvärda drycken mjölk (du hade växt färdigt etc.) Dock finns det gott om människor i vårat land som är vuxna och dricker mjölk, det är inte bara ett onormalt beteende, det är något som djupt bekymmrar mig.

Mjölk är en symbol för fascisism, ett tvång i från ett förlegat samhälle. Att dricka mjölk efter det att du fyllt 15, är djupt stört och vädligt osmakligt. Därför måste vi stigmatisera mjölkdrickandet och göra det svårt för alla som dricker mjölk, lägre lön, sterilisering etc.

Ok, jag överdriver i vanlig ordning, men jag är till viss del ärlig ni som är vuxna och dricker mjölk sluta med det. Inte bara för att det är ett tecken på dålig smak, det är dessutom ett tecken på att du inte frigjort dig från folkhemmet, ett problem långt allvarligare än eventuella smakhierarkier.

kulturellt kapital

Amanda Svensson

är väl litteratur sveriges hetaste 20-åring sedan Karin Ström. Först gladde jag mig åt att en vanlig tonåring kunde komma från ingestans, men noterade i morgonens tidning att Expressens kulturchef Per Svensson är pappa till Amanda. Kulturellt kapital skriker Pierre Bourdieu från graven. Så frågan kvarstår är det möjligt att slå igenom utan någon kapitalform, förmodligen inte. Är jag bitter? Är jag avundsjuk? Ett rungande ja på båda påståendena.

Vila

Min aktivitet på den här bloggen kommer att vara ringa den närmaste tiden då de kreativa krafterna inte är det som utmärker mig för tillfället. I stället försöker jag hålla humöret uppp och fira vårens ankomst med Quiet Villages album och hoppas på en islossning.

Verkligheten

Är inte bara ett ord jag använt alldels för många gånger, det är ett fenomen som vi göra allt för att förtränga. En existens så sövande och intetsägande att vi ständigt måste omforma den, förneka den och ändra dess dramaturgi till okänlighet. Eftersom dess rätta ansikte skrämmer oss från vettet är lögnen om detsamma vad som håller oss vid liv. Därför är omedvetenheten om vår egen obegåvning en nödvändighet för överlevnad. Jag är ett exmpel på när verkligheten dessvärre har tagit en allt för stor plats. Av den enkla anledningen att jag till skillnad i från alla andra totalt obegåvade människor (vi är sjukt många) av någon outgrundlig anledning är smärtsamt medveten om mitt eget tillkortakommande. Så i stället för att göra idioterna sällskap i ankdammen stirra jag den groteska lögnen i ögonen, men det är för sent att simma tillbaka till strandkanten och sälla sig till fåren. När jag försöker beskriva det framgår min obegåvning med en kraftfull tydlighet, dessvärre försvinner budskapet och ropet på hjälp i alla de klicheer som tangetbordet staplar upp framför mig.

chefskap

I stora delar av världen är Ricky Gervais gestaltning av mellanchefen David Brent humorhistoria, i Italien är David Brent premiärminister. Känns lite sorgligt att landet där jag som åttaring förstod storheten med miljonstäder, är ett land du på intet vis kan ta på allvar.

kommentar

Jag finner kommentaren av Viggo Cavling (hurvida det nu verkligen är han tänker inte jag försöka utröna) på

Martin Jönssons

blogg intressant. För även om jag personligen uppskattar Jönsson blogg är jag rädd för att väldigt få (mediebubblan undantagen) läser den. Precis när jag är i färd med att analyserar detta, inser jag det meningslösa att på Sveriges minst lästa blogg (den här) skriva om något sådant. För vad gör det att 200 000 dumbommar läser blondin och schulman bloggar? Visst det är där pengarna hamnar men allt den andra finns kvar, nöjer mig med det, idag...

för er som glömt bort

Som liten var tv:n i centrum för mig och de mediokra dagrna som barn på den skånska landsbygden kryddades med smått naiva drömmar om att skriva tv-manus, något som helst skulle ske i USA. Känslan av magi infinner sig sällan längre och jag har blivit mer realistisk till min natur. Men en serie som fortfarande får mig att i dagdrömmen placerar mig själv i det stora landet i väster är

30 rock

. Då manusstrejk innebar ett uppehåll mitt i säsong två hoppas jag inget missat att den har startat igen idag och jag kan se fram emot en vår där den naiva pojken åter får en central roll i mitt liv.

R ' n ' B

Min relation till r'n'b är en aning splittrad, genre har aldrig haft en framskjuten position i någon av mina skivsamlingar, men att kalla den betydelselös i min livshistoria gör sig inte. Vid rätt tillfälle är en kommersiell r'n'b låt ovärderlig, personligen gillar jag inte uptempo r'n'b vars syfte är att du ska dansa, när det finns så mycket bra dansmusik varför dansa till något som är mediokert? Jag gillar de som snuddar vid balladfacket, smörlåtarna som i stället för att värja för klichéerna omfamnar dem. de banala kärlekstexterna som du en dag då allt känns eländigt faktiskt kan översätta så att de passar din egen kontext.

Men framför allt måste det finnas en bra video till, en video som inte heller ska värja för klichéer, men även innehålla den nödvändiga r'n'b motsägelsen. Låten som när jag får bestämma handlar om obesvarad alternativt förlorad kärlek framförs i videon med ett självförtroende om sin egen sexighet som står i total kontrast till budskapet i texten. När detta uppfylls är r'n'b vid rätt tillfälle oemotståndlig och attraherar oavsett du vill det eller ej den där lilla idioten inom dig som önskar att allt inte behövde vara så komplicerat. Han eller hon som vill att vi alla ska kolla på musikvideor och att informationsflödet skall vara begränsat. Därför gjorde sig r'n'b i mitt tycke mycket bättre på 90-talet när MTV och ZTV fortfarande spelade en roll. Därför känns det naturligt att hämta min egen favorit från 1993

Boyz II Men

som spelar på Berns i kväll uppfyller inte bara alla min krav på en r'n'b låt, de adderar dessutom en portion av den så förhatliga nostalgin, de tränger igenom mitt immunförsvar och får mig att minnas en jul innan död och dumhet utplånade våra släkt högtider. En jul då jag positionerade mig själv i grungefacket men i smyg älskade cd-singeln jag gav min kusin.

Mariah Carey

We belong together är visserligen från 2005 vilket är att beklaga, Mariah borde gjort denna låt tio år tidigare då hade den varit etta på min lista (som bara innehåller två låtar). Men i övrigt innehåller såväl låt som video alla de ovan beskrivna och nödvändiga ingredienser.

Enligt

Typealyzer

är den här bloggen att kategorisera som analytisk och strategisk, jag tackar och önskar att framför allt det sistnämnda hade överensstämt med verkligheten.

Sent skall syndarna vakna

Kommer ni håg förra året (eller var det 2006 allt smälter samman i samtidens allt mer ointressanta popkulturella smältdegel)då vädligt många på kultur och nöjessidor lyfte fram Alex Schulman som en begåvad nyskapare. Själv vill jag minnas det som om jag kommenterade för var det var, en vanlig svennkille som gillar 90-tals ironi och gör den folklig för att folk på landsbygden utvecklas i ultrarapid. Nu när han tillsammans med sin lillebror som får anses utgöra genomsnittet av den svenske mannen lanserar en pastisch på Spermaharen tycks tonen likna min egen för ett år sedan. Intressant, ett tecken på lågkonjktur kanske, det vill säga allt funkar inte längre vilket leder till att kritikerkåren återigen kan distansiera sig från folket och då krypa in i sina hälsosamma grotthålor?

Fredrik Strage

är bekymmrad över att ingen i Stockholm bryr sig om bristolsoundet längre. Visserligen är DN en lokaltidning, men när det gäller musik känns det bisarrt att inte lyfta blicken utanför Stockholms innerstad. Jag delar dina tankar Strage men det gäller bara finniga hipsters i Sveriges huvudstad (för övrigt en märklig postionering) som är så hopplöst omoderna att de låter andra diktera deras liv trots att funktionen av filter idag är totalt meningslös. (Minilouge gjorde en edit på Massive Attack redan 2006 och de är från Sverige.) Vi finner influenser från Bristolsound och drum and bass i våra dagliga flöden. Stockholm är inte världen.

Surgubben som jobbar på att försvinna.

