Vikten av förstå sin egen peaktime

Då jag börjat ta mina första stapplande steg i kommunikationsbranschen (genom att utbilda mig) är det svårt att inte kommentera den underhållande intervjun med Jennie Garth: Jag tror och hoppas att den typen av kommunikation är genomskådad sedan länge och endast förvandlats till ofrivillig komik som i sig kan skapa god reklam och hype. Men jag undrar lite vem hon vill vända sig till med sin personliga kommunikativa plattform?
På ett mer mänskligt plan är skär det såklart i hjärtat att se en person som har svårt att lämna tiden då hennes karriär/liv peakade. Det samma gäller den svergekatuelle (om vi ska tro Aftonbladet) Luke Perry. Men han ursäktas av att han i de tidiga avsnitten av Berverly Hills hade ovanligt snygga kläder, en underskattad modeikon.

Lovar att skriva om något lite intressantare, svårare, coolare etc nästa gång, kunde inte låta bli.

robert duffy

Det är mycket Robert Duffy nu intervju i New Yorker som jag missat han intervjuades även i sommarnummret av Contempatory Culture, lite blur och ost varning på det kanske? Men det ger uppenbarligen en effekt åtminstone på mig som gillar Duffy mer och mer

Dumheten och den dåliga humorn fick ett ansikte

Dumheten och den korkade humorn (kanske, kanske hade det varit kul för 60 år sedan) fick (återigen) ett ansikte. Dieten mina vänner dieten

Mycket nya intyck

Den gamla kliche beskriver min vardag väl för tillfället, återkommer med en summering av det och mycket annat på söndag. Så länge tittar jag på det här och återkallar de stora ögonblicken
den här

läsning

bra och viktigt:
http://www.nytimes.com/2008/08/15/opinion/15krugman.html?_r=1&scp=5&sq=Paul%20Krugman&st=cse&oref=slogin
http://sydsvenskan.se/firstpagefooter/article357319/Ett-spoke-atervander.html

kielos svar

I Katrine Keilos svar http://www.expressen.se/kultur/skribenter/katrinekielos/1.1263043/fel-maltavla
finner vi följande formulering:
"Demirbag-Sten försöker härleda sverigedemokraternas framgångar ur folkhemstanken. Hon hävdar att Jimmie Åkessons parti om man bortser från de främlingsfientliga inslagen är ”ett klassiskt välfärdsparti”. Detta är felaktigt.
Sverigedemokraterna vill avskaffa MBL, luckra upp las, öka de privata inslagen i offentlig sektor samt införa avdrag för hushållsnära tjänster. Partiet menar att facket har för stor makt samt att beskattning av ägande är principiellt fel. I de 144 kommuner där sverigedemokraterna har mandat har man i praktiken fungerat som ett stödparti för den borgerliga alliansen."

Helt korrekt om vi betraktar folkhemstanken ur ett slags statsvetarperspektiv jag är dock rädd för att det är ett stort analytiskt misstag. Sverigedemokraterna vill återupprätta fantasin folkhemmet, en nostalgisk produkt som appalerar till människors drömmar om förr. Det är den vi måste förstå om vis ka ta debatten.

klass och rasism

De mest intressanta debatterna brukar äga rum i skuggan av de stora idrottsevemangen som sakta men säkert maler ner befolkningens intellekt. Så även under OS Dilsa Demirbag-Sten skrev i Expressen om arbetarklassen och rasismen http://www.expressen.se/kultur/skribenter/dilsademirbagsten/1.1255915/klassens-ljus. Hon har sedan blivit bemöt av både Katrine Kielos och Daniel Suhonen. Men jag väljer att låta mitt fokus stanna vid Stens artikel för ett tag, till och börja med pekar hon mer eller mindre medvetet på ett stort problem. Omyndigförklarande av vanliga knegare (undviker medvetet termen arbetarklass då det är en otillräcklig definition) som en grupp som du inte ska kritisera, en ställning i samhället som ytterst förnedrade. Dessutom tar hon upp problemet med arbetarklass och rasism. Om du som jag är uppväxt i Skåne känner du snabbt igen dig, men tesen blri problematisk då det svenska systemet för klassindelning är otillräckligt (åtminstone det som används i massmedia) det utgår dels från ett icke existerande ssamhälle och vidare utgår det från inkomst och facktillhörighet och utelämnar i viss mån utbildning men framför allt invidens smak och kulturella diet. De grupper som tradtionellt varit mest främlingsfientliga i tex är till viss del det som i debatten kallas arbetarklass men framför allt en småföretagare och personer som uppbär yrken som tradtionellt har svårt att foga in sig i de klassiska politiska blocken (smålivs ägare, taxiförare etc.) och bönder. Grupper som inte räknas till arbetarklassen men om vi hade använt oss av ett mer komplext indelningssytem tror jag vi hade funnit nya grupper (många grupper) med medlemmar från arbetarklass och medelklass. Men än så tycks debatten utgå i från gamla klassdisskussioner och då är risken stor att debatörerna bara trampar vatten.

Hur som helst om du läser det gär Dilsa Dermibag Sten, kan vi inte ta en kaffe någon dag jag gillar din ansats i artikeln och tror vi skulle kunna en meningsfull diskussion i ämnet.

klen hipster debatt (igen)

Den flitigt kommenterade men mediokra artikeln om hipsters http://www.adbusters.org/magazine/79/hipster.html kan ni gärna parallelläsa med denna kommentar http://imomus.livejournal.com/390994.html. Då den tar upp en del brister i Adbuster artiklen, dock är jag inte helt överrens med författaren här heller finner faktiskt en poäng i en av kommentarerna de som annars städnigt misskrediteras.

" Hipster culture is not a monoculture - there are a million gradiations, all as full of people who are empty trendoids as they are of people who are doing genuinely interesting things."

Hipstertermen dras med samma problem som medelklass diton, den betecknar en grupp som är överbefolkade men tremen kvarstår och utgör idag beteckning för hela Sveriges befolkning. Vilket resulterar i att den förvandlas till ett urvattnat begrepp utan innehåll som utan ett bekskrivande prefix inte kan säga något om samtiden. Detsamma med betckningen hipster idag den beskriver en grupp som är överbefolkad ocg i sådan grupper tenderar de sämsta att synas och då kan vi göra det enkelt för oss och kalla dem konsumenter utan vare sig mening eller mål. Men verkligheten är som bekant mer komplicerad än så, något som ofta glöms eller alternativt väljs bort när det blir dags att göra en artikel i ämnet.

P.S Blogger har ändrat något i mina inställningar därav de taffliga länkarna.

Musik del 1

Lite musik som jag lyssnat på de senaste veckorna:

Sven Weismann Deep Passion
Heiko Voss Leave this city
Deepchord and Mike Huckaby Sound Of Thought (DeepChord Mix)
John Daly – Atlantis
Quixote Feat Lisa LI-Lund : "I Started To Dance"-Prins Thomas Diskomiks (Versatile Promo)
Ein Klein Nacht Muzik : "La Serenissima" (Modular Promo)
Henrik Schwarz/Ame/Dixon - D.P.O.M.B (Innervisions)
Mattias Aguyo Minimal (DJ Koze Maxi Version)
Toby Tobias the feeling - john daly remix
Mossa - body selector - swayzak remix
Jarle Brathen - Takras (Prins Thomas Edit)
Nina Simone - Take Care Of Business (Pilooski Edit)
Justus Köhncke- § 26 (Aaron Carl remix)
Glowing Glisses – Bassqueen
d ,julz yo momo - shinedoe remix
patrice_scott-azteck
Cassy- Idle Blues.

När det gäller dagens tidigare inlägg så gäller Weird Science brilijans om du utgår från Dark Knight som en genre film då ligger alltid utgångspunkten i serievärlden. Jag anser att det även går att betrakta filme som en vanlig actionfilm då blir det en annan diskussion som jag inte ämnar att vara en del av.

The Dark Knight

Det har skrivits alldels för mycket om denna film även i svenska medier, för mycket därför att det varit oerhört obegåvat med SVD:s recension som absoluta lågvatttenmärke. Jag hoppas det här http://www.weirdscience.se/?p=1205 intierade inlägget sätter stopp för skrivierierna.

Borde nämnt för länge sedan

Under sommarens semester besöktes modemuset i Antwerpen http://www.momu.be/ där en utställning av Veronique Branquinho visade sig vara fantastisk. Eftersom den var interaktiv och gick ut på att besökaren skulle ges en upplevelse, önskar att jag fick se fler utställningar likt den. Sedan hjälpte det så klart till att utställningen var kryddad med david Lynch referenser.
Noterar att Aeroplane spelar i Götet ikväll trist att ingen bjudit in dem till Stockholm.

Dieten

Återigen har det för mig uppenbarats genom små för stora delar av mänskligheten osynliga signaler vad dålig smak och en från barndomen felaktig kulturell diet kan ställa till med. Eller snarare så här jag fått det förtydligat för mig att det är den "lilla människan" med den dåliga smaken som bär huvudansvaret för historiens hemskheter, då deras klena diet urholkat deras hjärnor och därmed deras kritiska sinne till så milda grad att deras handlingar förvandlas till djävulens tentakler. därför bör de demokratiska rättigheterna graderas utifrån smak.

Droger grumlar till det

I det här fallet grumlar det till känselspröten i smakuppsättning inget fel på Ibiza men åtminstone jag hade hoppats på något annat än techhouse, men det kan vara frångan om genremissförstånd då danmusikens genrer ofta betyder olika i respektive land. Saxat från Beatportals nyhetsbrev

"Kate Moss, the hardcore tech house fan that she is, is currently located on Ibiza island. Her motives are unknown, but Beatportal has heard from a close friend that she is gearing up for the DC10 reopening party."

Mats Kolmisoppi

Det är en skam att jag under så många år (han debuterade 2001) lyckats missa Mats Kolmisoppi brilijanta författarskap. Om ni gjort samma misstag som undertecknad så ber jag er att korrigera detta misstag nu i helgen.

rasbiologi

I sportens värld återberättas det mesta som roliga anekdoter även historien om världens längsta basketspelare. En berättelse som gjort Adolf Hitler rörd till tårar http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3175&a=810495

bland det mest bisarra jag läst och det känns vädligt värdigt denna bloggs titel.

