Manlig gemenskap

Intressant postning på rodeobloggen om manligt umgänge med utgångspunkt i tv-serien Entourage http://www.rodeomagazine.se/blogg/?p=191. Serien är ju som bekant baserad på Mark Wahlbergs liv i Hollywood under 90-talet, därför känns det avslutande inlägget i postningen relevant:

"Så varför tittar vi? Jag gör ju också det, hela tiden. För att kunna säga saker som "you need to trust me the way you trust your daddy’s trustfund" till folk på krogen, antar jag. För Ari och Drama. För att Entourage är en underhållande påminnelse om hur livet kunde sett ut om vi inte hade läst Under det rosa täcket och Susan Faludi i slutet av 90-talet.

Eller åtminstone hade flickvänner som gjorde det."

Ovanstående slutsats gäller troligen en väldigt begränsad skara där en majoritet lever och verkar i en urban miljö. Det vore intressant att se siffror på hur många som egentligen läste Faludi och under det rosa täcket, eller Sirenernas sång (1999) som jag fick av min mamma och inte av någon flickvän. Förmodligen betydligt färre än vad som läser svenska deckare eller Arn-böcker. Visst saker har blivit marginellt bättre, det vill säga det har blivit lite svårare för killar som gillar att fisa, brottas och dra dåliga skämt (tre grundpelare i manlig gemenskap). Men jag är övertygad om att det för den stora massan fortfarande är den dominerande umgängesformen. Låt vara att den i dag dyker upp i nya kontexter, exempelvis alla de reklamare som bevittnade Neil Strauss när han lanserade sin bok Spelet på Hedengrens bokhandel. Deras öh, öhande skiljde sig bara nämnvärt från den småländske bondson som jag gjorde lumpen med, vars organ alltid upplevde en erotisk retning när han fick sjunga nationalsången. De var mer mediatränade och bättre i samklang med samtiden, men önskan om den enkla och okomplicerade tillvaron var lika närvarande som någonsin i Vaggeryd.

Det till det yttre manliga umgängesmönster är på intet vis könsbundet, har mött kvinnliga gemenskaper uppbyggda på samma principer, den ytliga fernissan må skilja sig men målet är detsamma den okomplicerade tillvaron. Besök valfritt kårhus tillhörande något av landets högskolor så kommer ni förstå precis vad jag menar. Metrosexuella (ett fenomen lika omodernt som hjulet som lanserades som något nytt ikvällstidningarna för ett par år sedan) killar röda som kräftor har ölhävartävling med sin lika röda flickvänner. Visst saker har blivit bättre i den urbana miljön har en del sociala varelser tämts och lärt sig att uppträda lite mer vårdat och tillknäppt. Vissa trivs med det och känner att de hittat hem, andra räknar dagarna till nästa semester.

Hatar egentligen att vara den gnällige cynikern, skadad av dålig omklädningsrumsestetik och märliga inviter till brottningskamper under sin uppväxttid. Det sistnämda förstår jag fortfarande inget av, låt vara att vissa tonårspojkar inte fått prata om sexualitet eftersom deras fädrar hatar bögar och därför måste försöka ta på andra killar. Detta maskerar de igenom att klä det hela i den manligaste av kontexter, våldets. Har du tänkt ett steg nedanför din kuk, inser du det helt meningslösa i att brottas. Det är obekvämt, det gör ont och är helt ointressant. Jag hoppas den umgängesformen försvann med den besynnerliga Jackasskulten för ett par år sedan.

Måste verkligen sluta var den stroppige cynikern och utveckla en mer positivistisk nisch. Men det vore önskvärt med en diskussion om den manliga mentaliteten (hemskt ord men kommer inte på något bättre). Men trenden verkar vara att vi bestämt att allt är bra, så vi pratar statistik istället. Tror tyvärr inte att det är riktigt så enkelt. Mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker, säger något annat.

P.S 1. Tack Angelica för att delgav dina nya skivköp på Kompakt Living.
P.S 2 Gillade verkligen Björn Af Kleens försvar av shortsbärande i Expressen. Trevligt för mig som gillar detta plagg. Dock tillhör jag skaran som fått genomlida sommaren 2006 utan pengar så för min del är det vita fila tennishorts (dammodell) och gubbiga melka dito som gäller istället för ralph lauren.

Brilijant skådespeleri

Tittade i går på förhandsvisning av Strangers with candy med hypade Amy Sedaris i huvudrollen, gick bland annat att läsa en trevlig intervju med henne i senaste numret av tidningen Sex. För mig påminnde Amy insats lite om de där lagspelarna som kommentatorerna pratade sig varma för under fotbolls-vm. Hon gjorde andra bra, övriga skådelspelare gavs möjlighet att lysa med henne i centrum, hennes skådespeleri var habilt utan att innehålla den där lilla extra magin. Magisk var dock Philip Seymour Hoffman, som hade en liten biroll, hans magi bestod i en replik som leverades med absolut perfektion. När han kallar sin kollega (tillika hans flickvän) från skolöverstyrelsen för hora (whore), lät han det föregås av den där lilla sekundens tystnad som är nödvändig för att förlösa den inneboende komiken i det han uttrycker. Han eller snarare hans karaktär ger uttryck för år av sexuell frustration och dito misslyckande. Fullkomligt strålande och filmens absoluta höjdpunkt för undertecknad. I övrigt var filmen en skruvad och rolig beskrivning av bland annat den amerikanska skolan som påminnde mig väldigt mycket om den svenska skola som jag var en del av för 15 år sedan.

Det är svårt att inte fundera över sommarens och vårens modeord pophöger, förutom att det var en vädligt sen iaktaggelse från den populärkulturella överklassen, så har ordet tillåtits ta vädligt stora proptioner. Pophöger är väl egentligen mest en estetisk riktning, strukturellt påminner den mer om LO. Långt i från en mertiokrati utan mer en tungrodd ryggdungkarklubb. Men vem klandrar dem, inte jag i varje fall deras estetiska ideal överenstämmer med mina och vi strävar alla efter trygghet, det är naturligt och ett allmänmänskligt drag.

Ödets vägar ledde mig idag till Eskilstuna, väldigt mycket mer Sverige än vad Stockholm (innerstaden) är. Tror jag formulerade det så här i ett sms: fula kläder, ointresse för kultur, dåligt ordförråd och mopeder. Precis som i Strangers with Candy, skruvat...

höstens val.

Valet och allt vad det innebär kan väl sägas ha börjat nu när pr-veckan i almedalen är avslutad, ett val som spås att bli jämt och det känns för ovanlighetens skull ovisst vilka som skall regera Sverige de kommande fyra åren. För mig personligen kommer valet att te sig ointressant då jag redan nu i mitt i högsommaren tagit det lika väntade som logiska beslutet att rösta blankt (dessa röster räknas i 2006 års val). Inför euorovalet 2003 kände jag mig förtväntansfull och uppsluppen och min närvaro vid valurnorna kändes mer relevant än någonsin. Denna gång orkar jag möjligtvis uppbringa ett svalt ointresse. Visst är det en missnöjesröstning men inte emot staten utan emot mig själv, eftersom jag slutligen accepterat subjektivteten som omgärdar det mesta i våra liv. Tillhörande en generation där självförverkligande har varit både medlet och målet känns det naturligt att införliva även rösträtten i den subjektiva sfären och låta min livvsituation avgöra hur jag skall rösta. Då jag sjäsligt och intellektuellt på det indviduella planet befinner mig i ett ingemansland upplever undertecknad att en blankröst är det enda acceptabla alternativet.

Om det är ett tillfredställande alternativ låter jag den ovissa framtiden utvisa, men även om mina handlingar och mål endast kretsar kring mig själv och mina närmaste och vårat välbefinande. Så hoppas jag att den lapp som lämnar min händer 2010, innehåller namnet på ett parti. Den ytliga justeringen av välfärdstaten 2006 överlåter jag till någon annan, det rör sig trots allt om ytlig fernissa. Valrörelsen skall jag i stället ägna åt att fortsätta jaga bekräftelse och positiv feedback. Precis som alla medmäninskor på denna jord oavsett om de har valt att positionera sig till höger eller till vänster på den osynliga politiska linjen.

Vägval

I går besegrade Italien värdlandet Tyskland i fotbolls-vm och kvalificerade sig på så vis för finalen på söndag. För första gånegn under spektaklet fotbolls-vm så brydde jag mig, Italien är det enda lag jag hyser känslor för, när Sverige fick brons den där sommaren för hundra år sedan var det Italiens final emot Brasilien som var det viktiga för mig. Visst Italien är en bananrepublik, kvinnosynen har en hel del i övrigt att önska och mutor har samma status som allemansrätten har i Sverige.

Som åttaåring besökte jag tillsammans med min mamma Italien, på schemat stod en veckas rundresa och en vecka i Rimini. Det var den första veckan som förändrad allt för mig, kan inte i efterhand peka på något speciellt men kärleken var direkt och vädligt omtumlande. Givetvis var det svårt att undgå fotbollens roll i detta land, så det blev naturligt för mig att ha Italien som favoritlag. Detta var innan jag var medveten om det svenska landslagets exsistens (nationalstatstänkande har alltid kännst ointressant för mig), när väl den uppdagades fortsatte jag att ha Italien som mitt favoritlag.

Ett val som går helt i min linje med min livvstil att aldrig följa normen i den kontext varti jag agerar. Då jag konsekvent befunnit mig i fel fält under mitt liv, har dessa vägval var ostrategiska, i bland rentav obegåvade. Men dessa till synes felaktiga val är en stor del av min identitet och jag börjar betvivla att det någonsin går att förändra. Frågan är bara vad som skulle hända om jag fann mitt eget fält? Skulle jag då tvångsmässigt börjar läsa deckare och Liza Marklund böcker? Eller skulle känslan av att ett hem äntligen var funnet överväldiga mig, så att jag ägnade mina dagar åt att skönmåla mig själv och mina vänners smak?

Det sistnämnda vore naturligtvis önskvärt ur många aspekter, men vad skulle då vara min drivkraft. Den styrka som jag nu hämtar ur hat, avundsjuka och missnöje var skulle jag då finna den? Kanske skulle jag gå upp några kilo trivas ypperligt och bara uppleva slentrian och i bland några fem minuters kickar? Tror aldrig jag får veta, är övertygad om att jag den 5 juli 2007, skriver ett nästintill identiskt inlägg på denna blog. Jag kommer fortfarande hålla på Italien i fotboll och jag kommer då som nu tvångsmässigt dissa alla deckare.

Två ord.

Har alltid gillat tidningen Rodeo den tycks ha en ambition som många andra svenskspråkiga tidningar saknar. Därför blev jag en aning besviken när jag i det senaste numret på sidan 22 i bildtexten till månadens look läser de avslutande orden bra där. Dessa två till synes positiva ord blir om de sätts samman förkastliga rent ideologiskt och hör inte hemma vare sig till höger eller vänster i det popkulturella fältet. De både härstammar och är fastcementerade i unkna omklädningsrum och fängelsegym, orden bra där som är tänkta att utgöra en egen mening i sin ursprungsbetydelse är en grundsymbol i en manlig gemenskap som är strikt homofob till sin karaktär och där verkliga känslor och eftertänksamhet är tabu. Trist att dessa ord skulle dyka upp just där på samma sida som innehåller en text om att Busnel skall börja säljas på speakeasy. Det kan tyckas gnälligt av mig, men jag är idag på det där griniga trista humöret som gör att företeelser likt ovan nämnda tränger sig fram genom hjärnbarken och plötslig ter sig väldigt väsentliga.