Fö er som tänkte dansa i natt

i ordning som skulle kunna betecknas som random.
jaxson- shit happenz
rhadoo- slagare
basti grub- goran glimbel
youro and trago- primary roots (redshape remix)
Francesco Tristano- Melody (C2 remix)
gui boratto- haute couture
paolo driver- takashi
e bridge – altossucios
luna city express- seven (agnes club mix)
H..O.S.H- Steppenwolf (Jerome Sydenham blacktro remix)
modul and denim- evergreen

hälsningar från en omodern vit medelklassman

i stället för text

pudel

Jag tar tillbaka allt och köper en enkelbiljett

Vargen

plantskolan sverige

Peter Stormare hade tydligen kritiserat sitt gamla hemland något som tydligen föll

Maria Abrahamsson

i smaken. Inget som överraskar, men känns inte sådan utspel lite som schlagerfestivalen otidsenligt, trist etc. Visst är det så att myndigheter i Sverige utgår i från att vi alla är korkad och inte ens kan gå på toaletten själva, det har även jag personlig erfarenhet av (ganska mycket också skulle jag hävda). Men samtidigt är Sverige ett litet men välskött land med ett språk som är meningslöst (tydligen vill vissa försvara detta,ett märkligt ställningstagande 2008) men vi har väldigt goda förutsättningar att lyckas internationellt i den globaliserade världen. Vilket gör att de som verkligen vill slå mynt av sin begåvning kan göra som Peter Stormare söka lyckan i ett annat land. För tjugo år sedan kunde hans utspel betytt att han upplyste oss något, men idag vet troligen 15-åringarna på Östermalm mer om LA än Stormare. När jag var ung och idrottintresserad (primärt fotboll) talades det ofta om mindre klubbar som agerade planstkolor åt de stora och rika klubbarna. Vilket innebar att de producerade duktiga spelar som sedan började spela för de andra klubbarna som kunde skörda de ekonomiska frukterna av spelarnas skicklighet. Så tycker jag att vi ska betrakta oss som ett enda stort Norrland, den enda naturliga självbilden Sverige skall vara ett utflyttningsland när det gäller spetskompetens, det är en normal utveckling som alla bör välkomna. Sedan får vi medelmåttor hålla oss varma tillsammans framför brasan, som bränsle använder vi vårt eviga gnäll.

det här

har lyfts fram på några inflytelserika bloggar idag, lite småkul men är det inte dags att betrakta författare som Philip Roth som grabblitt? Nej säger någon det är deckare, knappast deckare är unisex, nej säger en annan män läser inte. Det stämmer säger jag men de räknar vi dagen till ära som statistiskt bortfall. Kvar är den ur bane killen (som är mer grabbig än vad han vill erkänna) som läser tex Philip Roth, såldes grabblitt. Den här pustlustiga analysen är säkert redan gjord, förmodligen av någon svensk i London, New York eller Tokyo.

en remix av dagen

En blandad kompott skulle vi kunna säga

Lauras theme

"Det finns inte någonstans i världen där mångkultur har fungerat där människor kunnat
leva sida vid sida. Vi har exempel här i L där olika etniska tex jugoslaver har fortsatt sina dispyter här, visserligen har det minskat men det var ett tag. Tyvärr fungerar det inte. Ta skolorna tex vill fru Karlsson flytta sina barn från en skola där det är 80 % invandrare då hon rasist. När direktör Svensson flyttar sina barn till privat skola då är det valfrihet! Det är mycket sånt"

bloggar med new york som gemensam nämnare
Calle Dernulf
Gilles Peterson
Dinky
Copyriot
bloggkärring
osorterat botaniserade bland mp3-bloggar
ansökningar
ideer

–När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut... det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige.

Guardian
NY Times
Vassa Eggen
Wired
Resident Advisor
Our Legacy
bra Tom Cruise imitation
samt mycket som av olika anledningar är bortglömt.
Så kan också en arbetsdag se ut...

fredasggnäll

OBS, OBS Det här inlägget kan missuppfattas som ännu ett inlägg där mental 150-åring hyllar fysisk dito, men så är icke fallet

Nils Petter Sundgren

sågar i likhet med alla andra filmen Angel. Lite gjort och trist kan tyckas men jag gillar sättet han gör det på. Han ifrågasätter svensk films makthavare med orden " ifrågasätter jag på allvar deras kritiska förmåga och läskunnighet". Inget speciellt kan tyckas men i jämförelse med långt mycket yngre kollegor (fysiskt) i det massmediala flödet vågar Nils Petter vara lite onyaserat elak. Beskådade morgon-tv i morse och det var nästan men bara nästan lika dåligt som det så kallade humorprogramet Morgonsoffan. Deltagarna i diverse paneler var menlösa och fruktansvärt ointressanta. i hemlighet hoppades jag på att någon 150-åring skulle dyka upp och i frågasätta i fall den gamle radioprofilen Kjell Eriksson kunde klassificeras som normalbegåvad. Men framför allt ville jag att någon skulle vända sig till mig i soffan och ge mig en ordentlig utskällning för att jag tittade. Men den ende som kan det han skriver tydligen kulturartiklar i Expressen och hans hundra år yngre kollegor tycker att allt är bra. Men så är det också samtidens paradox när vi suddade ut gränsen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt och släppte produktionsmedlen fria då blev det mesta slätstruket och intetsägande i stället. Är rädd för att det beror på att alla filter låstes in på pensionärshemmet.

Martin snart 145 år.

inte så genomtänkt....

Stig Malm på morgon-tv om arbetskraftsinvandring, han betonar att det skall vara expert för om det handlar om städning så har vi redan hundratusentals invandrare som kan göra det. Hävdar på intet vis att han menar vad han sa men om vi beaktar tolkningsmöjligheterna av detta uttalande så kan vi snabbt konstatera att det inte var en bra start på morgonen för herr Malm.

vikten av en sträng diet

Annars kan det gå

så här

Folkföraktet.

Det var ett tag sedan jag angrep TV 4 och liknande institutioner som avser att tillfredsställa den vanlige svensken. Med andra ord är det hög tid, för det är precis som

Jonas Thente

uttrycker det, de som gömmer sig bakom att de ska ta tillvara på den vanlige svensken intressen föraktar i själva verket honom. Kvällstidningar och TV 4 förutsätter att den vanlige svensken ej lämnat grottan och därför inte är förmögen att formulera sina egna tankar. Så i stället för att ge denna konstruktion som den vanlige svensken faktiskt är en progressiv kulturell diet, går de i folklighetens konservativa spår. Personer eller institutioner som säger sig företräda folkliga intressen använder ofta ordet elitism som en benämning för något negativt. Men i avseendet kulturell diet är elitism den framåtskridande och positiva kraften som tror på människan och dennes utveckling. Folkligheten är konservativa och icke-demokratisk till sina natur och sänder endast ut signaler om ond och bråd död.

Påskgodis eller nåt...

Då jag är hopplöst otrendig som inte mikrobloggar så kommer jag säkert ta lov från bloggvärlden ett par dagar. Men det var länge sedan jag skrev om musik så nedan följer en lista som inte är det senast utan snarare vad jag lyssnat på den dag då jag försökt fixa till en artikel och varit väldigt oproduktiv i allmänhet. Då jag inte äter godis längre (förutom mörkt choklad)blev nedanstående mitt påskgodis:

Juan Mclean- Happy House
Marit Bergman- Out on the piers (justus köhncke remix)
Robert Owens- Love Someone (Atjazz Deeper Mix)
Turner- She Was Sent (Vince Watson remix)
Matthias Tanzman- Keep On
Richard Gateaux – Dune
Del Shannon – Gemini (Pilooski Edit)
Roland Appel- New Love
Elmore Judd- Pirate Song
Johan Agerbjörn/Sally Shapiro- Rude 66 Deeper Space Woman
Jichal Mackson- Flatscreen
Boogy Bites vol 4 mixed by Ellen Allien
Björn Torske and Crystal Bois. As besto
Turner- She Was Sent (Sten remix)

note: mer instumentellt och mer svårtuggat efter påsk.

Kollade tidigare ikväll in den här

debatten

frågor av den karaktären ligger som bekant mig varmt om hjärtat. Men det var en annan tanke som slog mig när det nämndes (av Göran Rosenberg) att ingen bryr sig. Ett resonemang vi skulle kunna utveckla i oändlighet med urban identitet etc. Men vad jag åsyftar är att det nog är sant med tanke på vart alla alla skarpa hjärnor tagit vägen. Göran Rosenberg var som vanligt kompetent, men Lawen Mohtadi och Karl-Olov Arnstberg visade dels upp en oförmåga att titta ut ur sin egen kontext, dels var de inga debattörer överhuvudtaget. Det saknades verkligen någon som hade vägt in summorna av det moderna samhället.

Men jag hoppas och tror att det blir bättre

nästa gång

. Om det är någon som läser (som kanske även kombinerar det med att känna mig) häng på, jag bjuder på kaffe.

P.S Att känna mig är naturligtvis inget krav.

Mer tearpi

Då mitt lilla smakprov från en av mina sessioner hos mi psykolog var en så otrolig succé så släpper jag nu hämningar fullständigt och bjuder på ännu mer tjuvlyssning.

Jag: det paradoxala är att idag när alla har samma förutsättningar att bli en kreatör har kulturen genomkommersialiserats. Gränsen har inte suddats det icke-kommersiella har utplånats, och handels-eleven med backslick har blivit kulturentreprenör, trots att han inte vet vad dj:n heter! Till med samtidens filter får betalt om det är jeans eller pengar kvittar!

Han: Jag tänker att det är viktigt att vara snäll emot sig själv och bejaka den man, är du vet vill, barn och vovve. (Han får något drömskt i blicken)

Jag: men jag har så mycket inom (ber per omgående om ursäkt för att jag här är på god väg att travestera Ricky Gervais genombrottskaraktär David Brent). Men jag lever mitt liv i en felaktig ordning. Jag har vänt på åldersparameterarna!