" När Fang Fengdi, en 189 centimeter lång landslagspelare i damlaget, skulle sluta sin basketkarriär, tänkte Shanghais idrottsmyndigheter att det vore bra om hennes gener gick i arv. Vem kunde hon tänkas gifta sig med? Hela hennes liv hade varit inriktat på basket, men innan hon hann börja leta efter en man hade idrottsmyndigheterna hittat en passande partner. Ansvaret för arrangerade giftermål låg på tidigare coacher. "Vi måste göra en massa arbete som äktenskapsmäklare", berättar Wang Yongfang, en tidigare ledare vid sportinstitutetet i Shanghai, i boken "Yao Ming", skriven av Brook Larmer och utgiven av Penguin Group Myndigheterna föreslog att Fang Fengdi skulle gifta sig med Yao Zhiyuan, en 208 centimeter lång jätte som också spelade basket på toppnivå. Shanghaitränarna försökte därför förmå de båda "tornen" att förstå att de var som gjorda för varandra. Det var en lagledare vid namn Liu Shiyu som förde dem samman. Han talade med dem enskilt och övertygade dem om det rätta med idén. Dessutom gav han dem kommunistpartiets godkännande. "

Jag beskyller på intet vis de som kallas sportjournalister för detta, men de är en del av något som aldrig granskas kritisk trots att de är en del av så många samhällsproblem som huliganism, rasism, homofobi, facisim och tydligen även rasibiologi. Alla som arbetar med och kring idrott borde på daglig basis fundera kring dessa problem, problematisera och intellektualisera sin egen tillvaro. Främst i ledet borde sportjournalister gå, men det verkar som (en bild som stärktes under fotbolls-em tidigare i somras) de mest är intresserad av att vara sportskalder.

Vykortsremix (eller så kommunicerade pojkar via vykort för nästan 20 år sedan)

Finns jag Öh, Öh

Sprucken budget röv

Bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä

Genier foff

Haj Hej

Är ass Svettkuk

Stränderna varma och natten lång

Åderpåle Är din kudde mjölk

Ingen ville att Bill Cosby (alias Cliff Huxtable) skulle dela med sig av sitt liv i bokform. Ändå gjorde han det.

Idag såg jag världens vackraste tjej, jag dog

Hjärds Härads hembygdsförening

Ont i huvudet Finns slangen

De två kaviartuberna runkar

Twin Peaks bandet bajs

Runka lugnt Solen skiner

Ölen är god bröst

Bakfull kram

Bä på du Tyskar

Många trevliga pojkar och flickor utom en som blivit kollektivt mobbad. Ingen tycker om honom han kommer att minnas språkresan som något ont. Något som fullständigt tog knäcken på självförtroendet.

tillbaka

Har återkommit till vad somliga definerar som verkligheten efter vad som förmodligen är den bästa semestern hittils i mitt realtivt korta liv. Är själv övveraskad över den livsaptit jag känner inför hösten. Semestern gav i vanlig ordning en påminnelse om att det är detaljerna som gör storstaden, småsaker som Stockholm saknar (här har vi partytält på stureplan) samt att Sverige inte alls tillhör Europa (japp alla eu skeptiker är vinnare) men allt går att sortera in i mappen för gammal kunskap och upplevelsen från min semester behåller jag för mig själv. Jag hoppas att under veckan kunna gnälla lite på innerstadsmedelklassen samt ge er bild av hur tonåringar kommunicerade innan internet.

Konstaterar även att jag kände mig träffade av detta http://www.theatlantic.com/doc/200807/google som jag läste medan jag var uppkopplad på två datorer, tycker inte att någon skall följa det exemplet-
Konstaterar även att Lars Berge vägrar släppa nördtemat http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1495175.svd Men är det inte så att hipstern (åtminstone den svenska versionen) är en jock i gruden men har adderat lite nördfernissa? Om inte annat så blir en hipster sinom tid en jock precis som nörden. Så teorin i krönikan funkar inte riktigt.

note to self och sommaruppehåll

Jag åker i morgon på en enligt mig själv välförtjänt semsterturen i gammeleuropa. Det känns då naturligt att inte ta med datorn för att kunna skriva längs vägen (det är sånt betalbloggare alternativt välbesökta blogagre gör). något som innebär ett sommaruppehåll framt till slutet av månaden. Därför vänder sig resten av denna postning till mig själv, måste ju veta vad jag ska skriva efter semstern.

"Innerstadsmedelklassens missuppfattningar" tanken vara först att skriva om deras syn på missbrukare en syn som är präglade av myter, dumhet och naivitet. men i natt insåg jag att det finns en uppsjö arga texter att skriva när det kommer till inredningsmedelklassen i Stockholm.
Vykortsmix
Framtidsiver
Nackdelar med att nischa sig.
Avsaknaden av journalistiska texter som konstatera att det inte händer något.
Föraktet gentemot statistik.
till sist genomled igår en bedrövlig tågresa i sj:s regi de här låtarna räddade mig

Laurent Garnier - Back to my roots
Boob Holder - deep and spacey edit by gazeebo
Moodyman - Dem young sconies
Kenny Dixon Jr - Shades of Disco (1978)
Nhessingtons - You'r the summer (version by Yordas beat club)
Ricardo Villalobos- Minimoonstar (shackelton remix)
Lindstrom- The long way home (Prins Thomas remix)
Ayumi Hamasaki- Part of me (Carl Craig remix)
Life Beyond Mars (hela skivan)

Sommarmix

En trevlig sommarmix med mycket soul hittar ni http://www.residentadvisor.net/podcast-episode.aspx?id=109

Jerry Seinfeld svenskättad?

Besökte i går Grönsöö Slott och noterade då att vad som måste vara Jerry Seinfelds anfader, som hängde porträtt i ett av rummen. På grund av choken glömde jag fråga guiden om vem mannen på bilden var. Men likheten är omedelbar och ytterst slående.

natten

nattlig läsning och väntan på tröttheten
insikt om det meningslösa
tomma små medelklassidioter fyller dagarna
barnen blir smalare
inte bra de borde röka och dricka i tidiga år
stressdrömmar hur hinna med
hur planera
min mage är hård vill inte kommunciera
drömmarna stinker av en vidrig doft av nostalgi
funderar på den smygfacisim som präglar 70-talisterna

Inser att Ernst Kirchsteiger är infantil
det finns inget intellektuellt försvar för inredning bara uppgivenhet
beaktar svårigheterna med att leva ett liv i rewind
önskar att jag kunde sova
funderar på att springa men det känns utstuderat och framgånsgrikt
vill äta men fetmaskräcken är för stor, måste gå ner fem kilo i sommar
TV 4 är livsfarliga men folket börjar förstå kankse reser sig 90-talisterna då bli revolutionen blodig

funderar på Tv 4 sportens låga IQ
hur kan det kommersiella fungera som en postionering i kontrast till det usla vädret klockan 03.45 framtsår det allt mer som ett av livets stora mysterier
funderar på ordet hora och dess många användningsområden
abstinens
vi måste avskaffa bostadsrätten, att köpa en del i en förening är obegripligt för mig och endast ytterligare ett bevis för befolkningens hjärntvätt.
varför pratar vi inte om den omfattande inavel osm präglat den svenska landsbygden i generationer
längtar efter att sova på det sättet som jag gjorde innan 1984

den verkliga faran

När vi bekatar att det faktiskt kan bli så att Sverigedemokraterna tar en plats i riksdagen 2010, får vi inte glömma bort att det inte är de som på längre sikt är en fara för det svenska samhället. Den stora faran är ett parti som ironiskt nog allt mer påminner om något de tidigare framställt som sina diametrala motsats. Jag talar naturligtvis om folkpartiet som tycks ha blivit vädligt inspirerad av forum för levande historias granskning av kommunismen. Det florerar rykten om att Johan Perhsson helt snöat in på att läsa Wikipedia artiklar om det forna Sovjetunionen, allt för att hitta nya innovativa metoder att skrämma sina kolleger till tystnad med.

En som däremot lever som han lär och alltid tycks vara konskevens i sina gärningar är Björn Ranelid som idag sommarpratar för första gången. I mina ögon ter det sig märkligt att det är första gången Ranelid göra detta. Men det är väl bara ännu ett bevis för att de som vet minst om vad som är bra radio är de som är inlåsta i betongbunkern på Gärdet. Hur som helst så jag är övertygad om att det blir än av de fem bästa sommarpraten genom tiderna.

den nya tidens förmedlare

I vanlig ordning hittar vi intressanta diskussioner om den samtida kommunikationen/ journalistiken i sydsvenskan http://sydsvenskan.se/kultur/article339162.ece. Där Anders R Olsson hävdar menar på att de massiva protester som FRA lagen innebar inte vara folkligt förankrad utan var reslutat en bloggare med specialkunskaper(förenklingar av mig har dåligt med tid). Medan Anders Mildner menar på att bloggarna har ett reelt inflytande. Det märkliga är att egntligen borde dessa två herrar låtit sina texter smälta samman då båda egentligen har rätt. Bloggare har ett reelt inflytande, men dessa bloggare är knappast folkliga trots att det stora folkdjupet idag till fullo är integrerat i webb 2.0 samhället.

Den nya tidens förmedlare har sedan ett par år tillbaka växt fram (och upp) på nätet dessa män och kvinnor sätter agendan för framtiden det är vi väl alla överens om. Men lika naturligt och säkert är det att de som utvecklas till framtidens ledareskribenter som är fjärmade från folkdjupet. För när de letar hotspots i vasastan, bildgooglar Pelle Karlsson på Oksana och Chippen. Knappast något nytt under solen men i bland framställer media det som om att alla bloggare vore framtåskridande trendorakel med en vilja och förmåga att diktera samtidens villkor. Visst de märks mest men utgör en minoritet jag tror att det är vad Anders R Olsson egentligen vill säga, men texten grumlas av lite revirkissande. Att nå hela folket är det inte precis motsatsen till vad dagens samhälle handlar om och har det någonsin existerat att någon gjort det?

En vacklande elefant

Håller fortfarande på att återhämta mig rent fysiskt från årets upplaga av Sonarfestivalen, i vanlig ordning var det såklart fantastiskt,kul större delen av tiden. Men en del tendenser gick ändå att spåra, för i vanlig ordning är det på festerna utanför festivalen det händer. Som på klubben Row 14 där en man i rullstol försökte sälja ketamine (bedövningsmedel för hästar) och Oscar Mulero visade sig var en grym dj. Men i likhet med huvudmålet Sonarfestivalen tycker jag att även festerna runt omkring har tappat lite av sin fingertoppskänslan vad det gåller bokningar. Vilket innebar att en del av de tendenser vi kunnat skåda i dansmusiken det senaste året lyste med sin frånvaro i Barcelona. Sonar är en elefant bland de europeiska fesivalerna och en sådan när en sådan faller gör de det som bekant tungt.