Hembygd

För åtta år sedan lämnade jag mitt födelselandskap Skåne bakom mig, förmodligen för gott. Då Skåne är ett litet landskap såg jag hela landskapet (möjligtvis Helsingborg borträknat) som min hembygd. Vänner av buskishumor i dubbelironiskt paket har säkert redan funnit denna guldklimp på YouTube http://www.youtube.com/watch?v=WdSQVL6NsTM&eurl=http%3A%2F%2Fvideo%2Efeber%2Ese%2F. Men faktum är att det är precis så jag minns mäninskor från min uppväxt. Så efter ett par tittar, sätter jag skrattet i halsen. Det byts istället emot en mer svårbegriplig ångest och alla tendenser till hemlängtan och nostalgi kvävs av en sund skepsis och en viss oro infinner sig inför höstens kommunalval i min forna hemkommun.

Inget att säga.

Det är juli månad, vilket innebär semester, passivitet, dränering av all tänkbar kreativitet. Har inget att skriva, inget att säga, tycker absolut ingenting för tillfället jag är tomt blad men inte i inledningen av något utan ett blad som stannat upp i utvecklingen. Denna postning är tvångsmässig, tro inget annat. Väljer därför den enkla vägen att skriver ner lite artister/låtar som passar mig just nu i skrivande stund.

- Cobblestone Jazz
- Damian Lasarus Essential Mix 11/6
- Jurgen Pappe Take That (är med Kompakt Total 7, som är riktigt trevlig)
- Superpitcher: Tonite
- Speicher 38 Oxia och Gui Boratto delar.
- mlle. caro och frank garcia: far away
- Fabric 29
- Bill Youngman
- Adam Beyer- Stereotypes
- Dominik Eulberg- Der Buchendrucker
- Justus Köhncke- Love and Dancing, känns lite som den gamle Justus.
Samt lite andra godingar...

Vi-perspektiv.

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

felaktig information

En liten fågel har viskat eller snarare mejlat i mitt öra att Kompakt Night som jag skrev om igår är inställt. Bara att beklaga, hoppas jag inte väckt falska förhoppningar med allt för hastigt påkommet skvaller. Mest ledsen är nog jag, nu får undertecknad göra som alla andra och betrakta Hot Cip 6 juli som månadens grej i Stockholm. Nämnde tidgare idag att jag längtade till hösten, den längtan blev just ännu större.

Sommar

Kanske är det den pågående artikelserien på Svenska Dagbladets idag sida som fått mig att börja tvivla http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_13051696.asp. Men jag upplever sommaren som en frustrerande, överskattade och händelselös årstid. Samtidigt som jag varje år dras med i hysterin kring väder, rosevin, möjlighet till dans under bar himmel så betvivlar jag dess värde och existens. Förmodligen har allt en enkel förklaring, tillbringade ett antal år vid universitet för att lära mig att presentera enkla svar på ett komplicerat sätt. De komplicerade analyserna är sällan relevanta eller användbara, frågorna som på ytan ter sig komplicerade är ofta inte svårare än om du inte sover blir du trött. De trista i sammanhanget är att de komplicerade svaren och finsnickrade teorierna, gärna broderade med vackra ord är så mycket roligare att leva med. Men när det gäller sommaren är det enkelt, det krävs tre beståndsdelar för att denna årtstid ska te sig intressant.
- Bra väder, då menar jag 30 grader varje dag.
- Mycket pengar (för mig en normal svensk helttidslön)
- Mycket ledig tid.

Den förstnämnda faktorn kan som bekant inte ens smhi råda över, nummer två och tre har åtminstone jag svårt att kombinera. Vilket resulterar i att jag sänder lystna blickar emot min trenchcoat och inväntar hösten då rosevinet byts emot rött och fluffiga beats emot mörk techno.

Vill passa på att tacka adde3000 för bildtipset http://www.viceland.com/viceDiary/photos/Sonar%20-%20Barcelona%2006.06/
Bilden inspirerar mig att lägga ut min egenhändigt tagna bild från stranden i Barcelona, föreställande okänd man som utförde någon form av kampsportsinspirerad dans, medan DJ Koze spelade. Inte lika kul som vicebilden, men på ett personligt plan ett kärt minne.

Lyssnar på: Dominik Eulberg: Der Buchdrucker och Solenoi 4 Bezoar Tides.

Kompakt Night

Enligt Kompakts mailutskick ska Superpitcher, Kaito och Tobias Thomas besöka Targarden (förmodar att det är trädgården som avses) i Stockholm den 12/7 för en Kompakt Night. Om det verkligen blir så finns förutsättningarna för en helt fantastisk kväll, då det rör sig om tre riktigt bra dj:s som vet hur det går till att ha roligt. Då jag innan min vistelse i Barcelona la ut en opublicerad intervju med Kaito här på Year of madness, väljer jag att fira ovanstående nyhet med att lägga ut opublicerad intervju med Superpitcher. Den är något ofärdig och är dessutom ett år gammal, faktorer som jag ber er att ha överseende med.


När jag i våras besökte Berlin, spelade varje skivbutik med respekt minst en vinyl med dub, gärna Rhythm and Sounds briljanta See Mi Yah. Samtidigt som nästan varenda tysk techno eller microhouse artist som intervjuades i Groove nämnde dub och reagge som inspirationskällor. Superpitcher eller som han egentligen heter Axsel Schaufer utgör inget undantag, det lite tillbakadragna långsamma men ändock dansanta soundet påminner en hel del om Rhytm and Sounds ljudbild. Superppitchers musik befinner sig på gränsen till minimalistisk dock utan att bli fantasilös. Han tillhör en av de mer erfarna artisterna i Kompakts stall, förutom en fullängdare, ett par 12:or, mängder med remixer så förekommer han på ett oräkneligt antal samlingar. I maj släppte han Today en delikat mixskiva, som varit mitt musikaliska elixir sommaren 2005.

Att placera artister i olika obskyra genrer är vanskligt, men kanske är beskrivningen av hans mixskiva i Kompakts pressmeddelande som minimalistisk och frodig techno även en bra beskrivning av hans egen produktion. Någonstans i det lågmälda ljudlandskap där han och många av hans Kompaktfränder huserar, har han visat prov på både uppfinningsrikedom och variation. Superpitchers musik är utmejslad ur trendiga datorer och tilltalar såväl den moderne och medvetne musikkonsumenten som den nördige elctronicafantasten. Hans emotionella pop-techno tycks var ytterst kompatibel med i-poden. I en futuristisk framtid där vi endast kommer att kommunicera med hjälp av diverse tekniska hjälpmedel kommer de vackra människorna kommunicera med det ädlaste av alla språk, nämligen musiken. Den som låter Superpitcher strömma ut ur sin mun kommer garanterat aldrig att gå ur en diskussion som en förlorare. Själv valde jag att kommunicera med Aksel med hjälp av det ur intervju synpunkt bespottade instrumentet Outlook Express.


M: Löjlig men viktigt fråga vem är du?

S: Inte alls en löjlig fråga, men lite svår att börja med, har försökt ta reda på det under många år nu…

M: Vilka artister och vilken musik har inspirerat dig?

S: Det har varit och är fortfarande väldigt många… Jag inspirerades väldigt mycket av tidig jamaicansk musik som Lee Perry, King Tubby, Ketih Hudson. Egentligen så har väl sjuttiotalet som helhet varit en stor inspirationskälla för mig, artister som can, T-Rex, The softmachine, Roxy Music för att nämna några.

M: Hur blev du en del av Kompaktfamiljen?

S: Vi blev vänner


M: Hur och när gjorde musiken sitt intåg I ditt liv?

S: Jag kom till en punkt i livet där jag insåg att musiken skulle vara min räddning och det optimala språket för mig att uttrycka mig på.

M: När jag intervjuade Justus Köhncke berättade han om hur han som tonåring lyssnade på musik, som de andra på hans skola knappast vara medvetna om fanns. Var det en liknade situation för dig som tonåring?

S: Det var lite annorlunda för mig tror jag. Jag var inte tillåten att lyssna på populärmusik under mina tonår, så det var något jag gjorde i hemlighet och det var inte lätt att få tag på intressant musik i södra tyskland…


M: Hur är Tyskland av idag som musikland? Finns det skillnader emellan de stora städerna i Tyskland?

S: Relativt bra måste jag säga, speciellt när det gäller elektronisk musik, det sprakar överallt det är en levande scen. Visst finns det skillnader men vi vet alla ”The difference it makes”.

M: Vilken är den bästa låten att avsluta ett dj-set med?

S: Det är alltid svårt att prata om den bästa… Jag skulle gråta om jag efter en perfekt kväll fylld med fest och känslor, efter ett litet avbrott på kanske en minut, fick lyssna till Sebastian Telliers La Ritournelle. Kanske den vackraste kärlekssången någonsin.


M: Personligen så anser jag att valet av låtar på ditt mixalbum “Today” är superbt. Är låtarna sådana du spelar när du är dj på klubbar eller är de speciellt utvalda för skivan?

S: Både och, favoritlåtar direkt från min dj-väska och låtar som jag har valt ut speciellt för skivan. Det var första gången jag gjorde en mixskiva och jag insåg snabbt att det var stor skillnad jämfört med att spela skivor på en klubb med människor, atmosfär och stämning. Ensam med mig själv har jag valt den väg som är huvudidén med mina dj sets nämligen att bygga upp en atmosfär och att berätta en historia. Något som är och alltid har varit viktigare för mig än att droppa den ”uppenbara låten”.

M: När kommer du och besöker oss i Sverige?

S: Jag önskar verkligen att det blir snart, jag är redo och nyfiken.



Axsel Scahufer aka Superpitchers skivor beställer du lämpligen från http://www.kompakt-net.de/ eller så laddar ner dem lagligt på http://www.kompakt-mp3.net/

Hippa Sverige.

Sverige lämnade som bekant fotbolls-vm igår, spelet var ungefär lika intressant som den svenska inrikespolitiken det vill säga intetsägande och märkt med bäst före datum. Vilket innebär slutet för de många svenskar som besökt Tyskland, under första matchen sades det att 40 000 svenskar befann sig i Dortmund. Vm är ett tillfälle att genom sina ditresta suppotrar marknadsföra sitt land, de tillresta utgör ett bra tvärsnitt av befolkningen och ger såldes omvärlden en god bild av Sverige. Ett faktum som måste frustrera regeringen en aning. De har lagt åtskiliga miljoner på att marknadsföra Sverige som ett nästintill osannolikt hippt land där mäninskor såväl i stad som på landsbygd och är ekiperade i Acne och Cheap Monday kläder och lyssnar på indie-house och Hot Chip. Fansens modemedvetenhet och musiksmak under vistelsen i Tyskland har varit direkt kontraproduktiv gentemot regeringens alla satsningar på Sverige som pop och design mekka. Skall bli intressant att se vad Göran har för planer på hur Sverige efter VM skall återfå sin forna hipster cred.

Tillhörande bild

Datorn och jag tycks inte sträva emot samm mål i dag. Denna bild vara tänkt att följa med föregående postning, den visar undertecknad tillsammans med Michael Mayer.

festivalsommar

Finns onekligen en viss charm (ur ett strikt subjektivt perspektiv) att använda ett ord du avskyr som överskrift. Men sommaren brukar förknippas med olika festivaler, i Sverige antingen i leriga skogar i utmarken eller i nordliga provinser som drömmer om självständighet, accentuerade av usla buskisvitsar. Ett alternativ till dessa kulturella höjdpunkter är att bevista någon av de många festivaler runtom i Europa som har tonvikten lagd på elektronisk musik, den mest kända av dessa gick av staplen i slutet av förra veckan, Sonarfestivalen i Barcelona. En festival som jag hade privilgiet att bevista. En tillställning som enligt många sett sina bästa år i avseende trendkänsliga bokningar, men är trots detta väl värd ett besök om inte annat för oss svenskar som är svältfödda på klubbkultur. Något både festivalen och alla strandfester samt klubbvällar bjuder på. En upplevelse som förstärker intrycket av Stockholm som en efterbliven stad i avseendet klubbkultur. Men alla häftiga bokningar på Paradise och Grodan då? Visst en hel del goda dj:s har passerat revy och där i ligger problemet de passerar. Jakten på det senaste (som ofta är gamla grejer i den stora världen)gör att den verkliga entusiasmen saknas och ett underlag för en techno-klubb av format i Stockholm existerar helt enkelt inte. Men nog med gnäll på electro-stockholm. I stället är beröm till Barcelona och Sonar på plats men framför allt vill jag lyfta fram besökarna, för det är trots allt de som gör veckan i Kataloniens huvudstad extraordinär.