Han: Längtar du efter barn

Jag: Barn känns ointressant och konstlade tvärtemot myten att de skulle vara äkta, tror inte att det finns äkta barn längre i så fall bara i den virtuella världen. Jag föredrar youtube.

Tystnad, det är uppenbart han är ointresserad och ett visst förakt lyser igenom hans intensivt blå ögon.

Han: Jag tycker att du ska gör en lista nästa gång där du staplar upp dina drömmar, du vet barn, villa, vovve, sen gör du en lista på hur du ska jobba för att få det. Ok?

Jag: OK

terapitrenden

Då jag i likhet med så många andra har börjat följa

In Treatment

tänkte jag denna gång inte missa tåget så jag hänger glatt på terapitrenden och återger därför exklusivt ett utdrag ur ett samtal mellan mig och min psykolog. Det är han och inte jag som har tystnadsplikt.

Jag: Jag passar inte in någonstans min förmåga att stimulera de gatekeepers som är en nödvändighet för att fiktion och verklighet skall flytta ihop är lika med noll, den är total obefintlig.

Han: Hm…

Jag: Det ironiska i det hela är att mitt självförtroende är icke existerande men mina overkligt hårda krav trycker mig allt längre bort från tryggheten. En medelmåtta på gränsen till uselhet håller på att ducka under för sina egna alltför högt ställda krav, ganska kul när du tänker efter (konstlat skratt)

Han: Har du provat att gå med i någon kurs eller förening?

Jag: Vill minnas att vi vid förra tillfället konstaterade att det sociala nätverket åtminstone i teorin inte vara problemet, dessutom existerar ingen fritid i mitt liv.

Han: Jag tänker att du måste sänka kraven, hitta tryggheten i tillvaron. Prata med din familj ta det lugnt kanske börja motionera.

Jag: Har provat det där, sprang maraton när jag var 21 år, kände mig rastlös efteråt alla andra utbytte klichéer. Är det inte så att jag borde prestera mer i stället som är problemet?

Han: Men då måste du definiera mer tydligt vad vill du prestera, varför? Jag tänker att du vill prestera vad du tror andra skulle tycka om.

Jag: Det känns som om jag kör alldeles för snabbt på en motorväg (ber kort om ursäkt för den patetiska liknelsen) men jag har ingen tror på mig själv som förare och vid vägens ände väntar mediciner och livslång sjukhusvistelse, kort tystnad. Det känns som om det skall ta slut innan det ens hunnit börja.

Han: Jag tycker att du göra en lista över dina för och nackdelar till nästa gång och sen skriver du ytterligare en lista på vad som gör dig glad och på vad som gör dig ledsen.

Jag : Ok

reflektioner

Vi tittade igår på Schyfferts föreställning på Rival, som faktiskt var så bra som hyllningarna antydde. Naturligtvis var det mycket prat om Schyfferts egen mediageneration och deras tendens att med ironis hjälp inte att något på allvar. Det trista är att allvaret inte alls tog över 1998, dagens underhållning vill även den slippa allvar och ansvar fast utan vare sig humor eller ironi. Vi är i år mer än någonsin tillbaka till vitsen och buskisen åtminstone i tv-rutan. Därför var det befriande att få skratta i går då jag väldigt sällan gör det nuförtiden

smått liberala tankar efter en näringsfattig lunch

Medan jag förtärde min näringsfattiga lunch införskaffad på Ica i Alviks centrum framför datorn konstruerades lite lösa tankar i mitt huvud:

- Svennevuxen världen vill ofta göra gällande att Internet är farligt (basuneras fortfarande år 2008 frekvent ut i etablerad media). Men är det inte egentligen så att internet har varit fantastiskt för de allra flesta och är en bidragande anledning till att barn/ungdomar är så mycket smartare och bättre idag än för 15 år sedan? Dock är dessa varningsrop en del av tradition i Sverige som handlar om att allt är farligt. I början av 80-talet skulle parabolen och Bamse förbjudas (han käkade honung farligt för tänderna, ni vet). De som var dumma, naiva och okritiska nog att omfamna denna propaganda har nu blivit rädda medborgare på betydelsefulla positioner (vissa i varje fall) och de arbetar hårt för att traditionen skall leva vidare.

- Gnället på den svenska skolan är i det närmaste konstant (kan med framgång kombineras med ovan nämnda utvecklingsrädsla). Själv minns jag en skola i början av 90-talet med ganska usla lärare och minimala krav. vill minnas att de den statistiska nedgången för skolan började då man beslutade att det krävdes godkänt i kärnämnen för att komma in på gymnasiet, men jag minnas fel. Hur som helst så kunde min grannes hund utan problem komma in på tekniskt gymnasium 1993 då snittpoäng var allt som räknades. Kanske är det så att det är så enkelt att de högre kraven är en stor bov i dramat? Barnen räcker inte till helt enkelt.

- Barn har blivit våldsamare och mer respektlösa gentemot medmänniskor en tidigare. Tittade på några avsnitt av klass 9A imponerade över hur lugna barnen var och hur kassa lärarna var (utom matte och fysik läraren) på att hantera grupper på större än två personer. När jag gick skolan ven böckerna i luften de fräscha och sportiga medelklasspojkarna kallade slentrianmässigt allt av det motsatta könet för hora. Detta var knappast något nytt 1991 och är såldes det inte i dag heller. Skillnaden är att idag uppmärksammar vi det i en annan utsträckning (kanske internet) och det torde i det långa loppet vara bra.

- Stoppa våldet kampanjer, visst är det gulligt med tonårspojkar som startar kampanjer på facebook och en Victoria som stärker sin helgongloria genom sin blotta närvaro. Dessvärre tror jag det är helt meningslöst, då själva anledning till våldets existens lämnas helt därhän. Det hela beskrevs bra av eminente Per Wirten i en text som jag för tillfället inte hittar. Problemet är den manliga ideologin som ligger till grund för våld, en ideologi som genomsyrar de flesta delar av välfärdssamhället. I min mest radikala stunder anser jag att det inte bör födas fler män och att de hejaramsskrikande bastarderna som på lördagskvällarna försöker göra anspråk på att vara människor bör deporteras till Mars.

ok slutligen jag är djupt imponerad av dagens ungdomar och är inte det minsta orolig för deras framtid det enda de bör tänka på är att aldrig lyssna på sina föräldrar. Ni som besökt ett föräldramöte, håller säkert med mig. Själv slipper jag sånt, är ju wannabeungdom.

GubbMartin

Pyjamas

Personligen finner jag pyjmastrenden i årets mode väldigt sympatisk, med tanke på alla designers som pratat om att göra bekväma herrkläder de senaste åren är den väntad. men som pyjamasvän är jag bekymrad, funkar det i det nordiska klimatet. Bekväm klädsel gör sig inte bara estetiskt bäst i medelhavsklimat, italienska vårtemperaturer är ett måste för att klädsel skall upplevas som användbar. Detta tillsammans med att jag naturligtvis inte har råd att haka på trenden, gör mig ytterst bekymrad, inför den vår jag hoppas kommer någon gång.

Förtydligande

Om Sebastien Telliers skiva jag tycker absolut inte att den är dålig men den är inte magisk, detsamma gäller vinterns discogungstlingar Hercules and the love affair. Men det kan beror på att jag inte behöver postionera mig vare sig teoretisk eller praktiskt i popfältet.

Ett försök att vara elak.

Den gångna veckan tillbringades för egen del i London, det innebar inte bara ett försenat försök till anglofil utan även premiär för kombinationen ego+ryanair (även det väldigt sent). Gjorde mitt yttersta för att hålla fördomarna på stången och ditresan gick väldigt bra med 50 % sömn och 50 % läsning. Hemresan däremot liknande mer vad mina värsta fördomar möjligen hade kunnat föreställa sig i en ondskefull dröm. Redan i kön till incheckningen som för övrigt framryckte ytterst långsamt överraskade naturhistoriska museet både mig och min fru med att presentera en sydsvensk Neanderthalras, vars verbala kommunikation bestod av läten som dittills varit helt okända för oss. Knappt hade vi hämtat oss från chocken att homo sapiens hade fått allvarlig konkurrens innan vi upptäckte att det rymt ett flertal hundar från den stora hundutställningen i London som Channel 4 envisades med att rapportera ifrån. Passen sade att de var ägare till hundar men fettvalkarna som vackert kontrasterade gentemot det billiga skära tyget på deras kläder sade något annat. Med dessa upplevelser i bakhuvudet tedde sig själva resan relativt human åtminstone till dess att vi nådde Skavsta (vars blotta existens måste vara en produkt av någon gamla avdankad 90-tals ironiker). Då planets invånare som i nästan två timmar faktiskt liknat människor antog formen av elefantflock, dessvärre en skrämd sådan. Återigen blev vi överraskade då det inte någonstans i den information vi tillhandahållit gick att finna något om att avstigningen var tidsbegränsad till 30 sekunder. Mitt i detta domedagskaos satte en tragisk 31-åring och höll hårt om sina vinylskivor inköpta femton år för sent, det trista var att den karaktären spelades av mig.