Det kommer säkert dröja länge men det finns en tendens till lite för mycket oldies but goldies som lirar t-shirt techno och ecstasy mixar till apraka britters stora glädje. Fotbollsvärlden har i sommar fått lära sig att det nya Europa finns österut och technopubliken börjar så smått förstå att Östeuropa rymmer mer än BWO, Ingrosso house och champangesprut, jag tror det blir många svenska klubbkids som tar billigaste flyget till valfri festival i öst nästa sommar. Själv kommer jag nog stå headnodda i Barcelona ännu en gång för att sedan åka hem till barnvagnsregimen Sverige och hälsas välkommen av Izabella Scorupco modell, skådespelerska och mamma.

Bäst på festivalen: X-102 discovers the rings of saturn en koncentrerad Jeff Mills sprider sin mission.

Sämst på festivalen. Dagfestivalen på fredagen, Quiet Village framträdande visade sig vara en cd-skiva, var Matt Edwards för bakis? Någon förkalring gavs aldrig. Konono no 1 fick aldrig visum för att resa in i Spanien och fick ställa in sen var ljudet på Deepchord uselt. Allt detta sammantaget gjorde dagfestivalen fredag till en rikigt usel upplevelse.

fra antiklimax

När alliansen insåg att deras önskade målgrupp och våta dröm vit innerstads medelklass tyckte att det var en usel ide med avlyssning tog de till tillfällig reträtt i fra frågan. Alla vi som var emot det ska nog inte rop hej,

Hanne Kjöler

sammanfattar det bra.

Personligen anser jag att skadan redan är skedd, varför får jag anledning att återkomma till.
I morgon lämnar jag diskussione rom FRA och Zlatans knä bakom mig och drar till Barcelona och Sonarfestivalen. Kommer vara gammeldags och inte ha dator och blogg med mig, känns mest som en grej betalbloggaren gör. Men som vanligt när det gäller Sonar, återkommer jag på söndag/måndag med bilder och rapporter.
kram

sista dagen i en demokrati?

Det har skrivits mycket om den FRA-lag som med stor sannolikhet klubbas igenom imorgon, mycket bra en del dåligt. Jag skall inte sälla mig till den skara utan avser bara att konstatera att jag är bedrövad samt att vi har en statsminister som är tyst som en mus. En stastminister som mest verkar var rädd för att göra fel, det vore trevligt att en dag få veta vad Fredrik Reinfeldt tycker inte bara i frågan om den hemska FRA-lagen utan i allt annat.

P.S Ni bör bära svarta klädsel i morgon om avlyssningslagen klubbas igenom och börja kryptera era mejl.

läsning

Alltid lika trevligt med en ideologisk vänner i bebisfrågan

Byt namn

de nya grabbarna

Natten mellan fredag och lördag befann jag mig under 7 minuter på ett tunnelbanetåg mellan t-centralen och skanstull. Minuter som var fullt tillräcklig för att kartlägga den nya grabbigheten så pass ytligt att det nästan kan aspirera på en plats i P1:s långkörare Spanarna. Natten till ära bar jag fluga naturligtvis noggrant placerade i en modern kontext, men en fluga blir fick jag lära mig, i havet av t-shirts med tryck något att ironisera över. Självklart var det två grabbar (betonar här g) som noterade min enligt dem Sofi Farhman dikterade klädsel. Hade det varit för tio år sedan skulle det varit naturligt att dessa två härliga grabbar var två fotbolls alternativ hockeykillar. Men då denna manliga stereotyp i takt med med Stockholms ökade storstadskomplex drivits ut ur staden var det i stället ett homosexuellt par. Inget märkligt med det inget kan år 2008 kännas naturligare än att två homosexuella på ett öh, öh maner ironisera över en vädlklädd (kan inte sägas om dem) hetroman och i det stora hela är det enbart positivt förutom jag personligen har vädligt svårt för avsaknad av intelligent humor, men det är som bekant en annan historia.

Homosexuell betecknar en sexuell läggning där gillar ditt eget kön, men om vi tar bort den sexuella aspekten skulle ordet homo kunna beteckna en minoritet som inte har med sexuell läggning att göra. En tankekonstruktion som fick mig att fundera kring en framtida fiktiv minoritet. En vit hetroman i medelklassen som är intierad och ytterst kunnig på sitt ämne (obs, obs inte jag). Hans naturliga hemvist torde vara Stockholm staden med coola gayklubbar för hetrokillar i 18-års åldern som vill lära sig att krama sin kompisar. En sådan plats måste vara ideal för framtidens hetrosexuella homo.

Min analys

av det jag valde att kalla en hype kring bandet Coldplay. Med hype avsåg jag en uppvärdering av det före detta töntbandet i så kallade hipsterkretsar. Har insett att min analys var både fel och förhastade. Texten är hastverk som jag med lite perspektiv på mitt tilltag ångrar. Det inträffade ger mig anledning till eftertanke vilket med stro sannolikhet kommer att drabba kvanitet på denna blogg ytterst negativt. Medan den här bloggen vilar ett tag skall ägan mig åt bokbål, överst i högen placerar jag gamla stofiler som Bordieu och Featherstone. I stället köper ska jag köpa på mig lite mer modern kultursociologi (management)

läsning

Två texter från den svenska massmediefloran som jag tycker ni ska läsa

Anders Mildner om svårigheten att komma i kontakt med forskare

Hassan Loo Sattarvandi om förortskildringar i svensk kultur

note to self. Visa upp den mer utåtblickande sidan i din kommunikation

Hör upp SR!

I morse visade sig P 1 från sin sämre sida (subjektiv bedömning) genom att störa vår näringsrika frukost med ett reportage om att barn har blöja alldels för länge. ett segt och vädligt långt reportage där orden kiss och bajs förekommer frekvent helt utan ironi. Lite väl magstarkt för min del 06.30 på morgonen. När de sedan cirka tio minuter senare följer upp med en paneldiskussion även denna seg och utdragen började jag använda ord som inte ens lämpar sig för webben, kände jag att det fick vara nog för den här morgonen. Ganska snart ångrade jag mitt något pubertala beteende vid köksbordet och tänkte därför om. Tanken är ju att Martin 3.0 skall tänka positivt och kreativt, kläckte därför vid sjusnåret en ide, den riktar sig till Sveriges Radio som om någon anställd från betongbunkern läser det här mejla mig så kan vi snacka siffror sen. varför startar inte SR en kanal som exlusivt vänder sig till föräldrar med småbarn? Det är babyboom i landet, nisch är framtid, småbarnsföräldrar är en attraktiv målgrupp. Sen egentligen undrar jag vad SR väntar på? Dessutom bör man knyta till sig profilerna Linda Skugge och Sigge Eklund personer som tidigare profilerat sig i ämnet. Ser endast vinnare i den här ekvationen, SR jag väntar på att få komma och pitcha iden hos er!

svammel

Det fanns när helgen ännu var ung en tanke om ett resenomang som skulle utgå i från den morgonpanel bestående av Tomas Idergard, Ursula Berge och Birger Schlaug som diskuterade veckan som gått i fredagens morgonprogram (SVT) Där Idergårds påminnelse till Ursula Berge om att alla till skillnad i från dem själva inte bodde i Stockholms innerstad och därmed hade en annan syn på saker ting, skulle utgöra grunden för min analys. Den skulle ta fasta på varför vänstermedelklass är längre från landsorten en vad borgerlig medelklass är och hur det kommer sig att den är så totalt uppslukade av ett universum som endast existerar i teorin? Men om det nu någonsin fanns några avgörande slutsatser att dra utifrån detta resenomang försvann de på vägen från fredag till måndag.

I stället konstaterar jag med fotbolls-em runt hörnet att sportjournalistik endast borde få existera i två former, direktsändning (naturligtvis utan kommentatorer då de är förolämpande emot människors intelligens)eller

så här

.
Alla andra fomer av denna journalistiska avart borde om inte avskaffas så åtminstone i frågasättas.
Bilden ovan är i fall någon undrar mitt sätt att visa respekt emot den avlidne Yves Saint Laurent.

coldplayhypen

Hypen kring

Coldplays

album har inletts i Stockholm och förmodligen i dess vänort London. De baleriska klockorna har börjat ringa lite varstans, en teroetisk postionering som accentueras av att Brian Eno anlitats som producent. Personligen tycker jag att allting stannar på just ett teoretiskt plan, visst finns det en hel del Mountain of One intron men för mig blir det ändå mest myspysig indiskanrock för en regnig höstdag i slutändan. Men hypen är ur en popteoretisk synvinkel både nödvändig och väntad även om ordet baleric allt mer framstår det mest missbrukade de senaste fyra åren. En grund i vad som kallas balerica var väl från början att de lokala dj pojkarna tvingades spela vad de hade, därav en del okoventionella låtval. Vilket ger det en naturlig koppling till quilty pleasure, som var en mikrotrend för ett par år sedan. Men rötterna från denna trend möter proggdisco trenden som allt mer glider över i att hi fi musik börjar bli coolt. Där tycker jag Coldplay passar in alldels utmärkt och jag har full förståelse för att innovatörerna måste inta denna position i popuniversumet. Men jag är lite orolig över vad det gamla hederliga hobbyskrået högtalarekonstruktörerna ska känna inför denna i deras ögon oväntade klasssresa.

Lite musik att möta fredagseftermiddagen med:

Beyond the Wizards Sleeve- Words
Bruce Springsteen - Im on Fire (Cousin coles bad desire mix) femte veckan nu, på min mentala lista.
Santigao Salzar- Sci Fi Xicano
Sety- Mogane- (Guillaume and the coctu dumonts remix)
Woolfy v.s Projections- Absynth
Soulphiction- changes (like rmx)
Phantom Slasher- Woman
Mathias Kaden- Swahili

Lön

I kölvattnet av strejk med tak för lägsta lön kan jag inte låta bli att undra över relevansen med att titta på lönen per månad? Är inte lönen på arbetade timme mer intressant? Då skulle det förmodligen visa sig att de så kallade prestigeyrken är löjligt underbetalda och att tex statligt anställda är den nya ekonomiska överklassen. Men jag inser att det är att svära i den pragmatiska kyrkan så för att göra det hela ännu värre viskar jag rörlig lön...