En samling av sympatiska, kärleksfulla, intresserade mäninskor som tillåter dj:n och musiken att vara i centrum gör att föreetelser likt de som beskrivs i dagens dn (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=625&a=554335&previousRenderType=6)känns avlägsna. Dj-nörderi som ni ser exempel på bilden ovan, kombineras med en lättsam inställning och en förmåga att ha roligt utan att vara ängslig för de senaste trenderna. Folk från Europas storstäder möts för att njuta av en vecka full av musik, glädje och intresse. Vilken akt var bäst är en strikt subjektiv upplevlse som jag anser passa bäst gömd i mitt hjärta. Likt alla resor är minnen uppbyggda kring interna referenser som när en vän till mig förväxlad Laurent Garnier med Jeff Mills en relativt rolig händelse om du är bekant med dessa två herras utseende som skiljer sig åt på ett ganska markant vis. Eller när Dj Koze försynt frågar om han skall sänka volymen under sitt dj-set nere på stranden. Vanliga hederliga reseminnen, men med den elektroniska musiken i förgrunden, inte mp 3:an som en gratistidning har tvingat på dig.

Trötta tankar

Nyss hemkommen från Barcelona och en Sonarhelg så är sliten det ord som beskriver mitt tillstånd bäst för tillfället, ber därför att återkomma med mer intierade funderingar kring mina musikaliska upplevelser den senaste veckan under morgondagen. Men en del saker kan jag tyvärr inte hålla inom mig som varför Sverige suger som land när det gäller klubbmusik/klubbscen. Skillnaden blir brutalt uppenbar när du upptäcker att det finns reela scener inte bara i Barcelona utan även i vårt grannland Danmark. Mäninskor som faktiskt är intresserad av techno, glöm allt ni hört om indie som dansar till techno det är bara en usel mediakonstruktion. Det finns mäninskor med koll (det är inte koll att känna till TTA senaste ep), det finns mäninskor som kan ha roligt och inte bara hänger i baren sina nyköpta Acne kläder. Det existerar mäninskor som är vänliga och kan hantera en lång natt det vill säga de rullar inte runt i leran i en småländsk skog. Vill dock lyfta fram Svenska Institutet och Cocktail Clubs kväll på Nitsa, som visade att de finns gott om svenska producenter och dj:s som håller en god klass. Intelligent satsning av svenska institutet som är värd all cred den kan få.

Noterade snabbt att den stora nyheten i Sverige är kvällens fotbollsmatch emot England, i likhet med många andra skall även jag se detta spektakel, dock är det med kluvna känslor. På topp huserar Allbäck, en man som förkroppsligar mycket av det dåliga i världen, så länge han är på plan kommer jag hoppas på England. Något som naturligtvis kan förändras om ett byte sker. Nog om Fotbolls-vm, ett underhållningsevenmang som kommenteras bättre av andra än undertecknad. Som skall återgå till att dagdrömma om Mayers dj-set nere på stranden i Barcelona i söndags kväll, ren och skär magi är en känsla som består länge.

Gammal Intervju

Så här några timmar innan jag åker ut till Arlanda för att inleda färden emot Sonarfestivalen i Barcelona, känns det rätt att lägga ut en gammal intervju med den sympatiske Hiroshi Watanabe aka Kaito. Den skulel publicerats men av för mig okänd anledning så blev fallet aldrig så. Hur som helst följer den nedan:

Emil Arvidsson benämnde det som den där japanska mjukisktrancen när han placerade Kaitos skiva Hundred Million Light Years på sin bäst just nu lista i marsnumret av nöjesguiden. Jag är benägen att hålla med Hiroshi Watanabe som Kaito egentligen heter, gör musik där trance från tidigt 90-tal tycks vara korsbefruktad med soul. Att musiken ges ut på Kompakt känns mer än naturligt. Hiroshi har en major från Berklee College of Music i Boston och rönte redan på 90-talet stor framgång under sitt alias Nite System då var det mer renodlad trance/hardhouse det handlade om. Men han har även släppte skivor på Ibadan under aliaset 32 project, att jag tycker mig höra soul i Kaitos filmiska ljudmattor ter sig sålunda logiskt. Hans musikaliska förankring är bred med en pappa som var kompositör och en mamma som var jazzmusiker, har den 35-årige Hiroshi experimenterat med de flesta av den elektroniska musikscenens uttryck. Kanske är det därför jag grämer mig så att denne ytterst sympatiske 3-barnspappa från Tokyo inte hade tid att mejla mig sina tio favoritlåtar just nu.



M: Hej, hur är läget?

H: Det är faktiskt väldigt bra, min äldste son Kaito har precis slutat lekis och ska börja i skolan i april så jag är väldigt lycklig över att mina barn växer så snabbt. Men samtidigt är jag lite ledsen eftersom jag älskar att se dem som små barn. Jag tar alltid väldigt mycket bilder på dem, jag har tre barn, samtliga pojkar.

M: Hur gick det till när du började göra musik?

H: Det var på grund av mina föräldrar, de är också musiker (mamma är jazzmusiker och pappa kompositör). Tror att jag fått en stor del av mina influenser från dem, att själv bli musiker har alltid varit något naturligt för mig, jag började göra musik redan i junior high school med hjälp av en synth och en sequencer. Jag hade tur för min pappa använde en massa gamla synthar och annan hårdvara som jag kunde överta från honom!

M: Är det någon artist eller grupp som varit viktigt som inspirationskälla för dig?

H: Om jag väljer jazz som musikform skulle jag säga Pat Metheny, ”Bill Evans” Steps a Head” ”Chick Corea Electric Band, Michael Brecker och många fler.

M: Vad betyder trance för dig?

H: Det kan vara allt för mig. Det finns inga gränser för trance.

M: Hur ser scenen för techno/house och trance musik ut i Japan?

H: I Japan har vi många klubbar, vi har en välmående scen och mycket bra fester.

M: Hur tror du att den elektroniska musiken kommer att låta 2016?

H: Självklart kommer den att vara mer intelligent och hålla högre kvalité, det tror åtminstone jag. Musik slutar aldrig att växa, det kommer att bli roligare musik med ännu mera själ.

M: När ska du besöka Sverige?

H: Jag har lite planer på att göra en Kaito turné I Europa I sommar, hoppas att vi ses då!

M: Det känns som om nästan varje spår på Hundred Million Light Years skulle funka som soundtrack till en film. Vilken film skulle passa bäst till din musik?

H: Det är en väldigt svår fråga att besvara, min framtida plan är definitivt att göra musik till en film. När jag gör musik försöker jag alltid att ha en visuell bild framför mig. Om de som lyssnar på min musik skapar sina egna visuella bilder så blir jag väldigt glad och nöjd.

M: Omslaget till Hundred Million Light Years är superbt, är det din son?

H: Ja, såklart att det är min son Kaito, jag använde ett foto som jag själv hade tagit.


Hiroshi Wantabe är aktuell som Kaito med skivan Hundred Million Light Years som släpptes på Kompakt i mars. För mer information se www.kompakt-net.de eller http://www.hiroshiwatana.be/

Sommar

Sommaren är uppenbarligen här inte bara vädermässigt utan även nyhetsmässigt, för även om det är både valår och fotbolls-vm (som naturligtvis dominerar nyhetsutbudet) börjar det lukta semester om nyheterna. Min sunda nervositet inför livets vedermödor börjar övergå i slentrian uppblandat med en ohälsosamt stort dos nostalgi. Det sistnämnda beror förmodligen på det dominerande nyhetsinslaget fotbolls-vm. När jag var liten var Sverige inte med i fotbolls-vm och du höll i stället på Danmark, som hade snälla fans som kalldes roligans. Fotbollen var rolig och shortsen snygga, du slapp ultra-svennar som Anders Svensson istället fick du som nioåring smak av den stora världen utanför det folkhem som då var i början av sitt förfall. Tror att det är så jag vill minnas fotbolls-vm, en tävling utan obetydliga länder som Sverige och Trinidad.

I morgon beger jag mig till Barcelona och den stundande sonarfestivalen och lägger bollsparkande och fildelningsdebatt bakom mig. För att hänföras av den elektroniska musiken och förhoppningsvis blicka in en ljus framtid istället för att se tillbaka på ett mörkt 80-tal. Skulle kunna lista allt fantastiskt som väntar, men min förhoppning är att i stället återkomma med rapporter från Barcelona och Sonar.

Musik

I bland låter jag eventuella läsare av denna blogg få veta lite om vad för typ av musik jag lyssnar på, eller snarare vilka artister som är mina gunstlingar för tillfället. I namedroppingens tidevarv torde detta vara något självklart, rentav okomplicerat. Det enda du behöver är en bredbandsuppkoppling och en förmåga att använda funktionerna copy and paste. Om världen eller kanske snarare mitt förhållningssätt till densamma vore så enkel skulle jag med stor sannolikhet vara en lyckligare mäninska. Nu måste jag dock i likhet med många andra förhålla mig till den verklighet jag själv konstruerat, en verklighet som jag med jämna mellanrum dessutom dekonstruerar, allt för att göra livet mer komplicerat. Därför finner jag det svårt för att inte säga smärtsamt att diskutera min egen musiksmak och de artister som för tillfället hyser mest aktning i mitt hem. Musik för mig är en privat angelägenhet, fullt i paritet med toalettvanor, sex, dryckesvanor etc. Samtidigt som det med stor sannolikhet är den syssla som upptar störst del av min tid, då avser jag konsumtion av musik, för någon musiker blev det aldrig av mig, tyvärr får jag väl säga.

Det delikata dilemmat ligger såldes i de två disparata känslor som kämpar om utrymme i min själ. Min intigritet vad det gäller min privata musiksmak är svår att förena med texter om densamma. Samtidgt som det troligen är det ämne där jag har mest att skriva, i varje fall om vi väljer att beakta antalet timmar som jag varje vecka lägger ner på att konsumera musik. Dessa två motpoler i min känslovärld ställdes på sin spets i går när jag via min myspace sida, åtminstone teoretiskt skulle ge världen en chans att ta del av vilka som var mina favoritartister. Att jag slutligen föll till föga och hastigt klottrade ner några namn är ett faktum som plågat mig under det gångna dygnet. Har jag givit upp min en gång så starka intigritet, betyder inte musik mer för mig än en stureplanskille som gillar electro? Har jag slutligen givit efter för min generations smått absurda behov att positionera sig genom ytliga referenser? Eller är det början på något nytt, en vacker och storslagen framtid där jag öppnar dörren på glänt och med osmorg plockar ut alla mina lik ur gaderoben. Har inga svar men hoppas att Digital Disco 3 kan hjälpa mig med sökandet efter detta. En samling från forcetracks som den alltid lika eminente Erik Möller smakfullt mixat till oss som drömmer om en bättre värld.

Beröm

Beröm är något jag ger alldels för sällan på denna blogg, men hoppas nu att min flytt till söder om söder kan ändra på det. Eric Schuldt är som bekant musikrredaktör i gratistidningen odd at large, aktuella med sitt tredje nummer, varje nummer innehåller en text om just musik av honom. Efter att ha läst nummer tre förra veckan slog det mig hur bra han hanterar sitt uppdrag. Skulle jag varit kulturredaktör på någon av landets större tidningar,då hade jag omedelbart slagit den mannen en signal.