London då, fint såklart även om det förmodligen är den staden utanför Sverige som påminner mest om Stockholm, vilket förklarar det stora antalet svenskar i staden. Min artikel om kritikerkonsensus (23 februari i HBL:s Volt) som jag ej fann på nätet bekräftades, samma filmer samma musik bara i att det är i en mer urban kontext (det urbana saknas som bekant i Sverige). När jag ändå berör kritiker den tokhajpade Sebastian Tellier intervjuade i senaste numret av AnOther Man som jag läste på planet (det var medan elefanthorden sov). Han verkade mest var intresserad av vara/framstå som ”the ultimate french lover” och framstå mest som en kliché men det kanske är det nya svarta? Eller så sätter det bara ett helt annat ljus på hans deltagande i Eurovisionsschlagern, eller så tillhör han generationen ironiker, ni vet de som lurat sin samtid att de slutat med ironi.

P.S. 1 Vädret är faktisk mer engelskt i Sverige vilket dagen till ära ackompanjerar min begynnande depression.
P.S. 2 Bilden har absolut inget med texten att göra.
P.S. 3 Jag är inte speciellt imponerad av Sebastian Telliers senaste skiva.

noteringar inför framtiden

det här

är väldigt intressant och vore det inte för att jag är astrött så hade jag försökt mig på ett inlägg i debatten. Men jag avser att återkomma i ämnet efter en liten kort semester i London. Tror nämligen att det går att koppla i hop med det här

här

och andra märkliga ting som att damp har blivit en folksjukdom när det kanske är så att föräldrar i bland måste acceptera att deras barn bara är gamla hederliga rishögar och inget annat. Men mer om det i nästa vecka.

flyttpackning

Citerar min fåniga facebook sida martin is flyttpackar, då denna roliga sysselsättning strax går in en mer intesiv fas ämnar jag att avstå från bloggens lockelse ett par dagar.
Avslutar med musik att flyttpacka till:

Phil collins- I'm not moving (idjut boys re-edit)
Grace Jones- My Jamican Guy
Andomat 3000- Bnd 2 (orginal mix)
Dan Berkson and James feat Robert Owens- Reflections
Benga- 26 Basslines
Shackelton- A death is not final
Exercise One- Cermony
Ricardo Villalobos- Enfants (chants)
Lee Jones Aria (Tiger Stripes remix)
Williams- Love on a real train (Studio remix)/Williams love on a real train (williams odessy mix) om jag tröttnar på den förstnämnda.
och som vanligt lite annan skit som jag inte hinner skriva ner nu.

tonåren omöjliga att skildra?

Avstod under filmfestivalen likaså när den återigen unisont hyllades (förutom av utmärkte Jan Aghed i Sydis)vid sverigepremiären för en vecka sedan, men när har jag sent omisder fått det hela överstökat. Jag talar om filmen Juno (som hyllats internationellt oxå) en film vars hyllningar är en produkt av filmkritikerns oförmåga att analysera sin egen tonår alternativt totala avsaknad av uppväxt. Eller så beror det på att 2007 var 90-talet i rewind för Juno producerades i fall ni inte visste det 1996 men på grund av problem med rättigheter och bråkande men döda rockmusiker (enligt skaparna är internet en fluga) hade den premiär först i fjol till stor glädje för den åldrande svenska kritikerkåren (avser här sociologisk ålder ett instrument som uppmätt genomsnittsåldern till 70 år). Ok, alla har rätt till en åsikt men konsensus var inte slående denna gång utan dessutom oförtjänt, Juno är en högst medioker film som skildrar en tonår som aldrig funnits vare sig i fantasin eller det fysiska livet. Ok kameraarbete är bra, skådisarna habila men hur kul är det med en ironisk tonåring som är smartare än alla vuxna och är en fejknörd (det vill säga ytligt paketerade som en nörd men i själva verket cool). personligen längtar jag efter en ungdomsskildring där kidens är korkade, ondskefulla, naiva och äckliga undrar hur kritikerkåren skulle tackla en sådan uppgörelse med tonåren?

Att se framåt.

Varje gång jag köper ett nummer av tidningen Wired slår det mig att det tekniken går framåt min inte människan jag vet att människan är den som utvecklar tekniken, men människan minus tekniken känn som ett hopplöst misslyckande. Därför är det är det besynnerligt att kultursidorna inte omfamnar tekniken mer. Det är ju den tekniska utvecklingen och framtiden som är intressant även ur ett kulturperspektiv ytterligare en författare, konstnär etc. som vill tolka något från 1900-talet känns inte tröttsamt det känns faktiskt obegåvat. Visst skriver kultursidorna om samtiden men i ofta känns samtiden mer innovativa instrument väldigt frånvarande, kampen för att bevara det gamla kan ha sina poänger men bör inte ske på bekostnad av samtiden.

Något helt annat om ni bor i södra delarna av Sverige (företrädesvis Malmö/Lund för det är väl en stad nu?) bör ni uppmärksamma

Pecha Kucha i Malmö

personers som bejakar samtidens fulla potential.

För er som kan dansa i kväll

Det är inlägget försökte jag lägga ut i går men blogger bråkade, kanske det sämsta jag skrivit i mitt liv därför kan jag inte undanhålla eventuella läsare det.

Okej det är illa att gotta sig i sin gen misär men jag är sjuk och kan såldes inte dansa i kväll (gör det sällan nuförtiden även om jag frisk). Men jag tror att som dansar i natt kommer att göra det lättsmälta saker som:

Booka Shade- City Tales (Neon Dub)
Jerome Syndenham- Boggalo
Shackelton- a death is not final
Reboot- Letters
Guy Chevas- Ebony Games
Turntable Orchestra- You are gonna miss me

och en massa annan bra skit.
ha det fint därute!

febersvammel

För första gången sen 1983 har jag en regelrätt influensa trätt in i mitt liv ytterst olämpligt men det har inneburit att jag äntligen fått tid till att lyssna på

Robert Owens

nya skiva Night Time Stories och jag instämmer i hyllningskören och inser att jag saknat kvalitets vocals i mitt liv på sistone. Men en massa läsning

av magasin

blir det inte för min del mina krafter kommer att vara slut efter den här insatsen. Min avsikt var att tidigare i veckan kommentera den här

DN-kröninkan

Att skriva något om att alla i Stockholm gör likadant känns ganska tröttsamt och säger väl mer om krönikörens umgängeskrets än Stockholm. Det fanns en tid när jag faktiskt trodde på det rådde extrem likformighet i Stockholm tills jag insåg att det berodde på min egen trångsynthet. Men läsarna av krönikan är troligen en väldigt homogen grupp så det kanske är mitt i prick? Men i mina öron låter det mest som om krönikören och hennes vänner borde bryta upp och flytta, det är den slutknorren jag tycker saknas i krönikan.

Lesley Douglas på BBC har skapat rubriker med sitt uttalande om att

Män har en ett intellektuellare förhållningssätt till musik

Min tanke var först en längre utläggning om detta är på bloggen, men feber gör att jag inte kan använda min hjärna på det sätt jag önskar. Men säg så här att män tenderar att använda musiken som en bastuförening, där de inte släpper in kvinnan odlar skägg och håller alla teorier hemliga för henne. Eftersom jag har skägg och också stundtals kan vara nördig när det gäller musik vill jag be om ursäkt för alla gånger detta utestängt kvinnor som varit både mer intresserad och kunniga än jag.

Techno nörderi

I bland glömmer jag varför min konsumtion av elektronisk musisk de senaste åren bitvis antagit groteska proportioner men när jag och mina techno-vänner i helgen hängde med

Jeff Milligan

kom jag på varför. jag tycker på riktigt det är intressant att diskutera skillnaden mellan 90-talets deephouse våg och den vi ser idag (mycket av dagens deephouse är minimaltechno med lite melodi). Jag finner samtal om vit v.s svart vinyl stimulerande och när dessutom mixas med bra mat och prat om amerikanska president valet så blir det till en trevlig nördkväll. Ni som undrar om Jeff fick visa sin skicklighet under sitt besök så är svaret ja även om formen blev något annorlunda än vad som var tänkte från början.

P.S Låten som är på den vita vinylen ovan ingår inte i nördkanon i fall någon undrar, tanken är endast att bilden skall illustrera den vita vinylen.

i stället för att gå att lägga sig

men egentligen borde jag sitta och fundera på strategier för hur jag ska ta mig vidare.

insikt

I det undermedvetna har jag varit medveten om min totala avsaknad av någon form av konstnärlig begåvning sedan sista året på dagis (våren 1984. Men webb 2.0 gav åter bränsle åt de naiva drömmarna, men efter ännu en bortkastad dag i mitt misslyckade liv tvingas jag återigen att kapitulera och skamset betrakta min spegelbild. En bild av åldrad pojke som är alltför medveten om sin ringa begåvning.