Progressivt

När jag lyssnade på

den här

podcasten med Quiet Village förvånades jag inte över att finna Led Zeppelin i deras playlist. Ett val som är i en närmast perfekt samklang med en en viss del av samtiden. Inslag av progressiv hårdrock är postionering för en förmedlare av populärkultur 2008. Det i kombination med att förmedlaren börjat uppnå en i sammanhanget anmärkningsvärt hög ålder gör att gittaren känns hetare laptopen i år. Det är förvisso mer folkrock än progressiv hårdrock men jag finner ljudbilden nära besläktade dessutom är det väldigt bra. Jag talar om

The amazingswedes

som ni bör ge några minuter av ert surfande, vackert så det förslår.

det gamla vanliga tjatet

Känslan av att vi har två (minst) parallelt existerande kulturvärldar är knappast revoultionerande. Där den yngre som är verskam i de nya medieformerna är den som driver utvecklingen framåt. Sen har vi en gammal förstockad som klamrar sig fast vid minnet av 1968. Men som

Anders Mildner

påpekade i sitt snart två månader gamla blogginlägg pratar de unga siffror och pengar (och det gjorde de väl förr med för den delen). Visst är det till en början en frisk och behövlig postionering gentemot de gamla tankesätten, men med en lågkonjuktur i antågande känns vasastanskulturen lite tunn och behovet av andra lite mer obekväma röster gör sig återigen påmind. Någon som inte vet hur du använder Excel osv. Tjatet blir mest luddigt och trist och jag tangera vid närmare eftertanke de gamla 68:orna. Läs Mildners gamla inlägg i stället.

Jag älskar verkligen att

Lokko

aldrig ger sig i sin kamp emot melodifestivalen/eurovision song contest. Fler borde visa den viljan, för om Sverige vore ett helt friskt land borde vi ha samam inställning till skiten som de har i England. Att fallet inte är sådant behöver jag liksom inte kommentera.

p.s Roberto Bolano kombinerade förmodligen kvalite med excel så han är inte helt optimal som bidlval, men han var en underbar författare och det var länge sedan jag hade med en bild här på bloggen.

Ursprung

Alla som varit snälla (emot mig då) nog att läsa den här bloggen mer än en gång vet om att jag i likhet med flesta i Sverige har mina så kallade rötter en svensk småstad med alla dess pikanta tillbehör. Då jag tillhörde dem som aldrig riktigt förstod storheten i det lokala utan på ett tidigt stadium föredrog det globala, därför var det naturligt att dra när gymnasiet var avklarat. Eftersom jag tillhörde grupp tre av utflyttarna var det naturligt för mig att hata min hemstad. Varför ska jag alldels strax förklara men först är det på sin plats att jag redogör för de tidigare nämnda grupperna.

Grupp 1 innehåller alla de som lämnar småstaden inte för att de ogillar dess konservatism och småsinthet snarare tvärtom. Men universitetsstäderna eller huvudstaden lockar med prestigeutbildningar och goda löner. Framgångar som i gengäld kan krydda tillvaron för grannskapet är den stolte fadern eller modern koketterar med sin dotter eller sons makalösa framgångar. Dessa utflyttare har sällan eller aldrig upplevt några motgångar och är ofta sportiga till sin natur. De skulle kunna tänka sig att flytta hem igen men då de ofta träffar en likasinnade från en tvillingstad någonstans i Sverige slutar de ofta med en kompromiss (läs sommarstuga).

Grupp 2 är de som flyttar emot sin vilja, i Sverige innebär det rent historiskt att det rör sin om bruksorter. Men denna typ har än så länge varit ovanlig i jämlika lagomlandet Sverige, men det finns indikationer på att en ändring kan komma till stånd även här. Denna typ av utflyttare är ytterst ovanlig i matriket där jag kommer ifrån så jag väljer att lämna den okommenterad.

Grupp 3 den grupp jag själv tillhör innehåller en blandad kompott personer som någon gång under uppväxten insett att hemstaden är otillräcklig på ett mentalt, estetisk, politisk, etc. vis. Kort sagt småstaden suger. För invånarna i denna grupp blir det naturligt att postionera sig gentemot hemstaden. Under tonåren använder du de strategier som anses vara i bäst samklang med den samtid du inbillar dig utspelar sig någon annanstans. På min tid var det ironin, idag har jag inte en aning om vilka grepp kidsen använder sig av. När kliver in i 20 års ålder känner du att det som en ideologiskt utflyttad är nödvändigt att markera ditt avståndstagande så pass kraftfullt att du börjar hata din hemstad. En fas som brukar var fram till att säga 25 årsåldern då de allt fler börjar ge vika. Eftersom deras föräldrar nästan alltid bor kvar tvingas de om inte annat för familjefridens skull att kliva in i försoningsfasen. Det är då du kan börja uppskatta din barndoms skogar och återigen beställa capricciosa på den lokala pizzerian utan att vara ironisk. Många skulle kalla det att bli vuxen, men egentligen är det en produkt av den ständiga dialog med hembygden som oförtruttet pågått under åren som förflutit sedan de vitala tonåren. En försoningsfas fylld av revsionism. Mina föräldrar hade den goda eller dåliga (jag vacklar en aning här) att flytta från den attraktiva Skåneregionen medan jag befann mig i hatfasen. Något som för mig innebar att den ovan nämnda dialogen fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat. Något som innebär att jag för evigt är dömd till en tillvaro i den pubertalt inspirerade hatfasen. Ett faktum som allt mer bekymrar mig även om jag ofta upplever en lättnad över att aldrig riktigt passa in det stora 30 plus medelklass segmentet som barrikaderat ytan innanför tullarna i Stockholm. Men mest av allt saknar jag nog min barndoms capricciosa.

Viktig läsning

Den här

artikeln i Expressen är nyttig läsning för alla (däribland jag) som fortfarande glorifierar bananrepubliken Italien.

marknadsföring, typ

I början av året när det fortfarande var kallt och mörkt testade jag att ge ut en gammal text på print on demand förlaget Vulkan. Min tanke var till en början att inte idka någon form av marknadsföring, men det känns så otroligt omodernt så här kommer en uppmaning några månader för sent

Köp

Angående lite mer seriösa böcker:
Vissa vill gärna göra gällande att modet intellektualiserats i Sverige de senaste åren, trots det skrivs det inte mycket teori inom mode. Ett undantag utgörs av

Lars Holmberg

. Om ni intresserad av introduktion till hur du med sociologin som hjälp kan analysera mode rekommenderas boken varmt.

Sommarens disco

Åtminstone sett ur svenska ögon är förmodligen

Century

, alltså för er som gillade A Mountain of One förra året och i år gillar ni kanske Quiet Village alternativt asiatisk folkmusik. Tack Kristofer för tipset

kvällstechno

Plankar tipset från Resident Advisor men det är techno som funkar så är när det bara är sekunder kvar av veckans första dag och det lär funka på dansgolvet

Santiago Salazar

Konsensus

Instämmer i alla hyllningskörer vad det gäller två saker: Konsten att att gråta i kör är en mästerlig film, och återigen funderar jag över hur svensk film kan vara mer eller mindre sämst i världen medan danskarna är så bra? Henrik Tideman är brilijant konsensus sedan länge men har ju i veckan som bekant fått en renässans med dokumentären Tidemans straffsparkar på Sveriges bästa tv-kanal tv 8
trevlig helg

lite skryt

Har visserligen inte läst Bengt Liljegrens bok om Adolf Hitler men om jag ska tro

den här

recensionen i gårdagens DN är det old news vad det gäller slutsatserna. Faktiskt så gamla att de är identiska med de jag själv drog som gymnasist i mitt specialarbete 8en analys av Mein Kampf). Antingen var mitt arbete vädligt bra (föga troligt då det knappast förekommer bra specialarbeten) eller så är gemen mans kunskaper om Hitler så bedrövliga att de faktiskt tror på gamla myter som dålig barndom etc. Hur som helst kände jag mig i en halv sekund som intellektuell när jag läste recensionen så jag kände att det var läge att framhäva Martin 1.0 lite för ovanlighetens skull.

tidigare inlägg

Angående dagens tidigare inlägg, jag avser främst ambitionen att skriva kritik inom modejournalistiken. Tankespåret dior homme looken=feminin och gentleman= förlegad är problematisk och känns vädligt tunn. Men som sagt initiativet gläder mig!

modekritik

Jag brukar ofta muttra (mest för mig själv) om att svensk modejournalistik helt saknar kritiska inslag utan bara en form av tipsjournalistik noterar att

Dennis Dahlqvist

i Expressen faktiskt ger just relevant modekritik. Ett trendbrott månne?

Namn

Du måste bara älska den dj som delar namn med en karaktär i Twin Peaks

Jacques Renault

för er som gillar the average new york groove är han set dessutom värda en

lyssning

Pengar

I det senaste numret av

BON

(som är bra) diskuterats pengar i det numera obligatoriska samtalet mediepersoner i mellan. Intressant ämne eftersom det faktiskt berör oss alla mer eller mindre, att sen deltagarna inte säger de mest intressanta sakerna i världen är en annan sak. Ett undantag utgör dock Cecilia von Krusenstjerna som skrivit romanen En spricka i kristallen som blev en dålig tv-serie (gör inte så mycket alla svenska serier är dåliga per definition). Hon är förmodligen den enda som avviker (Ken gör det såklart men då hans uppgift i mediasverige är att avvika känns det som en del av fiktionen) bland annat berättar Cecilia att hon blivit sol och vårad. Utan att ha tillgång till statistiken vågar jag hävda att det oftast är män som sol och vårar kvinnor på pengar. Tänkte därför ovanlighetens skull vara privat på bloggen. För cirka tio år seda blev nämligen jag sol och vårad på mitt fadersarv av en kvinna (som snarare var en flicka). En händelse som påverkat långt mycket mer än vad som tycks vara fallet med Cecilia von Krusenstjerna. De rent praktiska detaljerna är uppenbara inget sparkapital innebär att du aldrig kan investera i något ( gäller allt från mp-3 spelare och uppåt). Utan du är evigt dömd till att vara beroende av familjen så länge du har en sådan. En praktisk parentes i sammanhanget är att du får dras med restskatt i ett par år också vilket innebar att jag tvingades till intetsägande sommarjobb som sedan blev till intetsägande låglöneyrke på helttid och en utveckling som fortfarande går i baktakt. Så långt de praktiska aspekterna av att ha en såväl emotionell som ideologisk kvinnorroll. Värre är att de känslor som skapats gentemot pengar för min egen del, eller snarare det trauma ekonomi faktiskt innebär för min del. I begynnelsen fanns det ett sunt förhållande till pengar som medel till frihet, kunskap, trygghet och glädje, det fanns också en tro på att det gick att tjäna pengar trots ett begränsat intellekt och avsaknad av talang. Med denna inställning var en sund ekonomi och en välmående mage en logisk följd. Efter att fått erfara att djävulen bär Axsara, är jag numera livrädd för allt vad pengar heter och blotta synen av tiokrona gör mig nervös känslan av en femhundring i min ficka får svetten att forsa. Men det värsta är att jag givit upp hoppet om att kunna tjäna pengar, den enda egenskap som krävs för att bli rik.