Kulturskånska har länge haft ett litet orättvisst rykte om sig att vara ett tecken på snobbism och i bland rent av elitism. Jag hoppas att Ivar Wenster kulturchef i Karlskrona, men med kulturskånska som dialekt kan ge denna egensinniga dialekt ett mer rebelliskt rykte http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12851860.asp

Adjö Sundbyberg

Jag lämnar nu efter nästan två år Sundbyberg, vi blev aldrig riktigt vänner jag och svenneparadiset "Sumpan". Lärde aldrig känna centralorten, utan den agerade mest mellanstation, hoppas att min vistelseort Telefonplan (betraktar Stockholm som en lös sammansättning av tunnelbanestationer)kan utvecklas till något som mer liknar ett hem. Har i varje fall lagt i hop lite låtar i adobe audtion till min flytts ära, ni finner den om ni kopierar länken nedan, den består mestadels av gamla låtar. Men innan jag lämnar Sveriges minsta kommun skall jag hjälpa de mystiska personerna intill att bära en tvättmaskin.

http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=362CD2F97651286D

Förtydligande

I del två av "Därför hatar jag mäninskor" texten, postat 11 maj finns följande stycke med:
"Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. "

Vill betona att jag aldrig blivit våldtagen själv. Använde denna något provocerande beskrivning för att försöka ge en bild av hur mansrollen och alla dess märkliga tillbehör kan upplevas och även handikappa en pojke som är på väg in i vuxenlivet. Om denna form av liknelse har upplevts som obehaglig så ber jag om ursäkt, men påminner samtidgt om att det mainstreamsamhället betcknar som manlig umgänge, grabbgäng etc är djävulskt obehagligt på alla tänkbara vis.

Terrypoison

En kille i Berlin tipsade mig i går om ett band vid namn terrypoison http://www.terrypoison.com/. Electroclash vibbar kanske ni säger, men vad som är av och på överlåter jag åt svenneguiden (gratistidningen ni vet) att avgöra. Efter att botaniserat på deras hemsida är min fasta övertygelse att jag vill se dessa damer live. Känns betydligt mer intressant än trista svenska "indieband" som klappar händer och har köpt ny secondhand kläning på Street (tänk popaganda). Vore hur kul som helst om någon bokade terrypoison i stället för det senaste mp3-bandet från valfri söderförort.

Jennifer Cardini

Visserligen stundar det en lång och förhoppningsvis het sommar, med uteserveringar och sommarklubbar med nydisco och house. Men jag vill ändå lyfta fram en dj-kväll som stundar i höst, närmare bestämt den 28 oktober, för om vi ska tro Kompakt senaste mailutskick så kommer Jennifer Cardini att besöka Stockholm då. Cardini besökte Malmö förra året och nu verkar det äntligen vara Stockholms tur att få njuta av tjejen som är resident på både nitsa i barcelona och lust i Paris. Läs mer om henne på http://www.jennifercardini.com/ och http://myspace.com/jennifercardini och inled peppen!

Livraison

Är aktuella med sitt andra nummer, vill därför passa på att uttrycka min beundran för Marie Birde, för att hon med både Livraison och Littkes vågar vara pretentiös. Det är alldels för få som har det modet idag, när det mest startas fula och tråkiga magasin för mappies och karriärister. Läs gärna intervjun i Sydsvenskan med Marie Birde från förra året när Livraison kom med sitt första nummer http://sydsvenskan.se/nojen/article107564.ece. Jag hoppas innerligt att det finns en fortsättning för både Livraison och Littkes.

Bloggkartan

Jag har sent om sider placerat min blogg på bloggkartan
http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm/

Därför hatar jag mäninskor del 6.

Varför



Min skrift är ett ställningstagande och skall icke betraktas som ett distanserat och slentrianironiskt inlägg i en debatt som inte existerar. Med hjälp av erfarenheter, fantasier, anekdoter från det mörka landskap där stora delar av mitt liv gått till spillo har jag försökt beskriva mitt förhållningssätt till den mest patetiska av jordens varelser, människan. Texten skall betraktas som ett vägval och ett grundfundament för hur jag vill leva återstoden av mitt liv. Avsikten är att belysa det kraftfulla, sköna och sunda i det vardagliga hatet, en naturlig instinkt som kan frigöra dig från alla typer av själsliga fängelser. Det handlar om människor, inte ovanliga sådana utan om de som utgör majoriteten i vårt betydelselösa land, personer som felaktigt skönmålats som hårt arbetande individer vars bidrag till välfärden har högaktats. En mytologiserad skildring som jag inte är beredd att skriva under på. Men vad är det som förenar dessa degenererade folkhemsrasister vars ideologi tycks sakna grund även i de mest elementära delarna av logikens lagar. Förutom den bild av smaklösa, obildade och gränslöst dumma fascister som har målats upp finner de sin gemensamhet i en tidigare sällan skådad egoism. Deras oförmåga att se till andra människors behov samt att tillgodogöra sig en struktur mer komplicerade än kungsörnens makaroners uppbyggnad, är oacceptabel.

Måhända avfärdar ni mig som en wannabeelitist som försöker fly undan mina egna tillkortakommanden som människa genom att sparka på den som redan ligger. Kanske tycker ni att jag skall skänka mina pengar till Sida och överlåta analysen till någon hipp omvärldsanalytiker, troligen är ni inte ens bereda att lyssna på mitt rop på hjälp. För det är precis vad det rör sig om ett rop eller snarare ett knyst på er uppmärksamhet. En vädjan att se allas likhet inte inför lagen utan likhet inför omvärlden och dess värdering av den mänskliga organismen. Min önskan är att vi tar av oss den inte längre så klädsamma ironin och gräver fram det vardagliga mörkret som omgärdar oss oavsett om vi vill eller ej. Min önskan är ett slut på kramandet och det eviga gullandet med den ”vanliga människan” jorden mest priviligerade grupp. En organism som har givit upp alla ambitioner, individer som slutat att tänka själva. Jag vill att vi betraktar den med det allvar den kräver, för att sedan distansera oss ifrån den bygga en gemensam mur med ett ogenomträngligt filter. Ett finmaskigt nät som skyddar oss från alla avarter av dålig smak, fetma, hantverkare, dåliga pappor, redbull och vodka, thailand, TV4 och alla andra produkter av fascismen.

De få ambitioner jag en gång närde, har alla pulveriserats av sunt förnuft, fredagspaket, redbull och verktygslådor. Vare sig om jag väljer att ställa mig utanför den rådande normen eller ej tycks jag inte kunna påverka den i en riktning vars mål jag kan sympatisera med. Mitt tillkortakommande blir fulländat i och med det faktum att jag inte ens lyckats definiera mitt eget utanförskap. Avsaknaden av igenkänning och tillhörighet har drivit mig långt utanför de delar av mänsklighetens utmarker som jag låtit er ta del av. Upplevelser och miljöer som har givit mig insikt om livets meningslöshet, dess otillräcklighet. Min önskan om ett ermitskap är inte längre en dagdröm utan en ofrånkomlighet. Men jag behöver inte en öken eller ett öppet landskap, min hydda kommer att vara placerad mitt i smeten. Med den skillnaden att min blick på obestämd tid kommer att vara ställd emot himlen. En blick utan vidvinkelobjektiv, med en ärlig önskan om att jag ska få vara i fred.

Därför hatar jag mäninskor del 5.

Min Morbror


Min morbror var vad vi brukar benämna som ett ”sladdbarn”, 17 år yngre än min mor och 15 år yngre än min andra morbror växte han i realiteten upp som ett ensambarn. Vet inte om det därför var hans samling av mainstream VHS var så gedigen, faktum är att han alltid var extremt tidig med tekniska innovationer under inledningen av 80-talet. En ingrediens i hans komplexa personlighet som med stor sannolikhet bidrog till att jag som 5-åring upplevde honom som en jämnårig och tillika själsfrände. Hans ungkarlslya belägen på översta våningen i samma hus som mina morföräldrar i Malmös utkanter, var inbjudande och spännande. Där bjuds det på cineastisk bildning i form av James Bond (samtliga filmer), Rambo, Rocky, Burt Reynolds, Clint Eastwood och dylika höjdpunkter i 1900-talets filmhistoria. Min morbror och jag var lyckliga tillsammans, två jämlika män med ett stort intresse för film som enda egentliga gemensamma nämnare. Att han tog med sig flickor hem från Asien och lovade dem guld och gröna skogar bekom mig inte nämnvärt. Hans ofta usla ölsinne förändrade inte min respekt för honom. Hans inte allt för genomtänkt förslag att jag 8 år gammal tillsammans med min jämnåriga kusin skulle knulla i takt med han och den blivande frun från Manilla, rubbade förvisso på mitt förtroende för honom i några veckor kring årsskiftet 1985/86.

Men det faktum att han med hjälp av sin två videoapparater kunde kopiera alla filmer på topplistan i Rocents videobutik tycktes överbrygga alla hans små snedsteg. I efterhand känns det som om jag är osäker huruvida jag vegeterade på hans barnsliga läggning eller om det var vice versa. Det är dock på det hela taget oväsentligt för både historien och den aversion jag kommit att utveckla under årens lopp gentemot vad som trots allt är mitt eget kött och blod. Vår intima relation fick dock en avgörande vändning i slutet av 80-talet, att peka ut den utlösande faktorn är vanskligt. Men i efterhand ligger det nära till hands att anta att mitt nyvaknade intresse för böcker som erbjud mera litterära upplevelser än Gummi-Tarzan var början till slutet på vår relation. Mitt ytliga grävande i litteraturhistorien, innebar att jag föredrog att citera Mark Twain framför Roger Moore, något som tycktes slå en kil emellan mig och min allt annat än litteraturintresserade morbror. Vilket gav mig möjlighet att öppna mina naiva ögon för hans mindre fördelaktiga sidor, insikter som kom att utgöra grundfundamenten i mitt numera sunda, vackra och konstruktiva hat gentemot honom och hans gelikar. Trots hans uppenbara personlighetsstörning vill jag tro att det finns många troligtvis allt för många som idkar samma smaklösa intresse för intetsägande resor till andra världsdelar än Europa, som utan ironi bär jättelika halskedjor till verkade av 24 karat falskt guld. Män som närmar sig 50 och har Sylvester Stallone som husgud, män vars personlighet måste dissekeras utan hänsyn till klasstillhörighet och socialgrupp. Vanliga hederliga svennar som måste granskas med samma hårdhet som näringslivstopparna.
.

Att ge utryck för ett hat som ligger så pass nära mig emotionellt och dessutom är riktat emot kvarstående delar av min nästintill utplånade släkt är naturligtvis komplicerat, hantverkaren, världens sämsta pappa och tre gånger i veckan kvinnas vidare äventyr saknar egentlig betydelse för min del åtminstone känslomässigt. När det gäller min morbror är jag mer kluven, men det är just min rädsla och ambivalens som gör föraktet så vackert och omotståndligt då det skär mitt emellan livets två enda sanna känslor hat och kärlek. I ett mörkt landskap någonstans mellan dessa två till synes disparata känslor härskar cancer, död ouppfyllda löften, svek och dåligt samvete. Allt förkroppsligat av en 183 centimeter lång målare vars uppenbarelse påminner om Nils Yngvessons gråsosse Malmö snarare än den förorten till Köpenhamn staden idag strävar efter att bli. Ett Sverige vi inte vill veta om trots att det ockuperar större delen av vårt lands areal. Ett land både fult och innehållslöst dränerat på framtidstro, med dumhet och destruktiv ilska som bränsle. Allt det härbärgeras av enda mänsklig organism och allt tyder på att vi är besläktade med varandra. Därför känns det naturligt att mitt öppna brev till denna organism väljer sida men denna gång utan att förvirras av det naiva barnets förkastliga naivitet.