Om jag gick ut i kväll

Om jag trotsade de biologiska lagarna och gick ut i kväll skulle jag vilja se

ernesto ferreyra

konsensus

Vid frukostbordets obligatorisk snabbbläddring slog det mig återigen, precis som det slår mig varje dag när de numera så obligatoriska bloggarna plöjs igenom. Alla svenska populärkulturförmedlare tycker ungefär likadant (och bor i Stockholm skulle vi kunna lägga till). Något som naturligtvis gör läsning outhärdligt tråkig, för egentligen borde mer än hälften av alla musik och filmkritiker spenderar sin tid på arbetsförmedlingen och flertalet bloggar tystas. Trots denna insikt styrs mina fotsteg av deras val jag är en allt mer beroende missbrukare som inte kan sluta lyssna på deras krystade åsikter och kulturella likriktning (ofta med vita män i centrum). Det påminner om cola alla använder det, alla gillar det men i grunden är det skit som är omöjlig att motstå.

Apropå likriktning, hypen Hercules and the love affair har den goda smaken att låten blind använda i princip samma trummor som en annan hype Guillaume and the coutu dumonts låt can,t cheat with the concrete

Medelklassen subgrupper del 3

Hipster:
Den första tanken är säkert att ja i ordet ovan referar till en subkulturell grupp, helt riktigt för närmare historik rekommnderas:

Wikipedia

Som många andra ord är det inlånat från USA och har väl spelat en reell i roll i det svenska popkulturella landskapet sedan 90-talet. En tidsepok som format många av medelklassen subgrupper. Men det är framför allt med de senaste årens urlakande av detta begrepp som skapat en reell subgrupp inom den trygga medelklassen. Hipstern påminner delvis om urbansvennen men är betydligt snabbare vad det gäller att ta till sig trender och driver delvis utvecklingen framåt snarare än att följa den. Delvis säger jag därför att hipstern slavsikt sedan 90-talet följt de lagar och regler som förmedlarna av popkultur dikterat, på 90-talet var det ofta musiken som stod i centrum de senaste åren har det varit modet. Vilket innebär att auran av vara den som driver trenderna framåt egentligen bara är kosmetika. I svensk kontext har Tidningen Rodeo eller kanske framför allt deras hemsida varit hipsterns kompass de senaste åren, gärna i kombination med utländska influenser som Fantastic Man, skäggdisco, New York i allmänhet, tv-serier som det nya svarta etc. Intressemässigt är det svårt att ringa in hipsterns då han/hon byter intresse såväl höst som vår. Åldermässigt är hipstern 18-35 år men blir hela tiden äldre så i enlighet med popkulturens lagar dikterade av hipsterns egna präster måste den övre ålderstrecket ständigt skrivas om. De senaste årens goda konjektur för denna grupp har inneburit att gruppen växt lavinartat vilket innebär att hipstern som vanlig medelklassgrupp riskerar att självdö. Detta eftersom den har sitt ursprung i en subkultur och därför inte kan växa sig för stor till antalet. Nu är det dock inte så dramatiskt som det låter, det hela kommer bara att innebär att hipstern delas upp i nya subgrupper.

En kort grej bara

Det har säkert pågått i ett år, det återkommande men allt mer krystade framställandet av Vampire Weekend som intellektuella. Nej du är inte intellktuell för att du läste lite på universitet, då skulle alla i Sverige vara intellektuella. Det har lika lite med att vara intellektuell att göra som att läsa Hemmingways barnböcker.
Hävdar absolut inte att någon av ovanstående kulturutryck är dåliga tvärtom, men popjournalister måste nog år 2008 accptera att det vara vanliga svennar som du och jag.

P.S Vampire Weekend är däremot urbant till skillnad från mycket annan pop musik som är väldigt lantlig till sin karaktär.

en stilla undran

Vår förre statsminister Göran persson är ständigt aktuell om det inte är avdrag för hushållsnära tjänster så är det nya uppdrag som senior advisor eller för Sveaskog. Men av någon outgrundlig anledning har han inte fått en egen talkshow, jag hoppas verkligen det beror på att han själv har avböjt. Att som tv-chef inte ställa frågan är inte bara korkad det är ett direkt tjänstefel som borde leda till livstids arbetslöshet. Göran har allt en nyskapande programledare/talkshowvärd bör ha 2008 (alltså inte Kristian Luuk eller Letterman stilen)dessutom har han en magisk röst och en grym tajming. Om det nu är så att ni tv-människor inte ställt frågan men fortfarande har era jobb kvar hör av er till mig så pitchar jag iden, sen övertalar vi Göran tillsammans.
Deal?

Förtydligande av egen kommentar

Har vid mer än ett tillfälle på denna blogg hävdat att det bara existerar medelklass i Sverige. Naturligtvis rör det sig om en överdrift, vad jag egentligen vänder mig emot är benämning arbetarklass som är otidsenlig och knappast applicerbar på dagens samhälle. Eftersom det tycks som många fortfarande syftar på en den manlige arbetaren som faktiskt ekonomiskt sett aldrig var underlägsen medelklass (dock hade familjerna ofta bar en inkomst), för att förstå skillnaden krävs en kultursociologisk analys. De yrken som generar sämst inkomst är alltid de som slarvigt brukar benämns som "kvinnliga", detta är yrken som aldrig omhuldas på samma sätt och som facken verkar skita i.

Vad det gäller denna grupps inflytande i samhället så är bilden en aning mer komplex än vad den svenska fiktionen gör gällande. Uteslutande beskrivs arbetaren såsom Åsa Linderborgs Pappa i den eminenta romanen "Mig äger ingen" eller som Peter Birro gör i allt han skriver. Ett utanförskap målas upp, en reel känsla som idag endast blivit ett tveksamt argument för missnöjespartier. Sällan eller aldrig skildras den nöjde arbetaren med det enorma självförtroendet, han som satte agendan i sitt eget mikrosamhälle när jag växte upp på 80-talet. En beskrivning av denne man (det är alltid ideologiska män, kan alltså vara kvinnor som hängett sig åt den manliga våldsideologin) i den svenska fiktionen längtar jag verkligen efter.

Dagens klasstruktur är naturligtvis komplex, mina förhoppningar är att under våren åtminstone hitta tio olika grupper inom medelklassen, i den analysen har jag lite slarvigt utgått från att alla är medelklass. Ber även om ursäkt för min något luddiga argumentation.

läsning

Brukar inte gilla krönikor/kolumner då det känns märkligt med denna skrivform år 2008, men dagens krönika av

Ülkü Holago

i SVD är bra och viktig.

Medelklassen subgrupper del 2

Urbansvennen:
Skiljer sig från den vanlig svennen till såvida att han/hon (i en svensk kontext) valt att bosätta sig i någon av de tre så kallad storstäderna och denna arketyp kan därför endast förekomma där. Skillnaderna mellan urbansvennen och svennen är ytterst små, men för den förstnämndes självkänsla är det av yttersta vikt att positionera sig själv genom att markera dessa. För urbansvennens fall är självbilden av yttersta vikt då han eller hon ofta är inflyttad från landsbygden med karriär som främsta mål. Urbansvennen är vad de det massmediala landskapet skulle kategorisera som trendig även om urbansvennen själv tenderar att blanda i hop detta begrepp med hipp. Han/hon vill känna att man hänger med i samtiden men provar ogärna något som inte är accepterat av en stor allmänhet. Personligen tycker urbansvennen att hans/hennes smak är väldigt alternativ detta trots att populärkulturen spelade ut sin roll kring millennieskiftet när karriären inleddes. En tidsangivelse som får oss att förstå att urbansvennen är 70-talist.

Han/hon har alltid varit populär men valde aldrig sida, var som tonåring intresserad även om den sportiga delen av populationen lockade lite mer. Att studera vidare vara en självklarhet liksom att flytta för arbetsmarknadens skull. Vad det gäller familjebildningen följer urbansvenen riksgenomsnittet +- några år, men tenderar till att vara obekväm i sin vuxenroll och skämtar ofta om hur mycket vuxenpoäng han/hon samlat de senaste åren, skrattet fastnar dock ofta i halsen.

Shopping är ett stort intresse och oavsett om det gäller inredning eller mode så uppskattar urbansvennen det nordiska svala och minimalistiska. När det gäller musik är det rock,pop och indiemusik som gäller gärna av amerikansk härstamning. Urbansvennen älskade att åka till New York men tenderar att som småbarnsförälder välja lite "lugnare alternativ" dock bedyrar urbansvennen ständigt sin kärlek till världens metropoler även om han eller hon innerst inne helst vill flytta tillbaka till barndomenens Eskilstuna. Urbansvennen är till skillnad från sin kusin sedan ett par år ikoniserad och hyllad av såväl regeringen, reklambyråer, söndagsbilagor och misstags ofta för att utgöra majoriteten av Sveriges befolkning.

Förtydligande

Att jämföra med Hitler är alltid känsligt och bäddar för märkliga tolkningar, det var naturligtvis en del av syftet med gårdagens postning. Vad jag menade är att viljan att återskapa något som funnits dels inte är möjligt och dels är det ett vädligt farligt teoribygge. Att denna önskan genomsyrar Sverigedemokraterna är knappast ett kontroversiellt påstående. Att jag använder dem är för att de är ständigt aktuella men samtidigt negligerade av de etablerade partierna. När det gäller Hitler så grundade sig hans villfarelser på exakt samma grumliga teoribygge det var bättre förr. I övrigt har jag inte gjort några jämförelser och jag avser inte heller att göra det.