Men det finns som bekant inget ont som inte har något gott med sig som det heter i sagan, förlusten av min ekonomiska trygghet formade mitt nya jag Martin 2.0 som bär få likheter med Martin 1.0. Ur askan reste sig en slyngel med tendenser till att hänfalla åt militanta populärkulturell elitism. Ett personlighetsdrag som inte bara kommunicerar med mitt väsens vagga på ett ypperligt vis det har givit mig en lyckligare tillvaro, ett rikare socialt liv och en kunskap om vem jag egentligen är. Så på ett plan är jag tacksam för att jag blev sol och vårad, men förhoppningen om att en dag återigen kunna göra en budget utan att spy finns där ständigt.

P.S Nya numret av BON är som sagt bra speciellt Martin Aagårds reportage om Basshunter.
P.S Min dröm är insåg jag nu att starta något som liknar Martin Bergmans popkollo. Men det är ett kollo som skall lära ut elitism inom populärkulturen anpassat för webbsamhället där allt blivit mainstream. Vem vill köpa iden (den kostar) av mig?

Deep

Personligen tycker jag att alla ska köpa i>Sven Weisemanns

Nya ep

underbart djup dubhouse. Om inte annat för att kunna nicka i takt till nu när helgen närmar sig.

På grund av slöhet från min sida och lite oerfarenhet från festfixarnas hann jag aldrig osa till den hajpade Novellfesten i morgon. Så det blir till att satsa på att se den sympatiske eklektikern

DJ Koze

på lördag istället. Även om veckans klubbhändelse i Sverige utspelar sig på Kalmar Nation i Uppsala i morgon då Cassy svänger förbi från Berlin.

cynism

"Besynnerlig? Du...När man väl fattat vilket skämt allting är, så är det enda vettiga att vara the comedian

Så säger karaktären The Comedian i Alan Mooores mästerverk

Watchmen

som blir film nästa år, dock är jag rädd för att filmen är vädligt dålig. Men serieboken från 1987 är mästerlig och the comedians cyniska skämt går lika bra att applicera på samtiden som de någonsin gjorde under det så kallade kalla kriget.

läsning

En vän rekommnderade i helgen

den här

intervjun i Observer med Ricky Gervais. Kankse var det för att jag av olika anledninagr slarvat med den globala läsningen på sistone, men läsning av den utmärkta intervjun med Mr. Gervais var välgörande och ingav lugn hos mig. els för den höga kvaliten skull men även för att Gervais återigen framstod som sympatisk och som en man med fler storverk i vardande. Hade nästan givit upp hoppet om denne lille runde man, tyckte han hade blivit lite för mycket myten om sig själv. Idel vettiga tankar om tv-skapande med nedanstående citat i färskt minne känns det so en omöjlighet att Gervais och Merchant nästa tv-serie kommer att bli dålig:

"'We wanted to show, for instance, that the sexual revolution was only really going on in Carnaby Street. Not Swindon. Not Reading. It is, essentially, about blue-collar people getting white-collar jobs.' And it is about people who would live and die in one town. 'Which was one of the big differences between then and now,' he says. 'So much, we forget, was door to door. Ten pence for a duster, the man from the pools, the insurance man; people saving a penny a time for their funeral. Tens of thousands of people knocking on doors. Also, you would get married at 18 and still live with your mum. And then, at that time, some would watch the telly, have their eyes opened to different countries. There's a line in it where we have a character being asked, "What do you want to go abroad for, there are parts of Reading you haven't seen?", so it's a bit like that."

Slog precis undrar vilken bild som skulle tona fram av Sveriges store man inom humorn David Batra om DN eller Svenskan gjorde en längre och välskriven intervju med honom.

Till vuxna som dricker mjölk.

jag minns min femtonårsdag av en anledning det var dagen då det inte längre var nödvändigt att dricka den avskyvärda drycken mjölk (du hade växt färdigt etc.) Dock finns det gott om människor i vårat land som är vuxna och dricker mjölk, det är inte bara ett onormalt beteende, det är något som djupt bekymmrar mig.

Mjölk är en symbol för fascisism, ett tvång i från ett förlegat samhälle. Att dricka mjölk efter det att du fyllt 15, är djupt stört och vädligt osmakligt. Därför måste vi stigmatisera mjölkdrickandet och göra det svårt för alla som dricker mjölk, lägre lön, sterilisering etc.

Ok, jag överdriver i vanlig ordning, men jag är till viss del ärlig ni som är vuxna och dricker mjölk sluta med det. Inte bara för att det är ett tecken på dålig smak, det är dessutom ett tecken på att du inte frigjort dig från folkhemmet, ett problem långt allvarligare än eventuella smakhierarkier.

kulturellt kapital

Amanda Svensson

är väl litteratur sveriges hetaste 20-åring sedan Karin Ström. Först gladde jag mig åt att en vanlig tonåring kunde komma från ingestans, men noterade i morgonens tidning att Expressens kulturchef Per Svensson är pappa till Amanda. Kulturellt kapital skriker Pierre Bourdieu från graven. Så frågan kvarstår är det möjligt att slå igenom utan någon kapitalform, förmodligen inte. Är jag bitter? Är jag avundsjuk? Ett rungande ja på båda påståendena.

Vila

Min aktivitet på den här bloggen kommer att vara ringa den närmaste tiden då de kreativa krafterna inte är det som utmärker mig för tillfället. I stället försöker jag hålla humöret uppp och fira vårens ankomst med Quiet Villages album och hoppas på en islossning.

Verkligheten

Är inte bara ett ord jag använt alldels för många gånger, det är ett fenomen som vi göra allt för att förtränga. En existens så sövande och intetsägande att vi ständigt måste omforma den, förneka den och ändra dess dramaturgi till okänlighet. Eftersom dess rätta ansikte skrämmer oss från vettet är lögnen om detsamma vad som håller oss vid liv. Därför är omedvetenheten om vår egen obegåvning en nödvändighet för överlevnad. Jag är ett exmpel på när verkligheten dessvärre har tagit en allt för stor plats. Av den enkla anledningen att jag till skillnad i från alla andra totalt obegåvade människor (vi är sjukt många) av någon outgrundlig anledning är smärtsamt medveten om mitt eget tillkortakommande. Så i stället för att göra idioterna sällskap i ankdammen stirra jag den groteska lögnen i ögonen, men det är för sent att simma tillbaka till strandkanten och sälla sig till fåren. När jag försöker beskriva det framgår min obegåvning med en kraftfull tydlighet, dessvärre försvinner budskapet och ropet på hjälp i alla de klicheer som tangetbordet staplar upp framför mig.

chefskap

I stora delar av världen är Ricky Gervais gestaltning av mellanchefen David Brent humorhistoria, i Italien är David Brent premiärminister. Känns lite sorgligt att landet där jag som åttaring förstod storheten med miljonstäder, är ett land du på intet vis kan ta på allvar.

kommentar

Jag finner kommentaren av Viggo Cavling (hurvida det nu verkligen är han tänker inte jag försöka utröna) på

Martin Jönssons

blogg intressant. För även om jag personligen uppskattar Jönsson blogg är jag rädd för att väldigt få (mediebubblan undantagen) läser den. Precis när jag är i färd med att analyserar detta, inser jag det meningslösa att på Sveriges minst lästa blogg (den här) skriva om något sådant. För vad gör det att 200 000 dumbommar läser blondin och schulman bloggar? Visst det är där pengarna hamnar men allt den andra finns kvar, nöjer mig med det, idag...

för er som glömt bort

Som liten var tv:n i centrum för mig och de mediokra dagrna som barn på den skånska landsbygden kryddades med smått naiva drömmar om att skriva tv-manus, något som helst skulle ske i USA. Känslan av magi infinner sig sällan längre och jag har blivit mer realistisk till min natur. Men en serie som fortfarande får mig att i dagdrömmen placerar mig själv i det stora landet i väster är

30 rock

. Då manusstrejk innebar ett uppehåll mitt i säsong två hoppas jag inget missat att den har startat igen idag och jag kan se fram emot en vår där den naiva pojken åter får en central roll i mitt liv.

R ' n ' B

Min relation till r'n'b är en aning splittrad, genre har aldrig haft en framskjuten position i någon av mina skivsamlingar, men att kalla den betydelselös i min livshistoria gör sig inte. Vid rätt tillfälle är en kommersiell r'n'b låt ovärderlig, personligen gillar jag inte uptempo r'n'b vars syfte är att du ska dansa, när det finns så mycket bra dansmusik varför dansa till något som är mediokert? Jag gillar de som snuddar vid balladfacket, smörlåtarna som i stället för att värja för klichéerna omfamnar dem. de banala kärlekstexterna som du en dag då allt känns eländigt faktiskt kan översätta så att de passar din egen kontext.

Men framför allt måste det finnas en bra video till, en video som inte heller ska värja för klichéer, men även innehålla den nödvändiga r'n'b motsägelsen. Låten som när jag får bestämma handlar om obesvarad alternativt förlorad kärlek framförs i videon med ett självförtroende om sin egen sexighet som står i total kontrast till budskapet i texten. När detta uppfylls är r'n'b vid rätt tillfälle oemotståndlig och attraherar oavsett du vill det eller ej den där lilla idioten inom dig som önskar att allt inte behövde vara så komplicerat. Han eller hon som vill att vi alla ska kolla på musikvideor och att informationsflödet skall vara begränsat. Därför gjorde sig r'n'b i mitt tycke mycket bättre på 90-talet när MTV och ZTV fortfarande spelade en roll. Därför känns det naturligt att hämta min egen favorit från 1993

Boyz II Men

som spelar på Berns i kväll uppfyller inte bara alla min krav på en r'n'b låt, de adderar dessutom en portion av den så förhatliga nostalgin, de tränger igenom mitt immunförsvar och får mig att minnas en jul innan död och dumhet utplånade våra släkt högtider. En jul då jag positionerade mig själv i grungefacket men i smyg älskade cd-singeln jag gav min kusin.