Vill minnas att du författade två öppna brev till din syster tillika min mor, det första öppnades av mig då en dum tonåring som sin lantliga fostran till trots redan passerat dig på alla tänkbara vis. Brevet genomsyrades av usel svenska, och präglades av en underton av missriktade demonisering av min mor och min styvfar. Mitt känsloregister var vid tidpunkten primitivt till sin uppbyggnad så min naturliga instinkt var att demolera ditt allt annat än fagra ansikte. Men kärleken till din mor, tillika min mormor hindrade mig ifrån att kommunicera på ditt och dina gelikars språk. I stället infekterade brevet relationen mellan våra familjer än mer. Min förlåtande natur och dumhet skapade en dröm där du hade bättrat dig, valt att gå vidare och försonats med min mor. Med ditt andra brev krossade du illusionen effektivt och skoningslöst. Att min mor hade en månad kvar att leva tycktes inte göra intryck på din efterblivna hjärna. Sorgen och mörkret som omgärda mig då hindrade mig ifrån att vida åtgärder, att replikera ditt brev. Har sedan dess försökt förstå ditt sätt att kommunicera, tänka och argumentera. De senaste årens vandringar i den svenska smutsen, en utmattande socialpornografisk resa har givit mig de rätta verktygen att replikera brevet jag aldrig läste. Just faktumet att ditt brev förblivit oläst är nyckeln till att kommunicera med din ras, att ignorera era åsikter och känslor är inte bara en nödvändighet utan en samhällelig plikt. Egoism och oförmågan att ge av dig själv har hela tiden präglat din resa genom ditt liv, tänker därför endast bemöda mig med att ge dig ett par rader av den antipati som jag känner inför din existens. Det blir det sista jag säger, det sista du får av min tid mina avslutande ord till dig och alla de miljoner män som delar dina intressen och din avgrundsdjupa egoism:

Din ryggradslösa hållning tycks agera i perfekt samklang med din miserabla personlighet, den accentuerar det mänskliga misslyckande som du är en produkt av. Dina smutsiga intressen har ockuperat din hjärna och inkapslat hela samhällskroppen i en ständigt pågående misär. Endast ren ondska kan producera en osmaklighet av den dignitet som ditt hem, där din falska guldkedja utgör en perfekt förgrund till de pråliga sovunierna som pryder den billiga bokhyllan i ekfaner. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om orsakerna till det hela, personlighetstörningen, uppväxten som bortskämt ensam barn. Dessvärre utgör dessa ingredienser ingen acceptabel ursäkt, möjligen kan omvärlden acceptera det som en förklaring. Men aldrig någonsin kommer vi att se det som en ursäkt. Enligt gängse bilogiska teorier är vi besläktade med varandra, jag väljer att ignorerar dessa teorier och förskjuta dig från mitt släktträd. Ett träd som tacka vare dina förkastliga tilltag genom åren allt mer kommit att likna en buske snarare än det bokträd det borde vara. Det är dags för mig att skriva min egen historia, en diktkonst som bekant författas av vinnarna. Min tanke är att det skall bli en pompös volym präglad av kärlek och framgång och där finns det ingen plats för dig.

Sommarlåt.

Tanken var att Year of Madness enbart skulle innehålla min text "Därför hatar jag mäninskor", denna vecka. Dock har sommarens låt (åtminstone för dansgolvet) anlänt, något som innebär att jag måste lägga in denna postning mellan avsnitt fyra och fem av "Därför hatar jag mäninskor". Kompakts speciher serie har kommit fram till nummer 36, och 12:an är återigen delad mellan två olika artister på denna ena sidan ger oss Mayer/Voigt somamrens låt i form av Transparenza. Början är trevande men sakta byggs en episk ljudmatta upp, vars kraft sätter hela min kropp i gungning och alla de mänskliga avarter som de senaste dagarna givits stort utrymme på den här bloggen känns vädligt långt borta. Min önskan alla inleder sin stundande helg med transparenza. Jag drömmer om hur somamrens anthem doftar loveparade 1993 när den både avslutar och inleder alla mina danskvällar sommaren 2006. Tack Michael Mayer och Reinhard Voigt ni har skänkt mig 6 minuter och 28 sekunder av ren och skär glädje. För det är jag er evigt tacksamma.

Även min personliga favorit Anja Schneider har släppt nytt, men det återkommer jag till så fort Year of Madness lagt sina litterära ambitioner på hyllan. Fram tills dess gör ni allt för att få höra transparenza.
P.S B-sidan på Speicher 36 står Davidovitch med sitt spår Cellophane för även det en bra låt.

Därför hatar jag mäninskor del 4.

Tre Gånger


Tre gånger i veckan säger du, varken mer eller mindre tre gånger varje vecka året runt vill du ha manslem. Inte mer men inte heller mindre, du vill dessutom att den ska behandla dig på ett smärtsamt vis då det är enda sättet att tillfredställa din monstruösa kropp. Du önskar dig en man i blåkläder med intellektuella intressen och ett attraktivt yttre men tycks ha problem med att finna detta på spraydate. Kanske är det din egen annons som är grunden till detta mysterium? Anser det vara av största vikt att monogamin sker på ett så korrekt vis som möjligt, erbjuder dig därför hjälp med annons som förhoppningsvis kan öka dina chanser att träffa den rätte. Möjligen är den en aning lång för att vara en kontaktannons, men det borde tjäna dina syften väl då det innebär en automatisk bortsållning av alla anti-intellektuella.





Hej,

Jag är en ensamstående kvinna som söker dig man som är redo att dunka på mig tre gånger i veckan med både hårdhet och finess. Du ska ha de blå kläderna på, gilla att läsa böcker, du ska dessutom vara snäll och gilla sport. Jag gillar ordning och struktur både på jobbet och i hemmet. Min lilla dotter går före allt annat så du får snällt finna dig i att vara nummer två, passar inte det så är det bara att till att ställa sig sist i kön. Jag är van vid att mina gubbar står i givakt och avskyr människor som ska problematiserar genom att ifrågasätta tagna beslut. Jag tror på den vanliga människan, hederliga vanliga svenssons. Har inget till övers för politiker, finansgubbar, akademiker och andra som tror att de är något. Politik är för mig ointressant, min filosofi är att ett land behöver en stark ledare vars order folket på golvet utför med hårt slit.

Personer som utreder och intellektualiserar det minsta lilla, har jag ingenting till övers för. Det viktiga är att det händer saker, mindre snack och mer hockey brukar jag säga till lilla gumman därhemma! Så om du mest gillar att babbla får du ta och rasta en annan kärring! Med mig är det raka puckar som gäller såväl framför tv som i sängkammaren.

Integritet är väldigt viktigt för mig, skulle aldrig kunna tänka mig att släppa in någon i mitt liv, när jag låser dörren om mig är det helig tid. Huset är mitt fort, där gumman och jag bullar upp med chips och läsk (till henne) redbull, vodka och cider (till mig). En perfekt fredag kväll innehåller alla de nämnda ingredienserna, kl. 20.00 prick slår vi på TV4. Då är det helig tid för mig och gumman och full fokusering, så då öppnar du bara käften för att fylla den med redbullen och vodkan som du och jag delar.

Vidare vill jag att du ger mig all din tid och att du bered att lyssna på när jag pratar ut om min gamla gubbe som jag var dum nog att släppa till med. Jag tror på det mänskliga samtalet vänner emellan inte att betala dyra pengar till någon mumbo-jumbo psykolog! Vem har råd med det förresten, i mitt och gummans fort är det ingen extravagans som gäller. Först räkningar sen mat på bordet efter det får vi se vart vi landar. Så om du inte fått känna på verkligheten tidigare så lär du få göra det om du väljer just mig.

En som har varit i verkligheten!

Därför hatar jag mäninskor del 3.

Världens Sämsta Pappa.


Dum men snäll tycks vara devisen som inte bara räddat dig från en omild men rättvis behandling från omvärlden, det är en kliché som öppnat dörrar som borde ha varit stängda för sådana som dig. Det tycks ha givit dig möjligheten att obehindrat sprida din förkastliga säd, förvisso i symbios med likasinnade, men likaväl är den skadlig för omvärlden. En sympati som givit dig oanade möjligheter, en patetisk ömkan för ditt skrala intellekt som även jag till en början delade med de andra. Att skaffa barn är i sig en märklig handling vars innebörd ständigt negligeras av den uttråkade mänskligheten. Vissa är enbart oförberedda andra direkt olämpliga att i klä sig rollen som förälder och vårdnadshavare. Du symboliserar bättre än någon annan olämpligheten. Uppväxt i en miljö där släktband inte ses som ett hinder för äktenskapet borde du ha stannat vid din hem-pc, druckit läsk, blivit världsmästare i Counter Strike och skaffat dig en enorm tandläkare räkning. Men tristessen i kombination med den makalösa dumheten drev dig till att trygga framtiden för dina usla gener. Din okunskap om människans inre hindrade dig att se personen i de prydnadssaker du skaffade. Små varelser som du trodde var något alla skulle ha, din vilja att ge dem förutsättningar för ett vackert och rikt liv var obefintlig. Din själ tycks vara så befriad från innehåll att deras behov för dig är osynliga, något som inte kan ursäktas med att din genuppsättning har fler likheter med jätten glufs-glufs än vad den har med homo sapiens.

Ditt Oengagemang i omvärlden gör i kombination med din totala oförmåga att begripliggöra ting som ter sig en aning mer komplexa än en text på Arlas mjölkpaket, gör dig direkt olämplig att agera i den så kallade vuxenvärlden. Trots dessa uppenbara handikapp tycks du i stället diktera villkoren i denna värld. Du vägrar betala underhåll till dina barn av en anledning så dum att den ej går att presentera i skrift, du lämnar din familj för att du inges av en känsla att det skall pratas om saker som inte är till din fördel. Trots din uppenbara och totala brist på empati, talar du ständigt om att det är din tur att vara lycklig.

Du kan inte ens begripa ordet lycklig, en varelse av din ras kan inte dissekera dess innebörd och se ordets komplexa strukturer. Min önskan är därför att du förses med munkavle eftersom det skulle bespara alla invånare i den vackra världen, berättelser från din smutsiga och bestialiska värld. Att du öppnade ditt taktlösa hjärta för oss, besparade oss från dina teorier om vattnets fryspunkt, att vi slapp din öppenhet om måndagens runkorgier. Om tystnaden i våra dialoger ändå kunde påminna om The Office vore jag beredd att omfamna dig och göra dig till hela Sveriges Gareth. Men din tystnad är intetsägande och i total avsaknad av finess så du skulle troligtvis inte ens duga som en Oneliner på Fredriksdalsteatern. Det faktum att du som infödd svensk inte ens kan uttala ordet barnen korrekt är inte ens roligt på ett ironiskt vis utan bara hemskt, att det dessutom klär dig gör det hela än mer miserabelt.

Din totala nonchalans inför dina illdåd må vara grundad i din surrealistiska dumhet, men den ursäktar på intet vis, den förlåter inte ens. Har försökt hålla min vakande hand över dig, skydda dig ha överseende. Men du och jag har ställts inför ett avgörande där en av oss måste offras. Då den dåliga smaken tenderar att segra i den fascistregim vars tak du och jag delat, tyder allt på att det är jag som kommer att ledas till altaret. Men innan min snara dras åt och våra vägar skiljs vill jag en sista gång viska i ditt öra de sista ord vi kommer att utbyta: Det är min tur att vara lycklig nu.

Därför hatar jag mäninskor del 2.

Hantverkare.