Det var bättre förr

Rubriken är en gammal kliche som börjar smyga sig in även i min egen generation (de är dock omedvetna om det). Om ni tar er tid att läsa Sverigedemokraternas partiprogram kommer snart notera att det är deras ideologiska grund och intellektuella elixir. Denna värdegrund delar de med många av historiens smutsfläckar, Hitlers ideologi byggde egentligen på denna tanke han vill återskapa en fiktiv gammal värld som i hans ögon vara ett paradis. Ungefär som att vilja återskapa 50-talet år 2008, även och metoderna naturligtvis skiljer sig åt.
Tänk på det nästa gång du säger att det vara bättre förr.
Trevlig helg

Stora barnkullar

Om vi bortser från SD och andra extrema partier utgör KD och vänsterpartiet två ytterligheter i svensk politik . Att dessa två i sin egen kontext ytterst konservativa partier har fler likheter än vad dess mest fanatiska anhängare vill erkänna är en inte allt för väl bevarad hemlighet. En som jag personligen funderat över är deras vilja att ha stora barnkullar, återigen är det kontexten som skiljer dem åt, som vänsterperson bör du placera in din barnkull i Uppsala Reggae festival kontext. Medan den moderna kd-familjen inget hellre vill än att placera sig i samma sammanhang som Linda Skugge. Dessa till synes diametralt skilda positioneringar är kanske det som står i vägen för ett lika fruktbart som önskvärt samarbete? Två partier som inget hellre vill än att bevara 1900-talet borde åtminstone prata med varandra, om inte annat låt barnen gör det, de ska ju vara så ärliga och öppna har jag hört.

En av morgonens mer kommenterade nyheter vid sidan av börsoron är att skådespelaren

Heath Ledger är död

Ni som har sett trailern med

Heath Ledger som Jokern

i den kommande Batman filmen inser att det är stor förlust för filmen och att vi snart slipper höra filmjournalister gagga om Jack Nicholsons rollgestaltning som Jokern 1989, baserade på trista delar ur batmanhistorien.

Medelklassens subgrupper

Som bekant finns det fortfarande personer som delar in befolkningen i tre klasser, arbetare, medel och överklass. En sådan indelningen är inte bara intetsägande i avseende vad den berättar om vår samtid, den är direkt föraktfull emot befolkningen. Den gamla tidens arbetar/underklass existerar knappast längre rent socioekonomiskt om vi däremot talar om referenser etc kan vi möjligen positionera en del av befolkningen som arbetarklass. Men detta ord är missbrukat och sedan länge förlegat därför tenderar vi till att klumpa i hop större delen av det meningslösa landet Sveriges befolkningen i enda grupp, medelklassen. En klass som knappast är likriktad snarare tvärtom den har under årens lopp visat sig innehålla flera gentemot varandra disparata karaktärer. Därför tänkte jag med start idag presentera några av de subgrupper inom medelklassen som ligger mig närmaste om hjärtat.

Svenne: Ett ord som de senaste åren fråntagits sin egentliga betydelse och använts av personer som avser att dela in världen utifrån etnicitet. Ett förhållningssätt som inte bara visar på uppenbara brister vad det gäller humanism utan även är direkt felaktig. Svennen är den medelklassens ryggrad och utgör såldes majoriteten av denna vår största folkgrupp, han eller hon skulle kunna beskrivas som klassresenär då deras föräldrargeneration påfallande ofta positionerade sig som arbetarklass. Svennen är modern person som kan leva såväl på landet som i staden, om han eller hon bosatt sig i en större stad är det av praktiska skäl ofta arbete. I framtiden hägrar alltid en återkomst till hemorten, en uppväxtmiljön svennen ofta prisar och hela tiden har en aktiv dialog med. Svennen har ofta en eftergymnasial utbildningen, gärna med en praktisk inriktning då svennen anser att action "speaks louder than words". Svennen är en modern person med en bred och strikt kommersiell smak. Han eller hon har fått lära sig att när du kommer hem från arbetet så är du trött och därför mår du bra av lättsam underhållningen av typen kriminalhistorier.

Överhuvudtaget är svennen en person som tror på överheten och anser att struktur är nyckeln till lycka. Svennen förhåller sig väldigt strikt till den biologiska åldern och vad det som förväntas av dig vid given ålder, när det gäller dessa aspekter av livet brukar svennen alltid leverera. Svennen är relativt ointresserad av andra medelklassgrupper då han förutsätter att alla är om han/hon. Detta eftersom svennen tenderar att luta sig emot gamla tiders klassindelningen när samhällsanalysen slipas framför Let's dance på fredagskvällen.

Svennen har oftast varit duktigt i skolan och är därför medietränad och vet vad som förväntas av samtiden, han eller hon beskriver sig därför som flexibel, nyfiken, kulturintresserad, miljömedveten och sportig. Allt är naturligtvis lika sant som att svenen är trött när denne kommer hem från arbetet kl 17.00 på eftermiddagen. Svennegruppen är förmodligen den mest enhetliga av medelklassens subgrupper och är också den om vi beaktar etnicitet mest blandade gruppen och den enda samhällsgrupp som skulle kunna benämnas multikulturell. Svennen gedigna ointresse för andras åsikter gör dock att han/hon är omedveten om detta, vilket gör att det förekommer en hel del "vardagsrasism" inom gruppen. en tendens som i folkmun är mera känd som "det är inte rasism". I det stora hela är svennen är självsäker och försiktigt optimistisk inför framtiden, vilket känns naturligt då gruppen räknat till antal är överlägsen de andra subgrupperna.

Samtidens osmakligheter

I bland tvingas vi alla beakta de osmakliga och brutala aspekterna av vår samtid (pratar här om oss naiva och bortskämda svenskar). Det som slår mig under ett snabbbesök på satirtidningarna Expressen och Aftonbladets hemsidor är varför döper du en sida till knullis?

KD-sex

Den så kallade

Beltaranrättegången

har väl ingen lyckats undgå, undviker att kommentera eventuell skuld etc. Men förvånas över att ingen uppmärksammats att personer som Beltran, Robert Wells och Carola figurerat i rättssalen (Wells dock per telefon). Med andra ord torde rättsamhället ha en ypperlig möjlighet att rädda kommande svenska somrar genom fängsla dem för dålig smak. Framför allt skulle ett fängslande av Wells vara intressant då det skulle sätta stopp för evighetsturnen Rhaposody in Rock. Men tyvärr verka rättegången fastna i märkliga anklagelser om kokainintag samt sura uppstötningar åtminstone om vi ska tro Aftonbladet.

Minnesanteckningar

På grund av lite tid och mycket jobb hinner jag ej skriva något här på ett par dagar men för att inte glömma bort saker jag funderat kring använder jag bloggen som en anteckningsbok.

- Medelklassens subgrupper
- Vänster och höger arketyper vill ha stora barnkullar, konservativ familjesyn
- Deephouse

trend

Etno som jag själv trodde på som en trend 2006, verkar både inom musik och mode få en folklig förankring 2008. Om vi utgår i från att nykolonialism går samma öde till mötes är det frestande att spekulera i hurvida ordet "husneger" kommer att bli modernt eller ej.

Kunde inte sagt det bättre själv

Poppius

Berör dessutom i det sista stycket ett av Sveriges mest förtigna problem inavel.

Klass

Expressen kultur

har länge varit min favorit bland landets kultursidor (avdelningen väntade åsikter), och deras så hyllade tv-satsning var jag till en början ytterst tveksam till. En skepsis som grundade sig i att programledarna i det första avsnittet uppträdde mer amatörmässigt än kollegor på valfri student-tv. Något som också var anledningen till ett längre uppehåll innan jag i veckan tittade på avsnittet om kulturklasskampen. Avsnittet inleds på samma sätt som jag lämnande Expressen kulturs tv-satsning amatörmässigt och intellektuellt svagt med påstående som att medelklass inte skildras. Men till min stora glädje växer avsnitt för varje minut och blir allt intressantare mycket tack vare gäster, när Carl--Johan De Geer som är tänkt att representerar överklassen ger sin frus sociologiska klassdefinition d.v.s. klass är inte inkomst utan ditt sätt att föra dig, släpper hämningar hos de övriga och det utvecklas till ett riktigt bra samtal. Johan Rheborg briljerar med sin enkelhet och avsikt att skildrar företeelser hämtade från sin egen verklighet. Framför allt tillåts gäster ta plats, visserligen kanske jag hade väntat mig ännu mer intellektuellt sett, men det är väldigt mycket bättre än SVT:s liknande program.

I programmet görs det inga definitioner av medelklass vilket är synd och ett stort minus, att definiera en majoritet av Sveriges befolkning som medelklass känns otidsenligt. Det finns ständigt växande flora av undergrupper inom medelklassen, men det verkar som det gått förbi etablissemanget. Min avsikt är därför att presentera dessa subgrupper här på bloggen under våren fritt definierade av mig själv. Klass är än i dag minst lika viktigt att för analysen av samtiden som det betydligt mer trendiga redskapen etnicitet och kön.