Mariah Carey

We belong together är visserligen från 2005 vilket är att beklaga, Mariah borde gjort denna låt tio år tidigare då hade den varit etta på min lista (som bara innehåller två låtar). Men i övrigt innehåller såväl låt som video alla de ovan beskrivna och nödvändiga ingredienser.

Enligt

Typealyzer

är den här bloggen att kategorisera som analytisk och strategisk, jag tackar och önskar att framför allt det sistnämnda hade överensstämt med verkligheten.

Sent skall syndarna vakna

Kommer ni håg förra året (eller var det 2006 allt smälter samman i samtidens allt mer ointressanta popkulturella smältdegel)då vädligt många på kultur och nöjessidor lyfte fram Alex Schulman som en begåvad nyskapare. Själv vill jag minnas det som om jag kommenterade för var det var, en vanlig svennkille som gillar 90-tals ironi och gör den folklig för att folk på landsbygden utvecklas i ultrarapid. Nu när han tillsammans med sin lillebror som får anses utgöra genomsnittet av den svenske mannen lanserar en pastisch på Spermaharen tycks tonen likna min egen för ett år sedan. Intressant, ett tecken på lågkonjktur kanske, det vill säga allt funkar inte längre vilket leder till att kritikerkåren återigen kan distansiera sig från folket och då krypa in i sina hälsosamma grotthålor?

Fredrik Strage

är bekymmrad över att ingen i Stockholm bryr sig om bristolsoundet längre. Visserligen är DN en lokaltidning, men när det gäller musik känns det bisarrt att inte lyfta blicken utanför Stockholms innerstad. Jag delar dina tankar Strage men det gäller bara finniga hipsters i Sveriges huvudstad (för övrigt en märklig postionering) som är så hopplöst omoderna att de låter andra diktera deras liv trots att funktionen av filter idag är totalt meningslös. (Minilouge gjorde en edit på Massive Attack redan 2006 och de är från Sverige.) Vi finner influenser från Bristolsound och drum and bass i våra dagliga flöden. Stockholm är inte världen.

Surgubben som jobbar på att försvinna.

Fö er som tänkte dansa i natt

i ordning som skulle kunna betecknas som random.
jaxson- shit happenz
rhadoo- slagare
basti grub- goran glimbel
youro and trago- primary roots (redshape remix)
Francesco Tristano- Melody (C2 remix)
gui boratto- haute couture
paolo driver- takashi
e bridge – altossucios
luna city express- seven (agnes club mix)
H..O.S.H- Steppenwolf (Jerome Sydenham blacktro remix)
modul and denim- evergreen

hälsningar från en omodern vit medelklassman

i stället för text

pudel

Jag tar tillbaka allt och köper en enkelbiljett

Vargen

plantskolan sverige

Peter Stormare hade tydligen kritiserat sitt gamla hemland något som tydligen föll

Maria Abrahamsson

i smaken. Inget som överraskar, men känns inte sådan utspel lite som schlagerfestivalen otidsenligt, trist etc. Visst är det så att myndigheter i Sverige utgår i från att vi alla är korkad och inte ens kan gå på toaletten själva, det har även jag personlig erfarenhet av (ganska mycket också skulle jag hävda). Men samtidigt är Sverige ett litet men välskött land med ett språk som är meningslöst (tydligen vill vissa försvara detta,ett märkligt ställningstagande 2008) men vi har väldigt goda förutsättningar att lyckas internationellt i den globaliserade världen. Vilket gör att de som verkligen vill slå mynt av sin begåvning kan göra som Peter Stormare söka lyckan i ett annat land. För tjugo år sedan kunde hans utspel betytt att han upplyste oss något, men idag vet troligen 15-åringarna på Östermalm mer om LA än Stormare. När jag var ung och idrottintresserad (primärt fotboll) talades det ofta om mindre klubbar som agerade planstkolor åt de stora och rika klubbarna. Vilket innebar att de producerade duktiga spelar som sedan började spela för de andra klubbarna som kunde skörda de ekonomiska frukterna av spelarnas skicklighet. Så tycker jag att vi ska betrakta oss som ett enda stort Norrland, den enda naturliga självbilden Sverige skall vara ett utflyttningsland när det gäller spetskompetens, det är en normal utveckling som alla bör välkomna. Sedan får vi medelmåttor hålla oss varma tillsammans framför brasan, som bränsle använder vi vårt eviga gnäll.

det här

har lyfts fram på några inflytelserika bloggar idag, lite småkul men är det inte dags att betrakta författare som Philip Roth som grabblitt? Nej säger någon det är deckare, knappast deckare är unisex, nej säger en annan män läser inte. Det stämmer säger jag men de räknar vi dagen till ära som statistiskt bortfall. Kvar är den ur bane killen (som är mer grabbig än vad han vill erkänna) som läser tex Philip Roth, såldes grabblitt. Den här pustlustiga analysen är säkert redan gjord, förmodligen av någon svensk i London, New York eller Tokyo.

en remix av dagen

En blandad kompott skulle vi kunna säga

Lauras theme

"Det finns inte någonstans i världen där mångkultur har fungerat där människor kunnat
leva sida vid sida. Vi har exempel här i L där olika etniska tex jugoslaver har fortsatt sina dispyter här, visserligen har det minskat men det var ett tag. Tyvärr fungerar det inte. Ta skolorna tex vill fru Karlsson flytta sina barn från en skola där det är 80 % invandrare då hon rasist. När direktör Svensson flyttar sina barn till privat skola då är det valfrihet! Det är mycket sånt"

bloggar med new york som gemensam nämnare
Calle Dernulf
Gilles Peterson
Dinky
Copyriot
bloggkärring
osorterat botaniserade bland mp3-bloggar
ansökningar
ideer

–När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut... det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige.

Guardian
NY Times
Vassa Eggen
Wired
Resident Advisor
Our Legacy
bra Tom Cruise imitation
samt mycket som av olika anledningar är bortglömt.
Så kan också en arbetsdag se ut...

fredasggnäll

OBS, OBS Det här inlägget kan missuppfattas som ännu ett inlägg där mental 150-åring hyllar fysisk dito, men så är icke fallet

Nils Petter Sundgren

sågar i likhet med alla andra filmen Angel. Lite gjort och trist kan tyckas men jag gillar sättet han gör det på. Han ifrågasätter svensk films makthavare med orden " ifrågasätter jag på allvar deras kritiska förmåga och läskunnighet". Inget speciellt kan tyckas men i jämförelse med långt mycket yngre kollegor (fysiskt) i det massmediala flödet vågar Nils Petter vara lite onyaserat elak. Beskådade morgon-tv i morse och det var nästan men bara nästan lika dåligt som det så kallade humorprogramet Morgonsoffan. Deltagarna i diverse paneler var menlösa och fruktansvärt ointressanta. i hemlighet hoppades jag på att någon 150-åring skulle dyka upp och i frågasätta i fall den gamle radioprofilen Kjell Eriksson kunde klassificeras som normalbegåvad. Men framför allt ville jag att någon skulle vända sig till mig i soffan och ge mig en ordentlig utskällning för att jag tittade. Men den ende som kan det han skriver tydligen kulturartiklar i Expressen och hans hundra år yngre kollegor tycker att allt är bra. Men så är det också samtidens paradox när vi suddade ut gränsen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt och släppte produktionsmedlen fria då blev det mesta slätstruket och intetsägande i stället. Är rädd för att det beror på att alla filter låstes in på pensionärshemmet.

Martin snart 145 år.

inte så genomtänkt....

Stig Malm på morgon-tv om arbetskraftsinvandring, han betonar att det skall vara expert för om det handlar om städning så har vi redan hundratusentals invandrare som kan göra det. Hävdar på intet vis att han menar vad han sa men om vi beaktar tolkningsmöjligheterna av detta uttalande så kan vi snabbt konstatera att det inte var en bra start på morgonen för herr Malm.

vikten av en sträng diet

Annars kan det gå

så här

Folkföraktet.

Det var ett tag sedan jag angrep TV 4 och liknande institutioner som avser att tillfredsställa den vanlige svensken. Med andra ord är det hög tid, för det är precis som

Jonas Thente

uttrycker det, de som gömmer sig bakom att de ska ta tillvara på den vanlige svensken intressen föraktar i själva verket honom. Kvällstidningar och TV 4 förutsätter att den vanlige svensken ej lämnat grottan och därför inte är förmögen att formulera sina egna tankar. Så i stället för att ge denna konstruktion som den vanlige svensken faktiskt är en progressiv kulturell diet, går de i folklighetens konservativa spår. Personer eller institutioner som säger sig företräda folkliga intressen använder ofta ordet elitism som en benämning för något negativt. Men i avseendet kulturell diet är elitism den framåtskridande och positiva kraften som tror på människan och dennes utveckling. Folkligheten är konservativa och icke-demokratisk till sina natur och sänder endast ut signaler om ond och bråd död.

Påskgodis eller nåt...

Då jag är hopplöst otrendig som inte mikrobloggar så kommer jag säkert ta lov från bloggvärlden ett par dagar. Men det var länge sedan jag skrev om musik så nedan följer en lista som inte är det senast utan snarare vad jag lyssnat på den dag då jag försökt fixa till en artikel och varit väldigt oproduktiv i allmänhet. Då jag inte äter godis längre (förutom mörkt choklad)blev nedanstående mitt påskgodis:

Juan Mclean- Happy House
Marit Bergman- Out on the piers (justus köhncke remix)
Robert Owens- Love Someone (Atjazz Deeper Mix)
Turner- She Was Sent (Vince Watson remix)
Matthias Tanzman- Keep On
Richard Gateaux – Dune
Del Shannon – Gemini (Pilooski Edit)
Roland Appel- New Love
Elmore Judd- Pirate Song
Johan Agerbjörn/Sally Shapiro- Rude 66 Deeper Space Woman
Jichal Mackson- Flatscreen
Boogy Bites vol 4 mixed by Ellen Allien
Björn Torske and Crystal Bois. As besto
Turner- She Was Sent (Sten remix)

note: mer instumentellt och mer svårtuggat efter påsk.