Sedan barndomen har jag haft ett komplext förhållande till hantverkare, utåt sett var vi av samma ras och ofta av samma kön. Kanske var det faktum att vi båda hade kukar som gjorde att de ville bjuda in mig i sin värld? För trots att deras kukar med all sannolikhet var både grövre och större än min lilla pojksnopp, verkade de tro att deras kuk var tätt hopslingrade med min ännu inte färdigutvecklade pojksnopp. Kanske var det så trivialt att en liten köttstump placerad mellan mina ben gjorde mig till en motvillig gäst i deras barbariska värld. Det existerar inget charmigt, beundransvärt eller vackert med denna samhällsgrupp. Det har aldrig existerat något hedervärt, aldrig funnits några ideal, endast förtryck och hänsynslöshet gentemot alla som inte är en del av gemenskapen.

I hantverkarens huvud existerar endast ett fåtal ting, att sluta tidigt, porr, öl, sport samt att förtrycka alla de kukbärare som inte kan byta proppar, skruva, måla etc. Att denna muterade form av mänskligheten, de senaste åren har klättrat uppåt i samhällshierarkin på grund av diverse usla inredningsprogram visar endast att de flesta människor i likhet med hantverkaren endast är intresserade av sitt eget könsorgan, förnedra andra människor samt att bli berusad. Det i kombination med en grotesk dumhet har givit hantverkaren en helt oacceptabelt stark ställning i samhället. Kanal 5 stylade snickare, är endast deras täckmantlar som garanterar dem goodwill och samhällstatus. En lika vidrig som effektiv täckmantel, som med stor sannolikhet kommer att konserverar den barockt höga samhällsposition som hantverkarna på ett kriminellt maner tillförskansat sig.

9 år gammal var jag, när en av dessa så respekterade hantverkare berövad mig på något som för alltid var tänkt att få vara i fred. Till en början verkade han inte var som de andra, han kunde både läsa och skriva förvisso hjälpligt men i jämförelse med övriga medlemmar av denna välbetalda yrkeskår framstod han som en intellektuell gigant. Kanske var det därför jag vågade mig närma honom, en kombination av förbarmande och nyfikenhet inför hans livslånga utanförskap i det mest barbariska av skrån. Ont anande låt jag mig förföras av hans simpla trick med hammaren, små konster som han faktiskt var kapabel att förklara med hjälp av sin ringa men ändock existerande verbala förmåga. Föga anade jag att han ledde in mig på en stig där han dikterade villkoren, ett forum där han kände spelreglerna bättre än någon annan. Den mörka och destruktiva sidan av den lilla människan behärskade han bättre än de flesta.

Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. Jag skall dock inte förneka att övergreppet innebar att den lilla pojken under många år bar på en osund respekt inför våldtäktsmannen och hans gelikar. En respekt som bakband mig såväl intellektuellt som fysiskt och som var den direkta anledning till det svek jag begick emot mänskligheten när jag inte hindrade hantverkarens vandring uppåt på samhällstegen. Han lekte inte bara på ett ytterst brutalt vis med min mulliga pojkkropp den där eftermiddagen i maj 1986, han lekte med hela samhällskroppen, rubbades dess balans och förvred dess ideal.

Därför hatar jag mäninskor.

Year of Madness kommer under den närmaste veckan att anta en lite annorlunda form. Med start i kväll kommer jag att lägga ut en text jag skrivit, vill gärna kalla den för en pamflett. Den har fått namnet "Därför hatar jag mäninskor", och jag är faktiskt ganska tillfredställd över resultatet. Med tanke på formen som en blogg utgör kommer texten läggas ut i olika delar varann dag/kväll. Den korta pamfletten kommer här att presenteras i sex delar. Hoppas den ger någon slags upplevelse.


Därför hatar jag människor.

Av: Martin Cöster


Allt oftare kommer jag på mig själv med att hata människor, mitt eget släkte ursprunget som vår civilisation stödjer sig emot är föremålet för mitt stundtals okontrollerbara hat. Jag har varken blivit dumpad eller fått sparken, jag har inte blivit utpekad som pedofil och jag var inte mobbad som barn. När jag pratar om att hata mänskligheten syftar jag inte på det ogenomtänkta destruktiva hatet som ofta riktas emot världens makthavare. Mitt hat har varit belagt med skam och har på intet vis varit möjligt att basunera ut på gator och torg. Dess näring har varit vardagen och dess ursprung mitt eget liv. En avsky som aldrig har varit svältfödd och som konstant skymt bilden av det vackra och smakfulla livet.

Jag hatar den vanliga lilla människan, men mitt hat är vackert. Att hata någon är så mycket större och mer krävande än att älska någon. Det har tagit mig år av träning, självförnekelse och insikt. Argumenten har slipats, ställningstaganden har stöpts om, ångesten har stundtals varit monumental. Jag har hela tiden verkat i skugglandskapet mellan det döda och det levande med en enorm diskretion, ständigt påpassade och livrädd för att någon liten människa skall se mina innersta tankar. Rädslan att blotta mitt inre har varit ett handikapp i paritet med Downs syndrom och jag har upplevt mitt inre som något fult och icke-tilltalande. Men mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker har givit mig insikt och visdom.

Nu vet jag att mitt hat är vackert, det besitter en tidlös skönhet som är väl förankrad i historien, praktiska studier kombinerat med teoretiska nydanade upptäckter har fått mig att förstå att all briljans har sitt ursprung i det vackra och furiösa hatet. Kärleken till livet är sprungen ur hatet till detsamma, en insikt vars skönhet fick mig att samla mod till att förklara och redogöra för mitt hat. Någon programförklaring avser jag inte att nedteckna, med hjälp av några få berättelser, där anekdoten är korsbefruktad med fakta vill jag för omvärlden visa de belägg jag har för mitt hat. Berättelser som är befriade från genusperspektiv, klasskamp, kulturellt kapital och skattesänkningar.

Min avsikt är att blotta de dimridåer som allt för länge fördunklat vår syn, trivialiteter såsom mp3-hits, korkade skribenter, hem och skola, förljugna politiker etc. Har styrt våra ögon åt andra håll och fråntagit oss tolkningsföreträdet till det vi en gång benämnde som Lort-Sverige. Av lorten finns idag inget kvar, men väl fascism, bestialitet och själslig nekrofili. Ett mörker värdigt David Lynch, men utan dennes finess och intelligens, ett mörker vars ondska inte ens The Knife kan tonsätta. Ett mörker jag välkomnar och fruktar på samma gång, då jag vet att det rör sig om en kamp jag omöjligen kan gå segrande ur.

Luciano

Gör inte bara mästerlig minimalistisk techno och underbara remixar som den på Teen Angst, han är även en strålande dj (http://lucien-n-luciano.com/). Just nu är han aktuell med Sci.Fi.Hi.Fi. Volume 2
Förra året var det Ewan Pearson som mästerligt mixade Sci.Fi.Hi.Fi. Volume 1, men frågan är om inte Lucianos bidrag är ännu bättre. Ur en svensk synvinkel är det glädjande att både Adam Beyer och John Dahlbäck (med sitt alias Huggotron) finns med bland de 21 låtar som Luciano flätar i hop till en smärtsamt vacker och minimalistisk mix. Sci.Fi.Hi.Fi Volume 2 har funnits utan sedan 17 april och givit mig enorm musikalisk tillfredställelse, om ni lyckats missa den skaffa den tex via http://www.somarecords.com/music/soma_cd46/. Låt er sedan hänföras av Lucianos sensuella mixande.

Måndag

Egentligen är det väl en dag då jag inte borde blogga, då nya intryck ej hunnit lycktas fästa sig i min hjärna och nya upptäcker ännu ligger i framtiden. Med andra ord är det lämpligt att en dag som denna lyfta fram ett album som jag ständigt återkommit till de senaste veckorna. SCSI-9 nya album Line of Nine är ett strålande album som tack vare Anton Kubikov & Maxim Milutenko speciella sound ger en albumkänsla, något som är relativt ovanligt idag. Men i stället för att lyssna på mig tycker jag att ni skall ta och införskaffa albumet själv till exempel via www.kompakt-net.de, tror inte att de med en förkärlek för det elektroniska kommer att bli besvikna. Besök även http://www.scsi-9.com/

För övrigt intressant att Lars Berges kröninka i dagens svd (fortfarande min morgontidning) http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12593868.asp, bara är en kortare version av hans artikel i förra numret av BON. Men det är som så mycket annat ren kuriosa.

Jonas Bering

Vill ogärna framstå som en gudie i klubbdjunglen (hemskt ord)men nu står vi återigen inför en diger klubbhelg i Stockholm. Vill därför slå ett slag för kompakt living i kväll på Marie Laveau, som får besök av ingen mindre än Jonas Bering. En man som åtminstone förgyllt mitt liv och chanserna att det blir introvert och nördigt på ML i kväll får anses som relativt goda, med andra ord helt underbart. Vill du ha glitter och röj, gå då till Munchenbryggeriet i morgon kväll och lek att det är 2003, inte helt fel det heller å andra sidan. Men i mina ögon så är Bering det stora namnet denna helg, trots bokningen av Kowalski på lördag (Paradise).

Mer självömkan.

Veckans tema har varit patetisk självömkan, ett ämne som ligger mig varmt om hjärta avser därför att forsätta på den inslagna vägen åtminstone tills i morgon då det vankas helg. Besökte idag arbetsförmedlingen (obligatorisk närvaro) först fick jag genomlida en gruppinformation där den hårt make-upade damen talade till oss som om vi vore barn. Efter värdefull information såsom adressen till arbetsförmdelingens hemsida (www.ams.se) samt upplysningen att även arbetslösa kan bli sjuka stundade indviduella handledning. Dock med en liten vänta för min del närmare bestämt 1.5 timmar i den lokala arbetsförmedlingens mottagningsrum. Mest intressant var att de tycktes ha anlitat Roy Andersson som inredningsarkitekt, samt all den begåvade litteraturen som erbjöds, författad på valfri arbetmarkandsutbildning.

Den indviduella handledningen visade sig vara något mer avancerad och bjöd förutom inblickar i handledarens egen karriär, på riktiga guldtips som att jag inte behöver skriva in hela sökord på internet. Har inte riktigt bestämt mig ännu hurvida jag skall ta med dessa nyförvärvade kunskaper i mitt CV eller ej. Men om vi beaktar allvaret i sitiuationen en kort ögonblick så inser jag att om äkta begåvning eller åtminstone underlag för att framstå som ett exemplar av en vackrare ras. Om detta existerade hade jag förmodligen sluppit beundra Roy Anderssons kvaliteer som arkitekt. Vill därför sätta punkt för ett av de längre och mer älskade kapitlen i mitt liv med denna postning. Ingen mer självömkan för min del såldes, men först vill jag avsluta med att travstera en före detta kollega vars föräldrar kombinerade ett lyckligt äktenskap med ett dito syskonskap. "Det är min tur att vara lycklig nu". Nedan följer dagens roligaste text, som vanligt inte författad av mig:

Lämpliga egenskaper


-Du drivs av en stark önskan att stödja människor att växa och utvecklas.
-Du är drivande, lösningsinriktad och kreativ.
-Du är bra på att planera och ligga steget före.
-Du är utåtriktad och har god social förmåga.
-Du tar stort ansvar och agerar som en god förebild.
-Du trivs med att ständigt få nya utmaningar.
-Du ställer höga krav på dig själv när det gäller att agera professionellt och tycker också om att andra förväntar sig mycket av dig.
-Du är intresserad av både yrkesmässig och personlig utveckling som t.ex. mental och fysisk träning.
-Du tycker om att ge god service till kunder och engagerar dig i att få hela organisationen att känna likadant.
-Du har en hälsoinriktad livsstil.

P.S Robag Whrumes remix av Adolf Noise (aka Stefan Kozalla, aka DJ Koze) Bume strahlen stress aus är riktigt trevlig tycker jag. Vidare så har Ewan Pearson strålande låttips som alltid.