Det finns anledning till att vara bekymrad över

Per Bauhn iSVD

även om han själv flaggar för faran med det han själv förespråkar visar kommentatorsforumet på en utökad rätt att försvara sin egendom är en vansklig väg att gå. Vill passa på att påminna om en händelse i Skåne på 90-talet. En student (i lund) bestämde sig för att gena över en tomt för att snabbare ta sig hem till sin bostad. Mannen i huset som hade upplevt ett eller flera inbrottsförsök noterade detta och tog fram sitt gevär. Det hela resulterade i ett tragiskt och helt meningslöst mord, med en utökade rätt att försvara sin egendom tror jag att vi får se fler sådana händelser.

Samtidens Jc kille

Besökte i går för första gången Weekdays nya tempel på Drottninggatan, tvingades då att (återigen) konstatera att Weekday är samtidens JC och att blogghouse är dess soundtrack. Sökte efter liknande fenomen till det sistnämnda från min egen tonår men minnet vara svagt men låt oss lite svepande kalla det mainstreamrock/pop eller kanske trackshits som för femton år sedan fortfarande hade en slags påverkan på ungdomen. Om du önskade trygghet och en lättköpt identitet som paradoxalt nog utmärktes av dess identitetslöshet, var den lättillgängliga musiken och de färdig kombinerade kläderna från JC ditt elixir. När jag var ung var mainstreamidealet eller kanske snarare drömmen på landsbygden det ni ser ovan. Nu går som allt bekant mycket snabbare och jag tror att Weekdaykillen (om han inte redan är det) präglar stadsbilden från Ystad till Kiruna på allvar 2008. Inspiration den kommer fortfarande från andra sidan Atlanten men denna gång är det snarare östkustrock, en stil som numera är genuint svensk. Samtidigt är det svårt att imponeras av Weekday konceptet som åtminstone visuellt känns mer spännande än min barndoms JC-butiker, även om det bara handlar om en ny kostym. Men dess framtid som svensk succeexport känns onekligen ljus det finns got om vanliga ungdomar och förvirrade män i trettioårsåldern som fortfarande vill vara små pojkar. Som bekant upptäckte Jocke Berg blogghousen 2007 undrar om den fick honom att byta JC emot Weekday?

Januari är otvivelaktligen årets tråkigaste månad därför drömmer jag mig med hjälp av

Our Legacys

vårkollektion i väg till varmare tider.

P.S Jag är fullt medveten om att det inlägg är skrivet cirka två år för sent.

Första i år.

Inleder 2008 med en iakttagelse så självklar att den allt för sällan görs och en vädjan som är lika trist som vädret utanför vårat köksfönster. Delar av helgen tillbringades i vanlig ordning på några av SL:s faciliteter där gavs jag möjlighet att tjuvlyssna på två killar som av snacket att döma gick sista året på gymnasiet. De verkade tillhöra kategorin "medelhäftiga" dvs ingen på deras skola skulle anklaga dem för att vara töntiga (just det nördtrenden nådde aldrig utanför innerstaden och gick aldrig ner i åldrarna)men samtidigt fanns det killar på skolan att se upp till. Blivande mansideologiska män som alltid är ouppnåeliga i sin "häftighet". Bortsett från att de hade mobiltelefon och mp 3 spelare var de exakt likadan som killar med samma status var för femton år sedan. Livet kretsade kring att vara häftig, ljuga om sitt eget trista liv, mäta sin kuk och skryta om sina grymma polare. Om du sedan kommer från söderförort år 2008 eller skånsk landsbygd i början av 90-talet spelar mindre roll. Tekniken öppnar städnigt nya underbara möjligheter för oss men frågan är om vi människor vars utvecklingskurva tycks stagnerat kan uttnyttja dess fulla potential.

Samma tanke återkom i går kväll när jag bläddrade i en Life tidningen från 1949, det handlade om val i Kalifornien (populism) och rättegångar emot kommunister. Likheter med dagens klimat var slående, dessutom var det först citerade läsarbrevet från Stockholm. Vad jag egentligen försöker säga är att min något naiva förhoppning inför 2008 är att vi börjar betrakta den simpla och ospännande människan för vad han och hon är. Detta så att han/hon inte glöms bort till förmån för alla underbara tekniska landvinningar.

2008

Årets sista inlägg innebär att jag återigen gör det enkelt för mig själv och blickar framåt med förhoppningar på året som stundar 2008.

- Att den försiktighet och skepticism som börjar att prägla människors ekonomiska tänkande smittar av sig på populärkulturen, vars kritik då vässas och ersätter den svälja med hull hår jargong som präglat 2007.

- Att dansmusiken blir ännu djupare.

- Att jag upptäcker en massa nya författare såväl svenska som utländska som totalt nockar mig med sin enorma begåvning.

- Att jag frigör mig mer i från de rådande trenderna och på vis värna vad som unikt med mig själv.

- Att jag blir effektivare (gäller allt jag gör)

- Att jag blir bättre på att upptäcka nya filmer och tv-serier.

- Förhoppningsvis får vi under 2007 se riktigt många modebloggar som lägger ner. Detta eftersom vi upptäcker att de är klonad från en och samma server stående på Drottninggatan.

- Vi börjar på allvar diskutera den manliga ideologin som roten till allt våld i världen.

- Att alla blir bekväma med sin ålder (30 är inte det nya 50)

- Säsong 2 av Californication spelas in.

- Jag producerar något av värde som jag kan berätta om för släkten nästa jul.

- Electro försvinner som musikgenre och tar begreppet indie med sig i graven.

- Att vi får en vacker sommar, tror att det behövs mer än någonsin.

- Att TV4 ställs till svars för sin nonchalans gentemot demokratin.

- Folkpartiets ledare Jan Björklund finner dekadensens inre väsen på en resa till Kiev, de ukrainska ungdomarnas vilja att festa som om det inte fanns en morgondag tar honom ända till Bukarest där han upptäcker minimaltechnon fem år för sent. Efter detta vill han aldrig återvända till det flummiga Sverige mer.

- Det börjar göras humor i Sverige igen.

- Det blir mitt sista år i Sverige.

Eftersom det mesta tyder på att den här bloggen fortsätter att existera även 2008 så blir jag inte överraskad i fall jag fortsätter med en lista likt denna på någon av årets första dagar.

Extras igen

Efter alla stockholmshyllningar av de Extras julspecial gör sig mitt dåliga självförtroende gällande och jag funderar på att se om den. Eller allt bara ett utslag av allting är bra konjukturen?

Guillaume Coutu Dumont

Guillaume Coutu Dumont är en av årets nya upptäcker för min del mycket tack vare den strålande remixen på Shackeltons Next to Nothing (Crosstown Rebels)

läs här

och skaffa sedan musiken.

Extras Christmas Special

Såg tidigare i kväll Extras Christmas Special, Ricky Gervais och Stephan Merchant upprepar det de gjorde med The Office dock utan den briljans som The Office Christmas Special gav oss för fyra år sedan. Personligen gillade jag Extras säsong 1då Andy Millmans vardag som en "extra" framhävde Gervais komiska talang på ett ypperligt vis. Säsong 2 var en gigantisk besvikelse, kärnan i serien försvann när Millman blev C-kändis. Dessutom lärde vi oss att Merchant dessvärre är väldigt begränsad som skådespelare och att det inte kändes vare sig kul eller trovärdigt när de försökte framställa Maggie (Ashley Jensen) som förståndshandikappad.

Julspecialen av Extras hittar under korta stunder den ton som fanns i första säsongen men dessa stunder är dessvärre ganska få. Det är förvisso betydligt bättre än säsong 2 men det känns mer än en gång under avsnittets 90 minuter frestande att dra paralleller med serien Extras utveckling och Ricky Gervais egen. Han har visserligen betonat att anledningen till att precis som med the Office bara blev två säsonger av the Extras berodde på att det inte fanns mer att berätta och att risken att det skulle bli allt för dåligt var väldigt stor. En självinsikt fler borde och jag högaktar verkligen Gervais för denna hållning. Men trots hans enorma popularitet, kan jag inte släppa tanken på att både Millman och Gervais för att räkna med att leva i skuggan av en viss mellanchef från Slough.

Vill dock poängtera att det står sig bra som tv-underhållning en kall december kväll år 2007 speciellt för oss svenskar vars public service bolag verkar lägga pengar på skräp som en spricka i kristallen, vars andra avsnitt var bland det sämsta jag sett i år.

Julspecialen beskrivs ganska bra i

LA TiMes

Årets TV

Avser inte att utse årets bästa serier utan strävar bara att i sann blogganda redogöra för min egen tv-diet 2007, det vill säga de serier som ja själv tittat på i år.

- The Line of Beauty
- MadMen
- Studio 60
- Californiacation
- Bridshead Revisted
- Twin Peaks
- The Riches
- Upp till Kamp
- Peep Show

Samt enskilda avsnitt av tv-serier som inte stannat vare sig i mitt hjärta eller i min hjärna.