Kollade tidigare ikväll in den här

debatten

frågor av den karaktären ligger som bekant mig varmt om hjärtat. Men det var en annan tanke som slog mig när det nämndes (av Göran Rosenberg) att ingen bryr sig. Ett resonemang vi skulle kunna utveckla i oändlighet med urban identitet etc. Men vad jag åsyftar är att det nog är sant med tanke på vart alla alla skarpa hjärnor tagit vägen. Göran Rosenberg var som vanligt kompetent, men Lawen Mohtadi och Karl-Olov Arnstberg visade dels upp en oförmåga att titta ut ur sin egen kontext, dels var de inga debattörer överhuvudtaget. Det saknades verkligen någon som hade vägt in summorna av det moderna samhället.

Men jag hoppas och tror att det blir bättre

nästa gång

. Om det är någon som läser (som kanske även kombinerar det med att känna mig) häng på, jag bjuder på kaffe.

P.S Att känna mig är naturligtvis inget krav.

Mer tearpi

Då mitt lilla smakprov från en av mina sessioner hos mi psykolog var en så otrolig succé så släpper jag nu hämningar fullständigt och bjuder på ännu mer tjuvlyssning.

Jag: det paradoxala är att idag när alla har samma förutsättningar att bli en kreatör har kulturen genomkommersialiserats. Gränsen har inte suddats det icke-kommersiella har utplånats, och handels-eleven med backslick har blivit kulturentreprenör, trots att han inte vet vad dj:n heter! Till med samtidens filter får betalt om det är jeans eller pengar kvittar!

Han: Jag tänker att det är viktigt att vara snäll emot sig själv och bejaka den man, är du vet vill, barn och vovve. (Han får något drömskt i blicken)

Jag: men jag har så mycket inom (ber per omgående om ursäkt för att jag här är på god väg att travestera Ricky Gervais genombrottskaraktär David Brent). Men jag lever mitt liv i en felaktig ordning. Jag har vänt på åldersparameterarna!

Han: Längtar du efter barn

Jag: Barn känns ointressant och konstlade tvärtemot myten att de skulle vara äkta, tror inte att det finns äkta barn längre i så fall bara i den virtuella världen. Jag föredrar youtube.

Tystnad, det är uppenbart han är ointresserad och ett visst förakt lyser igenom hans intensivt blå ögon.

Han: Jag tycker att du ska gör en lista nästa gång där du staplar upp dina drömmar, du vet barn, villa, vovve, sen gör du en lista på hur du ska jobba för att få det. Ok?

Jag: OK

terapitrenden

Då jag i likhet med så många andra har börjat följa

In Treatment

tänkte jag denna gång inte missa tåget så jag hänger glatt på terapitrenden och återger därför exklusivt ett utdrag ur ett samtal mellan mig och min psykolog. Det är han och inte jag som har tystnadsplikt.

Jag: Jag passar inte in någonstans min förmåga att stimulera de gatekeepers som är en nödvändighet för att fiktion och verklighet skall flytta ihop är lika med noll, den är total obefintlig.

Han: Hm…

Jag: Det ironiska i det hela är att mitt självförtroende är icke existerande men mina overkligt hårda krav trycker mig allt längre bort från tryggheten. En medelmåtta på gränsen till uselhet håller på att ducka under för sina egna alltför högt ställda krav, ganska kul när du tänker efter (konstlat skratt)

Han: Har du provat att gå med i någon kurs eller förening?

Jag: Vill minnas att vi vid förra tillfället konstaterade att det sociala nätverket åtminstone i teorin inte vara problemet, dessutom existerar ingen fritid i mitt liv.

Han: Jag tänker att du måste sänka kraven, hitta tryggheten i tillvaron. Prata med din familj ta det lugnt kanske börja motionera.

Jag: Har provat det där, sprang maraton när jag var 21 år, kände mig rastlös efteråt alla andra utbytte klichéer. Är det inte så att jag borde prestera mer i stället som är problemet?

Han: Men då måste du definiera mer tydligt vad vill du prestera, varför? Jag tänker att du vill prestera vad du tror andra skulle tycka om.

Jag: Det känns som om jag kör alldeles för snabbt på en motorväg (ber kort om ursäkt för den patetiska liknelsen) men jag har ingen tror på mig själv som förare och vid vägens ände väntar mediciner och livslång sjukhusvistelse, kort tystnad. Det känns som om det skall ta slut innan det ens hunnit börja.

Han: Jag tycker att du göra en lista över dina för och nackdelar till nästa gång och sen skriver du ytterligare en lista på vad som gör dig glad och på vad som gör dig ledsen.

Jag : Ok

reflektioner

Vi tittade igår på Schyfferts föreställning på Rival, som faktiskt var så bra som hyllningarna antydde. Naturligtvis var det mycket prat om Schyfferts egen mediageneration och deras tendens att med ironis hjälp inte att något på allvar. Det trista är att allvaret inte alls tog över 1998, dagens underhållning vill även den slippa allvar och ansvar fast utan vare sig humor eller ironi. Vi är i år mer än någonsin tillbaka till vitsen och buskisen åtminstone i tv-rutan. Därför var det befriande att få skratta i går då jag väldigt sällan gör det nuförtiden

smått liberala tankar efter en näringsfattig lunch

Medan jag förtärde min näringsfattiga lunch införskaffad på Ica i Alviks centrum framför datorn konstruerades lite lösa tankar i mitt huvud:

- Svennevuxen världen vill ofta göra gällande att Internet är farligt (basuneras fortfarande år 2008 frekvent ut i etablerad media). Men är det inte egentligen så att internet har varit fantastiskt för de allra flesta och är en bidragande anledning till att barn/ungdomar är så mycket smartare och bättre idag än för 15 år sedan? Dock är dessa varningsrop en del av tradition i Sverige som handlar om att allt är farligt. I början av 80-talet skulle parabolen och Bamse förbjudas (han käkade honung farligt för tänderna, ni vet). De som var dumma, naiva och okritiska nog att omfamna denna propaganda har nu blivit rädda medborgare på betydelsefulla positioner (vissa i varje fall) och de arbetar hårt för att traditionen skall leva vidare.

- Gnället på den svenska skolan är i det närmaste konstant (kan med framgång kombineras med ovan nämnda utvecklingsrädsla). Själv minns jag en skola i början av 90-talet med ganska usla lärare och minimala krav. vill minnas att de den statistiska nedgången för skolan började då man beslutade att det krävdes godkänt i kärnämnen för att komma in på gymnasiet, men jag minnas fel. Hur som helst så kunde min grannes hund utan problem komma in på tekniskt gymnasium 1993 då snittpoäng var allt som räknades. Kanske är det så att det är så enkelt att de högre kraven är en stor bov i dramat? Barnen räcker inte till helt enkelt.

- Barn har blivit våldsamare och mer respektlösa gentemot medmänniskor en tidigare. Tittade på några avsnitt av klass 9A imponerade över hur lugna barnen var och hur kassa lärarna var (utom matte och fysik läraren) på att hantera grupper på större än två personer. När jag gick skolan ven böckerna i luften de fräscha och sportiga medelklasspojkarna kallade slentrianmässigt allt av det motsatta könet för hora. Detta var knappast något nytt 1991 och är såldes det inte i dag heller. Skillnaden är att idag uppmärksammar vi det i en annan utsträckning (kanske internet) och det torde i det långa loppet vara bra.

- Stoppa våldet kampanjer, visst är det gulligt med tonårspojkar som startar kampanjer på facebook och en Victoria som stärker sin helgongloria genom sin blotta närvaro. Dessvärre tror jag det är helt meningslöst, då själva anledning till våldets existens lämnas helt därhän. Det hela beskrevs bra av eminente Per Wirten i en text som jag för tillfället inte hittar. Problemet är den manliga ideologin som ligger till grund för våld, en ideologi som genomsyrar de flesta delar av välfärdssamhället. I min mest radikala stunder anser jag att det inte bör födas fler män och att de hejaramsskrikande bastarderna som på lördagskvällarna försöker göra anspråk på att vara människor bör deporteras till Mars.

ok slutligen jag är djupt imponerad av dagens ungdomar och är inte det minsta orolig för deras framtid det enda de bör tänka på är att aldrig lyssna på sina föräldrar. Ni som besökt ett föräldramöte, håller säkert med mig. Själv slipper jag sånt, är ju wannabeungdom.

GubbMartin

Pyjamas

Personligen finner jag pyjmastrenden i årets mode väldigt sympatisk, med tanke på alla designers som pratat om att göra bekväma herrkläder de senaste åren är den väntad. men som pyjamasvän är jag bekymrad, funkar det i det nordiska klimatet. Bekväm klädsel gör sig inte bara estetiskt bäst i medelhavsklimat, italienska vårtemperaturer är ett måste för att klädsel skall upplevas som användbar. Detta tillsammans med att jag naturligtvis inte har råd att haka på trenden, gör mig ytterst bekymrad, inför den vår jag hoppas kommer någon gång.

Förtydligande

Om Sebastien Telliers skiva jag tycker absolut inte att den är dålig men den är inte magisk, detsamma gäller vinterns discogungstlingar Hercules and the love affair. Men det kan beror på att jag inte behöver postionera mig vare sig teoretisk eller praktiskt i popfältet.

Ett försök att vara elak.

Den gångna veckan tillbringades för egen del i London, det innebar inte bara ett försenat försök till anglofil utan även premiär för kombinationen ego+ryanair (även det väldigt sent). Gjorde mitt yttersta för att hålla fördomarna på stången och ditresan gick väldigt bra med 50 % sömn och 50 % läsning. Hemresan däremot liknande mer vad mina värsta fördomar möjligen hade kunnat föreställa sig i en ondskefull dröm. Redan i kön till incheckningen som för övrigt framryckte ytterst långsamt överraskade naturhistoriska museet både mig och min fru med att presentera en sydsvensk Neanderthalras, vars verbala kommunikation bestod av läten som dittills varit helt okända för oss. Knappt hade vi hämtat oss från chocken att homo sapiens hade fått allvarlig konkurrens innan vi upptäckte att det rymt ett flertal hundar från den stora hundutställningen i London som Channel 4 envisades med att rapportera ifrån. Passen sade att de var ägare till hundar men fettvalkarna som vackert kontrasterade gentemot det billiga skära tyget på deras kläder sade något annat. Med dessa upplevelser i bakhuvudet tedde sig själva resan relativt human åtminstone till dess att vi nådde Skavsta (vars blotta existens måste vara en produkt av någon gamla avdankad 90-tals ironiker). Då planets invånare som i nästan två timmar faktiskt liknat människor antog formen av elefantflock, dessvärre en skrämd sådan. Återigen blev vi överraskade då det inte någonstans i den information vi tillhandahållit gick att finna något om att avstigningen var tidsbegränsad till 30 sekunder. Mitt i detta domedagskaos satte en tragisk 31-åring och höll hårt om sina vinylskivor inköpta femton år för sent, det trista var att den karaktären spelades av mig.