Mer som en riktigt bloggare

Överskriften innebär inte att jag har planer på att börja ta betalt för mina alster, utan jag noterat en tendens till ett mer personligt innehåll på denna blogg. Texterna verkar färdas i en riktning som jag varken kan kontrollera till fullo eller riktigt stå för. Med det sista avser jag att min tanke inte är att vara en kille som anser att hans eget liv är så pass intressant och betydelsefullt att han önskar alla en del av det. Tvärtom är det inte alls min stil, men den senaste tidens tendens till svårmod har fått mig att söka, vilket ofta innebär att jag använder mig av sök funktionen i windows xp. Fann då en text vi kan kalla 27 år, som skrevs för ganska exakt två år sedan. Vad som bekymrar mig är att väldigt få landvinnigar har gjorts sedan texten författades. Jakten på att göra avtryck tycks oförtrutet gå vidare. Vi kan dock inte utesluta att det är tristess som tvingar fram den i mitt tycke något tvångsmässigt självömkande texten att göra ett återintåg i mitt liv.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal, en oskuld på bilsemester i det pommes frites älskande Belgien med sina föräldrar. Jag tittade nyfiket på hororna i Amsterdam, jag svettades i Alsace när jag försökte ta en konstnärlig bild med min första kamera, men trots att kameran var en gammal fin Yasicha från 70-talet blev bilden skit. Vi lyssnade på Simon och Garfunkel i bilen, det var 39 grader varmt i Moseldalen den dagen mina föräldrar grälade och jag skämdes. På hösten skulle jag börja i åttonde klass och trots att jag åtnjöt en stor respekt från mina jämnåriga kände jag mig ensam, min narcissism var otillfredsställd jag var en 14 år gammal oskuld. Jag tog ett beslut under den semestern att jag skulle bli cool.

Att bli cool i en liten skånsk by befolkad av inavel är ungefär lika svårt som att besegra en hund i trivial pursuit. Säg fitta ett par gånger om dagen, inhandla ett par rullar med Grov snus och frekventera den lokala pizzerian varje kväll så är du cool. Jag vill vara en ekvilibrist som i mina ena hand höll hårt om de inavlade idealen, och i den andra handen höll lika hårt om det intellektuella. Jag utmanade min omgivning med min dualism, dum och naiv som jag var betrodde jag mig själv med att kunna hantera dessa diametralt skilda personer. Mitt misslyckande var monumentalt och samtidigt oerhört smärtsamt, någonstans på en landsväg i Moseldalen tappade jag livets kärna äktheten, eller var det horan i Amsterdam som med sin tomma själlösa blick tog min oskuld?

Tretton år sedan, om ni frågar mig vad som hänt sedan dess kommer jag ge er en mängd historier roliga, sorgliga, vackra och osmakliga. Men om ni frågar mig vad som hände kommer jag att rycka på axlarna och berätta om en hjärna som likt en viktlös astronaut svävat fritt i relation till min fysiska kropp. Eftersom ni hängivit era döda själar åt urusla svenska deckare skrivna av pedofiler och tjockisar, kommer ni sätta åt mig hårt. Ni kommer då att notera hur min blick börjar flacka, mitt tal blir osammanhängande, fortfarande ältandes mina anekdoter från barndomen.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Sexton av dessa tjugosju år har tillbringats i skolvärlden, två år har sammanlagts vigts åt de äldre och tre månader åt de kriminella, de övriga nio åren åt andra institutioner som dagis och militären. Under dessa år har mitt intellekt dränerats på sin vitalitet, utarmats på sin kraft och raderats ur i historieböckerna. Anekdoterna är glömda, min familj fråntagna sina liv, det enda som påminner mig om flydda tider är snusdosan som liggandes på nattduskbordet hånler emot mig varje morgon min värkande kropp kravlar sig upp ur sängen. Min hjärna svävar i en bana kring jorden, sökandes efter sin ägare, han vill inte acceptera mitt beslut, han vill inte skriva under skillsmässopapprerna. Jag önskar honom uppriktig lycka och välgång, hoppas att han finner en ny värd som vill åldras med Hennig Mankell och radhus. En värd som är villiga att spela rollen som en av historiens skuggfigurer.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Hoppfull, rädd med en vidöppen själ, jag trodde mig segla på en framgångsvåg. Med ena foten i den skånska myllan och den andra fritt svävande i ett universum av möjligheter trodde jag aldrig att det skulle sluta här. På mammas gata där idéer fötts, trender skapats möter jag sanningen, han befriar mig från min barndoms naiva illusioner. Hans knytnäve trasar sönder mina revben, med en våldsam kraft pressar den sig igenom min kropp och slungar mig ut på en resa. Som om jag vore Uncle Scrogge visar han mig min framtid, som är tom, själlös och befriad från mänsklig värme och kärlek. Jag är en i mängden jag finns men syns inte, jag är konform trött och fullständigt värdelös.

Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Om trettio år ska jag dö, bortglömd och saknad av få, min död kommer att vara en befrielse från det innehållslösa liv jag förpestat min värd med. Om trettio år kommer jag befrias från mardrömmen men jag kommer aldrig få veta om det var i Amsterdam eller Moseldalen som jag tappade livets kärna. Kommer aldrig få veta om det var horan eller vinodlaren som bestal mig på min enda ägodel.

bra musikjournalistik

Är som bekant inte det enklast att skapa, är personligen lite indoktrinerad av den svenska musikjournalstiken de senaste åren. Vill därför ta tillfället i akt och rekommndera två trevliga texter jag läst de senaste veckorna. De har som bekant skrivits en hel del om Unais utmärkta skiva "A Love Moderne" en av de mer intressanta texterna i ämnet är http://www.nytimes.com/2006/04/20/arts/music/20sann.html?ex=1146801600&en=85bf0bd27a6b58df&ei=5070.
En liten mer personlig musiktext, som jag är lite svag för fann jag på stylusmagazines hemsida http://www.stylusmagazine.com/articles/soulseeking/learning-to-love-the-sin.htm
På ett mer personligt plan upplever jag en växande ångest inom mig själv vad denna beror på hoppas jag återkomma till.

Skitsnack

Rubriken hänvisar till mig själv och ingen annan, och det syftar på inlägget som just nu snickras fram på min dator. Jag har noterat att det på sistone diskuterats en hel del om DN på Stans bristande kvalite, känns lite sent det har väl varit ett problem i många år. Dock gläder disskussion mig, min personliga rekomendation till DN är att följa detta exempel: http://news.independent.co.uk/media/article361165.ece. Ett tidningen som riktar sig till barn, större delen av personalen kan behållas det krävs bara lite omskolning i deras sätt att angripa populärkulturen. Sen värvar de över trumfkortet Frida Boisen från gratisblaskan City, mediavärldens egen Carola. Matspalten kan delas mellan Tina Nordström och Peter Wahlbeck eftersom det skulle ge tidningen en spännande dynamik.

Ring P1 är som bekant oftast intressant, idag pratades det en hel del om politikers höga löner och en demonstration skall tydligen hållas idag i Göteborg (var annars). Plöstligt känns inslagen med "Weiron i ottan" i nittiotals-klassikern Nilecity åter aktuella. På ett mer personligt plan så får alla jobbannonser som tex tuff ekonom sökes mig att förstå varför egen företagandet är så attraktivt. Vem vill jobba med Weiron?

Helgambivalens.

Helgen är nyckfull tid, för de flesta innebär det förväntningar av vitt skilda slag, stress, njutning, misslyckande etc. Allt tillsammans utgör en allt för ofta misslyckad helgdrink, ett misslyckande som ofta går att härleda till våra högt ställda förväntningar. Tidningar gör sitt till för att hetsa upp stämmningen med en aldrig sinande uppsjö av bilagor, trevlig läsning om fenomenet fann jag i NY Times http://www.nytimes.com/2006/04/28/arts/28essa.html?_r=1&th&emc=th&oref=slogin. I likhet med många andra vet jag inte riktigt hur denna helg skall utformas, då jag lämnat studentliv bakom mig är inte längre valborgshelgen av någon betydelse för mig, gillade inte ens den när jag var en naiv student i Uppsala. Dessutom är jag arbetslös eller som jag föredrar att se det arbetsökande, något som begränsar mina rättigheter till helgens förlustelser, åtminstone i allmänhetens ögon.

Känslan av tillkortakommande agerar som ett effektivt bålverk gentemot euforin. Känslan av att jag stagnerat på allt för många plan hindar lyckoruset ifrån att ta över min kropp. Avundsjukan gentemot alla de enreprenörer, kreatörer, konstnärer och skribenter som verkligen lyckats blockerar min egen kreativitet och hindrar därmed mig ifrån att fira min egen storhet. Men allt detta är bara ett bisarrt förlustande i min egen person och borde om vi beaktar bloggens beskrivning inte hör hemma här. Eller är det dags för en revidering av min målsättning? Revisionism tycks ju vara inne.

TV

Nej, jag tänker inte börja blogga om tv, det görs redan av så många svenskspråkiga bloggare, dessutom gör de det hela på ett ytterst intierat vis, dessutom ofta välskrivet. De mest kända exemplet är Kjell Hägglunds blogg Weird Science http://www.weirdscience.se/. Men i likhet med de andra bloggarna i ämnet, som jag stött på behandlar den främst icke-svenska produktioner, väldigt naturligt idagens samhälle när din nationstillhörighet inte längre utgör ett hinder för din konsumtion (även om det ofta leder till en vilja att lämna landet, något som Andres Lokko redogjorde för tidgare detta år i SVD innan han lämnade Stockholm för London). Personligen har jag dock svårt även om jag i likhet med flesta inom mitt fält mestadels konsumera produktioner som är utom-svenska, att upphöra att förvånas över undermåligheten hos svenskproducerad tv (gäller även film). Om vi bortser från vissa dokumentärer har det i mitt tycke inte gjorts något nyskapande med konstnärliga visoner de senaste åren, spung möjligtvis undantaget.

Som ung tonåring fascinerades jag av Killinggängets produktioner under det tidga 90-talet, och för all del allt som de producerat därefter. Trodde dock att deras kreativitet skulle smitta av sig och inspirera unga tv-mäninskor. I stället ser jag en utveckling som går emot det motsatta. Snarare ser jag en tillbakagång präglad av ängsla och feghet, helt befriad från visoner och experimentlusta. Visst vi saknar en brutalrealistisk tradtion inom svensk public service. Som snarare har utmärkt sig med reportage där en idealistisk reporter från Stockholm åker ut i skogen och träffar en tant eller farbror, unik såväl till sin karaktär och vad det gäller häsla. Sedan får denne person representera den s.k "lilla mäninskan". Men även om vi bortser i från vår tradition av okreativ präktighet är det ändå märkligt vad usel all svensk tv är i dag. Om någon har funnit ett mer intierat svar på denna fråga, så var vänlig att höra av er till mig.

Äldre personligheter som i viss mån berört tv-och filmvärlden som tex Carl Johan De Geer, känns märkligt nog mer vitala och absolut mer nyskapande än dagens tv-makare. Även om det inte är samma medium så kan jag inte låta bli att notera att Carl Johan De Geers foton som ställs ut på Moderna Museumet för tillfället, känns väldigt mycket fräschare än allt SVT producerar idag. Kanske dags att reprisera Tårtan igen?

Nu tror jag inte vi kommer att få se någon förändring, vilket faktiskt inte gör något i dessa tider, när nationsgränserna inte begränsar din konsumtion längre. Synd bara när alla flyttat till de mer attraktiva städerna ute i vida världen. Kan dock inte motså att leka med tanken på att SVT anställer Lukas Moodyson som ansvarig för dramasektionen. Ni kan tycka vad ni vill om denne man, men han tycks alltid gå den väg han själv önskar och hans personlighet tycks vara precis vad vår statstelevision behöver. Om han skulle vilja jobba där eller inte, det är en helt annan sak.