Tillägg

Glömde två punkter på gårdagens lista de följer nedan:

- Nostalgi blev 2007 en postionering
- Stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund verkar ha fastnat för den gamla åttiotal slogan "Stockholm världens största småstad". Ett smickrande omdöme han vill uppnå med hjälp av en massa gallerior placerad på strategiska platser i världens minst urbana stad.
Det sistnämnda beskrivs pricksäkert med hjälp av en rejäl dos 90-tals ironi (ej att förväxla med dagens) av

Clemens Poellinger

Året som gick

Lite mindre bra tendenser det relativt mediokra året 2007 finner ni nedan.

- Expressen Fredag sketcherna blev verklighet och det närmste en riktigt obehaglig konstinstallation vi kom år 2007.
- Tv 4 var med att sätta ett nytt rekord obehagligt då Johan Hakelius 250 år, blev deras äldsta programledare genom tiderna. Lennart Ekdahl 175 år tyckte dock det var skönt att känna sig ung igen.
- I alla + 30 personers (företrädesvis inom reklam och media)iver att nå pensionsåldern så snabbt som möjligt reclaimade de mängder med populärkulturella företeelser från deras barndom i ett utslag av en försenade quilty pleasure trend. trevligt i bland men i längden ett hinder emot mänsklighetens utveckling.
- Dumhet blev en trendig accessoar
- Orden hipp och hipster förlorade både relevans och innehåll.
- DIY trenden drogs till sin spets och blev en naturlig del av den kommersiella scenen.
- Den nya ironin lanserades, dess brukare är ironiska utan att själva veta om det.
- Att positionera sig emot 90-talet trots att dess dåliga sidor var 2007 än 90-tal blev ett av årets vanligaste missförstånd
- Spekulation blev årets intellektuella elixir.
- Neo narcissismen gav impotensen ett ansikte, dock skvallras det om en backlash som kommer urarta i en romersk knullfiesta i Vasaparken kring år 2010.

För eventuella finlandsvenska läsare

Om det finns några sådana så har jag en liten artikel med i dagens Volt, ni hittar den

här

R.I.P.

Nyheten är visserligen en dag gammal men jag skyller på att jag slarvat med rss-flödena på sistone. Hur det än må vara med den saken så avled

Mel Cheren

i veckan. Vila i frid.

Sammanfattningar

Apropå sammanfattningar, Martin Gelin gjorde en kort och koncis och framför allt väldigt bra sammanfattning av 2007 i gårdagens SVD ni finner den

här

Nedräkning del 2

Fortsätter med mer musik, har under kvällen börjat misstänka att det kanske inte räcker med två listor för avhandla alla låtar/album jag vill. Så kanske att det blir en tredje lista. Men nedan följer musiklista nummer två för 2007.


Andy Stott- Fear of Heights
Black Devil Disco Club- I regret the flower power (Quiet Village remix)
Body language vol 4 mixed by Dixon
Chromatics- In the city
Christina Smith and John Selway- Hidden Cities
Convextion- Miranda (deepchord remix)
David K- Mayann
Dub Kult- Cluster Fuck
Estroe- Driven
Etienne Jaumet Repeat after med (Ame remix)
Fabric 32- Mixed by Luke Slater
Force of Nature- Sequncens (Rekid remix)
Gudrun Gut- I Put a record on
Guillaume and the Cocutu Dumonts- Le Gans
Haruki Matuso side step test
I cling (Aril Brikha remix)
Junior Boys- Like a Child (Carl Craig remix)
Justus Köhncke – Feuerland
Kevin Saunderson- Til we meet again (carl craig remix)
Lindstrom- Let it Happen
Louderbach- Season 6 Ellen Allien remix)
Manuel Tur- Acordo Ep
Martinez- Haunted by your scream
Melody boy 2000- Montone Fantastique
Ortin cam- Panic at the disco
Osunlade vs Phil Collins- In the Air Tonight (Yoruba Soul mix)- För att det är årets mest logiska samarbete. Kommer ni håg när alla hippa skribenter beklagade sig över att amerikanska hip-hop producenter älskade Phil Collins?
Pantha du Prince This Bliss
Paul Ritch- Swartz
Petre Inspirescu- Sakadat
Pilooski edits.
Plastikman- Spastik (Dubfire rework)
Pop Ambient 2008 (den bästa på riktigt länge)
Pryda- Rymd
Robag Whrume- K.T.B Ruhig Brauner remix by Daniel Paul and DJ ZKY)
Samim- Heater
Shackelton- Blood on my hands (Ricardo Villalobos remix)
Soydan- Takil
Stars of the lid
Stefan Goldman- Lunatic Fringe
Sylvain Chaveau- Nuage
Tadeo- reflection Nebula 056 (Original)
The Orb- The Art of Chill vol 4
Tolga Fidan Tanbulistan
Tony Allen remixer
VA Sunkissede mixed by g-ha and olanskii
Zander Vt- Then and before (redshape remix)
Zoexenia- Cherish (estroe remix)

P.S ber om ursäkt för all felstavningar

Deep

Innan jag återkommer med del 2 vad det gäller mina egna musikfavoriter 2007, vill jag tipsa om en årslista som beskriver dansmusiken 2007 på ett bra sätt. Den innehåller kanske inga floorfillers men 2007 var året då deephousen kom tillbaka därför ger den

här

listan en bra bild av året som snart är slut.

Nedräkning del 1

Då stora delar av mitt fokus är inställt på att detta år skall ta slut tycker jag att det är lika bra att sammanfatta det som varit på den här bloggen till dess att det är 2008 på riktigt. I oförskämt långa och oredigerade texter kommer jag att sammanfatta min kulturkonsumtion under året som snart försvunnit. Först ut är musiken som kommer att presenteras i två delar, detta eftersom jag är en ytterst glömsk person. Listan är en blandning av skivor, låtar och artister.


A Mountain of One Collected Works
Agoria- Les violins ivres
Ame Fiori
Anja Schenider- Loop De Mehr
Aril Brikha Room 357
Brown Piano (Studio Remake)
Burial
Carl Craigs remix på Sound of Silver
Cobblestone Jazz- 23 seconds
Cosmo Galatic mixed by Prins Thomas
Don Williams Orderly Kaos
Elemtary Lover (DJ Koze remix)
Fabric 35 mixed by Ewan Pearson
Fabric 36 mixed by Ricardo Villalobos
Fabriclive 36
Faze Action- In Trees (Carl Craig remix)
Geiger egentligen bäst 2006 men han är en så trevlig prick så han får vara med här med sin remix på Raz o Hara
Italians Do it Better
Lazy Fat People, "Low Profile
Len Faki samlad produktion
Luciano- Etudes Electroniques
Marcel Fengler Playground
Melchior Productions. No Disco Future
Motorcitysoul- Space Kätzle (Sydenhams Blacktro Penetration)
Paul Frick Got the blues
Pär Grindvik Continue in my Words
Redshape What's on a Moog's Mind
Ricardo Villalobos- Violetta
Roland Appel Dark Soldier
Shackelton ft. Jackson del rey Next to nothing
Shinedoe Samlad production
ST:Germain- Rose Rouge (tak su edit)
The Field From here we Go Sublime
The Rice Twins: Can I Say
Thomas Fehlman Honigpumpe
VA- Bodylanguage mixed by Chateau Flight
VA- Dirty Space Disco

Nyårslöfte i förskott

Ett nytt år är snart i antågande men än är det inte riktigt dags för de slentrianmässiga årsbästa listorna. Däremot upplever jag idag ett behov av att avslöja ett av mina två nyårslöften. Min avsikt är att nästa bli mer noggran i min kulturella konsumtion. Översatt till musikkonsumtion mindre dagens mp 3 och mer fullängdsvinyl. Översatt till böcker mindre recensentfavoriter och mer chansningar.

Förmodligen blir det väl så att jag ser Henrik Schyfferts föreställning om 90-talet

SVD:s recension

är inte bara bra det är även intressant att notera diskrepansen mellan Dan Backmans analysförmåga och de skrålande kommentarerna. Kanske har SVD samma problem som Resume hade med sin kommentarer?

Mer SVD en av mina favoriter

Stefan Thungren

beklagar sig över nostalgins grepp om landet framför allt då när det gäller musik. Som bekant en ide han delar med mig, med den skillnaden att jag hävdar at nostalgin har sitt grepp om vårat land året om.

uttryck från förr

När jag var ung på den skånska landsbygden lade folk ofta till ordet bög när de vill uttrycka en negativ egenskap, ett exempel var modebög. De flesta ord har jag som tur är förtängt. Naturligtvis trodde jag att sådana här dumheter var utrotad ur det svenska språket. Men när jag öppnar dörren till sportjournalistikens horribla värld stiftar jag åter bekantskap med detta sätt att använda ordet bög.

Patrik Ekwall

Jag tänker inte orera om att sportjournalsiter är manlighetens alla dåliga egenskaper förkroppsligade, överlämnar det till någon annan.