London då, fint såklart även om det förmodligen är den staden utanför Sverige som påminner mest om Stockholm, vilket förklarar det stora antalet svenskar i staden. Min artikel om kritikerkonsensus (23 februari i HBL:s Volt) som jag ej fann på nätet bekräftades, samma filmer samma musik bara i att det är i en mer urban kontext (det urbana saknas som bekant i Sverige). När jag ändå berör kritiker den tokhajpade Sebastian Tellier intervjuade i senaste numret av AnOther Man som jag läste på planet (det var medan elefanthorden sov). Han verkade mest var intresserad av vara/framstå som ”the ultimate french lover” och framstå mest som en kliché men det kanske är det nya svarta? Eller så sätter det bara ett helt annat ljus på hans deltagande i Eurovisionsschlagern, eller så tillhör han generationen ironiker, ni vet de som lurat sin samtid att de slutat med ironi.

P.S. 1 Vädret är faktisk mer engelskt i Sverige vilket dagen till ära ackompanjerar min begynnande depression.
P.S. 2 Bilden har absolut inget med texten att göra.
P.S. 3 Jag är inte speciellt imponerad av Sebastian Telliers senaste skiva.

noteringar inför framtiden

det här

är väldigt intressant och vore det inte för att jag är astrött så hade jag försökt mig på ett inlägg i debatten. Men jag avser att återkomma i ämnet efter en liten kort semester i London. Tror nämligen att det går att koppla i hop med det här

här

och andra märkliga ting som att damp har blivit en folksjukdom när det kanske är så att föräldrar i bland måste acceptera att deras barn bara är gamla hederliga rishögar och inget annat. Men mer om det i nästa vecka.

flyttpackning

Citerar min fåniga facebook sida martin is flyttpackar, då denna roliga sysselsättning strax går in en mer intesiv fas ämnar jag att avstå från bloggens lockelse ett par dagar.
Avslutar med musik att flyttpacka till:

Phil collins- I'm not moving (idjut boys re-edit)
Grace Jones- My Jamican Guy
Andomat 3000- Bnd 2 (orginal mix)
Dan Berkson and James feat Robert Owens- Reflections
Benga- 26 Basslines
Shackelton- A death is not final
Exercise One- Cermony
Ricardo Villalobos- Enfants (chants)
Lee Jones Aria (Tiger Stripes remix)
Williams- Love on a real train (Studio remix)/Williams love on a real train (williams odessy mix) om jag tröttnar på den förstnämnda.
och som vanligt lite annan skit som jag inte hinner skriva ner nu.

tonåren omöjliga att skildra?

Avstod under filmfestivalen likaså när den återigen unisont hyllades (förutom av utmärkte Jan Aghed i Sydis)vid sverigepremiären för en vecka sedan, men när har jag sent omisder fått det hela överstökat. Jag talar om filmen Juno (som hyllats internationellt oxå) en film vars hyllningar är en produkt av filmkritikerns oförmåga att analysera sin egen tonår alternativt totala avsaknad av uppväxt. Eller så beror det på att 2007 var 90-talet i rewind för Juno producerades i fall ni inte visste det 1996 men på grund av problem med rättigheter och bråkande men döda rockmusiker (enligt skaparna är internet en fluga) hade den premiär först i fjol till stor glädje för den åldrande svenska kritikerkåren (avser här sociologisk ålder ett instrument som uppmätt genomsnittsåldern till 70 år). Ok, alla har rätt till en åsikt men konsensus var inte slående denna gång utan dessutom oförtjänt, Juno är en högst medioker film som skildrar en tonår som aldrig funnits vare sig i fantasin eller det fysiska livet. Ok kameraarbete är bra, skådisarna habila men hur kul är det med en ironisk tonåring som är smartare än alla vuxna och är en fejknörd (det vill säga ytligt paketerade som en nörd men i själva verket cool). personligen längtar jag efter en ungdomsskildring där kidens är korkade, ondskefulla, naiva och äckliga undrar hur kritikerkåren skulle tackla en sådan uppgörelse med tonåren?

Att se framåt.

Varje gång jag köper ett nummer av tidningen Wired slår det mig att det tekniken går framåt min inte människan jag vet att människan är den som utvecklar tekniken, men människan minus tekniken känn som ett hopplöst misslyckande. Därför är det är det besynnerligt att kultursidorna inte omfamnar tekniken mer. Det är ju den tekniska utvecklingen och framtiden som är intressant även ur ett kulturperspektiv ytterligare en författare, konstnär etc. som vill tolka något från 1900-talet känns inte tröttsamt det känns faktiskt obegåvat. Visst skriver kultursidorna om samtiden men i ofta känns samtiden mer innovativa instrument väldigt frånvarande, kampen för att bevara det gamla kan ha sina poänger men bör inte ske på bekostnad av samtiden.

Något helt annat om ni bor i södra delarna av Sverige (företrädesvis Malmö/Lund för det är väl en stad nu?) bör ni uppmärksamma

Pecha Kucha i Malmö

personers som bejakar samtidens fulla potential.

För er som kan dansa i kväll

Det är inlägget försökte jag lägga ut i går men blogger bråkade, kanske det sämsta jag skrivit i mitt liv därför kan jag inte undanhålla eventuella läsare det.

Okej det är illa att gotta sig i sin gen misär men jag är sjuk och kan såldes inte dansa i kväll (gör det sällan nuförtiden även om jag frisk). Men jag tror att som dansar i natt kommer att göra det lättsmälta saker som:

Booka Shade- City Tales (Neon Dub)
Jerome Syndenham- Boggalo
Shackelton- a death is not final
Reboot- Letters
Guy Chevas- Ebony Games
Turntable Orchestra- You are gonna miss me

och en massa annan bra skit.
ha det fint därute!

febersvammel

För första gången sen 1983 har jag en regelrätt influensa trätt in i mitt liv ytterst olämpligt men det har inneburit att jag äntligen fått tid till att lyssna på

Robert Owens

nya skiva Night Time Stories och jag instämmer i hyllningskören och inser att jag saknat kvalitets vocals i mitt liv på sistone. Men en massa läsning

av magasin

blir det inte för min del mina krafter kommer att vara slut efter den här insatsen. Min avsikt var att tidigare i veckan kommentera den här

DN-kröninkan

Att skriva något om att alla i Stockholm gör likadant känns ganska tröttsamt och säger väl mer om krönikörens umgängeskrets än Stockholm. Det fanns en tid när jag faktiskt trodde på det rådde extrem likformighet i Stockholm tills jag insåg att det berodde på min egen trångsynthet. Men läsarna av krönikan är troligen en väldigt homogen grupp så det kanske är mitt i prick? Men i mina öron låter det mest som om krönikören och hennes vänner borde bryta upp och flytta, det är den slutknorren jag tycker saknas i krönikan.

Lesley Douglas på BBC har skapat rubriker med sitt uttalande om att

Män har en ett intellektuellare förhållningssätt till musik

Min tanke var först en längre utläggning om detta är på bloggen, men feber gör att jag inte kan använda min hjärna på det sätt jag önskar. Men säg så här att män tenderar att använda musiken som en bastuförening, där de inte släpper in kvinnan odlar skägg och håller alla teorier hemliga för henne. Eftersom jag har skägg och också stundtals kan vara nördig när det gäller musik vill jag be om ursäkt för alla gånger detta utestängt kvinnor som varit både mer intresserad och kunniga än jag.

Techno nörderi

I bland glömmer jag varför min konsumtion av elektronisk musisk de senaste åren bitvis antagit groteska proportioner men när jag och mina techno-vänner i helgen hängde med

Jeff Milligan

kom jag på varför. jag tycker på riktigt det är intressant att diskutera skillnaden mellan 90-talets deephouse våg och den vi ser idag (mycket av dagens deephouse är minimaltechno med lite melodi). Jag finner samtal om vit v.s svart vinyl stimulerande och när dessutom mixas med bra mat och prat om amerikanska president valet så blir det till en trevlig nördkväll. Ni som undrar om Jeff fick visa sin skicklighet under sitt besök så är svaret ja även om formen blev något annorlunda än vad som var tänkte från början.

P.S Låten som är på den vita vinylen ovan ingår inte i nördkanon i fall någon undrar, tanken är endast att bilden skall illustrera den vita vinylen.

i stället för att gå att lägga sig

men egentligen borde jag sitta och fundera på strategier för hur jag ska ta mig vidare.

insikt

I det undermedvetna har jag varit medveten om min totala avsaknad av någon form av konstnärlig begåvning sedan sista året på dagis (våren 1984. Men webb 2.0 gav åter bränsle åt de naiva drömmarna, men efter ännu en bortkastad dag i mitt misslyckade liv tvingas jag återigen att kapitulera och skamset betrakta min spegelbild. En bild av åldrad pojke som är alltför medveten om sin ringa begåvning.

Om jag gick ut i kväll

Om jag trotsade de biologiska lagarna och gick ut i kväll skulle jag vilja se

ernesto ferreyra

konsensus

Vid frukostbordets obligatorisk snabbbläddring slog det mig återigen, precis som det slår mig varje dag när de numera så obligatoriska bloggarna plöjs igenom. Alla svenska populärkulturförmedlare tycker ungefär likadant (och bor i Stockholm skulle vi kunna lägga till). Något som naturligtvis gör läsning outhärdligt tråkig, för egentligen borde mer än hälften av alla musik och filmkritiker spenderar sin tid på arbetsförmedlingen och flertalet bloggar tystas. Trots denna insikt styrs mina fotsteg av deras val jag är en allt mer beroende missbrukare som inte kan sluta lyssna på deras krystade åsikter och kulturella likriktning (ofta med vita män i centrum). Det påminner om cola alla använder det, alla gillar det men i grunden är det skit som är omöjlig att motstå.

Apropå likriktning, hypen Hercules and the love affair har den goda smaken att låten blind använda i princip samma trummor som en annan hype Guillaume and the coutu dumonts låt can,t cheat with the concrete