Helgdans

Om du är intresserad av klubbliv och bor i huvudstaden rekommnderas naturligtvis Go Bang som bjudit in Ame på lördag http://www.sonarkollektiv.com/artists/%C2me/. För tillfället aktiella med: Henrik Schwarz/Âme/Dixon - Where We At EP: Eftersom själskryt ligger mig varmt om hjärtat tänkte jag nedan dela med mig av en recension gjord av min på sidan labyrint där jag hösten 2004 recenserade deras självbetitlade debutalbum, recension går även att läsa här: http://www.labyrint.nu/text.asp?id=3865

Ungefär en gång i veckan hittar jag någon ny bra tysk artist eller grupp, om det är från Kompakt, B-pitch Control eller Sonar Kollektiv spelar liksom ingen roll. Kompakt och B-pitch Control är de hippa just nu men denna recension avhandlar Âmes självbetitlade album som ges ut på Sonar Kollektiv.

Âme består av två killar från Kassel, Kristian Beyer och Frank Wiedemann, båda födda 1973. Kristian Beyer säger sig vara influerad av både Detroit- och New York-housen, han nämner i en presentation på Sonar Kollektivs hemsida artister som Moodyman, Carl Craig och Metro Area. Frank Wiederman verkar däremot ha hämtat sin inspiration från den europeiska scenen, då han bland annat nämner Jazzanova, och Chateau Flight som sina förebilder. Inspirationskällor som märks och som på skivan leder fram till intressanta möten mellan den amerikanska housetraditionen och den europeiska scenens dito . Som lyssnare befinner du dig den ena stunden i en taxi någonstans i Paris, för att nästa sekund stå och sippa drinkar på någon av de hippaste klubbarna i New York.

Det var länge sedan jag hörde ett så genomarbetat och vitalt deephousealbum, att Âme funnit sin hemvist på just Sonar Kollektiv är ingen överraskning då de kompletterar bolagets gedigna urval av artister på ett ypperligt vis. De är länken emellan Siriusmo och Forss, med både sväng och minimalism på sitt visitkort. Nu hoppas jag få höra deras Metro Area-influerade Sarari eller någon annan av albumets mer dansanta låtar på klubbarna i Stockholm i vinter.

SCB

Att Statistiska Centralbyrån är fantastisk torde vara oemotsagt, som liten tjock pojke älskade jag att lära mig folkmängden i Sveriges olika kommuner, då med faktakalendern som bibel. har nu med hjälp av http://www.scb.se/default____30.asp beslutat mig för att återuppta detta något märkliga intresse. Ser verkligen fram emot att återigen kunna triumfera med att känna till invånareantalet i Bengtfors igen. Vill även tacka min granne som väckte mig genom att vråla "Jävla skitdag!" i trapphuset. Utan den väckning hade jag aldrig insett att det var dags att åter ta upp min gamla hobby.

Idrottsdebatt.

Personligen gläder ditt mig att den annars så omhuldade idrottsrörelsen på sistone om än trevande börjat utsättas för vad som kan liknas för en kritisk granskning i senaste numret av magasinet Arena http://www.arenagruppen.se/ag5/start.asp kan vi läsa en intressant artikel av kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö och Claudio M Tamburrini om idrotten och dess genussyn. Eller snarare ställs frågan om varför män och kvinnor inte tävlar tillsammans på sin spets. I andra artiklar tas även det hetroidealet som råder inom idrottsrörelsen upp. Ett ideal som har diskuteras realtivt flitigt de senaste dagarna framför allt i alla sportfantikers husorgan aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,814741,00.html.

Det apropå den enligt utövare rådande nolltoleransen gentemot homosexuella inom idrottsrörelsen. Vill därför påminna om Justin Fashanu ni kan läsa en summering av hans karriär här http://en.wikipedia.org/wiki/Justin_Fashanu (väljer att hedra honom med en bild ovan)En man som verkligen fick lida för att han var homosexuell och duktigt i fotboll, detta dessutom i England, där omklädningsrumsjargongen verkar vara ännu värre än i lilla Sverige. Att sedan tv 4-programmet drevet gjorde ett inslag om elitsatsning bland barn, låter jag var okommenterat något som för övrigt gäller hela det programmet.
Till sist en fråga, när ska P3 säljas ut och få agera reklamkanal tillsammans med radio rix och övriga, fast då på lika villkor?

Lyssnar på: Triple R Friends are silence,

Nostalgi.

Efter att ha varit utan tillgång till internet med allt vad det innebär går jag emot ljusare tider i flera bemärkelser idag då min Internetleverantörs eminente tekniker löste mina problem tidgare idag. Att mitt Internetbehov liknar det behov heroinisten har av sitt heroin var inget nytt för mig, men det var lika obehagligt som vanligt. En sida av det hela är att jag varit utelämnade till min morgontidning som främsta nyhetskälla de två senaste veckorna, i morse kunde jag såldes läsa följande krönika http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_12459259.asp. Där Erika Hallhagen raljerar om nostalgi som om det vore något som utmärkte 70-talisterna, en ståndpunkt som varit comme il faut sedan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gav ut sin bok "Två nötcreme och en moviebox" 2003. Deras humor byggde då i stort sett enbart på 80-tals referenser.

Se i stället deras utmärkta intervjuprogram på Kanal 5, bäst just nu när det gäller svenskproducerad tv. Nostalgi är något som utmärker alla människor, det enda speciella med 70-talisterna torde väl vara att de gick in i informationsåldern som nästan vuxna, och kunde därför nästan lära sig dess fulla potential. Nostalgi är inte bara ett tecken på som det hävdats på många håll en vägran att växa upp. Snarare är det ett tecken på att du sociologiskt sett börjar bli gammal och inte är intresserad av att nya saker längre, att du sedan ursäktar det med att du är nostalgisk, ja det är väl upp till dig själv men hävda inte att det beror på att du inte vill växa upp. Att de säljs kommersiella produkter som blidkar en generations nostalgi, det är väl knappast något nytt det heller.

Nostalgi.

Efter att ha varit utan tillgång till internet med allt vad det innebär går jag emot ljusare tider i flera bemärkelser idag då min Internetleverantörs eminente tekniker löste mina problem tidgare idag. Att mitt Internetbehov liknar det behov heroinisten har av sitt heroin var inget nytt för mig, men det var lika obehagligt som vanligt. En sida av det hela är att jag varit utelämnade till min morgontidning som främsta nyhetskälla de två senaste veckorna, i morse kunde jag såldes läsa följande krönika http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_12459259.asp. Där Erika Hallhagen raljerar om nostalgi som om det vore något som utmärkte 70-talisterna, en ståndpunkt som varit comme il faut sedan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gav ut sin bok "Två nötcreme och en moviebox" 2003. Deras humor byggde då i stort sett enbart på 80-tals referenser.

Se i stället deras utmärkta intervjuprogram på Kanal 5, bäst just nu när det gäller svenskproducerad tv. Nostalgi är något som utmärker alla människor, det enda speciella med 70-talisterna torde väl vara att de gick in i informationsåldern som nästan vuxna, och kunde därför nästan lära sig dess fulla potential. Nostalgi är väl inte bara ett tecken på som det hävdats på många håll en vägran att växa upp. Snarare är det ett tecken på att du sociologiskt sett börjar bli gammal och inte är intresserad av att nya saker längre, att du sedan ursäktar det med att du är nostalgisk, ja det är väl upp till dig själv men hävda inte att det beror på att du inte vill växa upp. Att de säljs kommersiella produkter som blidkar en generations nostalgi, det är väl knappast något nytt det heller.

Magisk Tv.

Har personligen så länge jag kan minnas alltid ansett dokumentär genre var den ädlaste av tv/film formen. När dokumentären träffar rätt är den fantastisk, då den skildrar vår samtid och verklighet på ett oöverträffat vis. Du bör egentligen aldrig kommentera en dokumnetär då den oftast talar för sig själv. Alla ni som såg "Sherriffen i Ryd" (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2300&lid=puff_570751&lpos=lasMer) i går på SVT, vet vad jag talar om. Den beskrev ett Sverige utanför den urbana miljön (en ganska stor del av sverige mao) där längtan efter det gamla samhället sätter agendan. Vi fick följa Ryds envåldshärskare Kjell som tagit saken i egna händer och bildat en skyddskommitte. Minnen av Clas Rizell och Lasse Frids dokumentär är fortfarande alldels för färska för några mer initierade kommentarer så jag ber att få återkomma i ämnet. Men den framkallade en en hel del traumatiska minnen från min barndom, och stärkte min ide om att mäninskan är en av de få saker i vår samtid som aldrig utvecklas.

Skada

I går såg jag äntligen Good Night and Good Luck, en alldels utmärkt film. I en av rollerna fann jag till min stora glädje Ray Wise, glädje därför jag som gammal twin peaks och david lynch entusiast känner honom som Leland Palmer. Hans rollkaraktär i Good Night and Good Luck var deprimerad efter en skilsmässa och minspelet kändes igen från Twin peaks. När han i filmens senare del tog sitt liv, började jag hejdlöst att gråta inte på grund av hans rollkaraktärs tragiska självmord utanför att det vara Leland som dog. Ett relativt stört beetende och troligtvis ett bevis på att jag bör ta mig ut i samhället idag och se vanliga mäninskor inte personer på filmduken eller på www.imdb.com.

Lyssnar på: DJ Koze: remixen på Grandmotha
Arthur Russel: First Thought Best Thought
SCSI 9 fullängdare The Line of nine.
Matthew Dear Fabric 27
samt en massa techno-tolvor som jag behåller för mig själv.

Anekdot.

Ankedoten har en något felaktig status som enbart underhållande, nästinill flåshurtig. Personligen anser jag anekdoten vara ett utmärkt redskap som berättelseform men den fugerar även utmärkt när du vill belysa samtidsfenomen (naturligtvis även dåtidsfenomen). För er som mot bättre vetande läst inlägg på denna blogg är det inte ett obekant faktum att jag stundtals hyser ett visst agg gentemot vår samtid. Vill belysa det så kallad agg med en vacker anekdot från min tonårstid.

Kan inte minnas exakt datum men troligtvis var det senare delen av höstterminen 1991, vilket för mig inenbar åttonde klass av grundskolans nio. I religionsundervisningen hade vi kommit fram till islam. Varje kapitel om de respektive religionerna (de som fick plats i vår allt annat än digra religionsbok) avslutades med ett par instuderingsfrågor. Eller snarare ett par frågor av enkel karaktär på den text du läst. Dessa frågor Skulle du under lektionen lösa tilllsammans med din bänkkamrat. För mig och min bänkkamrat kom hela lektionen istället att handla om hur det gick för de två som delade bänk framför hos; Fredrik och Tobias. De hade liksom vi läst texten och gav sig ivrigt i kast med frågorna men av någon anledning lyckades de fastna på den första vars frågeställning var: Vilka är de fem grundpelarna i islam? Tobias och Fredrik bläddrade ivrigt fram och tillbaka i boken allt medan deras förvåning tilltog. Efter tag frågade Tobias sin kamrat Fredrik om hur många pelare denne lyckats hitta, tyvärr hade Fredrik bara funnit tre stycken. Samma antal som Tobias hade funnit. Tobias förklarade uppgivet att han hade letat i hela boken men att han faktiskt bara kunde finna tre bilder i hela religionsboken som hade pelare som motiv. Ett faktum som innebar att Fredrik och Tobias aldrig hann bearbeta de andra frågorna. Vid redovisning inför läraren konstaterade de rakryggat att de gjort sitt yttersta men att det faktiskt inte fanns fem bilder föreställande pelare i vår religionsbok. I bland räker det inte att bara läsa en text...